Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt

En ideell förening får hålla sitt årsmöte digitalt endast om stadgarna så säger. Det gör inte Liberalernas. Det extra landsmöte som hölls här om veckan och dess beslut är alltså juridiskt ogiltiga.

Liberalernas extra landsmöte den 22 mars var ett digitalt möte. I mitt inlägg Liberalernas toppstyrda kupp påpekade jag att detta var en olämplig mötesform och dessutom inte är tillåten enligt Liberalernas stadgar. Här förklarar jag varför.

Vid ett digitalt möte sitter deltagarna uppkopplade framför en dataskärm på var sitt håll. Sådana möten blir allt vanligare och kan mycket väl användas också inom ideella föreningar. Men inte för årsmöten. Sådana måste nämligen i demokratiska föreningar leva upp till högt ställda krav på såväl form som genomförande. Allt viktigt med årsmötet ska vara noga reglerat i stadgarna och överensstämma med god föreningssed.  

Digitala möten och i synnerhet digitala årsmöten är alldeles för nya företeelser för att redan nu finnas reglerade i god föreningssed. Denna bygger ju på föreningslivets samlade erfarenheter. Fram till dess att så sker förblir det som allmänt gäller, att årsmöten i demokratiska ideella föreningar ska hållas som fysiska möten. 

Praktiskt taget alla ideella föreningars stadgar förutsätter att årsmötet genomförs som fysiskt årsmöte. Det innebär att andra varianter av årsmöten, till exempel digitala, inte är tillåtna. Men en förening har rätt att avvika från normen. Den kan därför ge sig själv rätten att hålla digitala årsmöten genom att skriva in det i stadgarna. En sådan med stadgeändring måste förstås genomföras på det sätt som stadgarna anger för att vara giltig. Och vill föreningen fortfarande bli betraktad som demokratisk måste den se till att det digitala årsmötet uppfyller alla demokratiska krav, vilket kan bli svårt. 

Om en förening, såsom Liberalerna gjorde, håller digitalt årsmöte (läs landsmöte) utan att först ändra stadgarna, då är detta möte och dess beslut inte juridiskt giltiga. Sådana brott mot stadgarna kan  medlem överklaga till domstol. Domstolen har då att bedöma huruvida föreningen hade rätt att använda digitalt årsmöte eller inte. Den kommer då att som parallell titta på vad som gäller för ekonomiska föreningar. Detta därför att sådana till skillnad från ideella föreningar är reglerade med särskild lag. Vad gäller då för dem? 

Innan pandemin fick de ekonomiska föreningarna inte använda digitala årsmöten. Detta därför att lagen stipulerade fysiska möten precis som god föreningssed gör för ideella föreningar. Under pandemins utfärdade mötesförbud beslutade regeringen att som tillfällig nödåtgärd ge de ekonomiska föreningarna  rätt att hålla digitala årsmöten. Efter en nyligen genomförd lagändring har ekonomiska föreningar nu rätt att i sina stadgar skriva in att de kan kan hålla sina årsmöten digitalt.

Ideella föreningar omfattas inte av denna lagändring, men rimligen måste domstolens utslag ändå bli, att digitalt årsmöte måste vara inskrivet i den ideella föreningen stagar för att vara tillåtet. 

Men även i övrigt vill jag varna för att hålla digitala årsmöten. Endast fysiska årsmöten är fullt demokratiska. Därför bör de allra flesta föreningar fortsätta med sådana. 

Digitala årsmöten bör också undvikas då de leder till minskad mobilisering, engagemang och sammanhållning bland medlemmarna. Ett fysiskt årsmöte är en kollektiv händelse, det digitala är dess rena motsats. I det senare deltar var och en från sin egen isolerade bubbla utan möjlighet till tvärkommunikation och överblick. Men för att en förening ska hållas levande behöver medlemmarna träffas, interagera och lära känna varandra.

***

Jag har tidigare skrivet om digitala årsmöten i Förenings årsmöte under och efter Corona – vad gäller? och i Stadgeändring krävs för digitalt årsmöte.

Om god föreningssed har jag bland annat skrivit i Statens stöd till föreningarna.

Den som vill veta mer om digitala årsmöten i ekonomiska föreningar kan läsa Justitiedepartementets promemoria Digitala bolags- och föreningsstämmor.

Liberalernas toppstyrda kupp

Sättet med vilket Liberalernas ordförande drev igenom sin politiska kursförändring här om veckan var inte demokratisk. Men då besluten bröt mot stadgarna är de inte juridiskt giltiga.

  

Händelseförloppet är väl känt. Det började med ett hemligt avtal, fortsatte med ett framtvingat beslut på ett upprört partistyrelsemöte och avslutades med ett kaosartat extra landsmöte.

