Lagen om ekonomiska föreningar gäller inte för ideella föreningar

Det har blivit vanligt att jurister använder Lagen om ekonomiska föreningar som norm även för ideella föreningar. Detta är fel och skadligt och har inget stöd hos lagstiftaren.

Det verkar som att det blir vanligare och vanligare att jurister, både i offentlig och privat tjänst, bedömer ideella föreningar eller ger råd till sådana utifrån vad som gäller för ekonomiska föreningar. Det kan bli rätt ibland, men oftast blir det fel. Jag har inte kunnat utröna om detta beteende beror på ren okunnighet eller om det har andra rötter. Oavsett vilket är det en skadlig företeelse och en farlig trend.

Ett skäl till denna utveckling kan vara att det finns lag om ekonomiska föreningar, men inte om ideella. Jurister är beroende av lag. Det kan då vara frestande för den jurist som saknar kunskaper och insikter om ideella föreningar, att ta Lagen om ekonomiska föreningar som norm. Särskilt som den ofta kallas “föreningslagen”.

Ideella föreningar är utan lag, men inte laglösa

Det finns i Sverige ingen speciallag om ideella föreningar. Därför behöver de inte registreras för att bli till. Men enligt föreningspraxis måste de ha medlemmar, målsättning, stadgar och styrelse för att bli juridiska personer.

Att speciell lag saknas innebär inte att de är laglösa. Ideella föreningar har nämligen sina egna “lagar” i form av stadgar, intern praxis och god föreningssed. Mycket av detta är så kallad tyst kunskap, alltså inte nedskriven, som endast kan läras genom att vara föreningsaktiv. Det innebär att en jurist som vill bli bra på det bara kan lära sig det i föreningslivet och av föreningsrävar.

Utöver denna grund finns också prejudikat från domstol. Dessutom kan man få viss juridisk vägledning genom att dra paralleller med annan lagstiftning, till exempel den om ekonomiska föreningar.
Om ideella föreningar ur samhällets synvinkel inte på detta sätt vore fullgott reglerade, skulle riksdagen för länge sedan ha stiftat en lag om dem.

Ekonomiska föreningar är företag

Professor emeritus Carl Hemström är den ledande experten på föreningsjuridik i Sverige. I sin bok Organisationernas rättsliga ställning – Om ekonomiska och ideella föreningar ger han vägledning till jurister och lekmän om hur man ska se på dessa frågor.

Där kan man till exempel lära sig att det har funnits Lag om ekonomiska föreningar sedan slutat av 1800-talet. De från 1911, 1951 och 1987 är alla uppbyggda med då gällande aktiebolagslag som förebild. Skälet till denna nära koppling är ”att lagstiftaren sett såväl aktiebolaget som den ekonomiska föreningen som former för ekonomisk verksamhet i syfte att främja delägarnas ekonomiska intressen” (Hemström sid 32). Bägge är alltså företag.

Riksdagen vill inte ha lag om ideella föreningar

Att det är stor skillnad mellan ekonomiska och ideella föreningar har bevisligen stått klart för lagstiftaren åtminstone sedan den första lagen om ekonomiska föreningar infördes, alltså i över hundra år. Förslaget om att de ideella föreningar som så ville, frivilligt skulle kunna registrera sig enligt denna lag har legat på riksdagens bord, men avvisats.

Särskilt lagstiftning för ideella föreningar har föreslagits riksdagen vid ett antal tillfällen, men alltid röstats ner, bland annat för att ”lagstiftning på området är förenad med åtskilliga svårigheter” (Hemström sid 34).

Var försiktig med paralleller

När det gäller att förstå vad som gäller för ideella föreningar genom paralleller från andra regelområden säger Hemström:

”Sålunda kan i vissa fall lösningen på ett problem rörande en ideell förening tänkas vara att återfinna i föreningslagen. I andra fall kan kanske … allmänna associationsrättsliga eller avtalsmässiga grundsatser vara tillämpliga. Dock måste man i varje enskilt fall noga ta ställning till, huruvida verkligen en parallell är befogad.” (Hemström sid 36-37, min fetstil)

Det förhållandet att ekonomiska föreningar till skillnad från de ideella är företag “kan leda till, att lösningen på ett beträffande en ideell förening uppkommet problem alls inte kan sökas i föreningslagens regler” (Hemström sid 37).

Högsta domstolen har framhållit, “att paralleller från vad som gäller ifråga om ekonomiska föreningar måste dras med stor försiktighet såvitt gäller ideella föreningar. I vissa lägen kan därför i stället e contrarioslut vara befogade” (Hemström sid 37). Med den juridiska termen “e contrarioslut” menas att det snarare är motsatsen till vad som står i en viss lag som gäller.

Slutsatser

Av ovanstående framgår klart att lagstiftaren noga skiljer mellan ekonomiska och ideella föreningar och inte avsett att Lagen om ekonomiska föreningar ska gälla även för de ideella. Den tanken har rent av avvisats av riksdagen.

Om det fanns ett behov av lag om ideella föreningar så skulle lagstiftaren ha skapat en sådan. Denna skulle då inte baseras på Lagen om ekonomiska föreningar eftersom denna rör kommersiell och inte ideell verksamhet och därtill är samordnad med aktiebolagslagen.

Rent historiskt är det de ideella föreningarna som är originalet, inte de ekonomiska. De senare representerar i sin struktur och funktion (även bortsett från vad det vinstdrivande syftet för med sig) bara en av många varianter för en ideell förening. Ideell logik är dessutom mer komplex än kommersiell.

Att tillämpa lagen om ekonomiska föreningar rätt av på ideella föreningar är fel. Även när det gäller att dra paralleller bör man vara försiktig.

Av allt detta följer att de jurister som huvudsakligen lutar sig mot Lagen om ekonomiska föreningar när de bedömer ideella föreningar eller ger råd till dem gör fel. De ideella föreningarna bör se upp med dem.

Källa: Carl Hemström (1988) Organisationernas rättsliga ställning – Om ekonomiska och ideella föreningar. Stockholm: Norstedts.

Technorati-taggar: ideella föreningar,jurister,lagen om ekonomiska föreningar,Carl Hemström

.