Ungdomsförbund i kris 2

Av alla politiska ungdomsförbund tycks SSU vara mest i kris. Jag vet inget mer om detta än vad som stått i tidningarna, men de senaste dagarnas händelser med Anna Sjödins avgång är bara en del i en lång följetong.

I media beskrivs detta som maktkamp mellan två falanger, men från min synvinkel verkar det mest handla om undermålig ledning. Om de två falangerna verkligen var oförenliga skulle organisationen redan ha splittrats. Om de inte är det, är det ledningens uppgift att hålla dem samman och att leda dem i ett produktivt arbete.

Att leda föreningar är svårt. Det kräver särskild kompetens och sådan uppstår inte av sig självt. Det krävs studier och hårt arbete.

Förmågan att utveckla unga människor till goda ledare är de politiska ungdomsförbundens viktigaste långsiktiga bidrag till sina moderspartier. Uppenbarligen görs för litet inom SSU för att uppnå detta.

Ungdomsförbund i kris 1

Under rubriken ”Ungdomsförbund i kris” i SvD den 6/12 föreslår P J Anders Linder, att de borgerliga ungdomsförbunden ska slås ihop till en organisation – för att nå "kritisk massa". Inom den nya organisationen ska det dock "finnas utrymme för att vara liberal, konservativ och kristdemokrat".

Utan att gå in på vare sig partipolitik eller på ungdomsförbundens reella problem, kan jag som ”föreningsdoktor” direkt säga, att detta inte är något bra förslag.

Det är en vanlig uppfattning att föreningar (eller lokalavdelningar) blir starkare om de slås ihop. Erfarenheten visar att så inte är fallet. Den organisatoriska styrkan växer sällan och bortfallet av medlemmar och aktiva blir oftast alltför stort.

Mindre vanligt är förslaget att föreningen ska ha tre helt olika ideologier. Det bryter på ett mer uppseendeväckande sätt mot den ideella logiken. Ty kärnan i en förening är inte organisationen, utan idén. Endast med en stark idé att samlas kring blir föreningen framgångsrik.

Jag är rädd att förslaget skulle mynna ut i något mycket litet och något mycket betydelselöst. Vore det inte bättre att de berörda ungdomsförbunden istället lärde sig bemästra sina verkliga problem?

Ideella Sektorn fick Nobels Fredspris - igen!

Nobels Fredspris 2006 gavs i lika delar till Muhammad Yunus och den av honom startade Grameen Bank för deras insatser för att skapa ekonomisk och social utveckling underifrån. Grameens verksamhet är att i stor skala ge små affärslån (mikrolån) till personer som är för fattiga för att få kommersiella lån. Därmed får dessa möjlighet att starta eget.

Mikrolån är ett typiskt ideellt sätt att arbeta på. Liksom mången annan ideell verksamhet grävs ekonomiskt stöd utifrån, t.ex. från SIDA och liknande organ.
Årets Fredspris var inte det första som gavs till den Ideella Sektorn. Tvärt om. Allt sedan Röda Korsets grundare Henry Dunant fick det första Fredspriset 1901 har ideella organisationer och individer ofta fått det. Det är ganska naturligt.

Varför firar inte Sverige Internationella frivilligdagen?

Idag (5/12) är det den Internationella Frivilligdagen. Denna dag, som instiftats av FN, firas sedan tjugo år tillbaka varje år av en växande skara länder.

Dagen är ett utmärkt tillfälle för det offentliga att uppmärksamma och främja medborgarnas ideella insatser. Att så sker i folkrörelselandet Sverige är väl en självklarhet? Men nej, efter tjugo år och otaliga "folkrörelseministrar" m.m. har regeringen forfarande inte kommit till skott. Inom offentliga sektorn är Norrköpings Kommun och Umeås goda undantag, annars är det pinsamt tyst.

Pinsamt tyst är också den "andra statsmakten". Borde inte TV, radio och tidningar åtminstone denna dag kunna lyfta fram det ideella arbetet?

Kan vi hoppas på bättring till nästa år? Kommer regeringen att ta ett initiativ värdigt det ideella arbetets betydelse i Sverige? Jag hoppas! Under tiden: Grattis alla ideella! Detta är er dag. Tack för allt ni gör.

Ideella sektorn okänd på Svenska Institutet

Jag håller på att förbereda ett studiebesök från utlandet. Deltagarna önskar studera olika aspekter på frivilligt socialt arbete. Som ett välkomstpaket tänker jag ge dem litet skriftlig information om ideella sektorn och ideella insatser i Sverige. Eftersom Svenska Institutet är ansvarigt för att producera information om Sverige för utländska besökare tittade jag på vad det har att erbjuda.

Svenska Institutet har en hel del faktablad och artiklar om alla möjliga ämnen, men inget om det jag sökte. Det var som om den ideella sektorn inte fanns och inte spelar någon som helst roll i Sverige.

Ni får tänka bort Sveriges alla föreningar, t.ex. idrotts-, fack- och kulturföreningar. Ni får tänka bort Röda Korset, Rädda Barnen och andra som verkar både i Sverige och utomlands. Ni får tänka bort stiftelserna, t.ex. Nobelstiftelsen. Ni får tänka bort den halva av svenska folket som regelbundet, år ut och år in, arbetar ideellt på sin fritid. Ni får tänka bort det väldiga ideella engagemanget svepte över Sverige i samband med tsunamin. Ni får tänka bort allt detta, ty så gör de som ansvarar för att korrekt beskriva Sverige utomlands.

Sverige ser sig självt, inte utan skäl, som det ledande folkrörelselandet i världen. Vi framhåller gärna folkrörelsernas betydelser för den demokratiska utvecklingen. Man skulle därför kunna tänka sig att Svenska Institutet och andra som vill stärka Sverigebilden i världen eller som vill främja demokratins utbredning, åtminstone skulle ha uppmärksammat våra folkrörelser, men inte. Man tar sig för pannan.

