Bygga folkrörelse med idésmitta

Spontan idésmitta kan ge upphov till ‒ eller förändra ‒ föreningar, förbund och folkrörelser. I den här artikeln diskuterar jag hur man kan bygga en folkrörelse uppifrån och ändå dra nytta av denna naturkraft.

Idésmitta spelar en viktig roll inom föreningslivet. Den inspirerar till nya föreningar och den förändrar existerande.

Detta är inte underligt, tvärt om. Människan är ett flockdjur. Vi anpassar oss till varandra. Vi följer ledare. Idésmitta i form av modetrender förekommer inom en rad områden. Att vi också finner den inom föreningslivet, som ju bygger på grupp, idé och engagemang, är närmast självklart.

Att idésmitta ger upphov till nya föreningar är välkänt. Att den också förändrar redan existerande är mindre känt. Men det är vanligt och kan skapa problem.

Av intresse här är idésmitta som strategiskt verktyg. Det kan ge turboeffekt åt arbetet att bygga upp eller bygga ut en folkrörelse.

Förening blir förbund

Hur går det till när idésmitta från en pytteliten förening ger upphov till ett helt nytt förbund? Förloppet är inget märkligt: Några personer blir så inspirerade av en viss förenings idé, form, verksamhet och sätt att arbeta att de etablerar en egen. Om detta upprepas på fler håll skapas ett underlag för att bilda ett förbund för ökad styrka och fortsatt expansion. I det läget finns två alternativ: I det första är föreningarna fullt nöjda med att fortsätta på egen hand, som ”rörelse”. Det är vanligast. I det andra finns såväl ledarskap som vilja att sluta sig samman, ett förbund bildas.

Idésmitta uppstår normalt spontant, styrd av ingen, men kan mycket väl göras till en planerad och ledd process. Det är just detta senare vi ska titta närmare på nu.

Förbund kan byggas från ovan

Förbund växer vanligtvis fram underifrån. Det är en långsam, gedigen, intuitiv process som bygger på ledarskap och lärande, och som är praktiskt taget självfinansierad. Det är ett utmärkt sätt att bygga förbund på.

Men bygget kan också startas och ledas uppifrån. Det går snabbare, är mindre chansartat, men kräver finansiering. Just finansiering är normalt ett stort problem i ideella sammanhang. Ett annat aber är att den nödvändiga kunskapen och kompetensen måste finnas redan från start.

Oavsett var starten börjar kan den lokala expansionen påskyndas genom idésmitta.

Kritiska aspekter vid förbundsbygge

Vid förbundsbygge måste man beakta följande faktorer:

•  Idén
•  Lokal organisering
•  Verksamhet
•  Resurser
•  Förbundets organisation

Ett förbunds idé uttrycks i ändamålsparagrafen. Den slår fast vad hela förbundet är till för, vad det vill uppnå och ofta också hur det ska görs.

När man bygger ett förbund måste man få denna idé rätt redan från start. Den ska 1) tända människor, 2) vara smittsam och 3) vara förbundsmässig.

Med förbundsmässig menas att den ska vara relevant och engagerande för de tilltänkt aktiva och gå att förverkliga genom lokalt, ideellt arbete.  

Valet av idé och verksamhet är strategiskt. Det avgör vilken av tre helt olika typer av ideell förening förbundet blir: I föreningar för ömsesidig nytta stöder medlemmarna varandra, i de kampanjdrivande vill de förändra världen och i de tjänstelevererande stöder de utomstående. Typerna skiljer sig åt beträffande alla aspekter av ett förbunds organisation, verksamhet och inre liv. Läs mer om det i Det finns tre grundtyper av ideella föreningar. Av det tre typerna är för övrigt den kampanjdrivande lättast att lyckas med.

Att välja typ av förening kan ledningen göra själv, men att inom ramen för denna typ ta fram en tillräckligt bra idé och verksamhet klarar de inte. För det krävs fältarbete.

