Ännu en lokalavdelning försvinner i onödan

Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Östhammar är på väg att läggas ner. Detta enligt Uppsala Nya Tidning (UNT) den 17 mars.

Vägen dit har varit den traditionella inom dagens krympande folkrörelser. Så här skriver tidningen:

Friluftsfrämjandet har fört en tynande tillvaro i Östhammars kommun de senaste åren. Först lades Alundas lokalavdelning ner och flyttades till Östhammar. Den har gången är det Östhammars tur. Föreningens styrelse kallade till informationsmöte 28 februari. Men ingen av lokalavdelningens 99 medlemmar dök upp på mötet.

Lokalavdelningens ordförande säger att under de fem, sex år som hon funnits med i styrelsen har föreningen varit ganska sovande förutom mulleverksamheten för barnen.

Eftersom ingen anmält intresse av att sitta i styrelsen så har styrelsen nu beslutat lägga ner lokalavdelningen efter årsskiftet.

Kanslichefen på Friluftsfrämjandet region Mälardalen säger:

Tyvärr är trenden att lokalavdelningarna försvinner från de små orterna. Intresset kring att åta sig styrelseuppdrag blir generellt mindre i alla föreningar. ... Människor blir allt mer individuella i sina aktiviteter och ser inte vikten av ett organiserat föreningsliv.

Det är uppenbart att alla inblandade ser denna negativa utveckling som oundviklig. För dem är det inte lokalavdelningen eller regionen som gör fel, utan omvärlden som inte är som den borde vara. Men faktum är att de har fel. Problemen är interna, inte externa.

Det är inte svårare att lyckas med traditionell svensk föreningsverksamhet i små och medelstora städer än i storstaden, tvärt om. Att arbeta med Friluftsfrämjandets verksamheter i Östhammar (4 500 invånare) borde därför både ur den synvinkeln och utifrån kommunens friluftsprofil vara idealiskt.

Det är inte heller sant, att intresset för styrelseuppdrag har minskat, tvärt om. Förmodligen har det aldrig tidigare funnits så många styrelseuppdrag som idag. Därmed har konkurrensen om goda styrelseledamöter ökat. För att locka idag måste en förening därför vara bättre eller intressantare än förr. Det innebär för Frilufsfrämjandets och andra folkrörelsers del att den regionala nivån måste ge ett betydligt mer kvalificerat ledningsstöd till sina lokalavdelningar än förr.

Utifrån de kortfattade uppgifterna i UNT är det ganska lätt att se vilka de verkliga problemen är med lokalavdelningen i Östhammar. Det handlar om brist på engagerande verksamhet, vilket i sin tur beror på brister i ledarskapet.

Det är verksamheten som lockar människor att engagera sig i en förening. Och det är främst bland de aktiva som man kan rekrytera lämpliga styrelseledamöter. Att föra en "tynande tillvaro" undergräver därför en förenings framtid.

Det verkliga problemet med Friluftsfrämjandet i Östhammar är alltså att den haft en styrelse (och inte minst region) som tillåtit att den varit "ganska sovande" under fem, sex år.

Och eftersom detta är problemet, så är det ganska lätt avhjälpt. Det är inte svårare att få fart på verksamheten i Östhammar idag än vad det var att starta verksamheten där en gång i tiden. Detta är ytterst regionens ansvar. Och metoden kallas föreningsutveckling.

Myndighetskonflikt med rötter i det ideella

En trivial nyhet i flödet, kanske. En chef inom en myndighet slutar på grund av konflikt med sin generaldirektör. Se Dagens Nyheter 2012-03-15: "Språkrådets chef går efter strid om nätsajt". Men för den som är intresserad av ideella organisationer är detta faktiskt intressant.

I korthet så vill generaldirektören att Språkrådets webbplats inte längre ska vara självständig, utan flytta in under myndighetens officiella hemsida. Uppenbarligen ser den avgående chefen detta som ett led i att minska Språkrådets hittills självständig ställning.

Till saken hör att Språkrådets webbplats har många fler besökare än myndighetens. Om det enbart var fråga om att förbättra myndighetens kommunikation med allmänheten, så vore det därför klokare att istället flytta in myndighetens hemsida under Språkrådets.

Men naturligtvis handlar det inte om att förbättra kommunikationen, det är istället en konflikt mellan två olika kulturer. Generaldirketören uttrycker det så här i DN:

Det finns en viss myndighetsomognad hos Språkrådet. Alla förstår inte vad det innebär att vara statstjänsteman, ha ansvar åt mer än ett håll och ha ett ramverk att förhålla sig till.

Förmodligen inte, men varför är överhuvudtaget Språkrådet en del av en myndighet? Är det särskilt klokt och lämpligt?

Och det var inte heller så det började. Ty Språkrådet har i huvudsak ett ideellt förflutet.

1944 tog tolv myndigheter, föreningar och folkrörelser initiativet till den ideella föreningen Nämnden för svensk språkvård, senare Svenska Språknämnden. 1949 inrättade föreningen sitt sekretariat, "Institutet för svensk språkvård", och 1965 startade den tidskriften Språkvård.

Från början var föreningen självständig, men 1974 skaffade sig staten rätt att utse dess ordförande och dess chef. I gengäld stod staten för personalkostnaderna. Föreningen omvandlades alltså från att vara "medlemsägd" till att bli en variant av vad jag på annat håll kallat "tredjepartsägd" . Den blev, med Gunnar Heckschers definition i Staten och organisationerna, en korporation.

År 2006, efter drygt sextio års framgångsrik föreningsverksamhet, svalde staten Språknämnden helt. Föreningen blev en myndighet. Inte en självständig sådan, utan under namnet Språkrådet en profilerad del av Institutet för språk och folkminnen.

Och vad blev resultatet av detta? Den svenska statsbyråkratin växte, och den ideella sektorn förlorade ytterligare en funktion. Till vilken verklig nytta? Säg det.