Sociala entreprenörer är något som framförallt funnits och finns inom den ideella sektorn. De flesta av dem är emellertid okända. Det finns flera goda och några inte så goda skäl till det.
Det ideella arbetet är kollektivt (man kan inte bilda sin egen förening, man måste vara flera) och ger därför inget utrymme för primadonnor. Det görs också främst i liten skala, på hemorten. Dessutom är det ideella arbetet sällan en huvudsyssla för dess entreprenörer; det är en obetald bisyssla på fritiden vid sidan av en annan och kanske i sig publik karriär. Dessutom föredrar de flesta ideella organisationer och därmed också deras entreprenörer att verka i det tysta. Ingen social entreprenör hittills har vad jag vet tagit patent eller på annat sätt sökt skydda sin ide; tvärt om uppmuntrar de ofta andra att kopiera.
Allt detta är i grunden goda skäl till att de ideella sociala entreprenörerna är många men okända. Mindre goda skäl är naturligtvis att media och forskare inte uppmärksammar dem och att efterföljare i andra sektorer gärna suddar ut sina föregångare.
På grund av allt detta är det få ideella entreprenörer som blir kända och ihågkomna, i vart fall i just den egenskapen. Det ger intrycket hos många att de aldrig funnits. De namn som ändå poppar upp i historieböcker och tidningsartiklar, som folk har i minne och som förekommer i korsord och frågesporter är framförallt de vars verksamhet varit religiös (tänk på alla de stora religionsgrundarna) eller politisk som t.ex. Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, eller vars rörelser blivit internationella, t.ex. Scouternas Lord Baden-Powell. Till de senare hör schweizaren Henry Dunant (1828-1910), en på många sätt typisk social entreprenör.
För i dagarna exakt 150 år sedan (24 juni, 1859) blev Dunant vittne till slaget vid Solferino. Där lämnade Frankrikes, Österrikes och Sardinens arméer tiotusentals sårade kvar på slagfältet utan vård. Ställd inför detta förvandlades en tillfälligt förbipasserande Dunant från affärsman till social entreprenör. Han grep in tillsammans med kvinnor från trakten och andra som ställde upp. Men han nöjde sig inte med detta. Efteråt startade han en process som på många sätt kom att förändra världen.
Dunant som varit med att grunda KFUM tänkte i ideella banor. Han såg ett pockande samhälleligt behov och han såg en ideell lösning på det.
Kärnan i hans idé - inte hans affärsidé, utan hans humanitära idé - var att i fredstid rekrytera, utbilda och organisera frivilliga för att i krig rädda liv på slagfältet.
Dunant idé att leverera en ideell tjänst med hjälp av i förväg utbildade, organiserade och utrustade frivilliga var, såvitt jag vet, något helt nytt. Fram till dess organiserade man medlemmar som kom med den kunskap och de färdigheter de hade, eller mobiliserade spontana frivilliga på plats. Dunant insåg att ingendera av detta dög när det bokstavligen var fråga om liv eller död. Han ville ha kompetens och organisation, men han ville inte ha anställda. Han ansåg att frivilliga var bättre. De var mer engagerade, mer medkännande.
Denna kärnidé ledde till en rad följdidéer. Här de tre viktigaste: 1) Det behövdes en organisation för att organisera dessa frivilliga (= nationella rödakorsföreningar). 2) På slagfältet behövde det frivilliga och deras utrustning skydd i form av en symbol som visade att de var neutrala och inte skulle angripas (= rödkorssymbolen). 3) De stridande måste också enas om regler för hur sådana räddningsinsatser kan göras (= Genèvekonventionerna).
Ur Dunants idé växte fram världens största humanitära nätverk, rödakorsrörelsen, som är verksamt genom nationella förbund i praktiskt taget varje land i världen. Denna organisation är större och når ut vidare än något företag och gör detta främst genom ideella insatser och med ideell finansiering. Ur hans idé växte också fram de regler för krigföring som gäller idag. Hans skapelse har också direkt eller indirekt inspirerat bildandet av ett otal internationella och nationella organisationer inklusive FN.
