Frivilliga och frivilliga hjälpare

Den 15 maj kunde man läsa följande bildtext i Uppsala Nya Tidning (UNT):

Frivilliga hjälpare. En frivillig volontär hjälper en kvinna att ta sig ur ett jordbävningsdrabbat område i Sichuanprovinsen. (Foto: AP)

Det är vanligt i det flesta länder där detta inte aktivt motarbetas av myndigheterna, att privatpersoner hjälper till i räddningsarbetet vid stora och små katastrofer. Vad ska sådana kallas?

På svenska har vi sedan länge använt ordet frivilliga om de som på ideell basis utför ett visst arbete, t.ex. räddningsarbete. På sistone har det svengelska volontär spritts allt mer i media. Det är onödigt och förvirrande då det redan finns ett fullgott ord på svenska. Den citerade bildtextens ”frivillig volontär” illustrerar tydligt problemet.

Vid katastrofer finns det ofta två slags frivilliga: 1) De som är utbildade och organiserade för att bistå utsatta människor, och 2) de som spontant hjälper till.

Den första gruppen ingår ofta som en ordinarie del av räddningsinsatsen i nära samarbete med myndigheterna. De får inte betalt men utför ett professionellt arbete (jämför med Sjöräddningen här hemma).

Den senare gruppen agerar spontant och på egen hand. Den kan ibland göra avsevärd nytta, men skapar oftare stora problem för det organiserade räddningsarbetet, t.ex. genom att blockera tillfartsvägar m.m. Detta finns väl dokumenterat från olika katastrofer.

Det är viktigt att skilja mellan de två. De som är utbildade och organiserade är de vi ska uppmuntra och stödja. De kallas normalt frivilliga (på engelska volunteers). De bör inte blandas samman med de övriga, som vi kanske kan kalla frivilliga eller kanske hellre spontana hjälpare.

Partierna dör inte ut

Medlemsantalet i de politiska partierna minskar år från år. Det har varit en tydlig trend i åtskilliga år och rapporteras regelbundet i media.

TV Aktuellt återkom till frågan i går (8 maj). Den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson hade med hjälp av statistiken 1991-2007 räknat framåt. Om trenderna fortsätter oförändrade, menar han, kommer Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. (Någon liknande prognos för övriga partier går inte att skapa.) Hur går det då med demokratin, undrade han?

Men prognosen är fel, vilket är lätt att visa. Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte.

Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten.

Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura.

Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning? Går det verkligen att upprätthålla skillnaden mellan förtroendevalda och tjänstemän i parti och politik när de alla arbetar heltid och mot ersättning?

Jag tror inte det är försent ännu, men ganska snart. Jag tror att de största partierna, om de vill, kan vända utvecklingen. Men då måste de ta itu med sitt största folkrörelseproblem, hur garantera att inte oarvoderade medlemmar ständigt missgynnas i det inre partiarbetet?