Skadlig fokusering på overheadkostnader

Just nu pågår i Nonprofit Quarterly i USA en viktig diskussion om overheadkostnaden i välgörenhetsorganisationer. Bör en givare kräva låga overheadkostnader? Bör organisationerna sträva efter lägsta möjliga overheadkostnader? Eller är denna fokus i själva verket skadlig?

Med overheadkostnad menar man i detta sammanhang kostnaderna för administration och insamling. Det är alltså en procentsiffra i bokslutet. Det är ett bokslutsbaserat mått.

Är för bokslutsbaserade mått

Enligt Brian Mittendorf den 5 juni så finns det numera bland USA:s ideella organisationer (till skillnad från bland deras givare) ett allmänt motstånd mot att bokslutsbaserade mått för att utvärdera ideell verksamhet. De ideella organisationerna vill istället bli utvärderade efter vilken nytta (”impact”) de gör. De vill ha nyttomått (”impact measures”) istället.

Mittendorf håller med om att nyttomått ger givarna mera relevant information om vad organisationen uträttar än vad bokslutsmått gör, men vill ändå ha kvar dessa. Han medger också att bokslutsmått i grunden bara är uppskattningar om vart resurserna gått och inte utgör bevis på hur effektivt de använts. Men, framhåller han, bokslutsmått har den fördelen att de är verifierbara. Någon sådan verifierbarhet kan man inte åstadkomma med nyttomått, menar han. En annan viktig fördel för en granskare är att de är jämförbara mellan organisationerna, vilket nyttomåtten aldrig någonsin kan bli.

Är mot bokslutsbaserade mått

De tre stora granskningsorganisationerna BBB Wise Giving Alliance, GuideStar och Charity Navigator har motsatt uppfattning. I ett gemensamt öppet brev den 24 juni angriper de ”overheadmyten”.  Enligt dem är overheadtalet ”ett dåligt mått på en välgörenhets-organisations prestationer”. Givarna bör istället titta på organisationens ”öppenhet, styrning, ledarskap och resultat”.

Visst, menar de, overheadtalet kan vara viktigt i extrema sammanhang; det kan till exempel hjälpa till att avslöja bedrägeri eller ekonomisk inkompetens. Men i de flesta fall kan en ensidig fokusering på låga overheadkostnader “göra mer skada än nytta”. I själva verket bör många hjälporganisationer öka, inte minska sin overhead, de bör till exempel satsa mer på ”utbildning, planering, utvärdering och interna system”.  Annars kan de hamna i vad Stanford Social Innovation Review har kallat “the Nonprofit Starvation Cycle”, alltså ungefär, ”den ideella utsvältningscirkeln”. Därför uppmanar de givarna: Stirra er inte blinda på overhead-kostnaden, se till helheten! Det är inte låga overheadkostnader brukarna behöver, utan god hjälp, något som ofta är en följd av organisationens overheadkostnader.

De tre organisationerna baserar givetvis sitt öppna brev på egen erfarenhet, men också på statistik och forskning (referenser finns på brevets baksida). Det här är ett mycket tungt inlägg.

Utifrån svensk horisont

Jag har själv diskuterat dessa frågor i tidigare inlägg. Jag delar de tre granskningsorganisationernas uppfattning att det är skadligt både för organisationerna själva och för givarna att fokusera på overhead-kostnaderna. Man måste göra en mycket bredare bedömning. Men frågan är om de avgörande aspekterna överhuvudtaget kan uttryckas i mätbara termer.

I Kommer pengarna fram? skrev jag bland annat att 

”hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp.” 

Jag skrev också att 

”Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ’därför att där är det ljust’.”

Se också Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga och Granskare på villospår?

Den idag allt vanligare tilltron till och fokuseringen på mätbarhet har sina rötter i tron att man kan ta företag som föredöme för såväl offentlig som ideell verksamhet. För den offentliga sektorns del har det lett till en enligt min mening obskyr samling ideologier, förhoppningar och teorier som kallas new public managment. 

Inom new public management har nödvändigheten av att mäta upphöjts till religion. Men eftersom det viktigaste inom offentlig och ideell verksamhet ofta inte går att mäta, så tvingas man där mäta något annat. Man tar något i sammanhanget mätbart och fokuserar på det, eller också så skapar man ett så kallat proximått. 

Problemet med detta är att det man mäter är det man får. Åt just det hållet utvecklas organisation och verksamhet. Istället för att bli bra på det som är viktigt (för brukarna, för verksamhetens kvalitet, för organisationens fortlevnad), blir den då bra på något annat, nämligen det som mäts. Vi ser sådan skadlig snedvridning inom sjukvården, som Maciej Zaremba nyligen så övertygande visat i sin reportageserie i DN, men också inom sådana ideella verksamheter som är beroende av bistånd.

Det finns anledning att återkomma till detta ämne.