Även dagens partier kan bli folkrörelser

Häromveckan arrangerade Sektor3 med flera konferensen ”Partiernas väg ur krisen”. Samtidigt kom tidskriften Kurage ut med ett nummer på samma tema. Det var ett bra initiativ. Frågan behöver lyftas fram och diskuteras.

Den kris som åsyftas är att partierna tappar sina medlemmar. På 30 år har de tillsammans förlorat fem av sex medlemmar. En del tror att nedgången fortsätter och att de traditionella partierna försvinner helt om några år. Men någon risk för det finns inte, vilket jag visade för några år sedan i ”Partierna dör inte ut”. SCBs studier har nämligen visat att det är medlemmar utan arvode som lämnar, de med arvoden blir kvar. Det i sin tur leder till en rad särskilda demokratiska problem som vi inte tar upp här.

Mitt intryck är att ”partiernas kris” mest är en fråga för statsvetare och andra utomstående. Partierna själva verkar inte bry sig. För dem fungerar det ju bra ändå. Jag känner igen mönstret från andra folkrörelser: I början ses medlemstapp som kris och bemöts som sådan, men om motåtgärderna misslyckas så anpassar sig organisationen och slutar se tappet som ett problem.

Men ett strategiskt problem är det ju förstås. Antalet medlemmar är folkrörelsens främsta mått på sin förmåga att nå ut och mobilisera; att tappa medlemmar är för partierna att lokalt – där väljarna finns – tappa muskler och inflytande. Det är att bli mindre uthålliga och mer sårbara politiskt och mer beroende av pengar och massmedia.

För en del folkrörelser spelar en sådan nedgång inte så stor roll kanske, men för partier, som ju är kampanjorganisationer, borde det göra det. Det parti som framöver förmår göra sig till en folkrörelse kommer att få ett stort övertag över de andra partierna både i och mellan valen. Ett sådant parti formar opinion och sätter agenda, inte bara tillfälligt då och då genom PR och utspel, utan permanent som ett grundackord i samhällsdebatten, något som alla andra aktörer (även media) måste ta hänsyn till. Ett parti med folkrörelserötter kan ändra samhället, inte bara förvalta det.

Får man tro statsvetarna och deras opinionsmätningar är det inte längre möjligt för ett parti att bli folkrörelse. Trots att svenska folket är politiskt intresserat, säger de, så är det få som kan tänka sig att bli partimedlemmar.

Men det finns ett stort fel med den analysen. Det går nämligen inte att med opinionsmätningar förutsäga kommande ideellt engagemang.

Visst finns det en del personer – som undersökningarna faktiskt förutsätter – som blir ideellt aktiva eller går med i en förening (läs gärna parti) som ett resultat av planering, men det är en minoritet. Bara dessa få kan i förväg säga att de överväger att bli aktiva eller medlemmar. De flesta andra har inte ens tänkt på saken. Vilket inte hindrar att också de kan bli ideellt aktiva eller medlemmar, fast inte av överlagt val, utan därför att livet plötsligt tog sig just den vändningen.

Det finns naturligtvis latenta skäl till engagemanget hos personen, men den direkt utlösande faktorn är en interaktion mellan honom eller henne och en medlem i den värvande organisationen. Att detta kanske helt spontana möte sedan verkligen leder till en lyckad värvning beror naturligtvis på att organisationen i sin helhet står redo att snabbt fånga upp och välkomna den nye aktive eller medlemmen.

Ideella organisationer (läs gärna partier), som lokalt saknar en bred interaktion med potentiella medlemmar och/eller uppfångstmetod, blir inga folkrörelser oavsett hur mycket resurser och tid man centralt satsar på medlemsvärvning.

Problemet med de krympande partierna är alltså inte att medborgarna inte längre vill bli partimedlemmar, utan att dagens partier inte längre, som förr, lokalt förmår blåsa liv i, mobilisera och fånga upp medborgarnas slumrande intresse.

Att det är så beror på partierna själva. Detta är något de kan ändra på om de vill.