Dalkurds flytt återigen

I mitt förra inlägg diskuterade jag föreningsaspekterna på att fotbollslaget Dalkurd önskar byta kommun. Nu har styrelsen beslutat att föreningen ska flytta till Uppsala. Det kräver en ny kommentar.

Enligt föreningens pressmeddelande och uppgifter i massmedia har Dalkurds styrelse nu beslutat att flytta föreningen från Borlänge till Uppsala. Från och med januari 2018 ska föreningens A-lag träna i Uppsala, men spela sina matcher i Gävle. Ungdomsverksamheten i Borlänge ska fortsätta samtidigt som ny sådan ska byggas upp i Uppsala.

Föreningen, med nytt säte i Uppsala, ska alltså bedriva verksamhet även i två andra kommuner. Just detta kan det bli praktiska problem med. Enligt kommunallagen får nämligen en kommun inte upplåta resurser åt en förening med säte i annan kommun. Denna regel har på ett avgörande sätt styrt hur Sveriges alla folkrörelser och föreningar är organiserade lokalt. De håller sig inom kommungränserna.

Som framgick av mitt förra inlägg, Kan en förening byta kommun?, kan styrelsen i en ideell förening överhuvudtaget inte besluta om att flytta föreningen till en annan kommun. Då flytt kräver stadgeändring kan beslutet inte delegeras till styrelsen, utan måste tas av årsmötet eller om stadgarna medger det, av extra årsmötet.

Om styrelsen i en förening fattar beslut i strid mot stadgarna är det endast medlemmarna som kan göra något åt det. Medlemmar har i princip tre möjligheter:

1. Snarast kräva extra stämma för att få beslutet upphävt. 
2. Ta frågan till domstol. Domstolen kan efter prövning upphäva beslutet. Domstolen kan förbjuda styrelsen att genomföra det omtvistade beslutet tills prövningen är klar. 
3. I efterhand ta upp frågan på ordinarie årsmöte och där avsätta styrelsen för brott mot stadgarna, förvägra den ansvarsfrihet och välja ny styrelse. Den nya styrelsen kan sedan kräva den gamla styrelsen på skadestånd. 

När det gäller idrottsföreningar har Riksidrottsförbundet tyvärr beslutat att domstol inte får användas för sådan tvist. Istället ska tvisten

"utom i fall då annan särskild ordning är föreskriven i RF:s stadgar eller SF:s stadgar, avgöras enligt fastställt reglemente för Idrottens skiljenämnd". (Stadgemall, se 1 kap 8 §)

Om inte Riksidrottsförbundet kan förhindra att beslutet genomförs innan tvisten är löst kan den delen beslutas av allmän domstol.

Om medlemmarna inte vidtar åtgärder för att upphäva styrelsens beslut blir detta så småningom automatiskt giltigt när årsmötet beviljar styrelsen ansvarsfrihet eller efter ett år.

Kan en förening byta kommun?

Kan en ideell förening flytta till en annan kommun? Denna föreningsjuridiskt mycket ovanliga fråga har blivit aktuell i dagarna. Det handlar om fotbollsklubben Dalkurd FF som överväger att lämna Borlänge och flytta till Uppsala.

Dalkurd FF:s problem är att A-laget framöver behöver arenaresurser som hemkommunen Borlänge inte sägs kunna erbjuda. Enligt Uppsala Nya Tidning undersöker klubben därför möjligheten att flytta till Uppsala. (Se Dalkurd flyttar – om önskelistan uppfylls UNT 2017-09-26).

I ett brev till kommunen skriver ordföranden:

”Vi i Dalkurd FF:s styrelse anser att vi har bättre möjligheter att utvecklas som förening och fotbollsklubb om vi flyttar föreningen till Uppsala. Vi vill härmed bekräfta att vi flyttar Dalkurd FF till Uppsala om följande förutsättningar kan uppfyllas av Uppsala kommun:” (sedan följer två krav utifrån A-lagets behov; inget sägs om den omfattande  ungdomsverksamheten).

Kan styrelsen besluta om flytt?

Enligt UNT-artikeln gav ett extra årsmöte förra hösten styrelsen mandat att på egen hand besluta om flytt.

