Hur mycket vinst behöver en ideell organisation?

Det är en illusion att tro att ideella organisationer kan överleva enbart på ekonomiskt stöd till sin verksamhet, en idé som numera (till skillnad från förr) tycks styra det offentliga stödet till föreningslivet och till det ideella biståndet. Som alla andra organisationer, behöver ideella organisationer också finansiera sin ledning och administration. Och de behöver göra en liten vinst för att kunna överleva på sikt.

Ideella organisationer är icke-vinstdrivande (med amerikanskt språkbruk: ”nonprofit”). Begreppet innebär inte att de inte ska eller tillåts skapa vinst, något de givetvis måste göra, utan att de inte får dela ut vinsten till ägare eller andra intressenter. Istället måste vinsten användas för att förbättra organisation och verksamhet, något som alla organisationer måste göra kontinuerligt.

Hur mycket vinst behöver då en ideell organisation? Denna intressanta fråga har fått en mycket bra belysning i en artikel av Woods Bowman i Nonprofit Quarterly (USA): How Much Profit Does a Nonprofit Need?

Artikeln bygger till stor del på ett kapitel i Woods Bowmans bok från 2011: Finance Fundamentals for Nonprofits: Building Capacity andSustainability. Wiley. ISBN: 978-1-118-00451-7.

USA: Problem i statsstöd till ideella verksamheter

På gott och ont, mest det senare är jag rädd, genomgår den ideella sektorn i Sverige och dess relationer med stat och kommun en anglosaxifiering. Politiker och offentliga chefer och även aktiva inom ideella organisationer sneglar på England, Kanada och USA för inspiration. Med tanke på detta är det klokt att hålla sig à jour med vad som händer i dessa länder.

Ett stort antal ideella organisationer i USA arbetar med ekonomiskt stöd från staten. I själva verket är den amerikanska ideella sektorn betydligt mer beroende av sådant stöd än den svenska. Men statsstödet är långt ifrån oproblematiskt. Ett färskt exempel på de problem som finns redovisas i den nyutkomna rapporten Nonprofit-Government Contracts and Grants: Findings from the 2013 National Survey från Urban Institute som i samarbete med National Council of Nonprofits tagit in uppgifter från 55.000 ideella organisationer.

Om du inte har tid att läsa hela rapporten får du en sammanfattning  och intressanta kommentarer på Non Profit Quarterly´s (NPQ) hemsida: Government Contracting and Payment Practices: Lingering Problems for Nonprofits.

Många av de problem som finns i relationerna mellan offentliga finansiärer och ideella utförare i USA finns också här, till exempel oförståndet att bara finansiera tjänsten, inte de administrativa kostnaderna, ett säkert sätt att undergräva både kvaliteten på tjänsten och organisationens framtid. Det finns naturligtvis också problem som är mer amerikanska till sin natur, men också sådana kan snart vara våra.

Vid en paneldiskussion om rapporten framkom dessutom att en av anledningarna till att ideella organisationer utkonkurreras av företag i olika upphandlingar är att upphandlingsreglerna tillrättalagts för att passa just företag. De företag som får kontrakten behandlas också inte sällan förmånligare av myndigheterna än motsvarande ideella organisationer. Samma problem har vi inom EU.

Även dagens partier kan bli folkrörelser

Häromveckan arrangerade Sektor3 med flera konferensen ”Partiernas väg ur krisen”. Samtidigt kom tidskriften Kurage ut med ett nummer på samma tema. Det var ett bra initiativ. Frågan behöver lyftas fram och diskuteras.

Den kris som åsyftas är att partierna tappar sina medlemmar. På 30 år har de tillsammans förlorat fem av sex medlemmar. En del tror att nedgången fortsätter och att de traditionella partierna försvinner helt om några år. Men någon risk för det finns inte, vilket jag visade för några år sedan i ”Partierna dör inte ut”. SCBs studier har nämligen visat att det är medlemmar utan arvode som lämnar, de med arvoden blir kvar. Det i sin tur leder till en rad särskilda demokratiska problem som vi inte tar upp här.

Mitt intryck är att ”partiernas kris” mest är en fråga för statsvetare och andra utomstående. Partierna själva verkar inte bry sig. För dem fungerar det ju bra ändå. Jag känner igen mönstret från andra folkrörelser: I början ses medlemstapp som kris och bemöts som sådan, men om motåtgärderna misslyckas så anpassar sig organisationen och slutar se tappet som ett problem.

Men ett strategiskt problem är det ju förstås. Antalet medlemmar är folkrörelsens främsta mått på sin förmåga att nå ut och mobilisera; att tappa medlemmar är för partierna att lokalt – där väljarna finns – tappa muskler och inflytande. Det är att bli mindre uthålliga och mer sårbara politiskt och mer beroende av pengar och massmedia.

För en del folkrörelser spelar en sådan nedgång inte så stor roll kanske, men för partier, som ju är kampanjorganisationer, borde det göra det. Det parti som framöver förmår göra sig till en folkrörelse kommer att få ett stort övertag över de andra partierna både i och mellan valen. Ett sådant parti formar opinion och sätter agenda, inte bara tillfälligt då och då genom PR och utspel, utan permanent som ett grundackord i samhällsdebatten, något som alla andra aktörer (även media) måste ta hänsyn till. Ett parti med folkrörelserötter kan ändra samhället, inte bara förvalta det.

Får man tro statsvetarna och deras opinionsmätningar är det inte längre möjligt för ett parti att bli folkrörelse. Trots att svenska folket är politiskt intresserat, säger de, så är det få som kan tänka sig att bli partimedlemmar.

Men det finns ett stort fel med den analysen. Det går nämligen inte att med opinionsmätningar förutsäga kommande ideellt engagemang.

Visst finns det en del personer – som undersökningarna faktiskt förutsätter – som blir ideellt aktiva eller går med i en förening (läs gärna parti) som ett resultat av planering, men det är en minoritet. Bara dessa få kan i förväg säga att de överväger att bli aktiva eller medlemmar. De flesta andra har inte ens tänkt på saken. Vilket inte hindrar att också de kan bli ideellt aktiva eller medlemmar, fast inte av överlagt val, utan därför att livet plötsligt tog sig just den vändningen.

Det finns naturligtvis latenta skäl till engagemanget hos personen, men den direkt utlösande faktorn är en interaktion mellan honom eller henne och en medlem i den värvande organisationen. Att detta kanske helt spontana möte sedan verkligen leder till en lyckad värvning beror naturligtvis på att organisationen i sin helhet står redo att snabbt fånga upp och välkomna den nye aktive eller medlemmen.

Ideella organisationer (läs gärna partier), som lokalt saknar en bred interaktion med potentiella medlemmar och/eller uppfångstmetod, blir inga folkrörelser oavsett hur mycket resurser och tid man centralt satsar på medlemsvärvning.

Problemet med de krympande partierna är alltså inte att medborgarna inte längre vill bli partimedlemmar, utan att dagens partier inte längre, som förr, lokalt förmår blåsa liv i, mobilisera och fånga upp medborgarnas slumrande intresse.

Att det är så beror på partierna själva. Detta är något de kan ändra på om de vill.

Ny rörelse, nya ord, gamla traditioner

Boken Makers - The New Industrial Revolution av Chris Anderson (London: Random House Business Books 2013) handlar om produktutveckling och produktion fast inte i storföretag utan småskaligt och privat och med kollektiva och ideella förtecken. Att detta blivit en rörelse är en följd av att internet blivit allmänt, att produktion numera styrs digitalt, att produktionsutrustning som 3d-skrivare blivit små och billiga, och att program för att styra dem blivit allmänt tillgängliga.

För Chris Anderson är detta början på en ny industriell revolution, men de flesta upplever det nog som något marginellt.  Men metoderna är nya och med dem skapas, finansieras och säljs faktiskt produkter. Och ingen vet ännu vad det kan bli av detta i förlängningen.

Det som är intressant för mig, och som gör att jag skriver om det på denna blogg, är att det görs med modeller och metoder som inte kan beskrivas som annat än nya skott på det mångförgrenade ideella trädet.

Det är idag möjligt att sitta hemma och på sin hemdator göra sina egna 3d-ritningar av sin nya uppfinning. Med dessa och en 3d-skrivare kan man sedan skapa produkten. Kring detta har skapats en rörelse, som Anderson med sitt interna rörelsesnack kallar "maker movement". Viktiga beståndsdelar i den är 1) hemsidor där man kan lägga ut sina ritningar och få hjälp av andra läsare att förbättra dem (mot att man låter dem och andra använda dem, så kallad "open source" och "open hardware") och 2) en slags kollektiva verkstäder("makerspaces") där man kan få hjälp att producera sin uppfinning. Behöver man pengar för att utveckla sin produkt så vänder man sig till intresserade med hjälp av 3) hemsidor specialiserade på "crowdfunding", som ju är en fundraising-metod.

I denna till stor del internetbaserade, internetorganiserade och internetdrivna rörelse finns individer, ideella organisationer, kooperativ och företag sida vid sida. Det är småskaligt och enkelt. Och det krävs inga större investeringar. Det är ett helt annat sätt att utveckla och producera produkter än storföretagens kostnads- och resurskrävande massproduktion och massmarknadsföring. För Chris Anderson är "maker movement" den nya industriella revolutionen. Kanske har han rätt. Tiden får utvisa.

I grunden är rörelsens olika beståndsdelar inget nytt. Utvecklings- och produktionsstödet, till exempel, är inte så olikt 1950-talets hobbyklubbar där medlemmarna gick ihop om utrustning och sedan hjälpte varandra att bygga modellflygplan. Finansieringsmodellen liknar den som användes för att bygga många frikyrkokapell för hundra år sedan. Men sammanhanget är annat, och skalan, den geografiska utbredningen, ideologin och vokabulären. Detta är alltså något nytt, men som så ofta när nya ideella rörelser uppstår och sprids, så sker det fast förankrat i gammal tradition. Något som de medverkande inte alltid är medvetna om.

Att med ideella metoder främja företagande är inte heller något nytt. Sådant har lång tradition. Tänk till exempel på medeltidens skrån och dagens branchföreningar.

Skadlig fokusering på overheadkostnader

Just nu pågår i Nonprofit Quarterly i USA en viktig diskussion om overheadkostnaden i välgörenhetsorganisationer. Bör en givare kräva låga overheadkostnader? Bör organisationerna sträva efter lägsta möjliga overheadkostnader? Eller är denna fokus i själva verket skadlig?

Med overheadkostnad menar man i detta sammanhang kostnaderna för administration och insamling. Det är alltså en procentsiffra i bokslutet. Det är ett bokslutsbaserat mått.

Är för bokslutsbaserade mått

Enligt Brian Mittendorf den 5 juni så finns det numera bland USA:s ideella organisationer (till skillnad från bland deras givare) ett allmänt motstånd mot att bokslutsbaserade mått för att utvärdera ideell verksamhet. De ideella organisationerna vill istället bli utvärderade efter vilken nytta (”impact”) de gör. De vill ha nyttomått (”impact measures”) istället.

Mittendorf håller med om att nyttomått ger givarna mera relevant information om vad organisationen uträttar än vad bokslutsmått gör, men vill ändå ha kvar dessa. Han medger också att bokslutsmått i grunden bara är uppskattningar om vart resurserna gått och inte utgör bevis på hur effektivt de använts. Men, framhåller han, bokslutsmått har den fördelen att de är verifierbara. Någon sådan verifierbarhet kan man inte åstadkomma med nyttomått, menar han. En annan viktig fördel för en granskare är att de är jämförbara mellan organisationerna, vilket nyttomåtten aldrig någonsin kan bli.

Är mot bokslutsbaserade mått

De tre stora granskningsorganisationerna BBB Wise Giving Alliance, GuideStar och Charity Navigator har motsatt uppfattning. I ett gemensamt öppet brev den 24 juni angriper de ”overheadmyten”.  Enligt dem är overheadtalet ”ett dåligt mått på en välgörenhets-organisations prestationer”. Givarna bör istället titta på organisationens ”öppenhet, styrning, ledarskap och resultat”.

Visst, menar de, overheadtalet kan vara viktigt i extrema sammanhang; det kan till exempel hjälpa till att avslöja bedrägeri eller ekonomisk inkompetens. Men i de flesta fall kan en ensidig fokusering på låga overheadkostnader “göra mer skada än nytta”. I själva verket bör många hjälporganisationer öka, inte minska sin overhead, de bör till exempel satsa mer på ”utbildning, planering, utvärdering och interna system”.  Annars kan de hamna i vad Stanford Social Innovation Review har kallat “the Nonprofit Starvation Cycle”, alltså ungefär, ”den ideella utsvältningscirkeln”. Därför uppmanar de givarna: Stirra er inte blinda på overhead-kostnaden, se till helheten! Det är inte låga overheadkostnader brukarna behöver, utan god hjälp, något som ofta är en följd av organisationens overheadkostnader.

De tre organisationerna baserar givetvis sitt öppna brev på egen erfarenhet, men också på statistik och forskning (referenser finns på brevets baksida). Det här är ett mycket tungt inlägg.

Utifrån svensk horisont

Jag har själv diskuterat dessa frågor i tidigare inlägg. Jag delar de tre granskningsorganisationernas uppfattning att det är skadligt både för organisationerna själva och för givarna att fokusera på overhead-kostnaderna. Man måste göra en mycket bredare bedömning. Men frågan är om de avgörande aspekterna överhuvudtaget kan uttryckas i mätbara termer.

I Kommer pengarna fram? skrev jag bland annat att 

”hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp.” 

Jag skrev också att 

”Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ’därför att där är det ljust’.”

Se också Resultatet, inte insamlingskostnaden är det viktiga och Granskare på villospår?

Den idag allt vanligare tilltron till och fokuseringen på mätbarhet har sina rötter i tron att man kan ta företag som föredöme för såväl offentlig som ideell verksamhet. För den offentliga sektorns del har det lett till en enligt min mening obskyr samling ideologier, förhoppningar och teorier som kallas new public managment. 

Inom new public management har nödvändigheten av att mäta upphöjts till religion. Men eftersom det viktigaste inom offentlig och ideell verksamhet ofta inte går att mäta, så tvingas man där mäta något annat. Man tar något i sammanhanget mätbart och fokuserar på det, eller också så skapar man ett så kallat proximått. 

Problemet med detta är att det man mäter är det man får. Åt just det hållet utvecklas organisation och verksamhet. Istället för att bli bra på det som är viktigt (för brukarna, för verksamhetens kvalitet, för organisationens fortlevnad), blir den då bra på något annat, nämligen det som mäts. Vi ser sådan skadlig snedvridning inom sjukvården, som Maciej Zaremba nyligen så övertygande visat i sin reportageserie i DN, men också inom sådana ideella verksamheter som är beroende av bistånd.

Det finns anledning att återkomma till detta ämne.

Lyckad omvandling: Vinstdrivande verksamhet blev ideell

Det är inte helt ovanligt i Sverige att ideell verksamhet omvandlas till kommersiell. Så har till exempel skett inom vissa idrotter. Statlig allmännyttig verksamhet har också blivit bolag, till exempel Posten. Men det omvända, att en kommersiell verksamhet blir ideell, är ovanligt. Är det ens möjligt?

Därför läser jag med stort intresse i amerikanska Nonprofit Quarterly om hur ett konsortium av fyra ideella organisationer i Australien under namnet Goodstart tagit över inkråmet i ett företag på obestånd och omvandlat dess verksamhet från kommersiell och egennyttig till ideell och samhällsnyttig.

Vid konkursen 2008  hade ABC Learning en omsättning på 600 miljoner australiska dollar och drev en kedja av förskolor över hela Australien.  Sammanlagt gick där över 70 000 barn - 15 procent av marknaden.

Det är ovanligt att ideella organisationer köper existerande verksamheter. Anledningen är att de till skillnad mot företag oftast saknar investeringsmedel. I detta fall var de fyra samverkande organisationerna emellertid ekonomiskt sett tillräckligt stora för att kunna låna upp de pengar som behövdes för övertagandet.
 
Tog de en stor risk? Inte nödvändigtvis. Kan en ideell verksamhet verkligen lyckas där ett företag misslyckas? Ja, givetvis. Det finns verksamheter där företag är överlägsna och andra där ideella organisationer är det. Här handlar det om förskoleverksamhet. I artikeln i Nonprofit Quarterly hänvisas därför till forskning i Kanada och USA som visat att förskoleverksamhet i ideell regi ger bättre kvalitet och lägre kostnader än samma verksamhet med vinstsyfte.

Artikeln berättar hur det hela gick till och redovisar några lärdomar.

Läs artikeln: Unlikely Takeover: A Third Way to Scale Social Enterprise

Läs om Goodstart!  

Gör om skatteavdraget för gåvor!

Nu ser vi hur det nya systemet med skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer slår i praktiken. Kommer det att stärka det civila samhället, som politikerna önskade, eller blir det tvärt om, som jag befarade? 

Så här är resultatet av första året enligt Insamling nu 1-2013:

• 800 000 gåvor om totalt en miljard kronor.
• 50 ideella organisationer är godkända mottagare.
• Tung administration. Plan Sverige till exempel har skickat ut 57 000 kontrolluppgifter.  

Det har alltså blivit precis som jag befarade i mitt inlägg Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011). 

Istället för att stärka det civila samhället så gynnar avdragssystemet ensidigt en otypisk del av den svenska ideella sektorn, de professionaliserade insamlingsorganisationerna. Det innebär att skattesubventionerna inte leder till mer ideellt arbete, utan till mindre. De ger inte mer insatser i Sverige, utan ökat bistånd utomlands. 

Om syftet verkligen varit att stärka det civila samhället så borde det lokala föreningslivet ha stått i fokus och därmed stödet haft ett annat upplägg. Som det nu är riskerar istället civilsamhällets kärntrupper att marginaliseras. Det har utvecklingen i USA visat.

Jag uppmanar därför politikerna att tänka om. Beakta då gärna följande krav:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet. 
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare. 
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade. 

Alltså, gör om skatteavdraget för gåvor! Gör det fort innan ni har förorsakat alltför mycket skada.

Läs gärna mina tidigare inlägg i denna fråga: 

• Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011). 
• Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet (januari 2010) 
• Hela föreningslivet är samhällsnyttigt (december 2010). 

Hur ska man organisera sig lokalt

Det var en slump naturligtvis, men såg ut som en tanke. I två helt oberoende artiklar i UNT presenterades två rakt motsatta strategier för att utveckla en folkrörelse lokalt. 

Det är vanligt inom organisationerna, bland forskare och inom media att skylla folkrörelsernas minskade medlemsantal och allmänna tillbakagång på omvärldsförändringarna. Se till exempel Swedbanks senaste nyhetsbrev Engagerad.  Men som erfarenheterna visat gång på gång, framgång eller inte beror i första hand på organisationerna själva. På deras strategier, på hur de är organiserade, på hur de interagerar med sin omvärld.

Artiklarna jag läste stod på Tierp-sidan. Det som stod i fokus var hur man ska organisera sig lokalt där. 

En folkrörelse som vill ha många medlemmar och aktiva måste vara organisatoriskt rotad i närsamhället. Det är där den ska attrahera och mobilisera ideella krafter. Det innebär att varje lokalförening måste vara nära, alltså ha ett litet upptagningsområde. Så litet faktiskt i dag att det krävs ett antal för att täcka en normalstor kommun. 

Om man vill bygga en framgångsrik folkrörelse är det alltså bättre med många små lokalföreningar än några få stora. Eftersom den främsta resursen är ideella insatser så finns inga stordriftsfördelar, bara smådriftsfördelar.

Det var på denna punkt de två presenterade organisationerna skiljde sig åt i strategi. Den nye ordföranden i Hyresgästföreningen i Tierp talade om att öka medlemsantalet och medlemsintresset genom att bilda nya lokalföreningar på olika orter i kommunen. I den andra artikeln ville Svenska kyrkan spara pengar genom att slå samman församlingar.

Intressanta artiklar. Läs dem! Utifrån dem kan man spå att Hyresgästföreningen i Tierp kommer att expandera och att Svenska Kyrkan fortsätter sin kräftgång. 
  
UNT 20 mars 2013: Nytt liv i hyresgästföreningen och Församlingar går samman.