Ideella Sektorn: Det finns tre grundtyper av ideella föreningar

Ideella föreningar kan delas in i tre typer: De för ömsesidig nytta, de kampanjdrivande och de som är tjänstelevererande. Skillnaderna mellan typerna är stor. Den som vill bilda en förening eller leda en måste veta vilken typ den tillhör och förstå vad det innebär.

I min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik påpekar jag att ideella föreningar kan delas upp i tre olika grupper utifrån sitt sätt att fungera: De för ömsesidig nytta, de kampanjdrivande och de tjänstelevererande.

Den brittiske managementexperten Charles Handy var den förste att identifiera dessa grupper och att peka ut skillnaderna mellan dem. Det gjorde han i Understanding Voluntary Organizations, Penguin Books, London 1990. När jag arbetade som organisationsutvecklare för ideella föreningar kunde jag konstatera att han hade rätt.

Det är föreningens ändamål och medlemmarnas sätt att arbeta som skapar skillnaderna: I föreningar för ömsesidig nytta stöder medlemmarna varandra, i kampanjdrivande vill de förändra världen och i de tjänstelevererande stöder de utomstående.

Föreningarna inom varje typ har vissa gemensamma drag som skiljer dem från föreningarna inom de övriga två. I övrigt kan de vara ganska olika.

De här typskillnader är mycket viktiga. Den som vill bilda en förening, förändra, eller leda och organisera en måste för att lyckas förstå både vilken typ den tillhör och vad det innebär praktiskt. Sak samma gäller för forskare. De kan omöjligt rätt förstå medlemskap, styrelsearbete eller ledarskap inom ideella föreningar utan sådana insikter.

Låt oss nu titta närmare på de tre typerna.

Föreningar för ömsesidig nytta
Föreningar för ömsesidig nytta är den vanligaste typen av föreningar och förmodligen också den äldsta. Dit räknas alla ideella föreningar vars ändamål är att vara till personlig nytta för medlemmarna.

Som historiska exempel kan nämnas begravningsföreningar under antiken, och gillen, skrån och nationer under medeltiden. Bystämmor, socknar och stadsförvaltningar under medeltiden och framåt ingår också i den här traditionen och dessa i sin tur är föregångarna till dagens kommuner.

Den äldsta, till namnet kända föreningen i Sverige var av den här typen. Det var Frisernas gille. Namnet finns bevarat på en runsten i Sigtuna. I denna förening hade landsmän i främmande land slutit sig samman för ömsesidigt stöd, en tradition med rötter i antiken som lever kvar med dagens invandrarföreningar.

Typiska exempel idag är hobbyföreningar, båtklubbar, idrottsföreningar, invandrarföreningar, patientföreningar och självhjälpsgrupper.

Inom gruppen finns tre distinkta varianter:

Den första servar sina medlemmar genom att äga, hyra eller förvalta viss egendom eller resurs. Ofta handlar det om att hålla med en lämplig lokal och utrustning för ett gemensamt intresse, hobby eller verksamhet, som dans, släktforskning, oljemåleri, dataspel eller liknande, eller med mänskliga resurser som föreläsare, experter eller konstnärsmodeller. De nödvändiga investeringarna är oftast ganska blygsamma, men kan i vissa föreningar vara betydande, som i de för golfare, amatörflygare eller båtägare. Och vore det inte för att speciell lagstiftning fört dem åt sidan skulle samfällighets- och bostadsrättsföreningar också räknas hit.

I den andra varianten utövas en viss verksamhet i grupp. Det kan handla om något som måste göras i grupp för att bli meningsfullt, som att spela fotboll eller sjunga i kör, eller som visserligen kan göras individuellt men som vinner på att göras i grupp där utövarna ömsesidigt kan inspirera och lära av varandra, som att måla tavlor eller bygga modellplan.

Den tredje slutligen är till för medlemmar med ett särskilt behov, till exempel ett handikapp, en viss sjukdom eller ett beroende, eller som befinner sig i en speciell situation, till exempel invandrare, arbetslösa eller nyligen frisläppta från fängelse. För dem kan en förening av likar erbjuda såväl värdefullt stöd som gemenskap, trygghet och kunskap. I den här varianten är det ofta kontakten mellan medlemmarna som är det viktiga. Mest uppenbart är detta i självhjälpsgrupper. Deras i stort sett enda uppgift är att möjliggöra för sina ”brukare” att samlas i grupp för att ömsesidigt stödja och stötta varandra. Ett mycket känt exempel är Anonyma Alkoholister (AA).

Vad är speciellt vid drift av föreningar för ömsesidig nytta?

Inom föreningstypen finns allt från stora, resursrika idrottsklubbar till små, resurssvaga självhjälpsgrupp. De förra behöver en rejält kvalificerad styrelse och en väl utvecklad administration för att klara sina uppgifter, de senare skyr normalt såväl styrelse som administration. De flesta föreningar i gruppen ligger dock någonstans mitt emellan. I dessa har medlemmarna i allmänhet en starkare ställning och styrelserna en svagare än vad som gäller i de övriga två föreningstyperna.

Tendensen är också tydlig, ju mer behållningen av medlemskapet är ett resultat av medlemmarnas egen interaktion, desto mindre intresse har dessa av att vara styrda, ledda och organiserade. De föredrar då i ökad grad kollektiva beslut och spontan handling. Mest extrem i detta avseende är förstås självhjälpsgrupperna. Men även de behöver en viss grundläggande om än enkel form för att få det hela att fungera. Någon av medlemmarna får kanske offra sig för att sköta detta. Ibland är detta dock en utomstående.

Normalt är alla som omfattas av ändamålet välkomna att bli medlemmar i en förening av denna typ. Föreningen strävar dock inte efter att ha maximalt med medlemmar, utan efter att bli så heltäckande som möjligt inom målgruppen. Och de som tillhör målgruppen ser det ofta som självklart att också de ska få vara med om de vill.

Kampanjdrivande föreningar
Kampanjdrivande föreningar är den näst största gruppen. De är mycket vanliga i Sverige. De finns till för att förändra världen eller för att mobilisera resurser. De vill till exempel påverka politiska beslut eller allmänhetens uppfattning och beteende. Det gör de genom politiskt arbete, kampanjer, insamlingar, opinionsbildning, lobbying eller påtryckningar.

Bland kampanjdrivande föreningar finns en stor bredd och variation där olika undergrupp har sina speciella särdrag. Dit hör bland annat politiska partier, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, miljöorganisationer, nykterhetsorganisationer och insamlingsorganisationer.

En del av de kampanjdrivande organisationerna är så välfinansierade att de huvudsakligen utför sitt arbete med hjälp av anställda eller arvoderade. Ideellt aktiva medlemmar spelar där en underordnad roll eller ingen roll alls. Dit hör givetvis näringslivets olika föreningar, men idag även riksdagspartierna.

Men de typiska kampanjdrivande organisationerna, de som bildats och drivs av vanliga, engagerade medborgare är i högsta grad beroende av medlemmarnas ideella insatser både för att driva organisationen och för att påverka människor genom till exempel dörrknackning, namninsamlingar, demonstrationer och bössinsamling eller genom enskilda samtal, allt numera kompletterat med sociala media.

Medlemmar i kampanjföreningar brinner för saken och samlas kring ledare. De är ledda snarare än organiserade.

Alla som tror på saken är välkomna att bli med. Att bli fler är både ett mål, ett medel och ett kvitto. Ju fler medlemmar föreningen har, desto större tyngd har den i samhällsdebatten.

När kampanjföreningar driver sina frågor stöder de sig mestadels på sakargument. De är därför beroende både av forskning och inre skolning.

Tjänstelevererande föreningar
Tjänstelevererande föreningar finns till för att göra nytta för andra. De startas normalt för att möta ett visst behov i samhället som inte tillfredsställande åtgärdas av vare sig myndighet eller näringsliv. I en typisk sådan hjälper, stöder eller räddar medlemmarna utomstående, människor eller djur som befinner sig i det trångmål föreningen är till för att åtgärda.

Tjänstelevererande föreningar är mindre vanliga i Sverige numera. I takt med att offentliga sektorn under andra halvan av 1900-talet tog över eller konkurrerade ut mången ideell tjänsteverksamhet lades många organisationer ner. Men några finns kvar och nya tillkommer då och då utifrån aktuella behov. Typiska exempel är Svenska Röda Korset (grundad 1865), Sjöräddningssällskapet (1907), Kvinnojourer (1978) och Missing People (2012).

Den här typen av föreningar levererar en service. Det är ett åtagande gentemot den valda målgruppen, men ofta också gentemot allmänheten och inte sällan mot externa bidragsgivare. Alla intressenter förväntar sig att föreningen ska leva upp till sitt åtagande, att den ska utföra sitt arbete på utlovat sätt. En tjänstelevererande förening måste därför vara väl organiserad och ha just de rutiner och resurser som dess ändamål och tjänst kräver.

Det är de aktiva medlemmarna som levererar tjänsten. Hur de gör det är helt avgörande för tjänstens kvalitet. Därför måste tjänstelevererande föreningar vara petiga vid rekryteringen, utbildningen och placeringen av de aktiva och ha arbetsledning, regler och rutiner för dem att följa. I en tjänstelevererande förening är det ingen ursäkt att arbetet utförs ideellt.

För en tjänstelevererande förening är inte det viktiga att ha många medlemmar, utan att ha rätt medlemmar.

Till skillnad mot de två övriga föreningstyperna är tjänstelevererande föreningar helt beroende av management, det vill säga av ledningens förmåga att planera, organisera och leda såväl tjänsten som administrationen – ett arbete som mycket väl kan utföras av frivilliga, men som ofta utförs av anställda. De är också beroende av att den ideella arbetskraften är disciplinerad och accepterar att bli organiserad.

På grund av sitt ändamål, uppgift och ofta externa finansiering strävar tjänstelevererande föreningar efter att vara professionella, effektiva och ha låga kostnader. De har egentligen inget val. Trots att de levererar sina tjänster med hjälp av ideella kan de inte vara sämre än motsvarande företag eller myndighet. En organisation som skänker bort sina tjänster och ber tredje man att finansiera sig måste helt enkelt göra ett bra jobb.

Val av föreningstyp, strategisk fråga
Det är vid föreningens grundande som föreningstypen väljs och slås fast i ändamålsparagraf och stadgar.

Vilken föreningstyp som ska väljas beror på vad föreningen ska åstadkomma och hur. I Professionell ideell skrev jag: ”Ett och samma samhällsproblem kan ge upphov till helt olika mål och verksamheter och därmed helt olika typer av föreningar. Som exempel kan vi ta tre grupper av människor som på var sitt sätt vill göra något åt alkoholismens negativa följder:

Den första vill ändra samhället. Den skapar därför en kampanjdrivande förening för att med opinionsbildning och lobbying påverka lagstiftning och vanor.

Den andra vill bli och förbli nyktra och skapar därför en förening för ömsesidig nytta. De använder gruppsamtal och annan självhjälpsmetodik.

Den tredje vill hjälpa alkoholismens offer och startar en tjänstelevererande förening. De arbetar uppsökande och stödjande.”

Det är inte ovanligt att föreningar försöker bedriva blandad verksamhet. De vill till exempel på samma gång vara servicelevererande och kampanjdrivande. För förbund kan detta möjligen fungera, men för de flesta vanliga föreningar är detta inte tillrådligt.

Typ bör renodlas, inte blandas
I sin analys fann Handy att föreningarna av respektive typ kräver sin egen speciella struktur, kapacitet och kultur för att lyckas. Föreningarnas karaktär tycks skapa en specifik uppsättning förväntningar hos de aktiva om hur beslut ska fattas och arbetet ska bedrivas. Karaktären tycks också styra vilka som vill bli medlemmar. Vilken personlighetstyp en person tillhör kan alltså påverka dennes val av förening. De skillnader som på så sätt uppstår mellan de tre typerna av föreningar är ömsesidigt uteslutande, det vill säga, ett visst sätt att vara organiserad och arbeta på ger framgång endast inom den egna typen, inte i någon av de andra.

Men det är vanligt, konstaterar Handy, att de aktiva inte uppfattar dessa skillnader. Det händer därför att en förening av en typ också försöker driva en verksamhet som rätteligen hör till en annan typ och därför är väsensskild. Detta leder till ”obegripliga” konflikter och misslyckanden. Problemet går att undvika menar Handy genom att föreningen skiljer väsensskilda verksamheter åt genom att lägga dem i olika understrukturer eller genom att som förbund organiserar sig som en federation. Exempel på det första har vi i större idrottsföreningar. Det går alltså att göra, men risken för problem och konflikter finns fortfarande kvar.

Förening kan byta typ
En förening som grundats som en typ kan senare byta typ. Det kan ske medvetet genom genomtänkta beslut, men också omedvetet genom en rad reformer och beslut som sammantaget låter föreningen glida över från en typ till en annan. Vi avslutar med ett exempel på sådan typglidning.

Tjänstemottagarna i en tjänstelevererande förening finns normalt utanför föreningen, men inte alltid. Ett exempel på det senare är sådana ungdomsorganisationer, mera vanliga förr än nu, där vuxna leder och organiserar verksamhet för barn- eller ungdomar. Där kommer mottagarna av servicen, alltså barnen och ungdomarna, till föreningens lokal. De betalar en avgift för att få vara med och kallas ibland, men vanligtvis inte, för medlemmar. Men föreningsmedlemmar är de inte, de är servicemottagare, alltså kunder, och saknar inflytande, vilket framgår av stadgarna. Om servicemottagarna genom medveten stadgeändring eller omedvetet genom gradvisa reformer ges fulla medlemsrättigheter förvandlas föreningen i praktiken från tjänstelevererande till en för ömsesidig hjälp. För att vara giltig måste dock denna förändring ha stöd i ändamålsparagrafen. Annars mister föreningen sin legitimitet.

Den här artikeln ingår i serien om hur man bildar en ideell förening :

Publicerad 2019-12-09, uppdaterad 2024-01-23

Ideella Sektorn

2019-12-09

Det finns tre grundtyper av ideella föreningar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar