2006-05-31

Myten om de försvinnande eldsjälarna

Det sägs ofta att ”eldsjälarna blir allt färre”. Det var också rubriken på en intervju med Lennart Pettersson i Uppsala Nya Tidning 27/5.

Lennart Pettersson är en av topparna inom idrottsrörelsen och sitter bla. i styrelsen för Sveriges olympiska kommitté. Nu är han bekymrad. Eldsjälarna blir färre i takt med att samhället förändras, menar han. Idag gäller det att tjäna pengar och folk har inte tid att jobba ideellt längre. Det enda sättet för föreningarna att behålla ledarna är att ge dem ekonomisk ersättning. Detta kan stora idrotter som fotbollen klara, men små idrotter har inte råd och riskerar då att försvinna.
Grunden har alltid varit den ideella verksamheten med det håller på att förändras. Och det måste politikerna börja inse. Jag tror inte ett dugg på att utveckla den ideella rörelsen. På Riksidrottsförbundet har man börjat diskutera frågan med det behövs mer.

Så långt Lennart Pettersson.

Men har han rätt? Försvinner eldsjälarna? Nej, inte enligt existerande statistik. Ca hälften av Sveriges vuxna befolkning är ideellt aktiv. Siffran fluktuerar litet mellan åren (precis som den gör i jämförbara länder), men tycks vara stabil på en mycket hög nivå. Sverige tillhör här världstoppen. Förmodligen har det aldrig funnits så många ideellt aktiva i vårt land som nu. Att eldsjälarna försvinner är alltså en myt.

Är det då svårare att rekrytera förtroendevalda och ledare? Både ja och nej. I absoluta tal är det inte det, men för enskilda föreningar kan det vara det. Skälen är många:

1) Antalet föreningar som konkurrerar om de ideella krafterna ökar hela tiden. Samma antal människor ska alltså delas upp på fler föreningar.

2) Vad folk vill engagera sig i varierar över åldrarna och från tid till annan. Vissa föreningar är i ropet, andra inte.

3) I de allra största städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö, men kanske också Uppsala, som nämns som exempel i artikeln) fungerar inte de traditionella föreningsformerna lika bra. Föreningar där har alltså svårare att rekrytera ideella än de på andra håll i landet. I storstaden vill man utföra sitt ideella arbete på annat sätt.

4) Kompetensen och ledarskapets kvalitet varierar mellan föreningarna. Att rekrytera, utbilda och leda ideella är en konst som inte är allom given.

Är det då sant att man idag måste betala för att behålla sina ledare? Ja, om en förening börjat betala för detta arbete, då måste de också fortsätta för att inte förlora sina aktiva. På sikt måste de också betala mer och mer. Men, uppriktig sagt, då talar vi inte längre om ideellt arbete, utan om underbetalt avlönat arbete. De aktiva efterskänker en del av värdet av sin insats till föreningen.

Erfarenheterna visar, att det under i övrigt likvärdiga förhållanden, är lättare att rekrytera obetalda frivilliga än betalda. Den genomsnittliga kvaliteten på de aktiva är också högre bland de obetalada. Att börja betala för ett frivilligt arbete är därför ett fatalt misstag. Det görs ofta av ren okunskap, eller som en snabb genväg av folk som inte orkar eller förmår lära sig hur man engagerar ideella på rätt sätt.

Jag tror det här kan vara nödvändigt att påminna om att ideella föreningar inte är företag och inte kan drivas som sådana. Föreningar baseras på sin egen unika ideella logik. Endast om styrelsen förstår och tillämpar denna logik kan dess arbete bli framgångsrikt i alla avseenden. Dit hör att dra till sig och i meningsfullt arbete engagera ideella krafter. Det är inte lätt och har aldrig varit lätt, men det är ett av huvudnumren i föreningskonsten. Det är vad föreningsrävar ska kunna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar