Svea Hovrätt har fel om fusion av ideella föreningar

I januari 2012 beslutade Svea Hovrätt att ideella föreningar inte kan fusioneras, att de saknar rätt att gå samman. Det är en felaktigt dom som skadar svenskt föreningsliv. Den måste upphävas!

Syftet med den här artikeln är att peka på Svea Hovrätts beslut och att visa att det är felaktig. Men först en bakgrund i följande tre akter:

1. Hyresgästföreningen omorganiserar sig.
2. En fastighetsägare anser att därmed har ett förhandlingsavtal upphört. Hyresnämnden i Göteborg avvisar denna åsikt. 
3. Domen överklagas. Svea Hovrätt ger fastighetsägaren rätt. Enligt hovrätten kan inte ideella föreningar fusioneras.

Akt ett: Hyresgästföreningens omorganisation

Hela historien börjar med en märklig händelse: Hyresgäströrelsen omorganiserar sig för att samla alla sina föreningsenheter under ett och samma organisationsnummer. Hyresnämnden i Göteborg beskrev processen så här:

”Den 1 januari 2002 gick alla landets hyresgästföreningar och Hyresgästernas Riksförbund upp i en och samma juridiska person – Hyresgästföreningen – med samma organisationsnummer som Hyresgästernas Riksförbund. Det närmare genomförandet av omorganisationen, som i alla delar avsåg ideella föreningar, ägde rum enligt ett fusionsliknande förfarande. Medlemmarna i de överlåtande hyresgästföreningarna blev medlemmar i den nya Hyresgästföreningen, de överlåtande hyresgästföreningarna avregistrerades och upphörde därmed, och deras tillgångar och skulder övertogs av den nya Hyresgästföreningen.”

Hyresgästföreningen har till Svea Hovrätt uppgett att omorganisationen ”i allt väsentligt” gick till på det sättet.

För några månader sedan skickade jag en fråga till Hyresgästföreningen om varför den gjorde denna förändring. Jag har inte fått något svar.  Jag vet alltså inget annat än vad som står i domen. Varför ett folkrörelseförbund skulle omorganisera sig för att ge alla sina delar samma organisationsnummer är svårt att förstå. Förändringen gör ju ingen praktisk skillnad.

Akt två: Hyresnämnden i Göteborg accepterar Hyresgästföreningens fusion

Det som fram till 2002 var Hyresgästföreningen i Västra Sverige blev därefter Hyresgästföreningen Region Västra Sverige. Förutom bytet av namn och organisationsnummer var det mesta som förr.

Drygt 15 år tidigare hade ett bostadsföretag ingått ett förhandlingsavtal med Hyresgästföreningen i Västra Sverige. Några år efter Hyresgästföreningens omvandling sålde bolaget den berörda hyresfastigheten och uppgav då till den nye ägaren att detta avtal inte längre gällde.

1 januari 2009 höjde den nye ägaren hyrorna. Då vaknade Hyresgästföreningen Region Västra Sverige upp och påpekade att 1) det fanns en tvingande förhandlingsordning och 2) att ett hyresavtal från 1995 fortfarande gällde. Föreningen krävde därför att all hyra som sedan 1995 tagits ut utöver avtalet skulle betalas tillbaka till hyresgästerna. Fastighetsägaren vägrade. Då tog föreningen tvisten till hyresnämnden.

I sin argumentering sa fastighetsägaren bland annat att Hyresgästföreningen i Västra Sverige genom fusion hade har upphört som juridisk person och att den tidigare förhandlingsordningen därmed upphört att gälla. Föreningen förnekade detta.

I sitt resonemang nämnde Hyresnämnden i Göteborg att lag saknas om fusion av ideella föreningar. Efter att ha beaktat olika juridiska aspekter konstaterade den att den förändring som uppstått genom fusionen var obetydlig och att förhandlingsordningen fortfarande gällde. Fastighetsägaren skulle därför betala tillbaka den överhyra som tagits ut.