Efter slaget vid Solferino inledde Henry Dunant en opinionsbildningskampanj för sin idé. Han skrev och publicerade en bok, Minnen från Solferino (1862), som han inte sålde, utan skickade gratis till dem han ville påverka. Han gav sig också ut på lobbyingturné i Europa för att bearbetade kungar och regeringar och delta i internationella konferenser.
Minnen från Solferino är en välskriven och läsvärd bok. Det är en pamflett, men också en av ytterst få skrifter tillgängliga för utomstående i vilken en social entreprenör, redan i början av sin skapelse, beskriver sin idé och dess bakgrund.
Det var Dunant som kläckte idén och som sålde den till Europa. Han uppfann hjulet och satte det i rullning. Men det var inte han som fick det att rulla vidare och i rätt riktning. Den som gjorde det var Gustave Moynier (1826-1910). Det var framförallt han som såg till att Dunants idé blev verklighet.
Dunant och Moynier var bägge sociala entreprenörer med rötter i Genèves föreningsliv, men med helt olika profil: Dunant vara visionären, Moynier organisatören. I det långa loppet drog de inte jämt.
Arbetet att förverkliga Dunants idé gjordes inom ramen för en redan existerande ideell organisation i Genève, Sociétè genevoise d’utilité publique, där Gustave Moynier var ordförande. Inspirerad av Dunants bok tillsatte organisationen på sitt medlemsmöte den 9 februari 1863 ett speciellt utskott för arbetet.
Ordförande i utskottet var den 76-årige generalen Henri Dufour. Han representerade den militära professionen och var den ende av dem som var internationellt känd. Vice ordförande och den som ledde arbetet var Gustave Moynier. Läkekonsten representerades av två kirurger, Théodore Maunoir och Louis Appia. Den senare hade skrivit två handböcker i krigskirurgi. Henry Dunant var med sina 35 år yngst i kommittén och dess sekreterare.
Detta utskott hade ett år senare omvandlats till den första rödakorskommittén (även om namnet Röda Korset kom först senare) med Moynier som ordförande och Dunant som sekreterare. Därmed hade grunden lagts för det som numera är Internationella Rödakorskommittén. Kommittén arbetade vidare längs två linjer: 1) att se till att rödakorsföreningar startades i olika länder, och 2) att få till stånd det vi idag kallar Genèvekonventionerna.
Kommitténs sammansättning var oförändrad fram till 1867 då Moynier tvingade Dunant att avgå.
Henry Dunant, som då hade hjälp till att starta rödakorsföreningen i Genève och den i Frankrike, erbjöd sig redan 1864 att avgå ur kommittén sedan Moynier sagt till honom att inte agera på egen hand i kommitténs namn. Han övertalades dock att kvarstå.
1867 drabbades Dunant av en stor skandal. Han hade försök rädda sina egna misslyckade affärer i Algeriet genom vissa finansiella transaktioner i ett bolag i Genève där han satt i ledningen. Enligt domstolen vilseledde han sina partners och aktieägare och dömdes som ensam vållande till företagets konkurs. Därmed försvann han, 39 år gammal, vanärad och i personlig konkurs från det offentliga för i stort sett resten av sitt liv. Tidvis var han uteliggare i Paris. Men han fortsatte också att föreslå eller ta olika sociala initiativ, bl.a. inom fredsområdet och för jämlikhet mellan könen.
1901 fick Dunant Nobels fredspris för sin idé att grunda Röda Korset.
Källor:
Henry Dunant, Minnen från Solferino.
Jean de Senarclens (2005), The Founding of the Red Cross – Gustave Moynier, its Master Builder. Genève: Slatkine.
Länkar:
Société Henry Dunant
International Committee of the Red Cross
International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies
Svenska Röda Korset
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar