Dagens Uppsala Nya Tidning (UNT) ägnar en och en halv sida åt lösa spekulationer kring om idrottsklubben Bälinge genom sitt aktiebolag ska investera i aktier istället för att ha pengarna räntelöst på bank.
Hos mig väcker artikeln många frågor. Inte så mycket kring sakfrågan dock. Rent sakligt finns nämligen inget som hindrar att en ideell förening investerar pengar i aktier. Det illustreras för övrigt av en notis i samma tidning om att Svenska Kyrkan förra året tjänade 743 miljoner kr på sina 4,5 miljarder i aktier. Inom den ideella sektorn är det inte innehavet av börsaktier som är kontroversiellt, utan snarare urvalet, alltså riskprofil och investeringsetik. För Bälinges del torde frågan ha betydligt lägre dignitet än att, som man ju faktiskt gjort, göra om sitt allsvenska lag till aktiebolag.
Nej, betydligt mer intressant är kommentaren från Riksidrottsförbundets jurist. Han menar att klubbstyrelsen kan besluta att investera i aktier. Den bör dock först "prata med sina medlemmar".
Jag håller inte med. Att första gången flytta klubbens pengar från bank till aktiemarknad är inte något styrelsen kan besluta om. Sådana principbeslut kan endast årsmötet fatta. Det är också klubbens årsmöte som ska fastställa reglerna för aktieförvaltningen. Detta gäller även om innehavet formellt sätt inte finns i klubben, utan i dess helägda aktiebolag.
Men den verkligt stora frågan artikeln väcker är emellertid mer principiell. Varje dag ägnas ett antal sidor åt sport - en av de ideella verksamheter svenska folket ägnar sig åt. Det finns också block om näringslivet och kultur och nöje och reportrar som bevakar kommunen. Men varför ingen seriös och systematisk bevakning av övriga delar av ideella sektorn?
Att ett sådant block inte är en naturlig del av tidningarna idag beror inte på att sektorn är liten och obetydlig, har ringa samhällsintresse eller på att få läsare skulle vara intresserade. Det beror på medias slentrian, okunnighet och ointresse.
UNT ingår i ideella sektorn. Varför inte göra omprioriteringar och gå i spetsen för en ny redaktionell syn på och bättre bevakning av den ideella sektorns organisationer och verksamheter?
Inlägg, kommentarer och idéer om den ideella sektorn och dess organisationer, verksamheter och aktiva. Till ideella sektorn hör folkrörelser, föreningar, samfund, stiftelser och alla andra organisationer som verkar utan vinstsyfte eller för att upprätthålla lag. Till de aktiva hör förtroendevalda, medlemmar, aktivister, frivilliga (även kallade volontärer), bidragsgivare, anställda och övriga som på olika sätt bidrar.
2006-03-21
2006-03-16
Utan frivilliga, inga säkra väderprognoser
Frivilligarbete betraktas väldigt ofta som något extra i samhället, något man både kan ha och mista. Den felsynen beror på brist på kunskap och intresse. Frivilligarbetet har alltid varit och kommer att förbli centralt för samhällets utveckling och funktion.
Som exempel kan vi ta väderrapporterna. För att göra prognoserna vi ser på TV krävs mycket kraftfulla datorer och välutbildade experter. Men var kommer alla data ifrån som datorerna bearbetar?
Visste du att insamlandet av nödvändiga grunddata inte skulle fungera utan frivilliga väderrapportörer över hela vårt klot? Nej, naturligtvis, det visste du inte. Därför det har man aldrig berättat. Det tas för självklart. Det är den typen av självklarheter som osynliggör det ideella arbetet.
Men tänk efter, tror du verkligen att alla världens stater – och inom detta område måste man verkligen vara heltäckande för att få tillförlitliga prognoser – skulle ha råd att hålla sig med anställda väderrapportörer eller självgående mätutrustning över hela sitt territorium? Naturligtvis inte. Och vem skulle isåfall ta ansvar för att observera vädret på världens alla hav? För sådana dagliga väderobservationer används i stor utsträckning frivilliga, personer med intresse och tillfälle, personer som redan finns på plats. T.ex. täcks haven genom att nära 7 000 fartyg på frivillig basis rapporterar in vädret på den plats där de just då befinner sig. Uppgifterna samlas upp och bearbetas av World Meteorological Organization (WMO) i Genève.