Det kan kanske tyckas märkligt, men det som i slutändan avgör hur stort ett landsomfattande förbund kan bli är dess lokala organisering. Om syftet är att bygga ett litet eller medelstort förbund kan lokalavdelningarna läggas på kommunal eller regional nivå, men inte om målet är en folkrörelse. Då måste de läggas lägre än kommun, nämligen i områden så pass små att invånarna där känner naturlig samhörighet och lätt kan nå varandra. Just så var Sverige indelat när de klassiska folkrörelserna kom till. Dåtidens omkring tretusen småkommuner (socknar) hade en för ideell organisering idealisk storlek och mänsklig sammanhållning, något som dagens kommuner helt saknar. Idag måste en folkrörelse därför organisera flera lokalavdelningar per kommun.

För att ett förbund ska kunna växa till folkrörelse krävs att dess verksamhet:

1. Följer logiskt av idén, 
2. är densamma över hela landet, 
3. bedrivs, organiseras och finansieras lokalt, 
4. och leds och utförs ideellt av medlemmar.

Det är kombinationen idé, verksamhet och entusiastiska medlemmar som alstrar den idésmitta som lockar medlemmar och inspirerar till nya lokalavdelningar.

Verksamheten måste vara angelägen, ju angelägnare desto bättre, passa de lokala förhållandena överallt i landet och vara frivilligmässig. Med det senare menas att den ska utformas för att utföras och ledas av medlemmar som arbetar ideellt på fritiden. Dessa frivilliguppdrag får ta högst tre-fyra timmar i veckan och ska ske på tid och plats som passar den frivillige.

Det krävs resurser för att driva en lokal avdelning och verksamhet. Med resurser menas i ideella sammanhang inte främst pengar, utan ideellt arbete. Styrelsens, ledarnas och de aktivas obetalda insatser är det lokala arbetets absolut viktigaste resurs. För att en folkrörelse ska kunna lyckas måste alltså dess lokalfält var bra på att mobilisera, organisera och leda sina medlemmar.

Givetvis behövs också pengar. Hur mycket beror på typ av verksamhet. Om verksamheten kräver en mer omfattande finansiering måste lokalavdelningsmodellen också innehålla särskilda metoder och rutiner för lokalt inkomstskapande.

I små förbund ser organisationen ut så här: Medlemmarna organiseras av lokalavdelningar. Dessa i sin tur är samordnade regionalt av distrikt eller direkt av den nationella nivån.   

Ett förbund som vuxit sig väldigt stort organisatoriskt (finns lokalt i hela landet) och medlemsmässigt (samlar 1 % av befolkningen) kan kallas folkrörelse. För sådana är det vettigt att följa Sveriges politiska indelning. Men då kommunerna idag är för stora fungerar det inte riktigt, som vi sett ovan. Därför behöver folkrörelser idag fyra demokratiska nivåer: Lokalavdelning (del av en kommun), distrikt (hela kommunen), region (hela regionen) och förbundsledning (hela landet).  

Processen vid folkrörelsebygge uppifrån

Att bygga en helt ny folkrörelse uppifrån kräver en genomtänkt process. Den kan se ut på litet olika sätt, men bör innefatta följande moment:

1.   Skapa en väl fungerande, spridningsbar och helst smittosam (lokalavdelnings-) modell.

2.   Skapa en organisation för spridningsarbetet.

3.   Testsprida modellen

4.   Förbereda stöd och samordning på distrikts- och regionnivå

5.   Massprida modellen

Generellt: Arbetet bör börja i liten skala. Metoder, resultat och modell bör dokumenteras. Modellen bör testas i praktiken, sedan förbättras och testas igen innan den godkänns för spridning. Att arbeta så ökar chansen till framgång och håller kostnaderna nere. I grunden handlar detta om att testa fram succéer att skala upp.

