Ideella föreningens död?

I ett inlägg i Nonprofit Online News skriver Michael C. Gilbert om "The End of Organization?" (Organisationens död?). Där förutspår han den ideella föreningens död. Den ersätts istället av nätverk, menar han. Anledningen är förändringar i kommunikationsmönster och -metoder. Han förklarar inte i detalj hur detta hänger ihop, men vänder sig framför allt mot den hierarkiska strukturen i den "moderna organisationen".

Gilbert tycks tro att ideella organisationer har sin nuvarande form och struktur inte p.g.a. reella behov, utan p.g.a. formella regler och krav som staten ställer vid registreringen. Problemet med den förklaringen är att föreningsformen är äldre än föreningsregistret och också används i länder (som Sverige) utan register.

Naturligtvis är Gilbert helt fel ute; föreningarna är inte på väg att dö ut. Men det verkligt intressanta med hans inlägg är att han listar fem viktiga innovationer som behövs för att nätverk (enligt honom) ska kunna ta över föreningarnas roll. Hans lista är tänkvärd och illustrerar svårigheterna med att driva verksamhet i nätverksform:

1. Vi måste hitta en metod att göra nätverksstrukturer påtagliga för utomstående.
2. Vi måste utveckla och sprida ett nätverksspråk anpassningsbart för olika situationer.
3. Vi behöver modeller för samverkan och kommunikation anpassade till "nätverksorganisationerna".
4. Vi behöver nya finansiella strukturer som gör nätverksfinansiering möjlig.
5. Vi behöver nya lagar så att nätverk kan anställa personal.

Jag tycker tanken att ersätta föreningar med nätverk är märklig. De två kompletterar ju varandra och gör varandra framgångsrika; ingen av dem klarar sig särskilt bra på egen hand. Det är som en tegelvägg: föreningarna är tegelstenarna, nätverkandet är murbruket. Det är den kombinationen som skapar det sociala kapitaltet och som gör ideella sektorn så effektiv som samhällsbyggare, vilket Robert Putnam visat.

"Svenskt Föreningsliv" behövs

Det är framförallt tre saker som gör den svenska ideella sektorn svag och kraftlös i förhållande till stat och näringsliv:

1) Föreningslivet är splittrat. Inom vissa delsektorer (t.ex. idrott, handikapp, folkbildning eller frivilligt socialt arbete) och rörande vissa aspekter (t.ex. ledning och insamling) finns organiserat samarbete, men det är begränsat både i omfång och djup. Att sektorn inte ser sig som och agerar som en särpräglad och enhetlig sektor med gemensamma intressen gör den svag.
2) Föreningslivet är osynliggjort. I förhållande till sin historiska och nutida betydelse och storlek är den ideella sektorn märkligt osynlig och underskattad. Den förekommer knappast alls i historieböckerna och i media, och ses inte som en viktig framgångsfaktor i politiken och samhällsdebatten. Osynligheten gör sektorn svag. Därför får den inte det samhällsstöd den förtjänar.
3) Föreningslivet saknar röst. Förr stod politik och föreningsliv nära varandra. Så är det inte idag. Istället är föreningarna utelämnade åt statens godtycke på gott och ont, och saknar samtidigt det samhällsinflytande de borde ha. Att sektorn inte talar med klar och tydlig röst såväl i Stockholm som i Bryssel gör den svag.

Den svenska ideella sektorn är i paritet med den engelska, men saknar dess inflytande. Skillnaden beror inte på att staten i England är mer tillmötesgående, förmodligen tvärt om, utan på att ideella sektorn där är välorganiserad. Där finns t.ex. sedan länge paraplyorgan som NCVO och forskningsinstitut som Volunteering England.

Jag anser att de ideella föreningarna i Sverige på liknande sätt bör bilda ett paraplyorgan för att tillvarata deras intressen. Det skulle kunna heta Svenskt Föreningsliv.

Ett sådant förbund ska givetvis inte göra det som medlemmarna kan göra själva. Det ska inte konkurrera med dem eller på annat sätt begränsa deras framgångsmöjligheter. Tvärt om ska det fokusera på det medlemmarna behöver men inte kan göra själva. Det ska främja föreningar, deras tillväxt och deras verksamhet på olika sätt. Här är några förslag på vad det kan göra:

