Den stora nyttan av ordet ”ideell”

Vissa ord pekas ut som unika för svenskan. Ett sådant är ”lagom”. Ett annat är ”fika”. Men huruvida de verkligen står för något unik svensk kan diskuteras. Företeelsen att ord finns i vissa språk och saknas i andra är dock intressant. Att ett felande ord och begrep kan leda till betydande problem har jag ett slående exempel på, nämligen ordet ”ideell” som saknas i såväl amerikansk som brittisk engelska.

”Ideell” (möjligen svenskan vackraste ord) har ursprung i latin och grekiska. Till oss kom det från ”tyskan (Goete etc.)” enligt Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok (1922). Det finns med olika betydelser. Den här aktuella är den i ideell förening, ideellt arbete, ideell insats, ideella sektorn och så vidare. Grundbetydelsen, uttryckt i positiva termer, är osjälvisk och självuppoffrande och i negativa, icke-kommersiell och utan vinstintresse. Motsatsord är egennyttig och vinstdrivande.

”Ideell förening”, det juridiska begreppet, tycks enligt Svenska Akademins Ordbok ha myntats i början på 1900-talet. Det verkar ju rimligt. Då hade Riksdagen just antagit en lag om ekonomiska föreningar. Säkert ökade detta behovet av en särskild juridisk benämning också för den mest vanliga varianten av förening, den ideella, särskilt som försök gjordes att få till lag också för den. Men då denna sammansättning med ideell med precis samma innebörd redan fanns i såväl tyskan som holländskan förefaller det trots allt troligare att vi lånade in det från någon av dem, oklart dock när.

Fördelen med begreppet ”ideell” är att det på ett fullödigt sätt talar om vad det handlar om ensamt och i kombination med andra företeelser. Vi kan därför tala om till exempel ideella organisationer och ideella sektorn utan problem. Det kan inte amerikanska forskare. Deras svårigheter därvidlag illustreras väl av David Horton Smith i boken Grassroots Associations från 2000.

Det är en mycket intressant och tänkvärd bok, särskilt ur svensk synvinkel, eftersom den handlar om något tämligen bortglömt och försummat inom amerikansk forskning om ideella organisationer, nämligen lokala, ideella föreningar. Det är dessa våra normalföreningar som Smith kallar ”grassroots associations” och som han med boken söker återupprätta i USA som en viktig samhällsföreteelse och viktigt forskningsområde. Han visar att dessa små, lokala föreningar är betydligt fler än vad som allmänt antagits — statistiken över amerikanska ideella organisationer är alltså gravt ofullständig — och att de just genom sitt stora antal har betydande samhällspåverkan. Dessutom visar han att de inte bara ser annorlunda ut än de stora service-levererande stiftelser (nonprofits) som amerikansk forskning helt snöat in på, utan också fungerar helt annorlunda. Detta gör han bland annat genom att sammanställa den amerikanska forskning om lokala föreningar som ändå finns och som normalt drunknar i mängden av stiftelseforskning.

Men tillbaka till de problem som Smith och andra amerikanska forskare möter i sitt arbete på grund av att de inte har tillgång till ordet ”ideell” eller någon entydig och positiv motsvarighet. Detta tvingar dem att göra långa omskrivningar, formulera sig negativt eller säga något oklart och vagt som icke-vinstdrivande organisationer (non-profit, NPO) eller nongovernmental (NGO) och nonbusiness. Sådana negativa och i grunden oprecisa definitioner kan ge högst oönskade bieffekter, till exempel att skapa illusionen att en ideell organisation inte kan vara statlig. Smith ägnar därför hela femton sidor i början av sin bok åt att steg för steg bygga upp en användbar, positiv definition. Han kallar den ”a theory of voluntary altruism” (s. 15–32). För visso intressanta tankegångar att följa, men resultatet blir inte lika tydligt och användbart som vårt ”ideell”.

Att ha en positiv snarare än negativ definition har många fördelar, menar Smith, inte minst för forskning, men också för att till exempel kunna förstå organisationernas natur. För dem till exempel som vant sig att se de ideella organisationerna som ”icke-statliga” eller ”icke-kommersiella”, alltså som mindre viktiga restprodukter i organisationernas värld, kan det vara svårt att förstå varför dessa organisationer uppfattas så positivt världen över.

Kontentan av detta är att vi bör uppskatta, vårda och främja vårt entydiga och positiva begrepp ”ideell”. Det ordet gör oss stor nytta. Därför bör vi till exempel konsekvent hålla oss till begreppet ”ideella sektorn” och sluta grumla det redan klara vattnet med påhitt som ”tredje sektorn”, ”social ekonomi” eller ”civila samhället”. 

Styrelse och revisorers ansvar vid förskingring

Styrelse och revisorer upptäckte inte att sammanlagt en dryg halv miljon försvann ur partikassan under en sjuårsperiod. Förskingrarens försvarare ansåg att de därför genom försummelse var medvållande.

Inför valet 2022 fann Moderaterna i Östhammar kommun att det försvunnit pengar ur partikassan. Man trodde att det rörde sig om en kvarts miljon. Den misstänkte, en tidigare förtroendevald, betalade då tillbaka detta belopp. En polisutredning kunde sedan fastställa att sammanlagt 570 000 kronor försvunnit från 2013 till 2020 (Uppsala Nya Tidning  2025-01-22).

Enligt tidningen har ledande företrädare för partiet sökt tysta ner händelsen och dra tillbaka polisanmälan.

Vid rättegången hävdade försvarsadvokaten att den åtalade inte skulle behöva återbetala resten av beloppet. Detta därför att styrelse och revisorer brustit i sin granskning av föreningens ekonomi och därför var medvållande. Den åtalade menade att brottet inte dolts och var lätt att upptäcka, men att kontroll saknades. Bevis för medvållande saknades, konstaterade tingsrätten och dömde den åtalade till villkorlig dom och böter samt till full återbetalning.

Kommentar: Förskingringar i föreningar är ofta svåra att upptäcka. Därför måste styrelse och revisorer vara noggranna i sin kontroll och ha säkra rutiner. 

Att styrelse och revisorer i detta fall skulle var medvållande är förstås absurt. Men uppenbarligen har de under de aktuella åren varit försumliga i sina uppdrag, något som den dömde känt till och utnyttjat. 

Det tycks därför som att dåvarande styrelser och revisorer brutit mot sitt ansvar som föreningens sysslomän. För detta kan årsmöte och ny styrelse utkräva ansvar, till exempel genom avsättning och krav på skadestånd. Men då försummelsen uppdagades redan för flera årsmöten sedan är den nu preskriberad.