Trendspanare i det blå

Har du hört talas om "entreprenörsfilantrop"?

Det är en direktöversättning av amerikanskans "Entrepreneur Philanthropist". De två amerikanska orden syftar givetvis på personer som gjort sig förmögna på affärsverksamhet och som skänker bort en del av sina vinster till något ändamål. Den som vill ha exempel från begreppets hemland kan titta på hemsidan Entrepreneur och bildspelet 9 Famous Entrepreneur Philanthropists.

Att locka superrika affärsmän att satsa pengar på ens universitet, sjukhus, malariabekämpningsprogram eller liknande är en viktig gren av fundraising-marknaden i USA. Samtidigt råkar det vara ett exempel på sådant som av kulturskäl inte lyckats slå igenom i England (se mitt förra blogginlägg Risken med att låna metoder från andra länder).

En ökande företeelse?
Varför tar jag nu upp detta? Jo, i senaste numret av Chef (mars 2014) presenteras "entreprenörsfilantrop" som ett nyord. Tidningen hänvisar till "trendspanarna på Företag & Framtid" som spår att sådana "kommer att öka i antal i takt med att den ideella, 'goda' sektorn lockar allt fler unga". Man slår sig för pannan.

Att ett sådant klumpigt ord som "entreprenörsfilantrop" skulle kunna slå igenom har jag svårt att tro. Men jag tror inte heller att företeelsen, som alls inte är ny ens i Sverige, kommer att bli en stor trend här hemma där välfärden är skattefinansierad och där skattesystemet (och de samhälleliga belöningssystemen) inte sedan flera generationer tillbaka är utformat för att uppmuntrar denna typ av givande.

Var finns sambanden?
Men det är bara halva problemet med spådomen. Att amerikanska företeelser har en tendens att dyka upp också här efter ett antal år är ju känt. Hade spåmakarna hänvisat till detta hade deras utsago verkat mindre absurd, men nu kopplar de istället fenomenet och dess ökningstakt till att den ideella sektorn "lockar allt fler unga". Var finns sambanden? Orsak och verkan? Och finns det verkligen bevis för att proportionerna unga aktiva i den ideella sektorn har förändrats nämnvärt under de senaste femtio åren?

Det finns ingen god sektor
Till och med beteckningen den "goda" sektorn om ideella sektorn är absurd. Det finns ingen sektor som är allt igenom god.

Den ideella sektorn utgörs av ideella organisationer. Det finns inget som säger att en ideell organisation måste vara god. De flesta har ett gott eller neutralt ändamål. Genom sin verksamhet bidrar de till att skapa det civila samhället, en i sig god företeelse. Men det finns ideella organisationer som har ett ont syfte och vars verksamhet är ond. Det finns också de som med onda medel försöker uppnå vad de anser vara goda mål. Och det finns de vars mål av vissa anses gott men av andra anses ont.

Poängen med ideella organisationer är inte att de är goda, utan att de gör det möjligt för enskilda människor att tillsammans verka för att uppnå sina mål och därmed göra sådant som varken staten, näringslivet eller individen ensamt kan utföra.

Det är svårt att spå, särskilt om framtiden
Slutsatsen av allt detta är förstås att det är svårt att trendspana och särskilt om sådant man själv inte förstår.

Risken med att låna metoder från andra länder

Lån av amerikanska, engelska och kanadensiska modeller och metoder kan skada den ideella sektorn i Sverige. Det gäller att vara försiktig. Och det gäller att låna in det som verkligen fungerar.

Den dokumenterade kunskapen i världen om ideella organisationer och hur de fungerar domineras idag praktiskt taget helt av de anglosaxiska länderna, framförallt USA och Storbritannien. Andra fungerande modeller, inte minst den nordiska, är föga dokumenterade.

Detta är ett stort problem. Det gör att den anglosaxiska modellen av ideell sektor, kultur och framgångsmetoder, utan att det finns några egentliga bevis för dess överlägsenhet, ses som huvudsaklig referens av forskare och som förebild av praktiker och politiker även i länder som har andra modeller. Dessa leds därmed vilse.

På det ideella området är Sverige och USA antipoder. I Sverige är nämligen den demokratiska föreningen norm. Hos oss står medlemmen i centrum som ägare, styrelse och resurs. Den kritiska resursen i svensk ideell sektor är därför medlemsengagemang.

Den synliggjorde delen av ideella sektorn i USA domineras istället av organisationer utan medlemmar. I Sverige kallar vi dem stiftelser. De är ideella, men inte demokratiska – något som många svenskar upplever som en motsägelse. För den medlemslösa organisationen är pengar den kritiska resursen.

Så medan den absolut viktigaste färdigheten för framgång i Sverige är förmågan att mobilisera medlemsengagemang, så är den i USA istället att dra in pengar. Därför är det ändamålsenligt i Sverige, men inte i USA, att ge bidrag till ideella organisationer utifrån medlemsantal, och i USA, men inte i Sverige, att istället stödja med skatteavdrag på gåvor.
 
Eftersom Sverige och USA ideellt sett är antipoder så är skillnaden i metoder avgrundsdjup. Den som vill lyckas väl i Sverige har därför ingen avgörande nytta av de gängse amerikanska nonprofit-metoderna. Man kan givetvis inspireras av dem, men man bör inte kopiera dem. För att fungera här måste de anpassas.

Och ändå är just direktimport av anglosaxiska modeller och metoder så vanligt. Det är från USA, Kanada och Storbritannien som politikerna hämtar sina idéer när de vill främja ”civila samhället”. Det är därifrån insamlingsorganisationerna lär sig ”fundraising”. Och det är från samma håll idrotten har hämtat sina idéer om bolagisering.

Att låna metoder från något väsensskilt har sina risker. Ibland kan man med det inlånade nå de tilltänkta målen, men på bekostnad av annat som är viktigare. Professionell foundraising till exempel kan minska antalet ideellt aktiva. Ibland lånas metoder in för ett mål som inte kan nås med det tilltänkta målet. Avdrag på gåvor till exempel leder inte till ett starkare civilt samhälle, vilket däremot de traditionella föreningsbidragen gör. Vad som dock är ytterst märkligt är att dessa lån sker utan tanke på riskerna med att släppa in främmande arter i ett existerande ekosystem. Det kan gå bra i vissa fall, men risken för obotlig skada är mycket hög.

Det är lätt att förstå hur det blivit så här. Kunskapen om hur man lyckas med ideella organisationer och verksamheter i Sverige är varken utforskad eller nedskriven i någon större utsträckning. Varför har staten försummat detta område? Så å ena sidan har vi en relevant, tyst kunskap som ligger i dunkel och å andra sidan en mindre relevant men på en väl upplyst scen. Vart dras då den fåkunnige? Mot ljuset naturligtvis.

Men nog om skillnaderna mellan antipoderna. Det finns också viktiga saker att lära om man istället tittar på skillnaderna inom den för oss antipodiska modellen. Och låt oss då gå direkt på dess kärnområde – ideell finansiering. Alltså, vilka är skillnaderna mellan USA och Storbritannien på detta område?

Att det verkligen finns stora skillnader i givarkultur och givarsystem mellan länderna är klart. Det har ju till exempel länge varit känt att framgångsrika insamlingsexperter från USA misslyckats helt när de använt samma metoder i Storbritannien.

Det är just skillnaderna som står i centrum i en just publicerad rapport av Rhodri Davies på Charities Aid Foundation i Storbritannien: “Give Me a Break: Why the UK Should not Aspire to a ‘US-Style’Culture of Charitable Giving”.
 
Författaren anför de kulturella (synen på förmögenheter bland annat) och politiska skillnaderna mellan USA och Storbritannien som en av de viktigaste förklaringarna varför givarkulturen i USA är annorlunda och givandet är så mycket större där än i Storbritannien. Sådana kulturella skillnader kan inte på något lätt sätt överbryggas menar han, och frågar sig sedan om det ens vore önskvärt. Det finns nämligen allvarliga brister med det amerikanska systemet: Skatteavdragen är utformat för dem med högre inkomster, av det insamlade går oproportionerligt mycket till religion och högre utbildning (45 % totalt) och det finns en stor risk för skattefusk eftersom det inte krävs bevis när man yrkar avdrag.

Författaren tar upp och beskriver avdragssystemen i det två länderna och diskuterar skillnaderna mellan dem. Han analyserar argumenten bakom dem och sätter in givandet i ett större sammanhang såsom samhällssystem och den ideella sektorn som sådan. Och allt detta illustreras med en mycket intressant grafisk bild (”infografic”) som ger viktiga fakta.

På Charities Aid Foundations hemsida framhålls att även om Storbritannien kan lära av USA så ”måste vi vara försiktiga med att tro att allt som fungerar i USA också kommer att fungera här”. Vad det gäller är att ”till en unik brittisk givarkultur” låna in det som verkligen fungerar.

Detta är kloka ord som gäller i ännu högre grad för Sverige när vi  lånar in från USA eller England.