Sveriges starka ideella sektor är en av våra viktiga ”naturtillgångar”. Det är en viktig del av Sverigebilden. Det är dags att vakna upp nu, Svenska Institutet!

Att stoppa gudstjänster i SVT är fel väg att gå

"Stoppa TV:s gudstjänster" kräver Georg Klein och Torbjörn Tännsjö m.fl. på Svenska Dagbladets Brännpunkt 11 juni. Det är intressant att det finns folk som tror att mångfalden i SVT ökar ifall en viss typ av inslag förbjuds. Är det inte i själva verket tvärt om. Svensk TV är redan mycket ensidig. Skulle den inte bli ännu ensidigare om detta krav gick igenom?

SVT är public service, vilket innebär att den varken ska tjäna staten, Mammon eller något annat intresse. Den ska tjäna publiken i all dess mångfald. Det innebär faktiskt, även om de flesta som läser detta nu kommer att sätta kaffet i halsen, att SVT liksom BBC med detta syfte är en slags ideell organisation. (Se definition nedan.)

Artikelförfattarna har rätt när de klagar över att SVT inte lämnar programutrymme för politiska, fackliga, miljöorganisationer m.m. Över 50 % av svenska folket är aktiva i ideella organisationer, men sällan eller aldrig görs program om deras engagemang eller verksamhet. Praktiskt taget alla medborgare i Sverige (läs licensbetalare), är medlemmar i en eller flera föreningar. Den svenska ideella sektorn ligger i topp i världen tillsammans med USA:s, Hollands och Englands, men i SVT är den ständigt osynlig. Det civila samhället har en avgörande betydelse för hur ett samhälle mår och utvecklas, men att spegla detta är inget som SVT intresserat sig för.

I förhållande till sin ambition är SVT helt enkelt fruktansvärt ensidig, inte vad det gäller partipolitik kanske, men när det gäller ämnesval och verklighetssyn. Med tanke på det är gudtjänsterna inte ett problem, utan kanske snarare något att ta efter. Ty om SVT verkligen ska leva upp till sitt public service-ideal måste den ge utrymme för fler, inte färre, speciella intressen bland medborgarna. Dit hör all slags ideell verksamhet, också Svenska Kyrkans.

(Definition på ideell organisation: Den finns till av andra skäl än att skapa vinst till ägare eller att utöva statsmakt.)

Normalt att ungdomar hoppar av

"Fyra av tio unga lämnar politiken" skriver Svenska Dagbladet (29 maj) förvånat. Totalt valdes 463 ungdomar (18-24 år) in i landets kommunfullmäktige. 40 % av dem har hoppat av. Det kan jämföras med gruppen 25- år där endast 13 % har lämnat sina uppdrag.

Att ungdomar hoppar av sina uppdrag är varken förvånande eller ett problem. Det är ett normalt beteende och det finns ingenting ungdomsminister Lena Hallengren eller riksdagen kan göra för att ändra det. Det har med ungdomarnas livssituation att göra. Inom föreningslivet ser det likadant ut.

Man kan sällan räkna med att ungdomar stannar längre än två år på ett ideellt uppdrag. Den kontinuitet som krävs kan därför inte bygga på individen, utan måste säkras genom organisationen eller systemet. (Detta är ett viktigt skäl till att de över tid mest framgångsrika ungdomsorganisationerna alla har vuxna ledare.)

I det här fallet är det alltså varken ungdomarna eller det politiska arbetet det är fel på, det är systemet. Mandatperioden är för lång i förhållande till ungdomars uthållighet. Inom föreningslivet skulle man lösa frågan med kortare mandatperioder och i värsta fall med fyllnadsval. Det går säkert att hitta liknande lösningar inom kommunalpolitiken.

Myten om de försvinnande eldsjälarna

Det sägs ofta att ”eldsjälarna blir allt färre”. Det var också rubriken på en intervju med Lennart Pettersson i Uppsala Nya Tidning 27/5.

Lennart Pettersson är en av topparna inom idrottsrörelsen och sitter bla. i styrelsen för Sveriges olympiska kommitté. Nu är han bekymrad. Eldsjälarna blir färre i takt med att samhället förändras, menar han. Idag gäller det att tjäna pengar och folk har inte tid att jobba ideellt längre. Det enda sättet för föreningarna att behålla ledarna är att ge dem ekonomisk ersättning. Detta kan stora idrotter som fotbollen klara, men små idrotter har inte råd och riskerar då att försvinna.

Grunden har alltid varit den ideella verksamheten med det håller på att förändras. Och det måste politikerna börja inse. Jag tror inte ett dugg på att utveckla den ideella rörelsen. På Riksidrottsförbundet har man börjat diskutera frågan med det behövs mer.

Så långt Lennart Pettersson.

Men har han rätt? Försvinner eldsjälarna? Nej, inte enligt existerande statistik. Ca hälften av Sveriges vuxna befolkning är ideellt aktiv. Siffran fluktuerar litet mellan åren (precis som den gör i jämförbara länder), men tycks vara stabil på en mycket hög nivå. Sverige tillhör här världstoppen. Förmodligen har det aldrig funnits så många ideellt aktiva i vårt land som nu. Att eldsjälarna försvinner är alltså en myt.

Är det då svårare att rekrytera förtroendevalda och ledare? Både ja och nej. I absoluta tal är det inte det, men för enskilda föreningar kan det vara det. Skälen är många:

1) Antalet föreningar som konkurrerar om de ideella krafterna ökar hela tiden. Samma antal människor ska alltså delas upp på fler föreningar.

2) Vad folk vill engagera sig i varierar över åldrarna och från tid till annan. Vissa föreningar är i ropet, andra inte.

3) I de allra största städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö, men kanske också Uppsala, som nämns som exempel i artikeln) fungerar inte de traditionella föreningsformerna lika bra. Föreningar där har alltså svårare att rekrytera ideella än de på andra håll i landet. I storstaden vill man utföra sitt ideella arbete på annat sätt.

4) Kompetensen och ledarskapets kvalitet varierar mellan föreningarna. Att rekrytera, utbilda och leda ideella är en konst som inte är allom given.

Är det då sant att man idag måste betala för att behålla sina ledare? Ja, om en förening börjat betala för detta arbete, då måste de också fortsätta för att inte förlora sina aktiva. På sikt måste de också betala mer och mer. Men, uppriktig sagt, då talar vi inte längre om ideellt arbete, utan om underbetalt avlönat arbete. De aktiva efterskänker en del av värdet av sin insats till föreningen.

Erfarenheterna visar, att det under i övrigt likvärdiga förhållanden, är lättare att rekrytera obetalda frivilliga än betalda. Den genomsnittliga kvaliteten på de aktiva är också högre bland de obetalada. Att börja betala för ett frivilligt arbete är därför ett fatalt misstag. Det görs ofta av ren okunskap, eller som en snabb genväg av folk som inte orkar eller förmår lära sig hur man engagerar ideella på rätt sätt.

Jag tror det här kan vara nödvändigt att påminna om att ideella föreningar inte är företag och inte kan drivas som sådana. Föreningar baseras på sin egen unika ideella logik. Endast om styrelsen förstår och tillämpar denna logik kan dess arbete bli framgångsrikt i alla avseenden. Dit hör att dra till sig och i meningsfullt arbete engagera ideella krafter. Det är inte lätt och har aldrig varit lätt, men det är ett av huvudnumren i föreningskonsten. Det är vad föreningsrävar ska kunna.

Bort med tassarna, politiker!

I demokratiska länder är medborgarnas föreningar självständiga från staten. I sådana länder lägger sig politikerna inte i föreningarnas inre affärer. Dessa kan därför fritt främja just sina medlemmars intressen.

Det är därför mycket illavarslande att tre politiker nu bryter mot denna grundläggande princip. Det sker i en debattartikel i Svenska Dagbladet (28/5): "Idrottsrörelse utan mångfald".

Där kritiseras medlemmarna i ett antal elitklubbar för att välja fel företrädare. En undersökning har nämligen visat att i deras styrelser finns för få kvinnor och personer med utländska namn.

Det är möjligt att medlemmarna i de kritiserade föreningarna kan hålla med om kritiken. Men det är också tänkbart, att de faktiskt har fullgoda skäl till varför de valt som de gjort. Det väsentliga är dock, att detta är deras ensak och inte något som staten ska lägga sig i. Alltså, bort med tassarna, politiker!

Staten tränger ut det ideella arbetet, 2

Medborgarna inte bara röstar i val, de organiserar sig också i folkrörelser. När dessa driver sina frågor främjar de samhällets utveckling. De gör det direkt med sina verksamheter och med opinionsbildning, lobbying och annat, men också indirekt. Indirekt lägger de, som Robert Putnam visat, grunden för det demokratiska systemet genom att skola aktiva samhällsmedborgare, främja deras nätverk och skapa tillit i samhället.

En av styrkorna med folkrörelser är att de utgör folkets egen motvikt till politiker och myndigheter. På det sättet liknar de och ibland överträffar den roll media har. Det är bl.a. därför som diktaturer förbjuder folk att organisera sig i rörelser. Så skedde under Franska revolutionen t.ex. då politikerna inte ville att det skulle finnas något mellan staten och folket, som kunde minska statens makt.

I Sverige hyllas ännu folkrörelserna, men ändå undergrävs de mer och mer av den politik som drivs. Den senaste utvecklingen är att staten tränger ut det ideella arbetet genom att låta myndigheter ta över deras roll som opinionsbildare och samhällsförändrare. Tidigare har jag pekat på exemplet Jämo. Här kommer ytterligare ett:

I en annons i DIK forum 5/06 söker HANDISAM - Myndigheten för handikappolitisk samordning ytterligare en kommunikatör. Varför behöver en liten myndighet som det här så många kommunikatörer? Jo, för att kunna opinionsbilda! Det framgår av myndighetens egen presentation:

”Handisam är en nystartad statlig myndighet som har regeringens uppdrag att verka samordnande och pådrivande i svensk handikappolitik. Handisam påskyndar utvecklingen mot ett samhälle där alla kan delta jämlikt oavsett funktionsförmåga. Vi består i dagsläget av en generaldirektör och 15 medarbetare. Vårt kontor ligger i Globen City.”

Myndigheter ska övervaka lagar, inte bedriva opinionsbildning. Det är en politisk uppgift som i det här fallet ska ligga på handikapprörelsen. När staten tar över folkrörelsernas roll passiviseras medborgarna. Därmed undergrävs det demokratiska systemet. Det stärker statens makt och minskar samtidigt folkets övervakning och insyn. Det är en mycket olycklig utveckling.

Vad krävs av en chef?

I en av sina många lärorika artiklar on ledarskap berättar Peter Drucker om sina tre första chefer. De var alla bra, men helt olika. För att vara bra behöver en chef alltså inte vara stöpt i en och samma form. Det finns utrymme för variationer. Samtidigt vet vi alla att det finns de som inte duger att vara chef. Det finns alltså gränser för variationerna.

Istället för att gång på gång presentera listor över de idag mest önskvärda egenskaperna hos en VD (som i Svenska Dagbladet 13 april), borde man kanske klara ut litet mera allmänt om var gränserna går mellan en bra och dålig chef. Det är inte svårt att tänka sig att sådana gränser inte är statiska utan varierar över tid och med organisationslogik, bransch och situation.

I SvD-artikeln säger Cecilia Gannedahl: "Det räcker inte bara att ha branschkunskap, utan du måste också vara en kunnig ledare."

För en 20-30 år sedan hade ett sådant uttalande betraktats som banalt och förmodligen inte letat sig in i tidningen, men så är det tyvärr inte idag. Vad hon egentligen säger (tolkar jag) är: Det räcker inte att vara en bra chef ("kunnig ledare"), du måste också på djupet förstå vad ditt företag håller på med, hur det blir framgångsrikt, så att du vet vart du ska leda det ("ha branschkunskap"). Detta påstående slår hårt mot den växande skara som gör gällande att en god chef kan leda vilken organisation som helst. Hur folk på allvar kan hävda något så korkat är en gåta för mig; det vimlar ju av konkreta exempel som visar att det är nys.

Tyvärr håller inte Cecilia Gannedahl fast vid sin tes. I resten av artikeln hävdas istället att förmåga att kommunicera är den viktigaste ledaregenskapen och att bransch- och verksamhetskunnande är den minst viktiga.

Riktigt absurt blir det när hon ger exempel på personer som uppfyller de "nya ledarskapskraven". Då räcker det med att vara en duktig kommunikatör. Dit räknar hon Elisabeth Tandan, tillträdande vd för Aktiespararna. Men hallå, vart tog kraven på branschkunskap vägen?

Man kan jämföra med Dagens Industri (8 april) som i en kritisk kommentar just lyfter fram Elisabeth Tandans brist på erfarenhet av aktiemarknaden, av att vara folktalare och av att leda en folkrörelse, kort sagt, brist på den för en vd i Aktiespararna nödvändiga branschkunskapen. Av dessa tre brister håller DI den första för mest graverande. Själv anser jag att den tredje är den på sikt allvarligaste. Det är inte lätt att gå från den relativt enkla företagslogiken till den betydligt mer komplexa ideella logiken.

Jag vet inget om Elisabeth Tandan och har därför ingen anledning tro annat än att hon kommer att lyfta sig i håret och bemästra den svåra uppgift Aktiespararnas styrelse tilldelat henne. Det har hänt förr.

DI tror att styrelsen gjort sin val för att de p.g.a. en inre krisen nu behöver en ledare. Det är möjligt, men jag fruktar att de nedtonat kravet på branscherfarenhet därför att de gått på myten att en god chef är en god chef oavsett sammanhang.

Staten tränger ut det ideella arbetet

Staten har ett minst sagt tudelat förhållande till den ideella sektorn. I högtidstalen hyllas det ideella arbetet, i praktiken trängs det undan när statsbyråkratin expanderar.

Detta är inget nytt. Så var det redan på 1950-talet. Men om det förr var drift och tjänster som togs över (och nu i viss mån lämnas tillbaka), så gäller det idag opinionsbildandet – ett av sektorns kärnområden.

När Jämo nu bestigit barrikaderna och manat till bojkott av fotbolls-VM i Tyskland är det dock inte bara toppen på ett allt större isberg, det är en drastisk kvalitetsförändring. Nu lånar myndigheten inte bara folkrörelsernas metoder, nu uppträder den som vore den en folkrörelse. Det är ett mycket illvarslande övertramp oavsett hur gott syftet än må vara.

Varför ingen seriös bevakning av ideella sektorn?

Dagens Uppsala Nya Tidning (UNT) ägnar en och en halv sida åt lösa spekulationer kring om idrottsklubben Bälinge genom sitt aktiebolag ska investera i aktier istället för att ha pengarna räntelöst på bank.

Hos mig väcker artikeln många frågor. Inte så mycket kring sakfrågan dock. Rent sakligt finns nämligen inget som hindrar att en ideell förening investerar pengar i aktier. Det illustreras för övrigt av en notis i samma tidning om att Svenska Kyrkan förra året tjänade 743 miljoner kr på sina 4,5 miljarder i aktier. Inom den ideella sektorn är det inte innehavet av börsaktier som är kontroversiellt, utan snarare urvalet, alltså riskprofil och investeringsetik. För Bälinges del torde frågan ha betydligt lägre dignitet än att, som man ju faktiskt gjort, göra om sitt allsvenska lag till aktiebolag.

Nej, betydligt mer intressant är kommentaren från Riksidrottsförbundets jurist. Han menar att klubbstyrelsen kan besluta att investera i aktier. Den bör dock först "prata med sina medlemmar".

Jag håller inte med. Att första gången flytta klubbens pengar från bank till aktiemarknad är inte något styrelsen kan besluta om. Sådana principbeslut kan endast årsmötet fatta. Det är också klubbens årsmöte som ska fastställa reglerna för aktieförvaltningen. Detta gäller även om innehavet formellt sätt inte finns i klubben, utan i dess helägda aktiebolag.

Men den verkligt stora frågan artikeln väcker är emellertid mer principiell. Varje dag ägnas ett antal sidor åt sport - en av de ideella verksamheter svenska folket ägnar sig åt. Det finns också block om näringslivet och kultur och nöje och reportrar som bevakar kommunen. Men varför ingen seriös och systematisk bevakning av övriga delar av ideella sektorn?

Att ett sådant block inte är en naturlig del av tidningarna idag beror inte på att sektorn är liten och obetydlig, har ringa samhällsintresse eller på att få läsare skulle vara intresserade. Det beror på medias slentrian, okunnighet och ointresse.

UNT ingår i ideella sektorn. Varför inte göra omprioriteringar och gå i spetsen för en ny redaktionell syn på och bättre bevakning av den ideella sektorns organisationer och verksamheter?

