Ideella hybrider – inget för oss!

Sveriges och USA:s ideella sektorer är antipoder! De är så olika varandra de någonsin kan bli. Den svenska är rotad i föreningslogik. Den präglas av demokrati, ledarskap och medlemsengagemang. Den amerikanska bygger på stiftelselogik. Där är det management, pengar och frivilligorganisering som står i centrum. För mer om skillnaderna, se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

Med sådana fundamentala skillnader kan man inte förvänta sig att det som fungerar bra i USA också gör det här. För svenska stiftelser finns förvisso mycket att lära i USA, men inte för våra föreningar och folkrörelser. Trots det lånas friskt in amerikanska föreställningar och idéer, rön och metoder. Ibland fungerar det, ibland inte, men oavsett vilket, så undergräver det steg för steg den svenska ideella sektorn och dess förmåga.

Mest märkligt är kanske att det också lånas in sådant som ännu inte bevisats fungera ens i USA. Dit hör hybridisering, alltså skapandet av hybridorganisationer.

Hybrider är företag som i något avseende beter sig som vore de ideella, eller mycket vanligare, ideella organisationer eller myndigheter som beter sig som företag. Förespråkarna i USA hävdar att hybriderna är effektivare. Biverkningarna talar man tyst om.

Hybrididén sprids aktivt

Hybrididén och dess ideologi sprids i USA aktivt både inom och utom landet. Rockefeller Foundation, till exempel, har sedan 2006 satsat 40 miljoner USD för att organisera och driva frågan. 

I den egna boken The Power of Impact Investing: Putting Markets to Work for Profit and Global Good argumenterar fonden för att investerare ska satsa på organisationer som både ger ekonomisk vinst och gör samhällelig nytta. Sådana satsningar kallar boken ”impact investments” (alltså investeringar med effekt). Investerarna kallas ”impact investors”. De sägs ha hjärtan som ideella och hjärnor som företagare. Som investeringsobjekt behöver de organisationer med dubbla mål, alltså hybrider.

(Källa: Maribel Morey, "The Rockefeller Foundation’s Hand in HobbyLobby" i Stanford Social Innovation Review.)

Att företagare är smartare än ideella ledare och att företag är bättre skötta än ideella organisationer är en vanlig fördom inom näringslivskretsar och uppenbarligen också bland hybridideologerna.

Det finns hybridförespråkare också i Sverige. Se till exempel Erika Augustinssons och Maja Brisvalls bok Tjäna pengar och rädda världen. Den har jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg. Ett annat exempel är Johan Wendts bok Den dummaste jävla idé jag någonsin hört. Och ytterligare ett är Sara Dambers inlägg i Kurage nr 2:”Det behövs inga fler ideella organisationer”. Där spås att sociala entreprenörer, alltså företagare, istället tar över.

I Tjäna pengar och rädda världen talas om Nya ideella sektorn där entreprenörer ”använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta” och Hybriderna där entreprenörer ”remixar logik, metoder och spår från alla tre sektorer i sitt arbete med att tjäna pengar och rädda världen”.   

Att allt detta var i amerikansk säck innan det hamnade i svensk påse är väl ganska uppenbart.

Tas från helt andra förutsättningar
Det största problemet med hybridtänket är givetvis att det lånats in från ett sammanhang med helt andra förutsättningar än dem vi har i Sverige.

I artikeln "Hybrids and Competing Logics: Observant Dispassion Is Called For" i NonProfit Quarterly’s vårspecial "Hybrids, Hybridity & Hype" diskuterar forskarna Fredrik O. Andersson och Brent Never hybridiseringen i USA. De beskriver då dess ideella sektor så här:

1. Sektorn har en logik rotad i oegennytta, medmänsklighet (altruism) och frivillighet. Detta leder till välgörenhet, filantropi och organiserat frivilligarbete vilket i sin tur möjliggör leverans av samhälleliga varor och tjänster.
2. Sektorns roll är att skapa och vidmakthålla socialt kapital, det vill säga de band av tillit och ömsesidighet som gör att näringsliv och demokrati i landet fungerar bra.
3. Sektorn främjar individernas involvering i aktiviteter för det allmännas bästa.