Kan det verkligen stämma? Det strider ju helt mot god föreningssed som är den norm demokratiska föreningar ska uppfylla. Uppgiften kontrolleras bäst genom att titta i protokollet från mötet. Det ska finnas på föreningens hemsida. Men tyvärr inte. Dalkurd lägger nämligen inte ut sina årsmötesprotokoll på hemsidan, vilket den borde göra. Däremot fanns en informationstext om extra årsmötet. Enligt den föreslog en medlem att medlemmarna skulle lämna över beslutet till styrelsen. Detta är i linje med UNT:s uppgifter, men detta blev inte stämmans beslut:

"den stora majoriteten röstade för att styrelsen får i uppdrag att undersöka eventuella möjligheter för flytt samt att ha i åtanke att fatta rätt beslut för alla barn och ungdomar som spelar i våra lag".

Enligt föreningens egen information ska styrelsen alltså inte besluta om flytt, utan endast att utreda frågan. Att barnens och ungdomarnas intressen särskilt ska beaktas därvid är en mycket betydelsefull inskränkning av uppdraget.

Den citerade informationstexten kan naturligtvis vara fel och det kan också ha tillkommit nya årsmötesbeslut sedan förra året. Men det spelar egentligen ingen roll, rätten att besluta om en flytt kan överhuvudtaget inte delegeras. Detta framgår av stadgarna.

Tyvärr saknas även stadgarna på Dalkurds hemsida. Det är inte acceptabelt. Stadgarna, namn på styrelsen och årsmötesprotokollen är sådant som man normalt alltid ska kunna hitta på en bidragsberättigad förenings hemsida.

I just detta fall spelar det mindre roll att jag inte hittar Dalkurds stadgar. Jag vet att dessa, precis som alla andra idrottsföreningars, i allt väsentligt måste överensstämma med Riksidrottsförbundets stadgemall och den finns på nätet.

Enligt mallen ska i kapitel 1 § 2 anges var föreningen har sitt säte, alltså i vilken kommun den finns. Om föreningen ska flytta måste denna paragraf ändras. Att flytta är alltså en stadgeändringsfråga.

I demokratiska föreningar kan endast årsmötet ändra stadgarna. Så också i stadgemallen. Av kapitel 1 § 7 framgår att endast ordinarie årsmöte kan ändra stadgarna. Det innebär i sin tur att endast ordinarie årsmötet kan besluta om flytt.

Till saken hör att varken årsmötet eller styrelse har rätt att fatta beslut som strider mot stadgarna. Sådana beslut är inte giltiga och kan upphävas. Om ogiltiga beslut verkställs kan styrelsens ledamöter bli personligt ekonomiskt ansvariga.

Kan en ideell förening överhuvudtaget byta kommun?

En större, viktigare, fast mer filosofisk fråga är huruvida en ideell förening överhuvudtaget kan flyttas. En förening består av sina medlemmar. Utan dem finns inte föreningen. Det är svårt att tänka sig att en förening får eget liv och flyttar ifrån sina medlemmar för att på den nya orten skaffa nya. Det strider mot föreningens själva natur. Låter detta flummigt? Kanske, lyckligtvis finns också reella juridiska hinder.

Att flytta föreningen från den ort där medlemmarna eller merparten av dem finns till en annan ort kan vara föreningsjuridiskt otillåtet då det missgynnar de medlemmar som inte kan flytta med. Det räcker med att en mindre del av medlemmarna missgynnas för att flytten inte ska vara tillåten. Vilken medlem som helst kan överklaga beslutet, normalt till domstol, men i detta fall  till "idrottens skiljenämnd", och där få det upphävt. Som jag ser det måste därför samtliga medlemmar vara överens om eller acceptera flytt för att den ska vara tillåten. Men för att få full klarhet i detta skulle behövas en rättslig prövning.

Min slutsats är alltså att en ideell förening normalt inte kan byta kommun. Dalkurd bör därför söka andra lösningar på sitt problem.

