Myndighetsdrivna insamlingsorganisationer i USA

CIA och NASA gör det: Kompletterar sina enorma statliga budgetar med ideella medel. De har startat insamlingsstiftelser. Och nu finns i Senaten förslag på ytterligare en statlig, ideell stiftelse. Det skapar oro bland de ideella organisationerna.

Visste du att den amerikanska spionorganisationen CIA har sin egen ideella insamlingsorganisation? Och CIA är inte ensam. Det finns fler statliga organisationer i USA som kompletterar sina skattebaserade anslag med ideella medel med hjälp av egna ideella organisationer.

Det gäller till exempel en del statliga universitet som på så sätt försöker konkurrera med sina ideella (och oftast mycket mer framgångsrika) konkurrenter. Genom att skapa ideella organisationer, som med skattelagens regel 501(c)(3) får skattebefrielse för både sig själv och sina givare, kan de samla in pengar till program och verksamheter som de inte kan finansiera med offentliga medel. Samtidigt blir de mindre transparanta, vilket irriterar såväl myndigheter som massmedia.

Federala organisationer som har liknande upplägg är CDC (se nedan) och rymdmyndigheten NASA vars egen insamlingsorganisation heter United States Space Foundation.  

CDC är en del av det statliga hälsosystemet i USA. Dess insamlingsorganisation, National Foundation for the Centers for Disease Control & Prevention, ger kompletterande finansiellt stöd till arbetet med viktiga nationella och internationella hälsofrågor. Stiftelsen samlade in 23 miljoner dollar 2010. Pengarna satsades bland annat på antirökningsarbete och på hälsoinsatser i Afrika. De viktigaste bidragsgivarna är andra fonder inklusive Bill & Melinda Gates Foundation.

Tillbaka till CIA. Dess insamlingsorganisation heter In-Q-Tel och grundades 1999 för att med investeringar inom näringslivet främja utvecklingen av teknik som är till nytta för CIA i dess verksamhet. År 2010 samlade In-Q-Tel in 56 miljoner dollar. Hur pengarna används är inte officiellt; detta granskas enbart av CIA själv. Men enligt organisation själv har den hittills inversterat 1,5 miljarder dollar och samarbetar med över 200 riskkapitalister. Läs mer på In-Q-Tels egen hemsida.  

Allt detta enligt en artikel av Rick Cohen i Non Profit Quarterly: Philanthropy Funding Government Work? There’s a Foundation for That—Several, Actually.

Enligt Cohen är de nämnda organisationerna bara udda inslag i den ideella sektorn. Ett större potentiellt hot för de ideella organisationerna är den nya insamlingsorganisation som just förslagits i Senaten. Det gäller bildandet av en ideell stiftelse, Preparedness and Resilience Foundation, för att stödja den verksamhet som bedrivs av den amerikanska katastrof-myndigheten, Federal Emergency Management Administration (FEMA). I Senaten beskrev förslagsställaren stiftelsen som en filatropisk mellanhand mellan FEMA och näringslivet.

Cohen menar att denna organisation kommer att konkurrera med de ideella katastrof-organisationerna om relativt svårinsamlade katastrofpengar. Och detta trots att det är det just dessa organisationer som myndigheten vill ha ett nära samarbete med, uppmuntra och förväntar sig ska leverera viktig katastrofhjälp.   

Om den här stiftelsen blir av, menar Rick Cohen, då har amerikanska ideella organisationer verkligen skäl att oroa sig.

Ännu en lokalavdelning försvinner i onödan

Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Östhammar är på väg att läggas ner. Detta enligt Uppsala Nya Tidning (UNT) den 17 mars.

Vägen dit har varit den traditionella inom dagens krympande folkrörelser. Så här skriver tidningen:

Friluftsfrämjandet har fört en tynande tillvaro i Östhammars kommun de senaste åren. Först lades Alundas lokalavdelning ner och flyttades till Östhammar. Den har gången är det Östhammars tur. Föreningens styrelse kallade till informationsmöte 28 februari. Men ingen av lokalavdelningens 99 medlemmar dök upp på mötet.

Lokalavdelningens ordförande säger att under de fem, sex år som hon funnits med i styrelsen har föreningen varit ganska sovande förutom mulleverksamheten för barnen.

Eftersom ingen anmält intresse av att sitta i styrelsen så har styrelsen nu beslutat lägga ner lokalavdelningen efter årsskiftet.

Kanslichefen på Friluftsfrämjandet region Mälardalen säger:

Tyvärr är trenden att lokalavdelningarna försvinner från de små orterna. Intresset kring att åta sig styrelseuppdrag blir generellt mindre i alla föreningar. ... Människor blir allt mer individuella i sina aktiviteter och ser inte vikten av ett organiserat föreningsliv.

Det är uppenbart att alla inblandade ser denna negativa utveckling som oundviklig. För dem är det inte lokalavdelningen eller regionen som gör fel, utan omvärlden som inte är som den borde vara. Men faktum är att de har fel. Problemen är interna, inte externa.

Det är inte svårare att lyckas med traditionell svensk föreningsverksamhet i små och medelstora städer än i storstaden, tvärt om. Att arbeta med Friluftsfrämjandets verksamheter i Östhammar (4 500 invånare) borde därför både ur den synvinkeln och utifrån kommunens friluftsprofil vara idealiskt.

Det är inte heller sant, att intresset för styrelseuppdrag har minskat, tvärt om. Förmodligen har det aldrig tidigare funnits så många styrelseuppdrag som idag. Därmed har konkurrensen om goda styrelseledamöter ökat. För att locka idag måste en förening därför vara bättre eller intressantare än förr. Det innebär för Frilufsfrämjandets och andra folkrörelsers del att den regionala nivån måste ge ett betydligt mer kvalificerat ledningsstöd till sina lokalavdelningar än förr.

Utifrån de kortfattade uppgifterna i UNT är det ganska lätt att se vilka de verkliga problemen är med lokalavdelningen i Östhammar. Det handlar om brist på engagerande verksamhet, vilket i sin tur beror på brister i ledarskapet.

Det är verksamheten som lockar människor att engagera sig i en förening. Och det är främst bland de aktiva som man kan rekrytera lämpliga styrelseledamöter. Att föra en "tynande tillvaro" undergräver därför en förenings framtid.

Det verkliga problemet med Friluftsfrämjandet i Östhammar är alltså att den haft en styrelse (och inte minst region) som tillåtit att den varit "ganska sovande" under fem, sex år.

Och eftersom detta är problemet, så är det ganska lätt avhjälpt. Det är inte svårare att få fart på verksamheten i Östhammar idag än vad det var att starta verksamheten där en gång i tiden. Detta är ytterst regionens ansvar. Och metoden kallas föreningsutveckling.

Myndighetskonflikt med rötter i det ideella

En trivial nyhet i flödet, kanske. En chef inom en myndighet slutar på grund av konflikt med sin generaldirektör. Se Dagens Nyheter 2012-03-15: "Språkrådets chef går efter strid om nätsajt". Men för den som är intresserad av ideella organisationer är detta faktiskt intressant.

I korthet så vill generaldirektören att Språkrådets webbplats inte längre ska vara självständig, utan flytta in under myndighetens officiella hemsida. Uppenbarligen ser den avgående chefen detta som ett led i att minska Språkrådets hittills självständig ställning.

Till saken hör att Språkrådets webbplats har många fler besökare än myndighetens. Om det enbart var fråga om att förbättra myndighetens kommunikation med allmänheten, så vore det därför klokare att istället flytta in myndighetens hemsida under Språkrådets.

Men naturligtvis handlar det inte om att förbättra kommunikationen, det är istället en konflikt mellan två olika kulturer. Generaldirketören uttrycker det så här i DN:

Det finns en viss myndighetsomognad hos Språkrådet. Alla förstår inte vad det innebär att vara statstjänsteman, ha ansvar åt mer än ett håll och ha ett ramverk att förhålla sig till.

Förmodligen inte, men varför är överhuvudtaget Språkrådet en del av en myndighet? Är det särskilt klokt och lämpligt?

Och det var inte heller så det började. Ty Språkrådet har i huvudsak ett ideellt förflutet.

1944 tog tolv myndigheter, föreningar och folkrörelser initiativet till den ideella föreningen Nämnden för svensk språkvård, senare Svenska Språknämnden. 1949 inrättade föreningen sitt sekretariat, "Institutet för svensk språkvård", och 1965 startade den tidskriften Språkvård.

Från början var föreningen självständig, men 1974 skaffade sig staten rätt att utse dess ordförande och dess chef. I gengäld stod staten för personalkostnaderna. Föreningen omvandlades alltså från att vara "medlemsägd" till att bli en variant av vad jag på annat håll kallat "tredjepartsägd" . Den blev, med Gunnar Heckschers definition i Staten och organisationerna, en korporation.

År 2006, efter drygt sextio års framgångsrik föreningsverksamhet, svalde staten Språknämnden helt. Föreningen blev en myndighet. Inte en självständig sådan, utan under namnet Språkrådet en profilerad del av Institutet för språk och folkminnen.

Och vad blev resultatet av detta? Den svenska statsbyråkratin växte, och den ideella sektorn förlorade ytterligare en funktion. Till vilken verklig nytta? Säg det.

Ideella uppdrag är inga bisysslor

Uppsala läns landsting vill skärpa riktlinjerna för vilka bisysslor som de landstingsanställda får ha. Detta enligt Uppsala Nya Tidning 2012-01-30.

Enligt reglerna är en bisyssla något en offentliganställd ägnar sig åt vid sidan om sitt arbete och som inte ingår i privatlivet. En bisyssla kan vara betal eller obetald, tillfälligt eller stadigvarande. Den är inte tillåten om den konkurrerar med verksamheten, gör att den anställde inte kan utföra sitt arbete, eller skadar myndighetens trovärdighet.

För de anställda inom kommun och landsting definieras och regleras bisysslor i Lagen om offentlig anställning (LOA) och i Allmänna bestämmelser (AB), som ingår i de kollektivavtal som undertecknats av Sveriges kommuner och landsting (SKL).

”En vanlig bisyssla i dag är som ledamot i en bostads­rättsförening, men det kan handla om allt mellan att man är gympaledare till att man jobbar inom hälsa och sjukvård”, sa lands­tingets förhandlingschef till tidningen.

Bisyssla låter som extraknäck, men det handlar inte bara om att dryga ut hushållskassan, de anställdas ideella arbete räknas också in. Ytterst handlar det alltså om de anställdas rätt att engagera sig ideellt – om föreningsfriheten.

Ideella uppdrag kan ses som förtroendeskadliga

Om man bara läser AB så får man intrycket att SKL anser att ideella uppdrag är tillåtna. Där står nämligen svart på vitt att ”förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer räknas inte som bisyssla enligt detta avtal”. Det verkar ju demokratiskt och bra, men läser man Kommentarerna till AB så visar det sig att denna passus inte alls gäller för de kommun- och landstingsanställda, utan endast för dem som arbetar inom kommunala företag: ”enligt LOA kan (nämligen) förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer utgöra förtroendeskadlig bisyssla”. Och eftersom lagen är tvingande, så tar den över avtalets bestämmelser.

Kontroll och straff

Enligt LOA ska myndigheten informera sina anställda om vad som gör en bisyssla otillåten. Den kan sedan från dem begära in de ”uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor”. Finner den att en anställd har en otillåten bisyssla ska den beordra den anställde att upphöra med den.

Enligt Kommentarerna så måste en anställd lämnar information om bland annat sina ideella uppdrag. Att inte göra det är ”ett brott mot avtalet, alternativt fel eller försummelse i arbetet, som kan medföra disciplinpåföljd och i mycket allvarliga fall uppsägning”.

För att sammanfatta, kommuner och landsting kan med hot om straff begära in uppgifter från sina anställda om vilka uppdrag de har i fackliga, politiska och ideella organisationer. De kan sedan tvinga de anställda att upphöra med sådana ideella uppdrag som arbetsgivaren finner olämpliga. Om det är korrekt så har anställda inom kommuner och landsting inte någon föreningsfrihet.

Låg föreningsaktivitet bland landstingsanställda

Enligt tidningen har landstingets revisorer granskat 12 000 anställda och funnit att 1 854 av dem hade ”bisysslor i ett stort antal företag och föreningar”. Det innebär att inte fullt var sjätte landstingsanställd på sin fritid är funktionär i ett företag eller en förening. Det verkar som om landstinget tycker det är mycket, men i själva verket är det litet. Mer normalt vore att närmare hälften av de anställda hade någon form av ideellt engagemang.

Varför är föreningsengagemanget så lågt? Kan det bero på att landstinget motverkar det? Och vad är i så fall samhällsnyttan med det?

Föreningsfriheten

Föreningsfriheten är en av stöttepelarna i ett demokratiskt samhälle. Att organisera sig tillhör medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. I Regeringsformen står att: ”var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften”.

Där står också att: ”föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”.

Detta innebär uppenbarligen att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får förhindra sina anställda att organisera sig i föreningar. Detta bör rimligen också innefatta att inneha förtroendeuppdrag, som ju är föreningslivets kärna.

Opinionsfriheten

I samma avsnitt i Regeringsformen står följande: ”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.”

Detta torde innebära att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får samla in uppgifter från sina anställda där dessa tvingas uppge vilka föreningar de är aktiva i.

Tillåtet enligt lag, men grundlag slår lag

Enligt lag får kommuner och landsting med maktmedel efterforska vilka föreningar medarbetarna är aktiva i och sedan begränsa deras deltagande. Enligt Regeringsformen har kommuner och landsting inte denna rätt. Och eftersom grundlag slår lag så gäller det senare.