Fångar denna beskrivning även in det väsentliga med svensk ideell sektor? Inte alls. Den ser ju helt annorlunda ut.

Gäller en helt annan organisationstyp

De ideella organisationer som den amerikanska hybridteorin baseras på är tjänstelevererande stiftelser, men i Sverige är det istället ideella föreningar som gäller. Hos oss är den tjänstelevererande stiftelsen en ytterst sällsynt och inte särskilt uppskattad fågel. Det är i och för sig synd tycker jag. Det vore bra om vi hade fler sådana, men givetvis inte på bekostnad av föreningar. Det är ju ändå föreningslivet i all dess mångfald som är ideella sektorns salt.

Den som vill hybridisera i Sverige kan alltså inte följa den amerikanska modellen, utan måste ta sig an en helt annan organisationstyp och organisationslogik.

Men finns det egentligen något behov av att hybridisera ideella föreningar? Knappast. Det finns ju redan föreningsformade företag i Sverige och i många andra länder. De kallas kooperativ och är i svensk lag "ekonomiska föreningar". Det finns kooperativ även i USA, om än relativt få. Formen verkar emellertid inte passa hybridivrarna där.

Löser ett problem som inte finns här

Att skapa hybrider för att nå ideella mål är ett amerikanskt försök att lösa ett problem som finns där men inte här. 

En gång i tiden var USA ett ledande föreningsland. Det var bland annat därifrån som Sverige en gång hämtade idéer om det vi idag kallar folkrörelser. Det finns givetvis föreningar i USA även idag, i själva verket miljontals, men de är tyvärr förvisade till kulisserna. I rampljuset står istället de servicelevererande stiftelserna (de som i USA kallas "nonprofit organizations"). 

När Anderssson och Never i sin artikel skildrar den ideella sektorns snabba utveckling under de senaste sextio åren så är det alltså servicelevererande stiftelser de tänker på. De följer därmed den norm som finns inom forskningen i USA. Kanske borde vi därför översätta deras "the nonprofit sector" inte till "ideella sektorn", som ju omfattar alla slags ideella organisationer, utan till "stiftelsesektorn".

Det som drivit denna sektors expansion har varit tillgången till statlig finansiering, menar de två forskarna. På 1960-talet började staten finansiera ideella organisationers samhällstjänster. Som komplement till staten expanderade sektorn sedan kraftigt. Detta hejdades inte av Reagans ansträngningar att krympa staten. Så sent som på 1990-talet var ideella organisationer fortfarande statens förstaval vid tecknandet av välfärdskontrakt. På grund av den ekonomiska krisen efter millennieskiftet har staten emellertid skurit ner sina välfärdstjänster. Neddragningarna har drabbat de ideella organisationerna. Deras förmåga att överleva utan statlig finansiering har då kommit i fokus. Vill de överleva måste de skaffa sig nya inkomstkällor, de måste bli entreprenöriella, menar kritikerna. Detta har bland annat lett till hybridrörelsen.

Huruvida hybrider över huvud taget är lösningen på problemet att servicelevererande stiftelser gjort sig ekonomiskt beroende av opålitliga statliga kontrakt kan diskuteras. Men det viktiga jag vill lyfta fram här är att detta problem aldrig varit särskilt stort i Sverige. Inte därför att statliga och kommunala finansiärer är mera pålitliga här, de är de inte, utan därför att det ännu är så ytterst få ideella organisationer som tagit sådan finansiering.

Att importera hybrididén till Sverige löser alltså ett problem som vi inte har här. Att göra det kan tyckas harmlöst, men tyvärr riskerar importen att skapa verkliga problem.