Svårt organisera volontärer i föreningsland

Sverige är mycket djupt präglat av sin föreningstradition. Det gör att vi är bra på att organisera medlemmar, men har svårt hantera ideella som inte är det, alltså frivilliga eller volontärer. Det handlar inte främst om brist på kunskap, utan är en fråga om världsbild. Eftersom medlemmar helt dominerar vår föreställningsvärld skymmer de volontärerna. I USA och andra anglosaxiska länder är det precis tvärt om. Där är det volontärerna som skymmer medlemmarna, stiftelserna som skymmer föreningarna.

Både hur man organiserar medlemmar och vad det innebär att vara medlem är allmän kunskap i Sverige. Denna robusta tradition är resultatet av många hundra års framgångsrik föreningsdrift här i landet. Men någon motsvarande tradition, kunskap och insikt om hur organisera eller hur vara ideell i ett annat sammanhang än förening har vi inte. I de anglosaxiska länderna är det som sagt tvärt om.

De som är ideellt aktiva utan att vara medlemmar brukar vi i Sverige traditionellt kalla "frivilliga", men numera kallas de allt oftare "volontärer". De som gör ideella insatser i sin förening utan att vara förtroendevalda brukar kallas "aktiva medlemmar".

Trots att aktiva medlemmar och frivilliga (volontärer) bägge är ideell arbetskraft är skillnaderna dem emellan mycket stora:

• Medlemmarna är själva grunden för en förening. De styr den, fastställer dess mål, följer upp och utser dess ledning. Dessutom är de föreningens främsta resurs. Hur medlemmarnas ideella insatser ser ut, organiseras och leds och hur stor andel av medlemmarna som är aktiva beror på typ av förening och typ av verksamhet, allt från självhjälpsgrupper och kampanjande till organiserat servicegivande. I en typisk förening arbetar dock de aktiva medlemmarna med uppgifter, mål och metoder som de själva bestämt.

• Volontärer eller frivilliga däremot utför av organisationen bestämda och ledda arbetsuppgifter i ett sammanhang vars ledning och mål de inte kan påverka. Frivilligarbete organiseras på samma sätt som betalt arbete och kan ha samma och inte sällan högre grad av effektivitet än sådant. 

• Aktiva medlemmar är delägare som gör en insats i sin egen organisation, volontärer är obetald arbetskraft i någon annans.

• Aktiva medlemmar värvas som en i gänget, frivilliga rekryteras till en ledig arbetsuppgift.

• Medlemmars aktivitet bygger på engagemang; de är oöverträffade när det gäller arbetsuppgifter som kräver sådant, till exempel opinionsbildning. Volontärers aktivitet bygger på inlärda arbetsuppgifter och disciplin; de är oöverträffade när det gäller servicegivande uppgifter.

• Medlemmar finns bara i föreningar, frivilliga kan finnas i varje annan typ av organisation.

I England, USA, Kanada andra länder, som har sina ideella rötter i en "charity"-kultur huvudsakligen baserad på stiftelser, är det mer naturligt att organisera volontärer än aktiva medlemmar. Kunskapen om hur man gör det har i framförallt USA systematiserats och blivit en slags kunskapsbaserad profession. Som stöd finns ett otal experter, böcker, utbildningar och konferenser.

Den kunskap som vi idag har i Sverige om hur man organiserar frivilliga (volontärer) har vi importerat från framförallt USA och England. Svenska Röda Korset gick i början av 1990-talet i spetsen för systematisk import och spridning av sådan kunskap. Drivande var den nationelle chefen Lars Pettersson. Bland annat ordnade Röda Korset en regeringsstödd tvådagarskonferens om frivilligarbete på Norra Latin i Stockholm.  Där introducerades "volunteering" och "volunteer management" av de ledande internationella experterna Susan Ellis (USA) och Justin Davis Smith (England).

Efter det har gjorts många andra satsningar för att fånga in den här kunskapen, bland annat har ett antal kommuner gjort studieresor till Kanada. Som resultat av politiska initiativ och alla dessa ansträngningar skapades bland annat ett antal Frivilligcentraler och för framtiden viktiga organisationer som Riksförbundet Sveriges Frivilligcentraler och Frivilligsamordnarnas Förbund.

Att vi efter nästan 30 år av kunskapsinhämtning och praktisk erfarenhet fortfarande inte blivit mer framgångsrika på att organisera volontärer är inte så underligt. Detta är nämligen inte i första hand en kunskapsfråga, d.v.s. att veta hur man gör. Det är en världsbildsfråga, en ideologisk fråga. För att framgångsrikt växla över från att organisera medlemmar till att organisera frivilliga måste man lära sig att se ideella på ett helt nytt sätt. Man måste se och förstå att medlemmar och frivilliga är två helt olika saker som inte får blandas samman. 

Att lära in konsten att organiserar volontärer är inte svårt. Men att ta det mentala klivet från att organisera medlemmar till att organisera volontärer är det. Jag har sett ett antal exempel på hur svårt det är.

För att lyckas med frivilliga ska inte bara frivilligorganisatören kunna sitt jobb, alla övriga i organisationen måste också förstå skillnaden mellan att vara medlem och att vara volontär. Och inte minst, de som blir volontärer måste förstå att detta är något annat än att vara aktiv medlem.

Och vice versa givetvis, i föreningen ska de ideellt aktiva organiseras som medlemmar och inte som vore de frivilliga. I annat fall försvagas föreningen.

Föreningarna är demokrati

Att kalla föreningar "en skola i demokrati" är att förminska deras demokratiska roll. Föreningarna är demokrati. Historiskt sett är de till och med all demokratis ursprung och förlaga. Och skulle politik och stat framöver urarta kommer medborgarna att behöva sina föreningar som försvar.

Föreningsdemokratin är ingen övningsuppgift, den levs och utövas. Den genomsyrar såväl föreningarnas struktur som arbete. Det är medlemsdemokratin som gör föreningarna möjliga. 

Medlemsdemokrati i sin renaste form hittar man i de lokala föreningarna, de på gräsrotsnivå. Det är de lokala, små och självfinansierade ideella föreningarna som är Sveriges mest demokratiska institutioner. Men det gäller bara de som baseras på god föreningssed.

Det som gör föreningen speciell, det unika som skiljer den från varje annan typ av organisation (till exempel företag) eller brist på organisation (till exempel nätverk), är att i den är alla jämlika.

När jämlikar vill arbeta målinriktat tillsammans i organiserad form behöver de ett trovärdigt, enkelt och tillförlitligt system för att 1) slå fast ett gemensamt mål och 2) tillsätta, granska och avsätta ledningen. Föreningsdemokratin är svaret på dessa behov. Därför uppstod föreningarna fordomdags och därför kommer de också att finnas kvar i framtiden.

Det som möjliggör jämlikheten är föreningsdemokratin och dess institutioner, framförallt ändamålsparagrafen, stadgarna, årsmötet, styrelsen och revisorerna. Ramarna för dessa finns inte i lag utan i god föreningssed, den tysta, erfarenhetsbaserade kunskap som dagens föreningsliv ärvt från tidigare generationer.

Föreningsdemokratin gäller endast för medlemmarna. Endast de kan fatta föreningens beslut och välja dess funktionärer. Varje utomståendes inblandning minskar demokratin. Förekomsten av anställda i en förening är alltså inte oproblematiskt, men det får vi diskutera en annan gång.

Föreningar på vikingatiden

Hur länge det funnits föreningar och föreningsliv i vårt land är ingen som vet. Utan tvivel går de långt tillbaka i historien, men bevarade bevis är inte äldre än 1000 år. De finns på runstenar från vikingatiden. 

För drygt 10 år sedan skrev jag att det i Sverige fanns tre runstenar som nämner gillen, den dåtida benämningen på det vi idag kallar föreningar. Det var:

• Runstenen vid Bjälbo kyrka i Östergötland (ÖG64). Där står: ”Kämpar reste denna sten efter Grep, sin gillesbroder, Juddes son. Love ristade runorna.”
• Runstenen vid Mariakyrkan i Sigtuna (U379): ”Frisernas gillebröder läto resa denna sten efter Torkel, sin gillebroder. Gud hjälpe hans ande. Torbjörn ristade.”
• Runstenen vid Prästgatan i Sigtuna (U391): ”Frisernas gillesbröder…dessa /runor/ efter Alblod, Slodes bolagsman. Den helge Krist hjälpte hans ande. Torbjörn ristade.”

Men numera vet jag att det finns åtminstone tre runstenar till:

• Runsten vid Törnevalla kyrka i Östergötland (ÖgMÖLM1960;230):  ”Ölver reste denna sten efter Dräng, Ögers son, sin gillesbroder.” 
• Runsten vid Brunnsta bro i Uppland (U641): ”Hedenger och Björn reste (stenen) efter (den) gode bonden Gilde.” 
• Runsten nu i Ekolsund i Uppland (U642): ”Hedenger och Björn reste (stenen) efter Gilde, sin fader.” 

De två senare runstenarna nämner samma personer. Enligt Från Abjörn till Örjar - Personnamn på runstenar i Enköpings kommun ska namnet Gilde på U642 tolkas som ”Gillesbrodern”.  

På de två runstenarna i Sigtuna (nummer 2 och 3 ovan) nämns "Frisernas gille". Detta är alltså Sveriges tidigast kända föreningsnamn. Vad föreningen gjorde är inte känt, men en rimlig gissning är att det handlar om en sammanslutning av köpmän från Frisernas rike. Detta utifrån att den typen av föreningar för skydd och ömsesidigt stöd på främmande ort var mycket vanliga under medeltiden. Dagens studentnationer vid Uppsala Universitet är för övrigt en variant. Man skulle kunna säga att ”Frisernas gille” var vår första invandrarförening.

Finns det fler runstenar som nämner gillen? Kanske. Men mera intressant är att tänka sig att det finns mer att lära om föreningar och föreningsliv under vikingatiden från runstenar som inte nämner gillen utan endast indirekt talar om sådana. Så vitt jag kunnat se har ännu ingen forskat på det.

Särskild forskning behövs nog för att hitta sådana indirekta referenser. Runinskrifterna kan behöva tolkas med föreningsglasögonen på. För några veckor sedan hittade jag av en slump en lämplig runsten. När jag läste dess text tänkte jag spontant att detta handlar om en förening, men intressant nog är det inte den gängse tolkningen bland runforskare.

Jag syftar på runstenen Sö179 som står framför Gripsholms slott utanför Mariefred i Södermanland. I modern tappning lyder dess inskrift så här:

 ”Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De for manligen fjärran efter guld och österut gav örnen (föda), dog söderut i Särkland.”

Tola har alltså rest stenen efter sin son Harald som deltog i det av Ingvar ledda vikingatåget österut till Ryssland och vidare söderut till de muslimska länderna. Detta är ett välkänt vikingatåg. Det nämns på över tjugo runstenar i Mälardalen och i sagan om ”Ingvar den vittfarne”.

Det i detta sammanhang intressanta finns i textens första mening. Där kallar modern sin son Harald för ”Ingvars broder”.  Vad för slags broder är detta? I sin information om stenen skriver Riksantikvarieämbetet:

”En fråga som diskuterats livligt är varför runstenen rests till minne av endast en av bröderna. Den förklaring som vunnit störst tillslutning är att Tola endast varit Haralds mor och inte Ingvars och de två alltså varit halvbröder. Man kan också tänka sig att monumentet bestått av två stenar en över Harald och en över Ingvar, där den senare stenen gått förlorad. En tredje möjlighet är att broder här inte åsyftar släktskap utan betecknar `vapenbroder, fosterbroder` eller liknande. En sådan betydelse av ordet broder förekommer i en runinskrift från Hällestad i Skåne.”

Av de tre förklaringarna anser jag den första vara konstruerad och långsökt och inte särskild trolig. Den andra förklaringen är möjlig, men att det funnits en sten till är en ren spekulation. För den som är bevandrad med föreningar och föreningshistoria framstår en variant av den tredje förklaringen som självklar. Det var den jag själv automatiskt tänkte på när jag såg texten. Den enklaste och troligaste förklaringen är att Harald och Ingvar inte var halvbröder utan gillesbröder.  

Föreningsformen är speciell lämplig för att bland jämlikar mobilisera resurser och folk för en viss verksamhet och därvid välja (och avsätta) ledare. Under medeltiden var det vanligt att deltagarna i handelsresor finansierades och organiserade resan på det sättet. De delade på kostnaderna och arbetet och sedan på vinsten. På samma sätt var det med sjörövarna. Utifrån denna kunskap är det väl rimligt att tänka sig att också under vikingatiden såväl enskilda skepp som hela vikingatåg kunde organiseras som föreningar. Harald och Ingvar kan alltså ha varit bröder i en, med dagens ordval, ekonomisk förening för att bedriva handels- och vikingatåg.

Utifrån detta är det troligt att det finns mer föreningsinformation att hitta på runstenar. Om vikingatåg var en slags ekonomiska föreningar så borde det i runinskrifterna också finnas fler ord som tyder på det. Och en snabb titt visar att sådana finns. Enligt Svenskt Runordregister finns ordet skifta (som i att skifta vinsten) på runstenarna Sö163, Sö 165 och Sö166. Och ordet bolagsman, kamrat på runstenaren Vg182, U391, Sö292, U954 Vg122 och Vg112.

Idrottsförening startar bolag - vad gäller?

En idrottsförening kan lägga viss del av sin verksamhet i bolag. Det är ett vanskligt projekt som man helst bör låta bli. Men om man ändå gör det så finns här några synpunkter på hur det bör gå till.

I Sverige har vi en mycket stark föreningstradition. Därför är idrotten här organiserad i ideella föreningar. Och därför fungerar de så bra, det vill säga under förutsättning att de styrs och leds av personer som förstår och respekterar den ideella modellen och den demokratiska formen.

I de anglosaxiska länderna däremot är föreningstradition och föreningskompetens avsevärt svagare. Kanske är det just det som i England nödvändiggjort och möjliggjort att fotbollsklubbar drivas som bolag. Det är inget som är relevant för oss.

Man bör allmänt sett undvika att introducera företagsmodeller och företagsmetoder i driften av ideella föreningar. Det fungerar inte bra. Föreningar som leds utifrån företagstänk försvagas och lever farligt. Företagslogiken och den ideella logiken är nämligen inte kompatibla. Om det finns mer att läsa i min bok Professionell ideell - Om att verkar med ideell logik.

I Sverige är det inte tillåtet för idrottsklubbar att vara bolag, men ideella föreningar kan äga bolag och lägga viss del av sin verksamhet där. Detta är också tillåtet enligt idrottens egna regler.

Enligt min mening måste bolaget vara helägt av föreningen om dess verksamhet ingår i föreningens kärnverksamhet. Endast för föreningen perifer verksamhet kan läggas i bolag som endast delvis ägs av föreningen. Ett bolag med externa partners kan liknas med vilket externt samarbete som helst. Vad som är kärnverksamhet respektive perifer verksamhet framgår av föreningens ändamålsparagraf.

Att driva ett helägt bolag är för föreningen ganska oproblematiskt under förutsättning

1.  att föreningsverksamhet och bolagsverksamhet hålls helt åtskilda,
2.  att dessa drivs av var sin uppsättning funktionärer och 
3.  att bolaget är helt underställt årsmötets styrning och kontroll. 

Direkt problematisk blir företagsdriften om företagsstyrelsen och föreningschefen samtidigt är styrelse och chef för bolagsverksamheten. Då kommer bolagsverksamheten på grund av sin natur att förr eller senare äta upp ledningens tid och engagemang. Då försvagas årsmötets kontroll över såväl förening som bolag. Och då undergrävs stegvis föreningsverksamheten.

En förening som vill bolagisera viss verksamhet kan inte ha bråttom. I den processen måste föreningsstadgarna följas till punkt och pricka, annars saknar besluten legitimitet och kan upphävas.

Ändamålsparagrafen anger vad en förening ska bedriva för verksamhet. Den styr såväl årsmötets som styrelsens befogenheter. Om en del av verksamheten ska brytas ut och läggas i bolag måste alltså ändamålsparagrafen ändras. Det är en stadgeändring som normalt kräver likalydande beslut på såväl ordinarie årsmöte som särskilt inkallat extra årsmöte.