Om du vill veta mer om hur frivilliga bidrar till väderprognoserna kan du läsa WMOs skrift Volunteers for Weather, Climat and Water (ISBN 92-63-10919-2)
Som exempel kan vi ta väderrapporterna. För att göra prognoserna vi ser på TV krävs mycket kraftfulla datorer och välutbildade experter. Men var kommer alla data ifrån som datorerna bearbetar?
Visste du att insamlandet av nödvändiga grunddata inte skulle fungera utan frivilliga väderrapportörer över hela vårt klot? Nej, naturligtvis, det visste du inte. Därför det har man aldrig berättat. Det tas för självklart. Det är den typen av självklarheter som osynliggör det ideella arbetet.
Men tänk efter, tror du verkligen att alla världens stater – och inom detta område måste man verkligen vara heltäckande för att få tillförlitliga prognoser – skulle ha råd att hålla sig med anställda väderrapportörer eller självgående mätutrustning över hela sitt territorium? Naturligtvis inte. Och vem skulle isåfall ta ansvar för att observera vädret på världens alla hav? För sådana dagliga väderobservationer används i stor utsträckning frivilliga, personer med intresse och tillfälle, personer som redan finns på plats. T.ex. täcks haven genom att nära 7 000 fartyg på frivillig basis rapporterar in vädret på den plats där de just då befinner sig. Uppgifterna samlas upp och bearbetas av World Meteorological Organization (WMO) i Genève.
Om du vill veta mer om hur frivilliga bidrar till väderprognoserna kan du läsa WMOs skrift Volunteers for Weather, Climat and Water (ISBN 92-63-10919-2)
2006-03-10
Granskare på villospår?
Charity Rating kallas en ideell förening som nyligen startats för att granska "välgörande organisationers användning av donerade medel" (stadgarna § 4). Det fullständiga namnet är Charity Rating Sverige ideell förening. Inte bara namnet, utan också föreningens språkbruk visar att det här rör sig om ett direktlån från USA.
I USA är den här typen av granskning ganska vanlig. Den som googlar på "charity rating" hittar flera organisationer som sysslar med det. Upplägget är mer eller mindre det samma. Man ganskar ekonomin och hur stor del av insamlade medel som går åt till insamling och administration.
Att ideella organisationer, former och verksamhetsidéer lånas in från utlandet är inget ovanlig, tvärt om. Det bör uppmuntras. Men den som lånar in måste inse att idéerna måste anpassas för att bli riktigt lyckosamma.
När man läser Charity Ratings webbsida och särskilt deras stadgar (bra att stadgarna finns där, men var är styrelsen?) inser man att det rör sig om nykomlingar i den ideella sektorn. Stadgarna må vara formellt riktiga, men de är märkliga. Ord som "välgörande organisationer", "donatorer" och att "optimera donatorers beslutsprocess" känns väldigt främmande.
Det är väl denna brist på erfarenhet, som gör att grundarna inte inser, att ett ideellt koncept som är framgångsrikt i USA, kanske inte alls fungerar i Sverige. När det gäller ideella sektorn är nämligen Sverige och USA i mångt och mycket antipoder med praktiskt taget alla andra länder emellan. I Sverige dominerar folkrörelsen och i USA stiftelsen.
Denna skillnad kan vara oväsentlig i andra sammanhang, men inte i detta. Det innebär t.ex. att det som granskas i USA mestadels är stiftelser som levererar tjänster inom landet, medan det Charity Rating satt sig att granska mest är ideella föreningar som levererar utomlands. Det rör sig alltså om två helt olika saker. Skälet är, att de slags organisationer som man granskar i USA, knappt finns i Sverige.
När skillnaderna är så stora är det ingen god idé att kopiera de amerikanska granskningsmodellerna. Trots det verkar det vara just vad Charity Rating gör. De har satt upp affischer på Handelshögskolan i Stockholm för att få frivilliga att granska redovisningar.
Att skärskåda redovisningar är en metod som fungerar bra om man granskar företag, ganska bra när man granskar myndigheter och stiftelser, men knappast alls när man granskar föreningar. Då behövs helt andra mått. Har Charity Rating den praktiska och teoretiska kunskap som behövs för att utveckla och mäta sådana?
