Hela föreningslivet är samhällsnyttigt

I förslagen till skatteavdrag för gåvor delas de ideella organisationerna in efter grad av samhällsnytta. Endast de som politikerna anser som mest samhällsnyttiga ska få avdragsförmånen. Det är inget bra förslag. Alla föreningar, med några få undantag, är samhällsnyttiga och bör få stöd på lika villkor.

Det ligger i hela samhällets intresse att Sverige har ett brett och livaktigt föreningsliv. Därför bör staten i första hand främja inte enskilda föreningar, utan själva förekomsten av föreningar.

De förslag som hittills varit aktuella om avdrag på skatt för gåvor till ideella organisationer bygger emellertid på tanken att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan och att endast de mest samhällsnyttiga ska få stödet. Skulle det förverkligas delar Riksdagen in föreningarna i ett A- och ett B-lag.

Samhällsnytta större än statsnytta
Att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan är naturligtvis sant. Men vad som menas med samhällsnyttigt måste emellertid definieras. Det förefaller som förslagsställarna säger samhällsnytta, men menar statsnytta. Men då samhället är större än staten måste också samhällsnyttan vara större än statsnyttan.

Att ha statsnyttan som bas för stöd till föreningslivet är inte bra. Men även samhällsnytta är ett trubbigt urvalskriterium. Vad som är mest samhällsnyttigt är till exempel inget permanent, det varierar över tid.

Från slutet av 1800-talet till och med 1930-talet var sannolikt fackföreningsrörelsens den mest samhällsnyttiga ideella verksamheten. Detta var emellertid inte lika självklart då som det är idag. Fackföreningsrörelsen var samhällsnyttig, men inte statsnyttig i den meningen att den utförde arbete som staten annars skulle ha gjort. Det vore också fel att ställa ett sådant krav. Stat och ideell sektor är två helt olika saker. I en demokrati är de bägge uttryck för folkviljan, men de spelar olika roller och ur medborgarnas synvinkel kompletterar de varandra.

Under andra världskriget var givetvis sådan ideell verksamhet som ökade beredskapen mer samhällsnyttig än den som inte gjorde det. Av de samhällsnyttiga då uppfattade staten en del som statsnyttiga, andra som motsatsen. De förra - de frivilliga försvarsorganisationerna - fick särskilt stöd genom ett tillfälligt skatteavdrag för gåvor till dem. De senare däremot – till exempel anti-nazistiska Tisdagsklubben - motverkades aktivt.

Även efter 1945 har det växlat vad som de styrande betraktat som samhällsnyttig ideell verksamhet. Under cirka femtio år såg de till exempel humanitära hjälporganisationer och ideell välgörenhet som onödigt och mindre önskvärt. Idag bedömer de tvärt om sådan verksamhet som så samhällsnyttig att det är främst den som bör gynnas med skatteavdrag.

Vad politikerna i framtiden kommer att se som mest samhällsnyttig ideell verksamhet beror på en rad faktorer som samhällsutvecklingen, tidsandan, den rådande samhällsideologin och riksdagens aktuella majoritet.

Mer permanent ideell samhällsnytta
Men man kan se ideella verksamheters samhällsnyttiga betydelse ur andra, mera permanenta synvinklar:

• Föreningar är verktyg för medborgare som vill uträtta något som annars inte blir gjort. Detta något kan förvisso vara i linje med det som staten önskar ha gjort, men det kan också ligga helt vid sidan av eller rent av vara motsatsen. För ett demokratiskt och välfungerande samhälle är det av vikt att alla dessa initiativ är möjliga och uppmuntras.
• I vissa situationer är det ett vitalt samhällsintresse att ideella strävanden går helt emot rådande tidsanda, ideologi och maktförhållanden. Ett bra exempel på detta är de demonstrationer i Östtyskland som för tjugo år sedan ledde till Berlinmurens fall. Där var uppenbart samhällsnytta och statsnytta två helt olika saker.
• Föreningar och ideell verksamhet är demokratins bas i samhället. Robert Putnam har visat att oavsett vad som formellt åstadkoms, vare sig detta är socialt arbete, körsång eller idrott, så skapar föreningslivet, alltså det civila samhället, den tillit och de nätverk i samhället som behövs för en god demokratisk och ekonomisk utveckling i landet.

När det gäller ideell samhällsnytta är det inte bara viktigt vad föreningar gör, utan också hur de gör det, och inte minst, att de faktiskt finns till. Det är inte bara vad föreningslivet gör idag som är viktigt, utan också vad det skulle kunna göra imorgon utifrån de behov som finns då. I situationer då den breda samhällsnyttan kräver att nya ideella insatser uppstår, då är det naturligtvis ytterst folks praktiska och teoretiska kunskap om hur man skapar och driver föreningar som är det viktiga. Och detta är något som man främst lär sig genom att vara aktiv i föreningslivet. Därför är all föreningsverksamhet - med några få undantag – samhällsnyttig, och är därmed värd statens stöd och uppmuntran. Att betrakta föreningslivet främst utifrån statsnyttan är skadligt och inte samhällsnyttigt. Ytterst ska föreningslivet övervaka, inte underordnas stat och politik.

Stödet ska främja, inte snedvrida
Läs mer om detta i mitt tidigare blogginlägg: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet. Där föreslog jag att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer, men utifrån ett nytt beslutsunderlag som beaktar följande:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.

Frivilliga på museum

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill att de statliga kulturinstitutionerna ska ta in frivilliga i sin verksamhet. Detta har lett till upprördhet hos museer, bland museiarbetere, bland fackliga företrädare och i media. Motståndet liknar det som var när Röda Korset börjande med sjukhusvärdar för några decennier sedan. Men när facken väl satt sig in i vad det handlade om dog den kritiken bort.

Ett museum som vill ha hjälp av ideella kan välja en av två huvudmodeller: Medlemmar eller frivilliga. Medlemsmodellen är den vanliga i Sverige, men eftersom kulturministern direkt hänvisat till anglosaxiska förebilder så skriver jag här om frivilliga (ibland kallade volontärer). Det är stor skillnad mellan modellerna, men det tar jag upp någon annan gång.


Gratisarbetare – vanlig fördom
Att prata om ”gratisarbetare”, ”amatörmässighet” och att man inte kan ställda krav på frivilliga är vanligt bland dem som inte satt sig in i det organiserade frivilligarbetets natur. Det är faktiskt tre av de vanligaste fördomarna om frivilliga. De är vanliga bland såväl kritiker som tillskyndare. De förra är emot frivilligarbetet eftersom de tror att det inte kan fungera i professionella sammanhang. De senare ser frivilligarbetet som gratis, oproblematiskt, kravlöst och enkelt att organisera. Men bägge har fel.


Det är organiserandet som ger kvalitet
En institution som vill lyckas med frivilliga måste rekrytera, utbilda, leda och belöna dem. Särskilda frivilliguppgifter ska arbetas fram, handledas och följas upp. För att göra allt detta krävs minst en frivilligsamordnare, investeringar och hårt arbete.

Frivilliga som organiseras på ett professionellt sätt är särskilt utvalda för att göra på i förväg bestämda arbetsuppgifter enligt ett givet schema. En frivillig som inte sköter sitt uppdrag skiljs från uppgiften.

Det är alltså kvaliteten på frivilligorganiserandet, arbetsledningen och arbetsuppgifterna som avgör om frivilligas arbete leder till ett amatörmässigt eller professionellt resultat. Det ligger alltså i institutionens händer, inte de frivilligas.