Inom bolaget gäller aktiebolagslagen. Den ger styrelse och VD större och annorlunda befogenheter än motsvarande inom en ideell förening. Inte minst på grund av det är det viktigt att föreningen noga styr och övervakar sitt bolag.

Årsmötet är föreningens högsta beslutande organ och ska utöva ägarrollen. Innan bolagsbildandet ska det besluta om bolagsordning, arvoden med mera. Det ska sedan utgöra bolagets bolagsstämma och fatta alla därmed sammanhängande beslut, inklusive att utse och vid behov avsätta bolagsstyrelse och revisorer. Dessa befogenheter och hur det ska gå till måste skrivas in i föreningens stadgar innan bolagsbildandet.

Det är också årsmötet som till sist fattar beslutet att låta bilda bolaget.

Vad krävs för att vara folkrörelse?

Konstfrämjandet har enligt hemsidan trettiofem medlemmar. Märkligt nog tycks organisationen också räkna sina elva distrikt som medlemmar. Om vi lägger till också dem har Konstfrämjandet totalt färre femtio medlemmar, alla juridiska personer. Det är därmed ett ganska litet förbund.

Att Konstfrämjandet med sitt ändamål, sin struktur och sin verksamhet har just denna storlek är givetvis inget problem. Det är normalt. Det som är underligt och som föranleder min kommentar är att TT nu beskriver Konstfrämjandet som en "folkrörelse". Se Sydsvenskan och Uppsala Nya Tidning.

Denna TT:s användning av "folkrörelse" gör begreppet totalt meningslöst. I så fall kan varje ideell förening kallas folkrörelse.

Någon fastställd, av alla erkänd, definition av folkrörelse finns inte. Men talar vi om organisationer och inte rörelser, finns traditionellt vissa kriterier som måste uppfyllas:

• Den juridiska formen ska vara ideell förening. 
• Medlemmarna ska vara personer, inte organisationer.
• Strukturen ska vara demokratiskt förbund baserat på lokalavdelningar och distrikt.
• Det egna medlemsantalet ska vara betydande.
• Den geografiska spridningen ska vara vid, helst landsomfattande.

När det gäller medlemsantalet, som är det viktigaste kriteriet, bör organisationen enligt min mening samla minst 1 % av befolkningen, alltså behöver ett förbund idag 100 000 medlemmar för att räknas som folkrörelse.

Just Konstfrämjandet faller helt utanför folkrörelsebegreppet då dess medlemmar är organisationer, inte personer. Att en del av medlemmarna i sin tur har personer som medlemmar och i vissa fall väldigt många sådana gör ingen skillnad. Konstfrämjandet kan nämligen inte räkna medlemmarnas medlemmar som sina.

Konstfrämjandets karaktär av att vara specialiserad serviceorgan åt sina uppdragsgivare (medlemsorganisationerna) framgår bra, tycker jag, av det ursprungliga namnet: Folkrörelsernas Konstfrämjande.

P.S.
Jag har diskuterat folkrörelsebegreppet tidigare på den här bloggen, till exempel i Visst kan moderaterna bli en folkrörelse, Uppfanns folkrörelsen i USA? och  Folkrörelsen är ett förbund XXL. 

Ideella fusioner i USA

Det är dags att påminna om att Svea Hovrätt i en dom berövat ideella organisationer rätten att gå samman, det vill säga fusioneras. Det är en orimlig dom som måste upphävas. Se mitt tidigare inlägg Svea Hovrätt har fel om fusion av ideella föreningar.

Den här gången påminner jag med en länk till en aktuell artikel i Stanford Social Innovation Review, en webbtidning väl värd att bevaka: Nonprofit Mergers that Work. Den handlar om fusioner bland ideella organisationer i USA.

Självklart är det stor skillnad mellan Sveriges och USAs ideella sektorer. Den svenska domineras ju av medlemsbaserade organisationer, alltså ideella föreningar, medan den amerikanska domineras av "nonprofit organizations", en helt annan typ av organisation då den saknar medlemmar och därmed demokratisk styrning. Men behovet av att kunna fusioneras finns både här och där. 

Ideella fusioner behövs för en välfungerande ideell sektor!