Att föreningarna granskas är inget fel i sig, men om det sker på fel sätt kan det vara skadligt. Vettiga granskningar är bra ur många synvinklar och kommer säkert att bli viktigare och viktigare framöver. Det vore därför önskvärt att sektorn äntligen gick ihop och bildade en paraplyorganisation (likt Svenskt Näringsliv), som omfattar alla, och som tar tillvara sektorns intressen gentemot EU, stat och näringsliv. Ett sådant organ skulle kunna driva denna liksom många andra viktiga övergripande frågor.
I USA är den här typen av granskning ganska vanlig. Den som googlar på "charity rating" hittar flera organisationer som sysslar med det. Upplägget är mer eller mindre det samma. Man ganskar ekonomin och hur stor del av insamlade medel som går åt till insamling och administration.
Att ideella organisationer, former och verksamhetsidéer lånas in från utlandet är inget ovanlig, tvärt om. Det bör uppmuntras. Men den som lånar in måste inse att idéerna måste anpassas för att bli riktigt lyckosamma.
När man läser Charity Ratings webbsida och särskilt deras stadgar (bra att stadgarna finns där, men var är styrelsen?) inser man att det rör sig om nykomlingar i den ideella sektorn. Stadgarna må vara formellt riktiga, men de är märkliga. Ord som "välgörande organisationer", "donatorer" och att "optimera donatorers beslutsprocess" känns väldigt främmande.
Det är väl denna brist på erfarenhet, som gör att grundarna inte inser, att ett ideellt koncept som är framgångsrikt i USA, kanske inte alls fungerar i Sverige. När det gäller ideella sektorn är nämligen Sverige och USA i mångt och mycket antipoder med praktiskt taget alla andra länder emellan. I Sverige dominerar folkrörelsen och i USA stiftelsen.
Denna skillnad kan vara oväsentlig i andra sammanhang, men inte i detta. Det innebär t.ex. att det som granskas i USA mestadels är stiftelser som levererar tjänster inom landet, medan det Charity Rating satt sig att granska mest är ideella föreningar som levererar utomlands. Det rör sig alltså om två helt olika saker. Skälet är, att de slags organisationer som man granskar i USA, knappt finns i Sverige.
När skillnaderna är så stora är det ingen god idé att kopiera de amerikanska granskningsmodellerna. Trots det verkar det vara just vad Charity Rating gör. De har satt upp affischer på Handelshögskolan i Stockholm för att få frivilliga att granska redovisningar.
Att skärskåda redovisningar är en metod som fungerar bra om man granskar företag, ganska bra när man granskar myndigheter och stiftelser, men knappast alls när man granskar föreningar. Då behövs helt andra mått. Har Charity Rating den praktiska och teoretiska kunskap som behövs för att utveckla och mäta sådana?
Att föreningarna granskas är inget fel i sig, men om det sker på fel sätt kan det vara skadligt. Vettiga granskningar är bra ur många synvinklar och kommer säkert att bli viktigare och viktigare framöver. Det vore därför önskvärt att sektorn äntligen gick ihop och bildade en paraplyorganisation (likt Svenskt Näringsliv), som omfattar alla, och som tar tillvara sektorns intressen gentemot EU, stat och näringsliv. Ett sådant organ skulle kunna driva denna liksom många andra viktiga övergripande frågor.
2006-03-08
Nätverk är ingen organisationsform
Ett år efter start överväger Mansnätverket för kvinnofrid i Uppsala att ombilda sig till en förening. Det rapporterar Uppsalatidningen (nr 9/2006). Beslut ska tas på årsmötet den 23 mars.
Nätverkets företrädare Sigge Fagerström säger att anledningen till förändringen är ekonomisk. För att kunna söka bidrag, öppna konto och värva stödmedlemmar måste man bli förening; med en vald kassör och revisor bli man trovärdigare.
Det är helt rätt. Ska man bedriva verksamhet med egen ekonomi, då ska man bilda en förening, inte ett lösligt nätverk. Nätverket är nämligen ingen organisationsform. Ur juridisk synvinkel finns det inte. Det kan inte skriva på avtal, öppna konto eller vidta någon annan legal eller ekonomisk åtgärd i eget namn. Om sådant ändå sker måste det alltid ske i någon annan juridisk persons namn. Hur utmäter man då ansvar?
Det har blivit modernt med nätverk. En del tror t.o.m. att nätverk är den moderna tidens organisation. Något som ersatt föreningar ungefär som datorer har ersatt skrivmaskiner. Men det är fel. Föreningsformen är fortfarande i allra högsta grad modern och effektiv. Det är föreningarna som är datorerna; nätverken är endast sladdarna som kopplar ihop dem. Och utan datorerna är sladdarna givetvis meningslösa.
Nätverk är inget nytt. De bör rimligtvis ha funnits lika länge som föreningar. Det är bl.a. genom föreningens egna och medlemmarnas kollektiva externa relationer (= nätverk) som föreningen blir så effektiv för sina medlemmar. Nätverken är länkarna mellan olika föreningar, andra organisationer, individer och sammanhang. Tillsammans bildar de det civila samhället. Det är denna kombination som ger de för samhällets så positiva effekterna, som Robert Putnam har pekat på i sin berömda bok Den fungerande demokratin. Men på egen hand är nätverket intet.
Nätverkets företrädare Sigge Fagerström säger att anledningen till förändringen är ekonomisk. För att kunna söka bidrag, öppna konto och värva stödmedlemmar måste man bli förening; med en vald kassör och revisor bli man trovärdigare.
Det är helt rätt. Ska man bedriva verksamhet med egen ekonomi, då ska man bilda en förening, inte ett lösligt nätverk. Nätverket är nämligen ingen organisationsform. Ur juridisk synvinkel finns det inte. Det kan inte skriva på avtal, öppna konto eller vidta någon annan legal eller ekonomisk åtgärd i eget namn. Om sådant ändå sker måste det alltid ske i någon annan juridisk persons namn. Hur utmäter man då ansvar?
Det har blivit modernt med nätverk. En del tror t.o.m. att nätverk är den moderna tidens organisation. Något som ersatt föreningar ungefär som datorer har ersatt skrivmaskiner. Men det är fel. Föreningsformen är fortfarande i allra högsta grad modern och effektiv. Det är föreningarna som är datorerna; nätverken är endast sladdarna som kopplar ihop dem. Och utan datorerna är sladdarna givetvis meningslösa.
Nätverk är inget nytt. De bör rimligtvis ha funnits lika länge som föreningar. Det är bl.a. genom föreningens egna och medlemmarnas kollektiva externa relationer (= nätverk) som föreningen blir så effektiv för sina medlemmar. Nätverken är länkarna mellan olika föreningar, andra organisationer, individer och sammanhang. Tillsammans bildar de det civila samhället. Det är denna kombination som ger de för samhällets så positiva effekterna, som Robert Putnam har pekat på i sin berömda bok Den fungerande demokratin. Men på egen hand är nätverket intet.
2006-03-06
Ideella sektorn växer, förändras och förnyas
Nya rön visar att den ideella sektorn är under fortsatt stark tillväxt. Den har nu 145 000 anställda och omsätter 140 miljarder. Samtidigt förändras och förnyas den.
I en nyutkommen bok visar Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, att den svenska ideella sektorn fortsätter växa. Detta mätt i antalet anställda och i omsättning.
Sektorns tillväxt
År 2000 blev Svenska kyrkan en del av den ideella sektorn. Det var givetvis ett kraftigt tillskott, men även utan detta ökade sektorn, vilket följande siffror visar:
1992 var omsättningen 60 miljarder kr (drygt 4 % av BNP) och antalet anställda 110 000 (2,5 % av alla).
2002 var motsvarande siffror utan kyrkan, 125 miljarder (5,3 %) och 120 000 anställda (2,7 %). Med kyrkan var de 140 miljarder (5,9 %) och 145 000 (3,3 %).
Några delsektorer ökar, andra går tillbaka
Om man tittar på de anställda, kyrkan oräknat, så ökade antalet inom några delsektorer och minskade inom andra. Mest ökade ”social omsorg” (+ 9 000) och ”kultur och rekreation (+ 5 000). Mest minskade ”arbetsmarknad” (- 2 900).
Ökad nybildning
Under 1993-2002 tillkom fler ideella organisationer än under de tio föregående åren. Sektorn föryngras alltså. Av dagens föreningar har 49 % mindre än tio år på nacken, av stiftelserna 57 %. Endast 22 % respektive 13 % har funnits i minst tjugo år.
Ideellt arbete
Det ideella arbetets storlek har inte studerats i denna rapport. En aktuell studie från Ersta Sköndal högskola noterar emellertid 560 miljoner frivilligtimmar för 2005. Jämfört med det betalda arbetet i Sverige är det 8 %.
Källa: Wijkström, Filip & Torbjörn Einarsson (2006), Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: EFI, Handelshögskolan i Stockholm.
I en nyutkommen bok visar Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, att den svenska ideella sektorn fortsätter växa. Detta mätt i antalet anställda och i omsättning.
Sektorns tillväxt
År 2000 blev Svenska kyrkan en del av den ideella sektorn. Det var givetvis ett kraftigt tillskott, men även utan detta ökade sektorn, vilket följande siffror visar:
1992 var omsättningen 60 miljarder kr (drygt 4 % av BNP) och antalet anställda 110 000 (2,5 % av alla).
2002 var motsvarande siffror utan kyrkan, 125 miljarder (5,3 %) och 120 000 anställda (2,7 %). Med kyrkan var de 140 miljarder (5,9 %) och 145 000 (3,3 %).
Några delsektorer ökar, andra går tillbaka
Om man tittar på de anställda, kyrkan oräknat, så ökade antalet inom några delsektorer och minskade inom andra. Mest ökade ”social omsorg” (+ 9 000) och ”kultur och rekreation (+ 5 000). Mest minskade ”arbetsmarknad” (- 2 900).
Ökad nybildning
Under 1993-2002 tillkom fler ideella organisationer än under de tio föregående åren. Sektorn föryngras alltså. Av dagens föreningar har 49 % mindre än tio år på nacken, av stiftelserna 57 %. Endast 22 % respektive 13 % har funnits i minst tjugo år.
Ideellt arbete
Det ideella arbetets storlek har inte studerats i denna rapport. En aktuell studie från Ersta Sköndal högskola noterar emellertid 560 miljoner frivilligtimmar för 2005. Jämfört med det betalda arbetet i Sverige är det 8 %.
Källa: Wijkström, Filip & Torbjörn Einarsson (2006), Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: EFI, Handelshögskolan i Stockholm.
2006-03-02
Volontär - förvirrande ord
På senare år har det blivit vanligt att säga volontär istället för frivillig. Det sprider sig i media och dyker upp i alla möjliga sammanhang.
Ordet volontär i denna användning är förmodligen ett lån rakt av från engelskans volunteer. Varför man använder detta ord utan att översätta det är obegripligt för mig då det redan finns ett kort, begripligt och välkänt svenskt ord: frivillig.
Problemet med det nya ordet volontär är att det sedan länge har en annan, väl etablerad användning inom den ideella sektorn. En volontär är en person som sänds utomlands och arbetar mot reducerad lön i t.ex. ett biståndsprojekt. En sådan volontär är en anställd och inte en frivillig.
I det nu aktuella projektet "Volontär i Svenska kyrkan" är det är just sådana det handlar om. På hemsidan skriver kyrkan: "Volontäråret vänder sig till unga människor som är 18-25 år och vill göra en volontär insats i Sverige eller utomlands." Vad volontär och volontär insats är för något förklaras inte, det förutsätts alla förstå. Men av ansökningshandlingarna framgår att den månatliga ersättningen är 5 000 kr + fri bostad och att detta räknas som skattepliktig inkomst. Det är alltså ett lågbetalt jobb.
Förr kallades journalistpraktikanter för volontärer. De var inte frivilliga, men hade en reducerad lön. Man kan säga att de fick en betald utbildning. Men det var länge sedan. Sedan dess har, såvitt jag vet, svenska volontärer bara förekommit utomlands. Att kyrkan har sådana i Sverige var en nyhet för mig. Det måste givetvis finnas ett kollektivavtal bakom detta. Det innebär att den här typen av jobb kommer att sprida sig. Vi kan därför räkna med att benämningen volontär i denna mening kommer att bli vanligare även här hemma framöver.
Att rekrytera, leda och utveckla en betald medarbetare, om än uppoffrande lågt betald sådan, och en obetald är två helt olika saker. Det är ytterst förvirrande om de bägge kallas volontär. Särskilt om det sker i en och samma organisation.
Och det är just vad som händer i Svenska kyrkan. När jag söker på Google på orden "volontär" och "Svenska kyrkan", så hamnar jag inte bara på ovanstående projekt, utan också på Ideellt forum, den särskilda konstellation inom kyrkan, som arbetar för att främja och utveckla det frivilliga, alltså obetalda, arbetet i församlingarna.
Samma ord, två olika saker.
Det bästa vore att helt undvika ordet volontär när vi faktiskt menar frivillig.
Ordet volontär i denna användning är förmodligen ett lån rakt av från engelskans volunteer. Varför man använder detta ord utan att översätta det är obegripligt för mig då det redan finns ett kort, begripligt och välkänt svenskt ord: frivillig.
Problemet med det nya ordet volontär är att det sedan länge har en annan, väl etablerad användning inom den ideella sektorn. En volontär är en person som sänds utomlands och arbetar mot reducerad lön i t.ex. ett biståndsprojekt. En sådan volontär är en anställd och inte en frivillig.
I det nu aktuella projektet "Volontär i Svenska kyrkan" är det är just sådana det handlar om. På hemsidan skriver kyrkan: "Volontäråret vänder sig till unga människor som är 18-25 år och vill göra en volontär insats i Sverige eller utomlands." Vad volontär och volontär insats är för något förklaras inte, det förutsätts alla förstå. Men av ansökningshandlingarna framgår att den månatliga ersättningen är 5 000 kr + fri bostad och att detta räknas som skattepliktig inkomst. Det är alltså ett lågbetalt jobb.
Förr kallades journalistpraktikanter för volontärer. De var inte frivilliga, men hade en reducerad lön. Man kan säga att de fick en betald utbildning. Men det var länge sedan. Sedan dess har, såvitt jag vet, svenska volontärer bara förekommit utomlands. Att kyrkan har sådana i Sverige var en nyhet för mig. Det måste givetvis finnas ett kollektivavtal bakom detta. Det innebär att den här typen av jobb kommer att sprida sig. Vi kan därför räkna med att benämningen volontär i denna mening kommer att bli vanligare även här hemma framöver.
Att rekrytera, leda och utveckla en betald medarbetare, om än uppoffrande lågt betald sådan, och en obetald är två helt olika saker. Det är ytterst förvirrande om de bägge kallas volontär. Särskilt om det sker i en och samma organisation.
Och det är just vad som händer i Svenska kyrkan. När jag söker på Google på orden "volontär" och "Svenska kyrkan", så hamnar jag inte bara på ovanstående projekt, utan också på Ideellt forum, den särskilda konstellation inom kyrkan, som arbetar för att främja och utveckla det frivilliga, alltså obetalda, arbetet i församlingarna.
Samma ord, två olika saker.
Det bästa vore att helt undvika ordet volontär när vi faktiskt menar frivillig.
NGO - bara en typ av ideell organisation
När FN, olika biståndsorgan och andra som arbetar med bistånd talar om de föreningar, stiftelser och andra ideella organisationer som de samverkar med, kallar de dem NGOs, d.v.s. Non-Governmental Organisations. För dem är NGO en officiell beteckning. Så t.ex. har FN en enhet som heter UN Non-Governmental Liaison Service (NGLS), som främjar samarbetet mellan FN och olika NGOs. Bl.a. har man en handbok för olika slag av samarbete. Se www.un-ngls.org/ngls_handbook.htm
I praktiken används beteckningen NGO bara i dessa sammanhang. Det innebär att NGOs bara syftar på en mindre del av världens alla frivilligorganisationer. Det är därför förvirrande när FN tycks likställa dem med det civila samhället.
I England används beteckningen NGO inom biståndet och inom den till den hörande forskningen, medan den oändligt mycket större gruppen inhemska ideella organisationer kallas voluntary organisations (frivilligorganisationer) eller charities (välgörenhetsorganisationer). Det finns en uppsättning forskning, utbildning och litteratur om NGOs och en helt annan om de senare organisationerna, och det verkar inte som de två disciplinerna lär av varandra.
Det som kännetecknar ideella organisationer är att de är till av andra skäl än att skapa vinst eller att uppfylla lag. Hur de ägs är inte särskiljande. De kan grundas av enskilda, av andra ideella organisationer, av företag och av statliga organ ihop eller var för sig. Sett ur ett svenskt perspektiv är detta ganska självklart. Men för den som utgår från NGO-begreppet är det inte det. Då förutsätts att organisationen varken är grundad av eller drivs av staten. Den ska vara helt fristående. Därför räknas Röda Korset i FN-sammanhang inte till NGO-gruppen. Dess existens i varje land baseras ju på regeringsbeslut enligt Genèvekonventionerna.
Att NGOs ska vara självständiga från staten hindrar inte FN och olika biståndsorgan (som ju alla själva är uttryck och redskap för statliga ambitioner), att binda sådana till sig med olika former av ekonomiskt bidrag. I själva verket är rätt många NGOs kraftig beroende av sådana bidrag för sin överlevnad.
I olika sammanhang ger FN NGOs ett speciellt inflytande, t.ex. vid större konferenser.
NGO-status öppnar alltså för bidrag, andra intäkter och politiskt inflytande. Detta fenomen har negativa effekter på det civila samhällets utveckling i många utvecklingsländer.
Även ur biståndsgivarnas synvinkel förekommer många avarter bland NGOs. Kumi Naidoo, generalsekreterare för CIVICUS (World Alliance for Citizen Participation) brukar redovisa följande nedsättande förkortningar som florerar inom biståndsvärlden:
I praktiken används beteckningen NGO bara i dessa sammanhang. Det innebär att NGOs bara syftar på en mindre del av världens alla frivilligorganisationer. Det är därför förvirrande när FN tycks likställa dem med det civila samhället.
I England används beteckningen NGO inom biståndet och inom den till den hörande forskningen, medan den oändligt mycket större gruppen inhemska ideella organisationer kallas voluntary organisations (frivilligorganisationer) eller charities (välgörenhetsorganisationer). Det finns en uppsättning forskning, utbildning och litteratur om NGOs och en helt annan om de senare organisationerna, och det verkar inte som de två disciplinerna lär av varandra.
Det som kännetecknar ideella organisationer är att de är till av andra skäl än att skapa vinst eller att uppfylla lag. Hur de ägs är inte särskiljande. De kan grundas av enskilda, av andra ideella organisationer, av företag och av statliga organ ihop eller var för sig. Sett ur ett svenskt perspektiv är detta ganska självklart. Men för den som utgår från NGO-begreppet är det inte det. Då förutsätts att organisationen varken är grundad av eller drivs av staten. Den ska vara helt fristående. Därför räknas Röda Korset i FN-sammanhang inte till NGO-gruppen. Dess existens i varje land baseras ju på regeringsbeslut enligt Genèvekonventionerna.
Att NGOs ska vara självständiga från staten hindrar inte FN och olika biståndsorgan (som ju alla själva är uttryck och redskap för statliga ambitioner), att binda sådana till sig med olika former av ekonomiskt bidrag. I själva verket är rätt många NGOs kraftig beroende av sådana bidrag för sin överlevnad.
I olika sammanhang ger FN NGOs ett speciellt inflytande, t.ex. vid större konferenser.
NGO-status öppnar alltså för bidrag, andra intäkter och politiskt inflytande. Detta fenomen har negativa effekter på det civila samhällets utveckling i många utvecklingsländer.
Även ur biståndsgivarnas synvinkel förekommer många avarter bland NGOs. Kumi Naidoo, generalsekreterare för CIVICUS (World Alliance for Citizen Participation) brukar redovisa följande nedsättande förkortningar som florerar inom biståndsvärlden:
- BONGOs (Business-organised NGOs)
- PONGOs (Politically-organised NGOs)
- BRINGOs (Briefcase NGOs)
- DONGOs (Donor-organised NGOs)
- GONGOs (Government-organised NGOs)
- MONGOs (My own NGO)
- RONGOs (Royally-organised NGOs)
Dessa förkortningar beskriver alltså vad som i branschen uppfattas som oönskvärda NGOs. Det intressanta är, att alla utom en, mycket väl kan syfta på helt legitima ideella organisationer. NGO-begreppet är alltså mycket snävt, till skillnad från den ideella sektorn och det civila samhället som är öppna och breda, och ska så vara.