Akt tre: Svea Hovrätt accepterar inte Hyresgästföreningens fusion

Fastighetsägaren överklagade till Svea Hovrätt (mål nr: ÖH 1036-11)-

I sin bedömning  huruvida förhandlingsavtalet upphört att gälla eller inte ställde sig hovrätten frågan om ideella föreningar överhuvudtaget kan fusioneras:

”Det finns ingen generell lagstiftning om ideella föreningar i Sverige. I doktrinen har konstaterats att det i praktiken förekommer att benämningen fusion används när ideella föreningar går samman, men att fusion i egentlig mening inte kan användas vid sammanslagningar av ideella föreningar. Ideella föreningar kan i stället upphöra genom likvidation (se t.ex. Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, åttonde upplagan 2011, s. 140 f., Svante Johansson, Svensk associationsrätt i huvuddrag, tionde upplagan 2011, s. 326 f. och s. 349 samt Björn Lindquist, Sammanslagning av idrottsföreningar, Svensk Juristtidning 1999, s. 748 ff.).”

Det hovrätten säger är alltså att det saknas lag om detta, men att några juridiska auktoriteter anser (= doktrinen) att ideella föreningar inte kan slås samman genom fusion.

Med stöd av den utpekade doktrinen hävdar hovrätten:

”Den rättsliga utgångspunkten är alltså att en ideell förening inte kan fusioneras utan i stället kan upphöra genom likvidation."

"Likvidation" är den juridiska benämningen för en planmässig nedläggning eller avveckling av föreningen. Det hovrätten säger är att en sammanslagning av två ideella föreningar måste föregås av att minst en av dem läggs ned. Den förening som ansluts måste alltså först upphöra att finnas till.

Hovrätten konstaterar att: 

”En likvidation medför ingen automatisk överföring av tillgångar och skulder.”

Och drar därför slutsatsen att:

”Eftersom Hyresgästföreningen i Västra Sverige upphörde som juridisk person i och med omorganisationen den 1 januari 2002 har förhandlingsordningen därmed upphört att gälla.”

Hyresgästföreningen och hyresgästerna förlorade alltså i hovrätten. Fastighetsägaren slapp betala tillbaka överhyrorna. Men vad värre är, hovrätten tog därmed ifrån föreningslivet en viktig föreningsrättighet, rätten att fusioneras. Man kan fundera över om detta inte utgör ett grundlagsbrott.

Fusioner av ideella föreningar är mycket vanliga
Med denna dom har Svea Hovrätt avlägsnat sig långt från den verklighet som råder inom föreningslivet. Fusioner av ideella föreningar är nämligen mycket vanliga. Särskilt vanliga har de varit inom den mest synliga och politiskt mest omhuldade delen av föreningslivet, folkrörelserna. Under de senaste femtio åren har folkrörelserna minskat dramatiskt vad gäller antalet lokalföreningar. I takt med att landsbygden avfolkats och kommunerna gått ihop har lokalföreningar slagits samman. Att fusionera kan alltså vara en ideell konsolideringsstrategi.

Ett föreningsliknade aktuellt exempel på sådan konsolidering är Svenska Kyrkan med dess omfattande sammanslagningar av församlingar.

När nya folkrörelseförbund skapas utgör fusioner definitivt också en tillväxtstrategi. Typexemplet är att ett antal helt självständiga föreningar med likartat syfte går samman i ett förbund. Här försvinner inga föreningar överhuvudtaget trots hovrättens tes att så ska ske vid fusion. Tvärt om består alla, men de är inte längre självständiga, utan har blivit underordnade enheter i en gemensam helhet. De flesta folkrörelser har i sin tidiga barndom gått igenom en sådan här fas.

Även i andra situationer går ideella föreningar samman. Det kan vara två eller fler föreningar på en ort som driver likartad verksamhet och istället för att konkurrera om knappa resurser går ihop till en. Det kan vara kulturföreningar på olika håll i landet som av bidragsmyndigheten tvingas gå ihop till ett förbund för att behålla bidragen.

Hur fusionerna ser ut i praktiken, bakgrunden till dem, hur de genomförs och vilka förändringar de innebär för inblandande och utomstående beror på en rad omständigheter. Mångfalden är stor, men det är något som föreningslivet i alla tider kunnat hanterat på egen hand. Inget tyder på att detta lett till några större problem för utomstående. Det handlar ju i allmänhet om organisationer som baseras på ideella, inte ekonomiska band.

Hovrättens uppfattning, att man vid en fusion först ska lägga ner den anslutande föreningen och därefter ansluta dess medlemmar till den mottagande föreningen, är absurd. Hur skulle något icke-existerande kunna överföra sina medlemmar? Och vem skulle ha juridisk rätt att befatta sig med en nedlagd förenings medlemsregister? Tanken tycks strida mot existerande lagstiftning, men framförallt strider den mot god föreningssed. Det självklara är givetvis att hela föreningar går samman och att avveckling av det som inte längre behövs sker därefter.

Man kan på tre olika sätt visa att hovrättens dom är fel
Hovrättens dom vilar inte på fastare grund än att den kan tillbakavisas på tre helt olika sätt:

1. Domen bygger på falsk logik
2. Hovrätten har inte beaktat god föreningssed
3. Utgångspunkten för domen är fel: Hyresgästföreningen fusionerades inte

Vart och ett av dessa spår leder till att domen kan och bör upphävas.

1) Domen är fel därför att den bygger på falsk logik 

När hovrätten ovan hänvisar till ”doktrinen” syftar den i praktiken enbart på vad Carl Hemström skrivit i Organisationernas rättsliga ställning. Visserligen nämns också Svante Johansson, Svensk associationsrätt i huvuddrag, men då denne vad gäller ideella föreningar bygger på Hemström kan vi bortse från honom.

Vidare nämns Björn Lindquist. Jag har inte läst hans artikel om sammanslagning av idrottsföreningar och hovrätten ger inga detaljer, men oavsett vad som står där kan den inte användas rakt av som källa rörande vad som gäller i annan typ av förening. Att olika typer av föreningar juridiskt sett bör hanteras olika var ett av skälen till att Riksdagen beslutade att inte anta särskild lag om ideella föreningar. Om hovrätten ska använda artikeln som stöd för sin argumentering måste den alltså först visa att den är relevant också för föreningar av Bostadsrättsföreningens typ.

Doktrinen i detta fall är alltså en uppfattning som förfäktas av en enda person.

Framlidne professor Carl Hemström är enligt mitt tycke den jurist som bäst förstått och bidragit till förståelsen om ideella föreningar. Hans böcker är det bästa som skrivits om juridik för ideella föreningar. Han är en självklar referens. Men det innebär ju inte att han är ofelbar. Även hans uppfattningar bör ju prövas.

Den passus som hovrätten hänvisar till återfinns i kapitlet om organisationers upphörande. Det är ur upphörandesynvinkel Hemström diskuterar fusion. Han skriver:

”Förhållandevis vanligt är att ideella föreningar upphör genom att uppgå i andra - äldre eller nybildade - föreningar. Man brukar ofta för dessa fall tala om upphörande genom fusion trots att fusion i strikt juridisk mening i brist på lagbestämmelser härom inte kan förekomma i fråga om ideella föreningar.”

Det är alltså enligt Hemström vanligt att ideella föreningar går samman. Det är också vanligt att sådant sammangående kallas fusion. Så långt är allt tydligt och klart. Men resten av meningen, den del som hovrätten tagit fasta på, består av en logisk kullerbytta och är en åsikt som läggs fram utan stöd av några referenser.

Låt oss granska detta:

Enligt Wikipedia är fusion en "ekonomisk och juridisk term" som syftar på ett samgående mellan företag. "I svensk lag regleras fusioner juridiskt i Aktiebolagslagen samt lagen om ekonomiska föreningar.” Regler om fusion bygger alltså inte på särskild fusionslagstiftning utan är inskriven i organisationstypens lag.

Enligt Hemström är det just brist på lag om fusion för ideella föreningar som gör att ideella föreningar inte kan fusioneras. Detta argument kunde givetvis accepteras om det för ideella föreningar fanns särskild lag. Men sådan saknas som bekant. Detta därför att riksdagen ansåg att sådan lag inte behövs; ideella föreningar fungerar bra nog ändå. Det speciella med ideella föreningar är därför att de utan särskild lag kan göra allt det andra organisationer kan göra tack vare att de har lag. De kan skapas, drivas, teckna avtal, delas upp och läggs ner, och givetvis också fusioneras. Det finns inget rimligt skäl till att just det sistnämnda skulle vara förbjudet.

I denna sak har Hemström gjort ett logiskt misstag. Därmed raseras hovrättens dom. 

2) Domen är fel därför att god föreningssed inte har beaktats

År 2008 skrev Högsta Domstolen (Mål nr Ö 157-07):

”Eftersom svaret på uppkommande frågor rörande ideella föreningar inte kan sökas i en lag om ideella föreningar kan ledning (för domslut - min anmärkning) behöva hämtas i föreningens stadgar, god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, Om ekonomiska och ideella föreningar, 7 uppl. 2007, s. 34 ff.).”

Även i detta fall är det, naturligt nog, Hemström som är referens. Däremot har Högsta Domstolen jämfört med Hemström kastat om ordningen på normkällorna. Jag tolkar därför Högsta Domstolens nya ordning som en medveten rangordning.

Notera att i uppräkningen nämns först föreningens stadgar och sedan god föreningssed. Först därefter kommer prejudikat, grundläggande rättsprinciper och paralleller, alltså sådana normkällor som har rötter i juridiken.

God föreningssed är något som i första hand uppstår inom, vårdas av och tolkas av föreningslivet självt, inte av domstolar. Det mesta av det som gäller ideella föreningar, inte minst goda stadgar, går tillbaka på god föreningssed. Det var den etablerade förekomsten av god föreningssed som ytterst gjorde det möjligt för riksdagen att avslå tanken på särskild lag om ideella föreningar.

Det som för ideella föreningar regleras direkt av juridiken är i jämförelse med god föreningssed ganska perifert. Men det finns naturligtvis en viktig koppling mellan dessa områden; de hänger ihop och korsbefruktar varandra.

Notera vidare att Högsta domstolen inte alls, som hovrätten, nämner ”doktrinen” som en av normkällorna. Naturligtvis är ändå doktrinen en vägledning, men den kan rimligen inte sättas före god föreningssed. Hovrätten borde alltså i första hand ha beaktat god föreningssed. Hade den gjort det så hade den gett Hyresgästföreningen rätt.

Enligt god föreningssed så kan nämligen föreningar gå samman, alltså fusioneras, med det resultatet att alla medlemmar, tillgångar, skulder och avtal samlas i den mottagande organisationen. 

God föreningssed är inte nedskriven. Det är en kollektiv, tyst kunskap inom föreningslivet som överförs från föreningsgeneration till föreningsgeneration och som givetvis också gradvis förändras. Den är i vissa delar heltäckande och i andra delar uppdelad för att fånga in det unika i olika föreningstraditioner och -modeller.

Det är inte möjligt att skaffa sig goda insikter om god föreningssed utanför föreningslivet. Den är därför inget som förekommer eller annat än översiktligt kan förekomma inom juristutbildningen och juridisk litteratur. Eftersom den inte är kodifierad i lag kan den inte bli ”juridisk doktrin”, men är givetvis en ”föreningsdoktrin”. Utifrån detta är det uppenbart att en juridisk doktrin rörande ideella föreningar som inte tar hänsyn till god föreningssed knappast kan vara meningsfull.

Eftersom hovrätten inte beaktat god föreningssed så är dess dom felaktig.

3) Domen är fel därför att Hyresgästföreningen inte har fusionerats
Svea Hovrätt gjorde ett fatalt misstag när den utan närmare undersökning acceptera påståendet att Hyresgästföreningen hade genomgått en fusion. Det gör att även om hovrätten skulle haft rätt i (vilket den inte hade) att ideella föreningar inte kan fusioneras, så är dess dom felaktig. 

Tekniskt sett så har Hyresgästföreningen nämligen inte alls fusionerats, den har bara ändrat namn och nummer. De inblandade juridiska personerna och deras inbördes relationer har i grunden förblivit desamma. Att föreningen självt tror att den fusionerats gör varken till eller ifrån för bedömningen. 

Det som tycks ha lurat både Hyresgästföreningen och hovrätten är bytet av organisationsnummer.

I Sverige blir en ideell förening till inte till genom registrering hos myndighet, utan genom sitt eget bildande. Om det görs rätt uppstår en juridisk person med all den juridiska status och alla de befogenheter den någonsin kan få. 

Efter sin tillkomst kan den  juridiska personen ansöka om ett organisationsnummer. Detta nummer är för en ideell förening enbart ett administrativt hjälpmedel. Att ha det eller sakna det ändrar på intet sätt föreningens juridiska status. Ett eventuellt byte av organisationsnummer gör det inte heller.

Det finns ett okänt antal ideella föreningar som inte har organisationsnummer. Jag har i min konsultverksamhet stött på en förening som fått två olika organisationsnummer. Det är inte ovanligt att föreningar som upphört fortfarande finns kvar i registret över organisationsnummer. 

När organisationsnummer infördes gjordes ingen anpassning av systemet utifrån de ideella föreningarnas speciella omständigheter. Av betydelse för detta mål är att ingen särskild hänsyn togs till folkrörelseförbund, alltså förbund som typiskt delat upp sin organisation och verksamhet i regionala och lokala föreningar. Då de enskilda delarna i sådana förbund har egna årsmöten och styrelser liknar de på pricken självständiga föreningar fast de inte är det. De är stadigvarande knutna till förbundet, ingår i en förbundshierarki och är underordnade förbundets beslut. De på regional nivå är mellanled och de lokala kan beskrivas som självstyrande filialer till det centrala och det regionala.

Ett system för organisationsnummer som på ett korrekt sätt återspeglade den juridiska situationen i ett sådant förbund skulle ge regionala och lokala föreningar någon form av undernummer till förbundets övernummer, men så är det inte. Systemet ger varje del sitt unika nummer, som vore de självständiga föreningar. Det innebär att man inte på organisationsnumret kan se om en ideell förening är självständig eller inte, eller hur olika föreningar i ett förbund hänger ihop.

Att organisationsnumren är felkonstruerade har emellertid ingen praktisk betydelse eftersom de inte påverkar ideella föreningars juridiska status. Om man vill förstå om en regional eller lokal förening är en självständig juridisk person eller en del av ett förbund, då får man gå till stadgarna.

Namnet ger heller ingen vägledning. En ideell förening kan ha ett vilseledande namn. Det är dumt kanske, men påverkar inte dess juridiska status. En föreningen som ändrar sitt namn förblir samma juridiska person som förut.

I detta fall var det ett antal föreningar som genom sina stadgar och sin verksamhet var sammanknutna till ett hierarkiskt ordnat förbund, men som opererade under olika namn och med olika organisationsnummer. De engagerades i en förändringsprocess som gav dem nya namn och ett gemensamt nummer, men som inte rubbade vare sig struktur, hierarki eller funktion.

Det för målet intressanta är att den juridiska statusen för de ingående enheterna inte ändrades av processen. Den till synes nya Hyresgästföreningen Region Västra Sverige är alltså precis samma juridiska person som förutvarande Hyresgästföreningen i Västra Sverige. Det innebär givetvis att någon fusion eller nedläggning aldrig ägt rum och att samtliga avtal fortsatt att gälla. Svea Hovrätts dom är därför fel.

Hovrättens dom måste upphävas

Svea hovrätts godtyckliga tes och dom, att ideella föreningar inte kan fusioneras, måste upphävas. Förbudet saknar laglig grund och slår direkt mot föreningarnas möjligheter att anpassa sig till förändrade omständigheter.