I det professionella frivilligarbetet arbetar frivilliga i snitt cirka tre timmar i veckan. Uppdraget är något extra utöver allt de annars gör. Det är ett åtagande, men inget jobb. Det är inget praktikarbete och heller ingen arbetsmarknadsåtgärd och får inte förväxlas med sådana. Frivilliga får ersättning för utlägg, men inte betalt för tid.

Måste vara frivilligvänlig
En institution som vill lyckas med frivilliga måste vara ”frivilligvänlig”. Den måste i sin kommunikation och i sitt sätt att arbeta och vara främja frivilligarbetet och uppmuntra frivilliga . De vanligaste skälen till att ett frivilligprogram misslyckas är att ledningen är ointresserad eller personalen negativ.


Frivilligas arbetsuppgifter
De arbetsuppgifter som erbjuds de frivilliga ska vara viktiga för institutionen, vara lämpliga för frivilliga och inte vara något som personalen normalt ska göra. Att frivilliga ersätter betalt arbete är ytterst ovanligt; frivilliga dras tvärt om till det som annars inte blir gjort. Frivilliga är inget sätt för institutionen att spara pengar på. Det är ett sätt att med samma eller något större resurser göra mer eller göra bättre.

Det måste givetvis finnas en klar och tydlig arbetsuppdelning mellan anställda och frivilliga. Den klargörs lämpligen genom avtal.

Staten och organisationerna

Gunnar Heckschers Staten och organisationerna gavs ursprungligen ut 1946 och kom sedan i en omarbetad upplaga 1951. Det är denna senare som nu åter blivit tillgänglig tack vare Sobers förlag, som därmed fortsatt sitt föredömliga arbete att främja förståelsen för ideella organisationer.

Boken handlar precis som namnet anger framförallt om hur statens relationer till den ideella sektorn såg ut och utvecklades under första hälften av 1900-talet. Perspektivet är statsvetarens. Samtidigt finns många resonemang, fakta och data som kan intressera oss andra, inte minst de som är intresserade av föreningshistoria.

Heckschers fokus är de stora organisationerna, alltså folkrörelserna och andra förbund (till exempel arbetsgivareorganisationerna) och kooperationen. Han intresserar sig inte för de föreningar som är enbart lokalt förankrade, men som finns över hela landet och därför – då såväl som idag – utgör merparten av den ideella sektorn. Idag är statsvetarnas och politikens favoritperspektiv istället det motsatta, nämligen civila samhället, ett begrepp som framförallt utvecklats i länder som saknar folkrörelser. För Sveriges del vore kanske en syntes av de två det bästa.

Det avsnitt i boken som jag finner mest intressant är det som handlar om hur Lagen om ekonomiska föreningar kom till och varför det inte finns en motsvarande lag för ideella föreningar. Författaren redovisar utredningar och lagförslag om och argument för och emot en lag om ideella föreningar. Det är en mycket intressant läsning. Kontentan är att riksdagens majoritet avvisat lagförslagen därför att de önskat bevara ett fritt och okontrollerat föreningsliv, det vill säga verklig föreningsfrihet. Det framgår också klart och tydligt att lagstiftaren avvisat tanken på att Lagen om ekonomiska föreningar också skulle gälla för de ideella. Detta senare är en fråga som i allra högsta grad är aktuell idag då jurister inte sällan tror att det som gäller för de ekonomiska föreningarna också gäller för de ideella (se min tidigare blogg Lagen om ekonomiska föreningar gäller inte för ideella föreningar).

Ett annat intressant avsnitt är diskussionen om korporativismen. Där redogör författaren för hur den såg ut i mellankrigstidens diktaturländer. Korporativism av den typen har inte funnits i Sverige. Anledningen är att föreningslivet stått fritt från staten. Men då det idag finns de som vill att föreningslivet ska underordnas staten och göras statsnyttig, så blir kanske risken för korporativism aktuell igen. Heckscher ger oss i så fall bra argument mot.

Heckscher, Gunnar (2010), Staten och organisationerna. Stockholm: Sober förlag.