Utan frivilliga, inga säkra väderprognoser

Frivilligarbete betraktas väldigt ofta som något extra i samhället, något man både kan ha och mista. Den felsynen beror på brist på kunskap och intresse. Frivilligarbetet har alltid varit och kommer att förbli centralt för samhällets utveckling och funktion.

Som exempel kan vi ta väderrapporterna. För att göra prognoserna vi ser på TV krävs mycket kraftfulla datorer och välutbildade experter. Men var kommer alla data ifrån som datorerna bearbetar?

Visste du att insamlandet av nödvändiga grunddata inte skulle fungera utan frivilliga väderrapportörer över hela vårt klot? Nej, naturligtvis, det visste du inte. Därför det har man aldrig berättat. Det tas för självklart. Det är den typen av självklarheter som osynliggör det ideella arbetet.

Men tänk efter, tror du verkligen att alla världens stater – och inom detta område måste man verkligen vara heltäckande för att få tillförlitliga prognoser – skulle ha råd att hålla sig med anställda väderrapportörer eller självgående mätutrustning över hela sitt territorium? Naturligtvis inte. Och vem skulle isåfall ta ansvar för att observera vädret på världens alla hav? För sådana dagliga väderobservationer används i stor utsträckning frivilliga, personer med intresse och tillfälle, personer som redan finns på plats. T.ex. täcks haven genom att nära 7 000 fartyg på frivillig basis rapporterar in vädret på den plats där de just då befinner sig. Uppgifterna samlas upp och bearbetas av World Meteorological Organization (WMO) i Genève.

Om du vill veta mer om hur frivilliga bidrar till väderprognoserna kan du läsa WMOs skrift Volunteers for Weather, Climat and Water (ISBN 92-63-10919-2)

Granskare på villospår?

Charity Rating kallas en ideell förening som nyligen startats för att granska "välgörande organisationers användning av donerade medel" (stadgarna § 4). Det fullständiga namnet är Charity Rating Sverige ideell förening. Inte bara namnet, utan också föreningens språkbruk visar att det här rör sig om ett direktlån från USA.

I USA är den här typen av granskning ganska vanlig. Den som googlar på "charity rating" hittar flera organisationer som sysslar med det. Upplägget är mer eller mindre det samma. Man ganskar ekonomin och hur stor del av insamlade medel som går åt till insamling och administration.

Att ideella organisationer, former och verksamhetsidéer lånas in från utlandet är inget ovanlig, tvärt om. Det bör uppmuntras. Men den som lånar in måste inse att idéerna måste anpassas för att bli riktigt lyckosamma.

När man läser Charity Ratings webbsida och särskilt deras stadgar (bra att stadgarna finns där, men var är styrelsen?) inser man att det rör sig om nykomlingar i den ideella sektorn. Stadgarna må vara formellt riktiga, men de är märkliga. Ord som "välgörande organisationer", "donatorer" och att "optimera donatorers beslutsprocess" känns väldigt främmande.

Det är väl denna brist på erfarenhet, som gör att grundarna inte inser, att ett ideellt koncept som är framgångsrikt i USA, kanske inte alls fungerar i Sverige. När det gäller ideella sektorn är nämligen Sverige och USA i mångt och mycket antipoder med praktiskt taget alla andra länder emellan. I Sverige dominerar folkrörelsen och i USA stiftelsen.

Denna skillnad kan vara oväsentlig i andra sammanhang, men inte i detta. Det innebär t.ex. att det som granskas i USA mestadels är stiftelser som levererar tjänster inom landet, medan det Charity Rating satt sig att granska mest är ideella föreningar som levererar utomlands. Det rör sig alltså om två helt olika saker. Skälet är, att de slags organisationer som man granskar i USA, knappt finns i Sverige.

När skillnaderna är så stora är det ingen god idé att kopiera de amerikanska granskningsmodellerna. Trots det verkar det vara just vad Charity Rating gör. De har satt upp affischer på Handelshögskolan i Stockholm för att få frivilliga att granska redovisningar.

Att skärskåda redovisningar är en metod som fungerar bra om man granskar företag, ganska bra när man granskar myndigheter och stiftelser, men knappast alls när man granskar föreningar. Då behövs helt andra mått. Har Charity Rating den praktiska och teoretiska kunskap som behövs för att utveckla och mäta sådana?

Att föreningarna granskas är inget fel i sig, men om det sker på fel sätt kan det vara skadligt. Vettiga granskningar är bra ur många synvinklar och kommer säkert att bli viktigare och viktigare framöver. Det vore därför önskvärt att sektorn äntligen gick ihop och bildade en paraplyorganisation (likt Svenskt Näringsliv), som omfattar alla, och som tar tillvara sektorns intressen gentemot EU, stat och näringsliv. Ett sådant organ skulle kunna driva denna liksom många andra viktiga övergripande frågor.

Nätverk är ingen organisationsform

Ett år efter start överväger Mansnätverket för kvinnofrid i Uppsala att ombilda sig till en förening. Det rapporterar Uppsalatidningen (nr 9/2006). Beslut ska tas på årsmötet den 23 mars.

Nätverkets företrädare Sigge Fagerström säger att anledningen till förändringen är ekonomisk. För att kunna söka bidrag, öppna konto och värva stödmedlemmar måste man bli förening; med en vald kassör och revisor bli man trovärdigare.

Det är helt rätt. Ska man bedriva verksamhet med egen ekonomi, då ska man bilda en förening, inte ett lösligt nätverk. Nätverket är nämligen ingen organisationsform. Ur juridisk synvinkel finns det inte. Det kan inte skriva på avtal, öppna konto eller vidta någon annan legal eller ekonomisk åtgärd i eget namn. Om sådant ändå sker måste det alltid ske i någon annan juridisk persons namn. Hur utmäter man då ansvar?

Det har blivit modernt med nätverk. En del tror t.o.m. att nätverk är den moderna tidens organisation. Något som ersatt föreningar ungefär som datorer har ersatt skrivmaskiner. Men det är fel. Föreningsformen är fortfarande i allra högsta grad modern och effektiv. Det är föreningarna som är datorerna; nätverken är endast sladdarna som kopplar ihop dem. Och utan datorerna är sladdarna givetvis meningslösa.

Nätverk är inget nytt. De bör rimligtvis ha funnits lika länge som föreningar. Det är bl.a. genom föreningens egna och medlemmarnas kollektiva externa relationer (= nätverk) som föreningen blir så effektiv för sina medlemmar. Nätverken är länkarna mellan olika föreningar, andra organisationer, individer och sammanhang. Tillsammans bildar de det civila samhället. Det är denna kombination som ger de för samhällets så positiva effekterna, som Robert Putnam har pekat på i sin berömda bok Den fungerande demokratin. Men på egen hand är nätverket intet.

Ideella sektorn växer, förändras och förnyas

Nya rön visar att den ideella sektorn är under fortsatt stark tillväxt. Den har nu 145 000 anställda och omsätter 140 miljarder. Samtidigt förändras och förnyas den.

I en nyutkommen bok visar Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, att den svenska ideella sektorn fortsätter växa. Detta mätt i antalet anställda och i omsättning.

Sektorns tillväxt
År 2000 blev Svenska kyrkan en del av den ideella sektorn. Det var givetvis ett kraftigt tillskott, men även utan detta ökade sektorn, vilket följande siffror visar:

1992 var omsättningen 60 miljarder kr (drygt 4 % av BNP) och antalet anställda 110 000 (2,5 % av alla).

2002 var motsvarande siffror utan kyrkan, 125 miljarder (5,3 %) och 120 000 anställda (2,7 %). Med kyrkan var de 140 miljarder (5,9 %) och 145 000 (3,3 %).

Några delsektorer ökar, andra går tillbaka
Om man tittar på de anställda, kyrkan oräknat, så ökade antalet inom några delsektorer och minskade inom andra. Mest ökade ”social omsorg” (+ 9 000) och ”kultur och rekreation (+ 5 000). Mest minskade ”arbetsmarknad” (- 2 900).

Ökad nybildning
Under 1993-2002 tillkom fler ideella organisationer än under de tio föregående åren. Sektorn föryngras alltså. Av dagens föreningar har 49 % mindre än tio år på nacken, av stiftelserna 57 %. Endast 22 % respektive 13 % har funnits i minst tjugo år.

Ideellt arbete
Det ideella arbetets storlek har inte studerats i denna rapport. En aktuell studie från Ersta Sköndal högskola noterar emellertid 560 miljoner frivilligtimmar för 2005. Jämfört med det betalda arbetet i Sverige är det 8 %.


Källa: Wijkström, Filip & Torbjörn Einarsson (2006), Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: EFI, Handelshögskolan i Stockholm.

Volontär - förvirrande ord

På senare år har det blivit vanligt att säga volontär istället för frivillig. Det sprider sig i media och dyker upp i alla möjliga sammanhang.

Ordet volontär i denna användning är förmodligen ett lån rakt av från engelskans volunteer. Varför man använder detta ord utan att översätta det är obegripligt för mig då det redan finns ett kort, begripligt och välkänt svenskt ord: frivillig.

Problemet med det nya ordet volontär är att det sedan länge har en annan, väl etablerad användning inom den ideella sektorn. En volontär är en person som sänds utomlands och arbetar mot reducerad lön i t.ex. ett biståndsprojekt. En sådan volontär är en anställd och inte en frivillig.

I det nu aktuella projektet "Volontär i Svenska kyrkan" är det är just sådana det handlar om. På hemsidan skriver kyrkan: "Volontäråret vänder sig till unga människor som är 18-25 år och vill göra en volontär insats i Sverige eller utomlands." Vad volontär och volontär insats är för något förklaras inte, det förutsätts alla förstå. Men av ansökningshandlingarna framgår att den månatliga ersättningen är 5 000 kr + fri bostad och att detta räknas som skattepliktig inkomst. Det är alltså ett lågbetalt jobb.

Förr kallades journalistpraktikanter för volontärer. De var inte frivilliga, men hade en reducerad lön. Man kan säga att de fick en betald utbildning. Men det var länge sedan. Sedan dess har, såvitt jag vet, svenska volontärer bara förekommit utomlands. Att kyrkan har sådana i Sverige var en nyhet för mig. Det måste givetvis finnas ett kollektivavtal bakom detta. Det innebär att den här typen av jobb kommer att sprida sig. Vi kan därför räkna med att benämningen volontär i denna mening kommer att bli vanligare även här hemma framöver.

Att rekrytera, leda och utveckla en betald medarbetare, om än uppoffrande lågt betald sådan, och en obetald är två helt olika saker. Det är ytterst förvirrande om de bägge kallas volontär. Särskilt om det sker i en och samma organisation.

Och det är just vad som händer i Svenska kyrkan. När jag söker på Google på orden "volontär" och "Svenska kyrkan", så hamnar jag inte bara på ovanstående projekt, utan också på Ideellt forum, den särskilda konstellation inom kyrkan, som arbetar för att främja och utveckla det frivilliga, alltså obetalda, arbetet i församlingarna.

Samma ord, två olika saker.

Det bästa vore att helt undvika ordet volontär när vi faktiskt menar frivillig.

NGO - bara en typ av ideell organisation

När FN, olika biståndsorgan och andra som arbetar med bistånd talar om de föreningar, stiftelser och andra ideella organisationer som de samverkar med, kallar de dem NGOs, d.v.s. Non-Governmental Organisations. För dem är NGO en officiell beteckning. Så t.ex. har FN en enhet som heter UN Non-Governmental Liaison Service (NGLS), som främjar samarbetet mellan FN och olika NGOs. Bl.a. har man en handbok för olika slag av samarbete. Se www.un-ngls.org/ngls_handbook.htm

I praktiken används beteckningen NGO bara i dessa sammanhang. Det innebär att NGOs bara syftar på en mindre del av världens alla frivilligorganisationer. Det är därför förvirrande när FN tycks likställa dem med det civila samhället.

I England används beteckningen NGO inom biståndet och inom den till den hörande forskningen, medan den oändligt mycket större gruppen inhemska ideella organisationer kallas voluntary organisations (frivilligorganisationer) eller charities (välgörenhetsorganisationer). Det finns en uppsättning forskning, utbildning och litteratur om NGOs och en helt annan om de senare organisationerna, och det verkar inte som de två disciplinerna lär av varandra.

Det som kännetecknar ideella organisationer är att de är till av andra skäl än att skapa vinst eller att uppfylla lag. Hur de ägs är inte särskiljande. De kan grundas av enskilda, av andra ideella organisationer, av företag och av statliga organ ihop eller var för sig. Sett ur ett svenskt perspektiv är detta ganska självklart. Men för den som utgår från NGO-begreppet är det inte det. Då förutsätts att organisationen varken är grundad av eller drivs av staten. Den ska vara helt fristående. Därför räknas Röda Korset i FN-sammanhang inte till NGO-gruppen. Dess existens i varje land baseras ju på regeringsbeslut enligt Genèvekonventionerna.

Att NGOs ska vara självständiga från staten hindrar inte FN och olika biståndsorgan (som ju alla själva är uttryck och redskap för statliga ambitioner), att binda sådana till sig med olika former av ekonomiskt bidrag. I själva verket är rätt många NGOs kraftig beroende av sådana bidrag för sin överlevnad.

I olika sammanhang ger FN NGOs ett speciellt inflytande, t.ex. vid större konferenser.

NGO-status öppnar alltså för bidrag, andra intäkter och politiskt inflytande. Detta fenomen har negativa effekter på det civila samhällets utveckling i många utvecklingsländer.

Även ur biståndsgivarnas synvinkel förekommer många avarter bland NGOs. Kumi Naidoo, generalsekreterare för CIVICUS (World Alliance for Citizen Participation) brukar redovisa följande nedsättande förkortningar som florerar inom biståndsvärlden:

• BONGOs (Business-organised NGOs)
• PONGOs (Politically-organised NGOs)
• BRINGOs (Briefcase NGOs)
• DONGOs (Donor-organised NGOs)
• GONGOs (Government-organised NGOs)
• MONGOs (My own NGO)
• RONGOs (Royally-organised NGOs)

Dessa förkortningar beskriver alltså vad som i branschen uppfattas som oönskvärda NGOs. Det intressanta är, att alla utom en, mycket väl kan syfta på helt legitima ideella organisationer. NGO-begreppet är alltså mycket snävt, till skillnad från den ideella sektorn och det civila samhället som är öppna och breda, och ska så vara.

Ideella sektorn växer

En ny studie av Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson på Handelshögskolan i Stockholm bekräftar att den svenska ideella sektorn fortsätter att expandera. De ideella organisationerna, Svenska Kyrkan inräknat, omsätter nu årligen 140 miljarder kronor (5,9 % av BNP). Förutom alla ideellt aktiva har den 145 000 avlönade, vilket är 3,3 % av arbetskraften i Sverige.

I ett pressmeddelande säger Filip Wijkström "att en stor del av den ideella sektorns tillväxt under 10-årsperioden 1992-2002 har skett i helägda dotterbolag och i ett expanderande stiftelseväsende".

Läs mer på www.hhs.se/Press/Pressreleases/sv_060222.htm

Storföretag visar brist på socialt ansvar

I hela västvärlden finns en stark trend att företag ska ta ett större socialt ansvar. En aspekt på det är CSR ("Corporate Social Responsibility"), men det finns fler. Föregångare är på många sätt företag i USA och England. I England finns t.ex. Business in the Community som mobiliserar sina medlemsföretag att göra olika typer av sociala insatser i sina närsamhällen, ofta i nära samverkan med sin egen personal. Att anställda gör ideella insatser kallas "Corporate volunteering", företagsfrivillighet, men ofta handlar det mer om att företag ställer ekonomiska eller praktiska resurser till förfogande, t.ex. för ideella organisationer, eller direkt till behövande.

Att företag på detta sätt närmar sig den Ideella sektorn och t.o.m. ger sig in på dess arena är bra. Det är bra för bägge parter och inte minst för tredje man, de som drar nytta av insatsen. Det finns företag i Sverige som är intresserade, men innan detta kan ta verklig fart här krävs betydande attityd- och regelförändringar från statens sida.

Ett av företagen som gått före i Sverige på detta område är Skandia med sina "Idéer för livet". Det är en utmärkt verksamhet som stöder olika ideella engagemang. Men tyvärr har trovärdigheten i företagets sociala engagemang undergrävts helt och hållet av den tidigare företagsledningens häpnadsväckande girighet och manipulationer. Det visar att det sociala engagemanget inte får vara ytligt. För att långsiktigt gynna företagets egna intressen, vilket givetvis också är nödvändigt, måste det gå på djupet. Det måste genomsyra hela företaget och visas i allt dess beteende, inte minst i den egna affärsverksamheten.

Man kan därför inte säga att storföretag som NCC, Coop Sverige, Skanska, Peab, Saab, Manpower, Danzas ASG och en rad andra, som pekas ut i Svenska Dagbladet (14/2), visar prov på något större socialt ansvar när de systematiskt låter bli att betala sina underleverantörer i tid. Att de stora sätter sig på de små på det här sättet är arrogant och föraktligt och själva motsatsen till att ta socialt ansvar. Den här typen av organisationsegoism och girighet är destruktiv. Att storföretag maximerar sin vinst genom maktmissbruk undergräver det ömsesidiga förtroendet i samhället och, i det här fallet, hindrar tillväxten av små- och medelstora företag.

"Ibland beter sig storföretagen som gangsters när det gäller det här", säger Susanne Eberstein (s), ordförande i Riksdagens skatteutskott, enligt Svenska Dagbladet (15/2).

Ett absolut minimum av socialt ansvar för ett storföretag är att det sköter sin affärsverksamhet på ett oklanderligt sätt. Utan det är det ingen större idé att investera i CSR. Trovärdigheten blir inte stor.

Staten kan inte rädda ideell verksamhet

I statens och näringslivets värld krävs i första hand pengar för att bygga och driva en organisation. Därför tror många, helt felaktigt, att det är sak samma med föreningar. Förmodligen är det därför som vi i Svenska Dagbladet igår (2/2 2006) kunde läsa ett debattinlägg där staten uppmanas "Rädda det svenska körundret" genom att ge körverksamheten liknande stöd som det idrotten får.

Tanken att staten ska rädda ideell verksamhet, i detta fall körsång, är inte ovanlig, men inte desto mindre fel. Det är endast de ideellt aktiva själva som kan rädda sin verksamhet. Ytterst är det en fråga om ledarskap. Under gott ledarskap blomstrar föreningar, under dåligt skrumpnar de.

Det staten kan göra är att skapa vettiga förutsättningar, t.ex. i detta fall, att se till att det finns relevanta utbildningar på universitet och högskolor, att studieförbunden har resurser att ge stöd till ledarutbildningar m.m. och att det finns tillgång till lämpliga lokaler. Här finns förvisso mycket ogjort.

Kommersiell vs ideell kompetens

"Arbetarrörelsen ska inte driva företag. Samma gäller ideella organisationer, typ idrottsrörelsen. Man saknar den affärsmässiga kompetensen."

Detta säger konkursförvaltaren Rolf Åsbjörnsson, Advokatbyrån Settervalls, enligt dagens (27/1) Svenska Dagbladet. Bakgrunden är en tremiljardkonkurs i ett tidigare Folksam-företag.

Förra lördagen (21/1) kunde man i samma tidning läsa en intervju med generalsekreteraren i SOS-Barnbyar, Elisabet Andersson. Hon hävdade, åter enligt tidningen, att "professionalismen i branschen ("välgörenhetsorganisationer") ökat de senaste åren, då folk från näringslivet har värvats till olika organisationer". Själv har hon en bakgrund i SEB.

Det är en vanlig föreställning, att om en ideell organisation rekryterar från näringslivet så höjs dess kompetens, men om ett företag rekryterar från en ideell organisation så sänks den. Grunden för detta är tron att kompetensen generellt sätt är högre i näringslivet än inom ideella sektorn.

Finns det några vetenskapliga bevis för detta? Inte vad jag vet. Små enkla experiment som gjorts i England tyder på att det möjligen kan vara tvärt om. Där lät man kompetenta ledare från företag tillfälligt byta plats med sina motsvarigheter i ideella organisationer. Det visade sig då att de ideella, inte de kommersiella, ledarna klarade sig bäst.

Peter Drucker, som var expert på hur leda företag och som beskrivits som ”managementens fader” menade att det är betydligt mer krävande att leda en ideell organisation än ett företag. I Managing the Non-profit Organization skrev han (i min översättning):

”Både affärsmannen och ämbetsmannen tenderar att underskatta svårigheterna med att leda ideella organisationer. Affärsmannen tror att det enbart handlar om att vara effektiv, ämbetsmannen tror att det enbart är en fråga om att ha de rätta rutinerna och kontrollerna. Bägge har fel – ideella organisationer är mer komplexa än såväl företag som myndigheter.”

För att lyckas i näringslivet behövs affärsmässig kompetens och för att lyckas i den ideella sektorn krävs ideell kompetens. Den som byter sektor måste alltså lära nytt. En del klarar det, andra inte. Den som tror att näringslivets modeller också utan vidare fungerar i ideella organisationer, den kommer att misslyckas och vice versa.

Onödigt och okunnigt att säga NGO på Svenska

NGO är en förkortning för engelskans Non-Governmental Organisation. Det betyder alltså ordagrant "ickestatlig organisation", alltså privat organisation. Men även företag kan vara privata, så det är ingen bra översättning.

Beteckningen NGO kommer från FN och biståndsvärlden. Där är det viktigt att särskilja statliga från andra aktörer.

I USA benämner man gärna samma typ av organisation för Non-Profit Organization (NPO). Det betyder ordagrant "ickevinstdrivande organisation". en beteckning som skapats av skattemyndigheten för att skilja dem från företagen. Men eftersom myndigheter också drivs utan vinstmotiv är inte heller det en bra översättning.

I Sverige har vi redan ett begrepp som täcker in den här typen av organisationer (ideella föreningar och stiftelser): Ideella organisationer!

Att i svenska tidningar tala om NGO är alltså inte bara onödigt. Det är också okunnigt.

Ideella Sektorn och det civila samhället

Ett samhälle består av fyra sektorer: Staten, Näringslivet, Ideella Sektorn och Familjen. Ideella sektorn består av alla de olika slag av ideella organistioner som finns i ett land. Vanligast bland dem är föreningar och stiftelser.

Det organistionerna i den Ideella sektorn alla har gemensamt är att de varken har till uppgift att uppfylla lag, som en statlig organisation, eller strävar efter vinst, som ett företag.

På gräsrotsnivå är Ideella Sektorn och civila samhället precis samma sak.