1. Verka för föreningsfriheten, tydliggöra föreningslivets betydelse och kraft, och tillvarata dess intressen i Stockholm och Bryssel.
2. Verka för att staten underlättar och inte försvårar för ideella organisationer och ideell verksamhet. Hit hör t.ex. att bevaka att lagstiftning, skattefrågor, bidragsystem, offentlig upphandling m.m. utformas så att de inte missgynnar ideella organisationer.
3. Verka för att staten ger ideella sektorn ett motsvarande stöd som näringslivet med forskning, utbildning, statistik, nystartarstöd m.m.
4. Verka för ett gott och effektivt samarbete mellan föreningar och företag. Detta kan innefatta samarbetsmodeller för CSR, sponsring och företagsfrivilliga. Normer kan etableras för konkurrens m.m.
5. Främja och sprida kunskap till medlemmarna och andra om hur man leder, förvaltar och administrerar ideella organisationer (till skillnad mot företag och myndigheter). Hit hör också att se till att sådan kunskap beaktas vid ny lagstiftning och nya regler, t.ex. se till att bokföringsregler, revision och liknande utformas utifrån föreningarnas förhållande och behov och inte som nu utifrån företagens.
6. Verka för att ideella organisationer, verksamheter och lösningar blir mer kända bland och bättre förstådda av massmedia, forskare och politiker.
7. Säkerställa nödvändig service till föreningarna antingen i egen eller i annans regi. Det kan gälla speciellt anpassade villkor, avtal, försäkringar, betalningssystem, biljettkostnader m.m. och en gemensam arbetsmarknad med egen profil och egna avtal.
   
   Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Frivilliga och frivilliga hjälpare

Den 15 maj kunde man läsa följande bildtext i Uppsala Nya Tidning (UNT):

Frivilliga hjälpare. En frivillig volontär hjälper en kvinna att ta sig ur ett jordbävningsdrabbat område i Sichuanprovinsen. (Foto: AP)

Det är vanligt i det flesta länder där detta inte aktivt motarbetas av myndigheterna, att privatpersoner hjälper till i räddningsarbetet vid stora och små katastrofer. Vad ska sådana kallas?

På svenska har vi sedan länge använt ordet frivilliga om de som på ideell basis utför ett visst arbete, t.ex. räddningsarbete. På sistone har det svengelska volontär spritts allt mer i media. Det är onödigt och förvirrande då det redan finns ett fullgott ord på svenska. Den citerade bildtextens ”frivillig volontär” illustrerar tydligt problemet.

Vid katastrofer finns det ofta två slags frivilliga: 1) De som är utbildade och organiserade för att bistå utsatta människor, och 2) de som spontant hjälper till.

Den första gruppen ingår ofta som en ordinarie del av räddningsinsatsen i nära samarbete med myndigheterna. De får inte betalt men utför ett professionellt arbete (jämför med Sjöräddningen här hemma).

Den senare gruppen agerar spontant och på egen hand. Den kan ibland göra avsevärd nytta, men skapar oftare stora problem för det organiserade räddningsarbetet, t.ex. genom att blockera tillfartsvägar m.m. Detta finns väl dokumenterat från olika katastrofer.

Det är viktigt att skilja mellan de två. De som är utbildade och organiserade är de vi ska uppmuntra och stödja. De kallas normalt frivilliga (på engelska volunteers). De bör inte blandas samman med de övriga, som vi kanske kan kalla frivilliga eller kanske hellre spontana hjälpare.

Partierna dör inte ut

Medlemsantalet i de politiska partierna minskar år från år. Det har varit en tydlig trend i åtskilliga år och rapporteras regelbundet i media.

TV Aktuellt återkom till frågan i går (8 maj). Den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson hade med hjälp av statistiken 1991-2007 räknat framåt. Om trenderna fortsätter oförändrade, menar han, kommer Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. (Någon liknande prognos för övriga partier går inte att skapa.) Hur går det då med demokratin, undrade han?

Men prognosen är fel, vilket är lätt att visa. Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte.

Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten.

Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura.

Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning? Går det verkligen att upprätthålla skillnaden mellan förtroendevalda och tjänstemän i parti och politik när de alla arbetar heltid och mot ersättning?

Jag tror inte det är försent ännu, men ganska snart. Jag tror att de största partierna, om de vill, kan vända utvecklingen. Men då måste de ta itu med sitt största folkrörelseproblem, hur garantera att inte oarvoderade medlemmar ständigt missgynnas i det inre partiarbetet?

Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Den svenska ideella sektorn är i mått av ideellt aktiva lika stor och betydelsefull som sin motsvarig­het i USA, England och andra ledande västländer, men den är oorganiserad och splittrad och har därför inte det samhällsinflytande och det stöd den förtjänar.

Som en följd av denna splittring och av oförmågan att se sig själv som just en sektor, så saknar sektorn också kunskap, teorier och gemensam syn på hur man idag bör driva ideella organisationer och föga görs gemensamt för att förändra den situationen.

Det är väl känt från andra sammanhang att organisationers samtida samarbete och konkurrens leder till allas framsteg, att företeelser som Silicon Valley fungerar som drivbänkar för allas utveckling.

Inom svenskt föreningsliv har vi en tradition att inte samarbeta (samtidigt som vi ofta hävdar att vi heller inte konkurrerar). Det finns grupperingar av föreningar som samverkar (inom områden som t.ex. idrott, handikapp, fackligt arbete och politik), men ett allmänt samarbete för allas bästa förekommer inte. Det främsta skälet till denna brist på samarbete och gemensamt utbyte av kunskaper och idéer är kanske den myt som varje organisation tycks nära, att just den föreningen eller gruppen av föreningar är unik och olik alla andra.

Det som är unikt för varje förening och grupp av föreningar är t.ex. syftet, vissa arbetsmetoder, ideologier, målgrupper m.m. Kring allt detta bör organisationerna medvetet konkurrera. Men mycket som rör en styrelses, en generalsekreterares, en föreningsanställds, en frivilligledares och en frivilligs arbete är i grunden sig likt från förening till förening.

Inom dessa och andra likande områden har alla ideella föreningar och ideellt inriktade stiftelser mycket att vinna på att samarbeta.

Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

NGO begreppets ursprung

NGO är en förkortning för engelskans Non-Governmental Organization. Det betyder alltså ordagrant "icke statlig organisation", alltså privat organisation. Men även företag kan vara privata, så det är ingen bra benämning. På svenska behövs inte begreppet; här talar vi om ideella föreningar och stiftelser, eller sammanfattande, ideella organisationer.

Beteckningen NGO kommer från FN och biståndsvärlden. Där är det viktigt att särskilja statliga (det vill säga FN:s medlemmar) från andra aktörer.

Beteckningens ursprung framgår tydligt om man studerar Förenta Nationernas stadga som undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco.

I kapitel X. Ekonomiska och sociala rådet, artikel 71 heter det:

”Det ekonomiska och sociala rådet äger träffa lämpliga anstalter för samråd med icke statliga organisationer, som handhava angelägenheter, vilka falla inom rådets behörighet. Sådana uppgörelser må träffas med internationella organisationer samt, där så är lämpligt, med nationella organisationer efter samråd med vederbörande medlem av Förenta Nationerna.”

Det är ganska uppenbart att ”icke statliga organisationer” här är en beskrivning, inte en beteckning. Det är också tydligt att man endast syftar på organisationer som är verksamma inom de områden som Ekonomiska och sociala rådet (vanligen känt under sin engelska förkortning ECOSOC) är satt att verka inom. Vilka de är framgår av samma kapitel, artikel 62:

Det ekonomiska och sociala rådet äger utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rapporter avseende internationella ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade angelägenheter samt äger framställa förslag i alla sådana angelägenheter till generalförsamlingen, Förenta Nationernas medlemmar och vederbörande fackorgan.”

De som FN kallar ”icke statliga organisationer” ska alltså vara verksamma inom internationella ”ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade” områden. Organisationerna ska vara internationella men kan också vara nationella, men då ska berörd stat godkänna att ECOSOC samarbetar med den.

Beskrivningen i artikel 71 är vid och kan omfattad det mesta som inte är ett statligt organ. Den första definitionen av begreppet återfinns enligt engelska Wikipedia i ECOSOCs resolution 288 (X) från 27 februari 1950. Den är inte mycket klarare. Där säg i min översättning att en ”internationell icke statlig organisation” är ”vilken som helst internationell organisation som inte är grundad på ett internationellt fördrag”.

(Begreppet ”internationell” organisation till skillnad mot en ”nationell” är intressant eftersom en organisation för att kunna verka måste vara en juridisk person. Det finns ingen internationell lagstiftning som kan ge en ideell organisation legal status, det kan bara en nationell göra. I den meningen kan det alltså inte finnas några internationella ideella organisationer. Även internationella paraplyorganisationer, alltså de vars medlemmar är ideella organisationer i mer än ett land, måste vara registrerade i det land de har sitt säte och följa lagen där. Vad jag vet är det bara Schweiz som beviljar vissa ideella organisationer speciell ”internationell” status, d.v.s. ger dem förmåner som vanliga inhemska ideella organisationer inte har.)

I den engelska versionen av artikel 71 talar man om “non-governmental organizations”. Denna beskrivning har sedan förvandlats till ett begrepp: ”Non-Governmental Organization” (NGO).

Från denna specifika start i FN stadgan har NGO-begreppet vandrat ut över världen. Problemet är att det inte har något entydigt innehåll; var och en kan fylla det med sitt eget. Det leder till förvirring och oklarhet. Frågan är om inte begreppet, utanför FN stadgans värld, är mer till skada än till nytta.

Är medlemmar mindre trofasta idag?

Det sägs ofta att folkrörelsernas medlemmar är mindre trofasta idag än förr. Det beror på ökad individualism etc. Det är alltså medlemmarnas fel. Men jag vill påstå att det lika gärna kan vara folkrörelsens.

Mellan medlemmar och folkrörelse råder en interaktion, ett samspel. En viss typ av interaktion ökar medlemslojaliteten, en annan minskar den.

Om en folkrörelse tappar medlemmar ska den studera både medlemmarna och sitt eget beteende. Framförallt ska den studera sin och medlemmarnas interaktion.

Många folkrörelser började på allvar tappa medlemmar när de centraliserade uppbörden. Förr gick aktiva runt och "sålde" medlemskorten. Då fanns en mänsklig relation mellan medlem och organisation. Nu kommer ett anonymt inbetalningskort.

Förr fanns ett otal små lokalavdelningar. I var och en av dem hade styrelsen en personlig kontakt med medlemmarna. Numera har de flesta lagts ner eller slagits ihop. Sådana avdelningar lockar inte till aktivitet, och låg aktivitet ger låg lojalitet.

I dagens föreningsliv är de flesta medlemmar anonyma. Hur mycket förening är det?

Vad motiverar frivilliga?

Vad motiverar frivilliga ? Underförstått, hur motiverar man frivilliga? Det är nog den vanligaste frågan jag får om frivilligarbete. Den ställs ofta av folk som just börjat närma sig frivilligarbetet. Det är också den förmodligen mest utforskade frågan inom frivilligarbetet. I ett otal forskarrapporter finns tabeller med olika skäl. Intressant, javisst, men i grunden meningslöst.

Det handlar om skepsis. Varför ger folk av sin tid och kraft utan att få betalt? Vad är tricket?

I bakgrunden spökar en populär myt. Myten om att människan är egoistisk till sin natur. Det är en myt som odlas inom näringslivet och nationalekonomin, men som de flesta inom ideella sektorn vet med sig är falsk. Det finns naturligtvis människor som är så egoistiska att de aldrig kan tänka sig att göra något för en medmänniska eller för en sak utan egen vinning. Men de är en minoritet, kanske t.o.m. en avart.

Så det finns inget trick. Frivilliga kommer motiverade; när motivationen tryter försvinner de. Att vara frivillig och att vara motiverad är därför samma sak.

Vad som motiverar någon att bli och sedan förbli frivillig skiljer från individ till individ. Det skiljer också hos en person från tid till annan och från uppgift till uppgift.

Anställda blir kvar på arbetsplatsen långt efter att de slutat vara motiverade. Många stannar även om de är helt omotiverade. Ofta har de inget alternativ. De behöver pengarna, och jobb växer inte på träd, särskilt inte för omotiverade. Men frivilliga har sin frihet. De kan ta sin hatt och gå när lusten tryter. Ingen och inget kan tvinga dem kvar.

Anställa måste motiveras, inte frivilliga.

Hur säger man ideell på engelska?

Jag håller just nu på att översätta min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik till engelska. Det är en intressant process. Jag gör en grovöversättning. Sedan tar Ian Steed över. Han har en gedigen bakgrund från Cambridge och är själv verksam inom den ideella sektorn i England. Det är hans jobb att se till att språk och text blir rätt ur en engelsk läsarens synvinkel.

En rad språkliga problem har uppstått. En del väntade, andra oväntade. En del beror på skillnader i konkret verklighet – den ideella sektorn i Sverige och den i England är väldigt olika. Andra beror på att vi har två helt olika uppsättningar termer. Svenskan har många föreningstermer. Det verkar inte som om engelskan har samma rika utbud. T.ex. finns underligt nog ingen bra motsvarighet till ett sådant centralt ord som förtroendevald.

I min boktitel förekommer ordet ideell två gånger. Det är ett oerhört centralt begrepp fyllt med en mängd viktiga associationer. Tyvärr finns inte ideell på engelska och inte heller tycks finnas någon riktigt bra nödlösning.

Enligt Svensk etymologisk ordbok (1922) kommer ordet ideell, från tyska (Goethe osv.) och finns ej i franskan. Se http://runeberg.org/svetym/0354.html.

Under 1800-talet var svenskt föreningsliv starkt influerat av Tyskland. Det måste ha varit då som vi hämtade in ordet ideell. Frågan är om vi inte importerade begreppen förening och ideell förening vid samma tid.

Idag talar man i tysktalande länder om ”ideelle Vereinigung” och ”ideelle Verein”. Här två illustrerande exempel som visar tydligt släktskap med hur vi använder ordet ideell:

• ”Die Elvis-Presley-Gesellschaft e.V. ist eine rein ideelle Vereinigung.”
• ”Der Verein verfolgt einen „ideellen“ Zweck. Dies bedeutet, dass er, nicht auf Gewinn berechnet sein darf.”

Men vad ska man säga på engelska för att säga samma sak som ideell? Någon som vet?