Just nu pågår i Nonprofit Quarterly i USA en
viktig diskussion om overheadkostnaden i välgörenhetsorganisationer. Bör en givare kräva låga overheadkostnader? Bör organisationerna sträva efter lägsta möjliga
overheadkostnader? Eller är denna fokus i själva verket skadlig?
Med overheadkostnad menar man i detta sammanhang kostnaderna
för administration och insamling. Det är alltså en procentsiffra i bokslutet.
Det är ett bokslutsbaserat mått.
Är för bokslutsbaserade
mått
Enligt Brian
Mittendorf den 5 juni så finns det numera bland USA:s ideella organisationer
(till skillnad från bland deras givare) ett allmänt motstånd mot att bokslutsbaserade
mått för att utvärdera ideell verksamhet. De ideella organisationerna vill
istället bli utvärderade efter vilken nytta (”impact”) de gör. De vill ha
nyttomått (”impact measures”) istället.
Mittendorf håller med om att nyttomått ger givarna mera
relevant information om vad organisationen uträttar än vad bokslutsmått gör,
men vill ändå ha kvar dessa. Han medger också att bokslutsmått i grunden bara
är uppskattningar om vart resurserna gått och inte utgör bevis på hur effektivt
de använts. Men, framhåller han, bokslutsmått har den fördelen att de är
verifierbara. Någon sådan verifierbarhet kan man inte åstadkomma med nyttomått,
menar han. En annan viktig fördel för en granskare är att de är jämförbara
mellan organisationerna, vilket nyttomåtten aldrig någonsin kan bli.
Är mot bokslutsbaserade
mått
De tre stora granskningsorganisationerna BBB Wise Giving Alliance, GuideStar och Charity Navigator har motsatt uppfattning. I ett gemensamt öppet brev
den 24 juni angriper de ”overheadmyten”.
Enligt dem är overheadtalet ”ett dåligt mått på en välgörenhets-organisations
prestationer”. Givarna bör istället titta på organisationens ”öppenhet,
styrning, ledarskap och resultat”.
Visst, menar de, overheadtalet kan vara viktigt i extrema
sammanhang; det kan till exempel hjälpa till att avslöja bedrägeri eller
ekonomisk inkompetens. Men i de flesta fall kan en ensidig fokusering på låga
overheadkostnader “göra mer skada än nytta”. I själva verket bör många
hjälporganisationer öka, inte minska sin overhead, de bör till exempel satsa mer
på ”utbildning, planering, utvärdering och interna system”. Annars kan de hamna i vad Stanford Social Innovation Review har
kallat “the
Nonprofit Starvation Cycle”, alltså ungefär, ”den ideella
utsvältningscirkeln”. Därför uppmanar de givarna: Stirra er inte blinda på
overhead-kostnaden, se till helheten! Det är inte låga overheadkostnader brukarna behöver, utan god hjälp, något som ofta är en
följd av organisationens overheadkostnader.
De tre organisationerna baserar givetvis sitt öppna brev på
egen erfarenhet, men också på statistik och forskning (referenser finns på brevets
baksida). Det här är ett mycket tungt inlägg.
Utifrån svensk
horisont
Jag har själv diskuterat dessa frågor i tidigare inlägg. Jag delar de tre granskningsorganisationernas uppfattning att det
är skadligt både för organisationerna själva och för givarna att fokusera på
overhead-kostnaderna. Man måste göra en mycket bredare bedömning. Men frågan är
om de avgörande aspekterna överhuvudtaget kan uttryckas i mätbara termer.
I Kommer pengarna fram? skrev jag bland
annat att
”hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp.”
Jag skrev
också att
”Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ’därför att där är det ljust’.”
Den idag allt vanligare tilltron till och fokuseringen på
mätbarhet har sina rötter i tron att man kan ta företag som föredöme för såväl
offentlig som ideell verksamhet. För den offentliga sektorns del har det lett
till en enligt min mening obskyr samling ideologier, förhoppningar och teorier
som kallas new public managment.
Inom new public management har nödvändigheten av att mäta upphöjts till religion. Men eftersom det viktigaste
inom offentlig och ideell verksamhet ofta inte går att mäta, så tvingas man där
mäta något annat. Man tar något i sammanhanget mätbart och fokuserar på det,
eller också så skapar man ett så kallat proximått.
Problemet med detta är att
det man mäter är det man får. Åt just det hållet utvecklas organisation och verksamhet. Istället
för att bli bra på det som är viktigt (för brukarna, för verksamhetens
kvalitet, för organisationens fortlevnad), blir den då bra på något annat, nämligen det som mäts. Vi ser
sådan skadlig snedvridning inom sjukvården, som Maciej Zaremba nyligen så övertygande visat i sin reportageserie
i DN, men också inom sådana ideella verksamheter som är
beroende av bistånd.
Det finns anledning att återkomma till detta ämne.