Kursförändringen var inte obetydlig. En väl etablerad politisk hållning lades om. Det var en profilfråga som partiet fram till dess konsekvent hållit sig till. En som partiets ledning kommunicerat såväl inåt som utåt. Att ändra en sådan är inte en fråga om makt. Det är en demokratifråga. Och demokrati tar tid.  

Men partiledningen ansåg sig inte att ha tid. Varken för konsultationer eller för demokrati. Istället körde den över motståndet. Hade den rätt att göra detta?

Svaret finns i partiets stadgar. Landsmötet är partiets högsta beslutande församling. Det är överordnat såväl ordföranden som styrelsen, inte tvärt om. Styrelsen roll är att utifrån givna förutsättningar - alltså landsmötets beslut och partits stadgar och praxis - leda partiet. I det ingår att ta initiativ till ny politik, men inte att fastställa den. Det kan endast landsmötet göra. 

Det snabbaste sättet för partiet att besluta om en ny politisk linje är att hålla ett extra landsmöte. Partiledningens uppgift där är att föreslå och argumentera, men det är mötet som tar beslutet. Ett sådant möte i en viktig fråga stökas inte undan på någon timme. För och emot behöver vägas och diskussioner föras inte endast i plenum utan också i utskott och i korridorer. Det är så förbund leds. Så ser demokratin ut. Och det tar tid. Och risken finns alltid att styrelsens förslag röstas ner.

Det är uppenbart att partiledningen varken ville lägga tid på själva frågan eller ta risken för nederlag. Den krävde omedelbar uppslutning, helt utan demokratisk debatt och beslut: Stöd mig, annars avgår jag, sa ordföranden. Stöd ordföranden, annars avgår vi, ekade ministrarna. Detta med endast ett halvår kvar till valet. Och det extra landsmöte som sammankallades var inte, som det borde ha varit, för att besluta om kursförändringen, utanför för en helt annan fråga. Nämligen den, att under löpande mandatperiod förnya valet av partiordföranden, en som redan var förtroendevald och som varken avgått eller avsatts. 

I en ideell förening, vilken betydelse har ett sådant förnyat val? Ingen alls. Beslutet var ur stadgesynvinkel helt onödigt. En ordförande blir inte mer ordförande, får inte mer makt, mer prestige eller ökat förtroende för att han eller hon blir dubbelt vald. Kanske snarare tvärt om.

Så varför gick ledningen fram med just den frågan? Det är svårt att svara på. Kanske handlar det om ren taktik, om att blockera mötet från att diskutera och avvisa kursförändringen. Ett extra landsmöte får nämligen enligt stadgarna inte "fatta beslut i annat ärende än vad som angivits i kallelsen”. Kanske med ett hopp om, att en uppslutning bakom partiledaren skulle tolkas som att mötet ställt sig bakom kursförändringen. Men det är ju en illusion.

Var det extra landsmötet ett demokratiskt möte? Nej, det kan man inte säga. Detta på grund av partiledningens ultimatum innan mötet som försatte ombuden i en tvångssituation. Genomfördes det stadgeenligt? Nej, inte heller. Detta då mötet genomfördes som ett digitalt möte vilket inte är tillåtet enligt Liberalernas stadgar. Det är förövrigt dessutom en mötesform som överhuvudtaget inte passar för att genomföra ett fullgott landsmöte. För mer om detta se Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt

Resultatet av partiledningens maktfullkomliga manövrar kan summeras så här: 

1. Simona Mohamsson är numera Sveriges enda dubbelt valda partiordförande. Värdet av detta är oklart. 
2. Partiledningens önskade legitimering av den felaktigt beslutande kursförändring hänger fortfarande i luften i brist på stadgemässigt korrekt fattat landsmötesbeslut. 

Utfallet av det hela torde innebära att medlemmar och partiorgan tills vidare fritt kan välja om de vill följa den av Simona Mohamsson inslagna linjen eller den i partiet faktiskt fortfarande gällande.

Ett sådant här beslut som tagits i strid mot stadgarna kan i princip överklagas i domstol. Det kan ske nu. Men vanligare är att det först prövas internt inom partiet vilket, om inte medlemmarna får igenom ett extra landsmöte om frågan, automatiskt sker när frågan om styrelsens ansvarsfrihet tas upp på nästa ordinarie landsmöte. Om styrelsen då beviljas ansvarsfrihet och kursförändringen inte avvisas på annat sätt blir den automatisk legitim politik efter en tid. Om styrelsen å andra sidan nekas ansvarsfrihet och avsätts har den nya styrelsen möjlighet att i domstol driva frågan om skadestånd.

Stadgebrott i ideella föreningar förväntas i första hand hanteras inom organisationen av medlemmarna själva. För detta krävs modiga medlemmar som förmår driva frågan i de demokratiska församlingarna. 

Självklart skadar Liberalernas beteende i första hand partiet självt, men den ökade misstron kan också smitta av sig på övriga riksdagspartier. Som jag skrev i Hög tid parti, säkra demokrati!:

"Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!"

Tyvärr kan den toppstyrning, maktarrogans och bristande demokrati som Liberalernas ledning uppvisat på sikt även skada resten av föreningslivet samt undergräva god föreningssed. Ty om ett respekterat riksdagsparti inför öppen ridå kan bryta mot sina stadgar och kravet på intern demokrati, då kan också andra göra det. En sådan utveckling vill vi inte ha.

(Uppdaterad 2026-04-04)

Den stora nyttan av ordet ”ideell”

Vissa ord pekas ut som unika för svenskan. Ett sådant är ”lagom”. Ett annat är ”fika”. Men huruvida de verkligen står för något unik svensk kan diskuteras. Företeelsen att ord finns i vissa språk och saknas i andra är dock intressant. Att ett felande ord och begrep kan leda till betydande problem har jag ett slående exempel på, nämligen ordet ”ideell” som saknas i såväl amerikansk som brittisk engelska.

”Ideell” (möjligen svenskan vackraste ord) har ursprung i latin och grekiska. Till oss kom det från ”tyskan (Goete etc.)” enligt Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok (1922). Det finns med olika betydelser. Den här aktuella är den i ideell förening, ideellt arbete, ideell insats, ideella sektorn och så vidare. Grundbetydelsen, uttryckt i positiva termer, är osjälvisk och självuppoffrande och i negativa, icke-kommersiell och utan vinstintresse. Motsatsord är egennyttig och vinstdrivande.

”Ideell förening”, det juridiska begreppet, tycks enligt Svenska Akademins Ordbok ha myntats i början på 1900-talet. Det verkar ju rimligt. Då hade Riksdagen just antagit en lag om ekonomiska föreningar. Säkert ökade detta behovet av en särskild juridisk benämning också för den mest vanliga varianten av förening, den ideella, särskilt som försök gjordes att få till lag också för den. Men då denna sammansättning med ideell med precis samma innebörd redan fanns i såväl tyskan som holländskan förefaller det trots allt troligare att vi lånade in det från någon av dem, oklart dock när.

Fördelen med begreppet ”ideell” är att det på ett fullödigt sätt talar om vad det handlar om ensamt och i kombination med andra företeelser. Vi kan därför tala om till exempel ideella organisationer och ideella sektorn utan problem. Det kan inte amerikanska forskare. Deras svårigheter därvidlag illustreras väl av David Horton Smith i boken Grassroots Associations från 2000.

Det är en mycket intressant och tänkvärd bok, särskilt ur svensk synvinkel, eftersom den handlar om något tämligen bortglömt och försummat inom amerikansk forskning om ideella organisationer, nämligen lokala, ideella föreningar. Det är dessa våra normalföreningar som Smith kallar ”grassroots associations” och som han med boken söker återupprätta i USA som en viktig samhällsföreteelse och viktigt forskningsområde. Han visar att dessa små, lokala föreningar är betydligt fler än vad som allmänt antagits — statistiken över amerikanska ideella organisationer är alltså gravt ofullständig — och att de just genom sitt stora antal har betydande samhällspåverkan. Dessutom visar han att de inte bara ser annorlunda ut än de stora service-levererande stiftelser (nonprofits) som amerikansk forskning helt snöat in på, utan också fungerar helt annorlunda. Detta gör han bland annat genom att sammanställa den amerikanska forskning om lokala föreningar som ändå finns och som normalt drunknar i mängden av stiftelseforskning.

Men tillbaka till de problem som Smith och andra amerikanska forskare möter i sitt arbete på grund av att de inte har tillgång till ordet ”ideell” eller någon entydig och positiv motsvarighet. Detta tvingar dem att göra långa omskrivningar, formulera sig negativt eller säga något oklart och vagt som icke-vinstdrivande organisationer (non-profit, NPO) eller nongovernmental (NGO) och nonbusiness. Sådana negativa och i grunden oprecisa definitioner kan ge högst oönskade bieffekter, till exempel att skapa illusionen att en ideell organisation inte kan vara statlig. Smith ägnar därför hela femton sidor i början av sin bok åt att steg för steg bygga upp en användbar, positiv definition. Han kallar den ”a theory of voluntary altruism” (s. 15–32). För visso intressanta tankegångar att följa, men resultatet blir inte lika tydligt och användbart som vårt ”ideell”.

Att ha en positiv snarare än negativ definition har många fördelar, menar Smith, inte minst för forskning, men också för att till exempel kunna förstå organisationernas natur. För dem till exempel som vant sig att se de ideella organisationerna som ”icke-statliga” eller ”icke-kommersiella”, alltså som mindre viktiga restprodukter i organisationernas värld, kan det vara svårt att förstå varför dessa organisationer uppfattas så positivt världen över.

Kontentan av detta är att vi bör uppskatta, vårda och främja vårt entydiga och positiva begrepp ”ideell”. Det ordet gör oss stor nytta. Därför bör vi till exempel konsekvent hålla oss till begreppet ”ideella sektorn” och sluta grumla det redan klara vattnet med påhitt som ”tredje sektorn”, ”social ekonomi” eller ”civila samhället”. 

Styrelse och revisorers ansvar vid förskingring

Styrelse och revisorer upptäckte inte att sammanlagt en dryg halv miljon försvann ur partikassan under en sjuårsperiod. Förskingrarens försvarare ansåg att de därför genom försummelse var medvållande.

Inför valet 2022 fann Moderaterna i Östhammar kommun att det försvunnit pengar ur partikassan. Man trodde att det rörde sig om en kvarts miljon. Den misstänkte, en tidigare förtroendevald, betalade då tillbaka detta belopp. En polisutredning kunde sedan fastställa att sammanlagt 570 000 kronor försvunnit från 2013 till 2020 (Uppsala Nya Tidning  2025-01-22).

Enligt tidningen har ledande företrädare för partiet sökt tysta ner händelsen och dra tillbaka polisanmälan.

Vid rättegången hävdade försvarsadvokaten att den åtalade inte skulle behöva återbetala resten av beloppet. Detta därför att styrelse och revisorer brustit i sin granskning av föreningens ekonomi och därför var medvållande. Den åtalade menade att brottet inte dolts och var lätt att upptäcka, men att kontroll saknades. Bevis för medvållande saknades, konstaterade tingsrätten och dömde den åtalade till villkorlig dom och böter samt till full återbetalning.

Kommentar: Förskingringar i föreningar är ofta svåra att upptäcka. Därför måste styrelse och revisorer vara noggranna i sin kontroll och ha säkra rutiner. 

Att styrelse och revisorer i detta fall skulle var medvållande är förstås absurt. Men uppenbarligen har de under de aktuella åren varit försumliga i sina uppdrag, något som den dömde känt till och utnyttjat. 

Det tycks därför som att dåvarande styrelser och revisorer brutit mot sitt ansvar som föreningens sysslomän. För detta kan årsmöte och ny styrelse utkräva ansvar, till exempel genom avsättning och krav på skadestånd. Men då försummelsen uppdagades redan för flera årsmöten sedan är den nu preskriberad.

Stadgeändring krävs för digitalt årsmöte

Digitala möten eller videomöten har blivit vanligare inom föreningslivet. Formen fick sitt genombrott under coronapandemin. Då var det många ideella föreningar som höll digitala styrelsemöten och till och med årsmöten. En del föreningar har sedan fortsatt med det. Det är tillåtet, men endast om stadgarna medger det. Men är det bra? Nej, digitala årsmöten försvagar föreningen och dess demokrati och ökar risken för maktmissbruk. 

Under coronapandemin skrev jag om digitala årsmöten här på Ideella Sektorn i inlägget Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller? (2021-03-14). Där tog jag bland annat upp digitalt årsmöte som nödåtgärd och vilka beslut det därför inte borde ta. 

God föreningssed, som är det som övergripande reglerar ideella föreningar, förutsätter att årsmötet är ett fysisk möte och att endast de närvarande  medlemmarna är röstberättigade. Något utrymme för att använda digitala årsmöten finns alltså inte. 

Det som strider mot god föreningssed och är rimligt blir emellertid tillåtet om det skrivs in i stadgarna. Alltså, den förening som önskar hålla digitala årsmöten måste först ändra sina stadgar. Detta måste ske på just det sätt som stadgarna anger - alltså inte med digitalt årsmöte.

Men jag vill varna för detta. För ideella föreningar är digitalt årsmöte inte ett framsteg, utan ett avsteg. Det är nämligen inget fullgott, demokratiskt alternativ. Att medlemmarna på årsmötet personligen träffas, diskuterar och tillsammans styr och övervakar sin förening är föreningsdemokratins kärna och bas. Det är detta som ger inflytande och engagemang. Digitalt årsmöte däremot minskar de vanliga medlemmarnas reella inflytande och ökar därmed påtagligt risken för maktmissbruk och manipulation.

De flest ideella föreningar bör därför fortsätta med vanliga årsmöten. De enda undantagen jag kan se är sådana föreningar som utan att vara förbund är organiserade på nationell nivå. Dessa har redan ett kraftigt demokratiunderskott då merparten av deras medlemmar normalt aldrig kan delta på ett årsmöte. I den situationen kan faktiskt en kombination av fysiskt och digitalt årsmöte öka demokratin i föreningen något och därmed engagemanget. 

Sådana föreningar kan kanske inspirers av följande: 

Ekonomiska föreningar har numera laglig rätt att använda digitala stämmor, men endast om stadgarna anger det. Det skriver branschorganisationen Svensk Kooperation på sin hemsida. Dess juristnätverk har därför tagit fram några exempel på stadgetext. Dessa är naturligtvis inte tänkta för ideella föreningar och kan inte kopieras rakt av, men kan möjliga tjäna till inspiration. Läs förslagen här.   

Föreningsarkiv utgör viktigt föreningsstöd

Föreningsarkiv och folkrörelsearkiv utgör en mycket viktig del av föreningslivets stödstruktur. De bevarar de ideella föreningarnas historia och därmed ett viktigt kulturarv. Men att driva ett arkiv är inte gratis. Därför behöver de föreningsdrivna arkiven såväl samhällets som föreningslivets stöd.

Styrelsen i en ideell förening ska inte bara leda och administrera, den ska också förvalta. En viktig del av detta är att vårda föreningens arkiv. Där ska bevaras, allt ifrån grundandet och framåt, alla föreningens viktigare dokument. Dit hör givetvis alla typer av protokoll med bilagor, beslutsunderlag och rapporter, alla versioner av antagna stadgar, verksamhetsberättelser, bokslut och bokföring, viktigare inkommande och utgående skrivelser, avtal samt medlemsmatriklar.

Att en förening ska samla sina dokument i ett arkiv är inget som behöver stå i stadgarna. Det följer av styrelsens uppdrag och till del även av lag. Allmänt sett ingår det i god föreningssed.

Enligt SCB:s senaste statistik om "civila samhället" finns minst 160 000 ideella föreningar i Sverige. Av dessa sägs 50 000 ha någon form av ”ekonomisk aktivitet”, ett vitt begrepp som enligt SCB bland annat kan innefatta att ha minst en anställd eller arvoderad, vara momspliktig eller något liknande. Att minst 110 000 ideella föreningar saknar ”ekonomisk aktivitet” låter ju förvånande. Men vad som avses är de  mestadels lokala föreningar som baserar sin existens och verksamhet inte på pengar utan på ett stort antal ideella timmar, alltså vanliga föreningar. Till bilden hör att dessa troligen också saknar en egen, låsbar föreningslokal. Var ska de då ha sina arkiv?

De är ingen överdrift att säga, att merparten av de lokallösa föreningarnas arkiv lever farligt då de ständigt måste flyttas och hysas in än här och där.

Föreningar tenderar att bli gamla. Vad händer då föreningens arkiv växt sig alldeles för stort för att flyttas runt? Då är risken som störst att ett viktigt kulturarv skingras. Om så sker tappas tråden bakåt, något som styrelsen kanske inte upplever som så viktigt förrän den dag då föreningen till exempel ska skriva sin 50-åriga historia. Dessutom, så länge som föreningen själv förvarar de äldre delarna av sitt arkiv, kanske uppdelat på flera håll, riskerar det att förstöras av fukt eller annat, och, inte minst viktigt, är det otillgänglig för historiker, föreningsforskare, författare, journalister, släktforskare och andra.

Själv har jag just nu en flyttkartong full med arkivhandlingar stående på golvet hemma. Den måste snarast bort, säger hustrun. Ja, det är ju rimligt, nu när jag avgått ur styrelsen. Men vart ska den flyttas?

Kartongen utgör det samlade arkivet (förutom bokföringshandlingarna som förvaras hos kassören) hos en liten, mycket livaktig kulturförening i Uppsala grundad 1947, en slags utbrytning från Uppsala Universitets Ritsal. Som de flesta ideella föreningar saknar den såväl föreningslokal som anställd. Trots det klassas den av SCB som ”ekonomiskt aktiv”. Detta då den redovisar skatt för arvoden utbetalda till krokimodeller.

Egentligen borde det stå minst två kartonger arkivmaterial på golvet hemma hos mig, kanske mer. Men föreningens arkiv har flyttat runt i över sjuttio år. Det som nu saknas är det äldre materialet, det som ur kulturhistorisk synvinkel troligen är mest värdefullt. Det kan finnas undanstuvat någon stans, kanske, förhoppningsvis, men ingen i föreningen idag vet var.

Den här föreningen, liksom så många andra, har alltså ett arkivproblem. Hur ska det lösas? Fortsätta flytta runt materialet, eller?

Jag har förslagit att arkivet ska deponeras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Det är en förening på länsnivå med ändamål att ”inventera, samla, förteckna, vårda och bevara arkivhandlingar” och att göra dem tillgängliga för ”allmänhet och forskare”. Det som lämnas dit kommer att tas om hand och lagras på professionellt vis. Och detta till en ganska låg medlems- och hanteringsavgift.

Hur är det då att som utomstående nyttja ett föreningsarkiv? Det kan jag svara på. Häromdagen besökte jag nämligen Norrköpings Föreningsarkiv. Anledningen var att jag ville studera dokument från Cykelklubben Antilopens grundande 1937 och de första åren.

Jag ville se vilken roll min pappa spelade vid grundandet av cykelklubben och hur länge han satt i styrelsen. Samtidigt ville jag studera hur det praktiskt gick till att grunda en idrottsförening i slutet på 1930-talet. Det första för att komplettera min släktforskning och det senare för en bok om föreningar och föreningsgrundande som jag arbetar på just nu.

Mina förväntningar på besöket uppfylldes med råge. Ett stort tack till föreningsarkivet för det! När jag kom på avtalad tid stod hela CK Antilopens arkiv för de första femtio åren framdukat i ett forskarrum. I ett antal arkivkartonger fann jag årsmötesprotokoll, styrelseprotokoll, kassaböcker, tävlingsinformation, viktigare inkommande och utgående skrivelser och mycket mera. En fullständig förteckning över CK Antilopens arkiv finns att läsa på Riksarkivets hemsida. 

Anledningen till att dessa dokument idag kan studeras i Norrköpings Föreningsarkiv är givetvis att cykelklubben först noga bevarat dem och sedan tog det kloka beslutet att ge dem en säker förvaring i föreningsarkivet.

Men det som ytterst gjorde detta möjligt är förstås det vidsynta initiativet för många år sedan att starta den ideella föreningen Norrköpings Föreningsarkiv och sedan allt det ihärdiga arbete som sedan dess lagts ner på att inrätta, sköta och finansiera det. I föreningens brand- och klimatsäkra källarrum förvaras idag 1 200 hyllmeter dokument, fanor och annat från andra hälften av 1800-talet och fram till idag. Totalt är det 1 600 arkivbildare, de flesta nu nedlagda föreningar, vars historia och samhällsinsats endast kan studeras just här.

Norrköpings Föreningsarkiv, liksom liknande arkiv på annat håll, är en kulturinstitution. Det vårdar och bevarar ett viktigt kulturarv: Föreningssveriges historia. 

Men att arkivet ens finns kvar om några år är inte självklart, berättade föreningens ordförande över en kopp kaffe. Hoten som tornar upp sig är de stora kostnaderna att driva arkivet, framförallt hyran.

Arkivföreningen har cirka 190 medlemmarna. Dessa föreningar och andra organisationer håller igång arkivet genom sitt medlemskap och föreningsengagemang och genom att förvara sina arkivhandlingar där. Men givetvis kan inte deras bidrag på långa vägar täcka kostnaderna för ändamålsenliga lokaler och annat. Arkivdriften behöver därför ekonomiskt stöd från andra. 

Jag har i andra sammanhang påpekat att det vore bättre att staten minskade sina bidrag till enskilda föreningar och i stället satsade på att finansiera sådana stödstrukturer som alla ideella föreningar har nytta av. Dit hör till exempel de föreningsstödjande delarna av studieförbundens verksamhet och givetvis också föreningsarkiven och folkrörelsearkiven.

Det vore faktiskt rimligt att det offentliga står för huvuddelen av arkivföreningarnas kostnader. Om något är detta samhällsnyttig verksamhet.

Bygga folkrörelse med idésmitta

Spontan idésmitta kan ge upphov till ‒ eller förändra ‒ föreningar, förbund och folkrörelser. I den här artikeln diskuterar jag hur man kan bygga en folkrörelse uppifrån och ändå dra nytta av denna naturkraft.

Idésmitta spelar en viktig roll inom föreningslivet. Den inspirerar till nya föreningar och den förändrar existerande.

Detta är inte underligt, tvärt om. Människan är ett flockdjur. Vi anpassar oss till varandra. Vi följer ledare. Idésmitta i form av modetrender förekommer inom en rad områden. Att vi också finner den inom föreningslivet, som ju bygger på grupp, idé och engagemang, är närmast självklart.

Att idésmitta ger upphov till nya föreningar är välkänt. Att den också förändrar redan existerande är mindre känt. Men det är vanligt och kan skapa problem.

Av intresse här är idésmitta som strategiskt verktyg. Det kan ge turboeffekt åt arbetet att bygga upp eller bygga ut en folkrörelse.

Förening blir förbund

Hur går det till när idésmitta från en pytteliten förening ger upphov till ett helt nytt förbund? Förloppet är inget märkligt: Några personer blir så inspirerade av en viss förenings idé, form, verksamhet och sätt att arbeta att de etablerar en egen. Om detta upprepas på fler håll skapas ett underlag för att bilda ett förbund för ökad styrka och fortsatt expansion. I det läget finns två alternativ: I det första är föreningarna fullt nöjda med att fortsätta på egen hand, som ”rörelse”. Det är vanligast. I det andra finns såväl ledarskap som vilja att sluta sig samman, ett förbund bildas.

Idésmitta uppstår normalt spontant, styrd av ingen, men kan mycket väl göras till en planerad och ledd process. Det är just detta senare vi ska titta närmare på nu.

Förbund kan byggas från ovan

Förbund växer vanligtvis fram underifrån. Det är en långsam, gedigen, intuitiv process som bygger på ledarskap och lärande, och som är praktiskt taget självfinansierad. Det är ett utmärkt sätt att bygga förbund på.

Men bygget kan också startas och ledas uppifrån. Det går snabbare, är mindre chansartat, men kräver finansiering. Just finansiering är normalt ett stort problem i ideella sammanhang. Ett annat aber är att den nödvändiga kunskapen och kompetensen måste finnas redan från start.

Oavsett var starten börjar kan den lokala expansionen påskyndas genom idésmitta.

Kritiska aspekter vid förbundsbygge

Vid förbundsbygge måste man beakta följande faktorer:

•  Idén
•  Lokal organisering
•  Verksamhet
•  Resurser
•  Förbundets organisation

Ett förbunds idé uttrycks i ändamålsparagrafen. Den slår fast vad hela förbundet är till för, vad det vill uppnå och ofta också hur det ska görs.

När man bygger ett förbund måste man få denna idé rätt redan från start. Den ska 1) tända människor, 2) vara smittsam och 3) vara förbundsmässig.

Med förbundsmässig menas att den ska vara relevant och engagerande för de tilltänkt aktiva och gå att förverkliga genom lokalt, ideellt arbete.  

Valet av idé och verksamhet är strategiskt. Det avgör vilken av tre helt olika typer av ideell förening förbundet blir: I föreningar för ömsesidig nytta stöder medlemmarna varandra, i de kampanjdrivande vill de förändra världen och i de tjänstelevererande stöder de utomstående. Typerna skiljer sig åt beträffande alla aspekter av ett förbunds organisation, verksamhet och inre liv. Läs mer om det i Det finns tre grundtyper av ideella föreningar. Av det tre typerna är för övrigt den kampanjdrivande lättast att lyckas med.

Att välja typ av förening kan ledningen göra själv, men att inom ramen för denna typ ta fram en tillräckligt bra idé och verksamhet klarar de inte. För det krävs fältarbete.

Det kan kanske tyckas märkligt, men det som i slutändan avgör hur stort ett landsomfattande förbund kan bli är dess lokala organisering. Om syftet är att bygga ett litet eller medelstort förbund kan lokalavdelningarna läggas på kommunal eller regional nivå, men inte om målet är en folkrörelse. Då måste de läggas lägre än kommun, nämligen i områden så pass små att invånarna där känner naturlig samhörighet och lätt kan nå varandra. Just så var Sverige indelat när de klassiska folkrörelserna kom till. Dåtidens omkring tretusen småkommuner (socknar) hade en för ideell organisering idealisk storlek och mänsklig sammanhållning, något som dagens kommuner helt saknar. Idag måste en folkrörelse därför organisera flera lokalavdelningar per kommun.

För att ett förbund ska kunna växa till folkrörelse krävs att dess verksamhet:

1. Följer logiskt av idén, 
2. är densamma över hela landet, 
3. bedrivs, organiseras och finansieras lokalt, 
4. och leds och utförs ideellt av medlemmar.

Det är kombinationen idé, verksamhet och entusiastiska medlemmar som alstrar den idésmitta som lockar medlemmar och inspirerar till nya lokalavdelningar.

Verksamheten måste vara angelägen, ju angelägnare desto bättre, passa de lokala förhållandena överallt i landet och vara frivilligmässig. Med det senare menas att den ska utformas för att utföras och ledas av medlemmar som arbetar ideellt på fritiden. Dessa frivilliguppdrag får ta högst tre-fyra timmar i veckan och ska ske på tid och plats som passar den frivillige.

Det krävs resurser för att driva en lokal avdelning och verksamhet. Med resurser menas i ideella sammanhang inte främst pengar, utan ideellt arbete. Styrelsens, ledarnas och de aktivas obetalda insatser är det lokala arbetets absolut viktigaste resurs. För att en folkrörelse ska kunna lyckas måste alltså dess lokalfält var bra på att mobilisera, organisera och leda sina medlemmar.

Givetvis behövs också pengar. Hur mycket beror på typ av verksamhet. Om verksamheten kräver en mer omfattande finansiering måste lokalavdelningsmodellen också innehålla särskilda metoder och rutiner för lokalt inkomstskapande.

I små förbund ser organisationen ut så här: Medlemmarna organiseras av lokalavdelningar. Dessa i sin tur är samordnade regionalt av distrikt eller direkt av den nationella nivån.   

Ett förbund som vuxit sig väldigt stort organisatoriskt (finns lokalt i hela landet) och medlemsmässigt (samlar 1 % av befolkningen) kan kallas folkrörelse. För sådana är det vettigt att följa Sveriges politiska indelning. Men då kommunerna idag är för stora fungerar det inte riktigt, som vi sett ovan. Därför behöver folkrörelser idag fyra demokratiska nivåer: Lokalavdelning (del av en kommun), distrikt (hela kommunen), region (hela regionen) och förbundsledning (hela landet).  

Processen vid folkrörelsebygge uppifrån

Att bygga en helt ny folkrörelse uppifrån kräver en genomtänkt process. Den kan se ut på litet olika sätt, men bör innefatta följande moment:

1.   Skapa en väl fungerande, spridningsbar och helst smittosam (lokalavdelnings-) modell.

2.   Skapa en organisation för spridningsarbetet.

3.   Testsprida modellen

4.   Förbereda stöd och samordning på distrikts- och regionnivå

5.   Massprida modellen

Generellt: Arbetet bör börja i liten skala. Metoder, resultat och modell bör dokumenteras. Modellen bör testas i praktiken, sedan förbättras och testas igen innan den godkänns för spridning. Att arbeta så ökar chansen till framgång och håller kostnaderna nere. I grunden handlar detta om att testa fram succéer att skala upp.

Det kritiska första momentet är att arbeta fram den modell som med hjälp av bland annat idésmitta ska spridas vitt och brett. Den ska bestå av en verksamhetsidé, lokalavdelning och verksamhet.  

Att skapa modellen är att uppfinna eller utveckla något nytt. Det är ett entreprenöriellt arbete, en forskningsuppgift. Det ska göras i fält av därtill särskilt tränade och ledda ”utvecklare” som arbetar tillsammans med av dem lokalt mobiliserade krafter. Detta modellbygge ska ske på flera olikartade platser samtidigt. Resultaten ska sedan jämkas samman till en modell. Denna ska sedan testas och förbättras till framgång.

För det kommande arbetet att etablera den färdiga modellen på nya platser krävs tränade ”spridare” och en lämplig stödorganisation. Att utveckla dessa är moment nummer två.

Moment nummer tre är testsprida modellen. Erfarenheterna från denna kan ge underlag att förbättra såväl modellen som spridningsarbetet. 

När ett antal nya lokalavdelningarna är på plats måste de samordnas. För det krävs såväl distrikt som regioner. Att ta fram hur de ska se ut och arbeta är moment nummer fyra.

När alla komponenter godkänts, först då kan masspridningen starta på allvar, moment nummer fem. De sker dels med hjälp av särskilt tränade ”spridare”, dels genom information som leder till idésmitta. Det måste också finnas viss beredskap att hantera spontan idésmitta och andra överraskningar.

Någon gång i början av spridningsarbetet måste själva förbundet, blivande folkrörelsen, få en uppdatering. Det nationella embryo som startade processen måste genom kongress, uppdaterade stadgar och en med lokala krafter utvidgad förbundsstyrelse ges en för det fortsatta arbetet legitim form och ledning. Detta kan sedan behövas upprepas; organisationens kostym måste gradvis anpassas till den växande storleken.

 

P.S.
Jag har diskuterat begreppet folkrörelse tidigare på den här bloggen, till exempel i Vad krävs för att vara folkrörelse?, Visst kan moderaterna bli en folkrörelse, Uppfanns folkrörelsen i USA? och  Folkrörelsen är ett förbund XXL.  Dessutom tar min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik upp en rad aspekter på folkrörelse. Finns på välsorterade bibliotek.