Det kritiska första momentet är att arbeta fram den modell som med hjälp av bland annat idésmitta ska spridas vitt och brett. Den ska bestå av en verksamhetsidé, lokalavdelning och verksamhet.  

Att skapa modellen är att uppfinna eller utveckla något nytt. Det är ett entreprenöriellt arbete, en forskningsuppgift. Det ska göras i fält av därtill särskilt tränade och ledda ”utvecklare” som arbetar tillsammans med av dem lokalt mobiliserade krafter. Detta modellbygge ska ske på flera olikartade platser samtidigt. Resultaten ska sedan jämkas samman till en modell. Denna ska sedan testas och förbättras till framgång.

För det kommande arbetet att etablera den färdiga modellen på nya platser krävs tränade ”spridare” och en lämplig stödorganisation. Att utveckla dessa är moment nummer två.

Moment nummer tre är testsprida modellen. Erfarenheterna från denna kan ge underlag att förbättra såväl modellen som spridningsarbetet. 

När ett antal nya lokalavdelningarna är på plats måste de samordnas. För det krävs såväl distrikt som regioner. Att ta fram hur de ska se ut och arbeta är moment nummer fyra.

När alla komponenter godkänts, först då kan masspridningen starta på allvar, moment nummer fem. De sker dels med hjälp av särskilt tränade ”spridare”, dels genom information som leder till idésmitta. Det måste också finnas viss beredskap att hantera spontan idésmitta och andra överraskningar.

Någon gång i början av spridningsarbetet måste själva förbundet, blivande folkrörelsen, få en uppdatering. Det nationella embryo som startade processen måste genom kongress, uppdaterade stadgar och en med lokala krafter utvidgad förbundsstyrelse ges en för det fortsatta arbetet legitim form och ledning. Detta kan sedan behövas upprepas; organisationens kostym måste gradvis anpassas till den växande storleken.

 

P.S.
Jag har diskuterat begreppet folkrörelse tidigare på den här bloggen, till exempel i Vad krävs för att vara folkrörelse?, Visst kan moderaterna bli en folkrörelse, Uppfanns folkrörelsen i USA? och  Folkrörelsen är ett förbund XXL.  Dessutom tar min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik upp en rad aspekter på folkrörelse. Finns på välsorterade bibliotek.

Svårt organisera volontärer i föreningsland

Sverige är mycket djupt präglat av sin föreningstradition. Det gör att vi är bra på att organisera medlemmar, men har svårt hantera ideella som inte är det, alltså frivilliga eller volontärer. Det handlar inte främst om brist på kunskap, utan är en fråga om världsbild. Eftersom medlemmar helt dominerar vår föreställningsvärld skymmer de volontärerna. I USA och andra anglosaxiska länder är det precis tvärt om. Där är det volontärerna som skymmer medlemmarna, stiftelserna som skymmer föreningarna.

Både hur man organiserar medlemmar och vad det innebär att vara medlem är allmän kunskap i Sverige. Denna robusta tradition är resultatet av många hundra års framgångsrik föreningsdrift här i landet. Men någon motsvarande tradition, kunskap och insikt om hur organisera eller hur vara ideell i ett annat sammanhang än förening har vi inte. I de anglosaxiska länderna är det som sagt tvärt om.

De som är ideellt aktiva utan att vara medlemmar brukar vi i Sverige traditionellt kalla "frivilliga", men numera kallas de allt oftare "volontärer". De som gör ideella insatser i sin förening utan att vara förtroendevalda brukar kallas "aktiva medlemmar".

Trots att aktiva medlemmar och frivilliga (volontärer) bägge är ideell arbetskraft är skillnaderna dem emellan mycket stora:

• Medlemmarna är själva grunden för en förening. De styr den, fastställer dess mål, följer upp och utser dess ledning. Dessutom är de föreningens främsta resurs. Hur medlemmarnas ideella insatser ser ut, organiseras och leds och hur stor andel av medlemmarna som är aktiva beror på typ av förening och typ av verksamhet, allt från självhjälpsgrupper och kampanjande till organiserat servicegivande. I en typisk förening arbetar dock de aktiva medlemmarna med uppgifter, mål och metoder som de själva bestämt.

• Volontärer eller frivilliga däremot utför av organisationen bestämda och ledda arbetsuppgifter i ett sammanhang vars ledning och mål de inte kan påverka. Frivilligarbete organiseras på samma sätt som betalt arbete och kan ha samma och inte sällan högre grad av effektivitet än sådant. 

• Aktiva medlemmar är delägare som gör en insats i sin egen organisation, volontärer är obetald arbetskraft i någon annans.

• Aktiva medlemmar värvas som en i gänget, frivilliga rekryteras till en ledig arbetsuppgift.

• Medlemmars aktivitet bygger på engagemang; de är oöverträffade när det gäller arbetsuppgifter som kräver sådant, till exempel opinionsbildning. Volontärers aktivitet bygger på inlärda arbetsuppgifter och disciplin; de är oöverträffade när det gäller servicegivande uppgifter.

• Medlemmar finns bara i föreningar, frivilliga kan finnas i varje annan typ av organisation.

I England, USA, Kanada andra länder, som har sina ideella rötter i en "charity"-kultur huvudsakligen baserad på stiftelser, är det mer naturligt att organisera volontärer än aktiva medlemmar. Kunskapen om hur man gör det har i framförallt USA systematiserats och blivit en slags kunskapsbaserad profession. Som stöd finns ett otal experter, böcker, utbildningar och konferenser.

Den kunskap som vi idag har i Sverige om hur man organiserar frivilliga (volontärer) har vi importerat från framförallt USA och England. Svenska Röda Korset gick i början av 1990-talet i spetsen för systematisk import och spridning av sådan kunskap. Drivande var den nationelle chefen Lars Pettersson. Bland annat ordnade Röda Korset en regeringsstödd tvådagarskonferens om frivilligarbete på Norra Latin i Stockholm.  Där introducerades "volunteering" och "volunteer management" av de ledande internationella experterna Susan Ellis (USA) och Justin Davis Smith (England).

Efter det har gjorts många andra satsningar för att fånga in den här kunskapen, bland annat har ett antal kommuner gjort studieresor till Kanada. Som resultat av politiska initiativ och alla dessa ansträngningar skapades bland annat ett antal Frivilligcentraler och för framtiden viktiga organisationer som Riksförbundet Sveriges Frivilligcentraler och Frivilligsamordnarnas Förbund.

Att vi efter nästan 30 år av kunskapsinhämtning och praktisk erfarenhet fortfarande inte blivit mer framgångsrika på att organisera volontärer är inte så underligt. Detta är nämligen inte i första hand en kunskapsfråga, d.v.s. att veta hur man gör. Det är en världsbildsfråga, en ideologisk fråga. För att framgångsrikt växla över från att organisera medlemmar till att organisera frivilliga måste man lära sig att se ideella på ett helt nytt sätt. Man måste se och förstå att medlemmar och frivilliga är två helt olika saker som inte får blandas samman. 

Att lära in konsten att organiserar volontärer är inte svårt. Men att ta det mentala klivet från att organisera medlemmar till att organisera volontärer är det. Jag har sett ett antal exempel på hur svårt det är.

För att lyckas med frivilliga ska inte bara frivilligorganisatören kunna sitt jobb, alla övriga i organisationen måste också förstå skillnaden mellan att vara medlem och att vara volontär. Och inte minst, de som blir volontärer måste förstå att detta är något annat än att vara aktiv medlem.

Och vice versa givetvis, i föreningen ska de ideellt aktiva organiseras som medlemmar och inte som vore de frivilliga. I annat fall försvagas föreningen.

Föreningar på vikingatiden

Hur länge det funnits föreningar och föreningsliv i vårt land är ingen som vet. Utan tvivel går de långt tillbaka i historien, men bevarade bevis är inte äldre än 1000 år. De finns på runstenar från vikingatiden. 

För drygt 10 år sedan skrev jag att det i Sverige fanns tre runstenar som nämner gillen, den dåtida benämningen på det vi idag kallar föreningar. Det var:

• Runstenen vid Bjälbo kyrka i Östergötland (ÖG64). Där står: ”Kämpar reste denna sten efter Grep, sin gillesbroder, Juddes son. Love ristade runorna.”
• Runstenen vid Mariakyrkan i Sigtuna (U379): ”Frisernas gillebröder läto resa denna sten efter Torkel, sin gillebroder. Gud hjälpe hans ande. Torbjörn ristade.”
• Runstenen vid Prästgatan i Sigtuna (U391): ”Frisernas gillesbröder…dessa /runor/ efter Alblod, Slodes bolagsman. Den helge Krist hjälpte hans ande. Torbjörn ristade.”

Men numera vet jag att det finns åtminstone tre runstenar till:

• Runsten vid Törnevalla kyrka i Östergötland (ÖgMÖLM1960;230):  ”Ölver reste denna sten efter Dräng, Ögers son, sin gillesbroder.” 
• Runsten vid Brunnsta bro i Uppland (U641): ”Hedenger och Björn reste (stenen) efter (den) gode bonden Gilde.” 
• Runsten nu i Ekolsund i Uppland (U642): ”Hedenger och Björn reste (stenen) efter Gilde, sin fader.” 

De två senare runstenarna nämner samma personer. Enligt Från Abjörn till Örjar - Personnamn på runstenar i Enköpings kommun ska namnet Gilde på U642 tolkas som ”Gillesbrodern”.  

På de två runstenarna i Sigtuna (nummer 2 och 3 ovan) nämns "Frisernas gille". Detta är alltså Sveriges tidigast kända föreningsnamn. Vad föreningen gjorde är inte känt, men en rimlig gissning är att det handlar om en sammanslutning av köpmän från Frisernas rike. Detta utifrån att den typen av föreningar för skydd och ömsesidigt stöd på främmande ort var mycket vanliga under medeltiden. Dagens studentnationer vid Uppsala Universitet är för övrigt en variant. Man skulle kunna säga att ”Frisernas gille” var vår första invandrarförening.

Finns det fler runstenar som nämner gillen? Kanske. Men mera intressant är att tänka sig att det finns mer att lära om föreningar och föreningsliv under vikingatiden från runstenar som inte nämner gillen utan endast indirekt talar om sådana. Så vitt jag kunnat se har ännu ingen forskat på det.

Särskild forskning behövs nog för att hitta sådana indirekta referenser. Runinskrifterna kan behöva tolkas med föreningsglasögonen på. För några veckor sedan hittade jag av en slump en lämplig runsten. När jag läste dess text tänkte jag spontant att detta handlar om en förening, men intressant nog är det inte den gängse tolkningen bland runforskare.

Jag syftar på runstenen Sö179 som står framför Gripsholms slott utanför Mariefred i Södermanland. I modern tappning lyder dess inskrift så här:

 ”Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De for manligen fjärran efter guld och österut gav örnen (föda), dog söderut i Särkland.”

Tola har alltså rest stenen efter sin son Harald som deltog i det av Ingvar ledda vikingatåget österut till Ryssland och vidare söderut till de muslimska länderna. Detta är ett välkänt vikingatåg. Det nämns på över tjugo runstenar i Mälardalen och i sagan om ”Ingvar den vittfarne”.

Det i detta sammanhang intressanta finns i textens första mening. Där kallar modern sin son Harald för ”Ingvars broder”.  Vad för slags broder är detta? I sin information om stenen skriver Riksantikvarieämbetet:

”En fråga som diskuterats livligt är varför runstenen rests till minne av endast en av bröderna. Den förklaring som vunnit störst tillslutning är att Tola endast varit Haralds mor och inte Ingvars och de två alltså varit halvbröder. Man kan också tänka sig att monumentet bestått av två stenar en över Harald och en över Ingvar, där den senare stenen gått förlorad. En tredje möjlighet är att broder här inte åsyftar släktskap utan betecknar `vapenbroder, fosterbroder` eller liknande. En sådan betydelse av ordet broder förekommer i en runinskrift från Hällestad i Skåne.”

Av de tre förklaringarna anser jag den första vara konstruerad och långsökt och inte särskild trolig. Den andra förklaringen är möjlig, men att det funnits en sten till är en ren spekulation. För den som är bevandrad med föreningar och föreningshistoria framstår en variant av den tredje förklaringen som självklar. Det var den jag själv automatiskt tänkte på när jag såg texten. Den enklaste och troligaste förklaringen är att Harald och Ingvar inte var halvbröder utan gillesbröder.  

Föreningsformen är speciell lämplig för att bland jämlikar mobilisera resurser och folk för en viss verksamhet och därvid välja (och avsätta) ledare. Under medeltiden var det vanligt att deltagarna i handelsresor finansierades och organiserade resan på det sättet. De delade på kostnaderna och arbetet och sedan på vinsten. På samma sätt var det med sjörövarna. Utifrån denna kunskap är det väl rimligt att tänka sig att också under vikingatiden såväl enskilda skepp som hela vikingatåg kunde organiseras som föreningar. Harald och Ingvar kan alltså ha varit bröder i en, med dagens ordval, ekonomisk förening för att bedriva handels- och vikingatåg.

Utifrån detta är det troligt att det finns mer föreningsinformation att hitta på runstenar. Om vikingatåg var en slags ekonomiska föreningar så borde det i runinskrifterna också finnas fler ord som tyder på det. Och en snabb titt visar att sådana finns. Enligt Svenskt Runordregister finns ordet skifta (som i att skifta vinsten) på runstenarna Sö163, Sö 165 och Sö166. Och ordet bolagsman, kamrat på runstenaren Vg182, U391, Sö292, U954 Vg122 och Vg112.

Nya böcker om ideell kommunikation

Tre nya böcker om kommunikation i ideella organisationer på bara några månader, det är inte illa!

Den första, Ingemar Olssons Sprid idén, skrev jag om i Ny marknadsföringsbok för stiftelser i september. Sedan dess har Sverok gett ut Hur ska vi synas? – En marknadsföringshandbok för föreningar anslutna till Sverok och förlaget Idealistas publicerat boken Gilla! – Dela engagemang, passion och idéer via sociala media av Brit Stakston.

Tre skrifter samtidigt om samma ämne kan låta mycket, men det är det inte. Bland de ideella organisationerna finns en osedvanligt stor mångfald och därmed också, naturligtvis, inom den ideella kommunikationen. Inte ens tillsammans kan de tre på långa vägar täcka in alla aspekter. Betänk att en folkrörelse, ett paraplyorgan och en stiftelse har så skilda förutsättningar för sin existens och verksamhet att de måste ha helt olika kommunikationsstrategier och -metoder för att lyckas. De folkrörelser som med kampanjer vill förändra världen måste med nödvändighet informera på ett annat sätt än de som levererar tjänster eller är till för medlemmarnas ömsesidiga nytta. En insamlingsorganisation marknadsför sig naturligtvis på ett helt annat sätt än en som finansieras med anslag eller avgifter. Det kan därför inte finnas någon allmän för alla gällande ideell kommunikation, begreppet måste istället rymma ett antal ofta mycket olika varianter.

De här tre böckerna illustrerar denna mångfald genom att placera sig i var sin nisch och genom att se världen på var sitt sätt. Intressant nog finns nästan ingen överlappning alls mellan dem:

¨      Sprid idén behandlar marknadsföring för, enligt mig, i första hand stiftelser. Den riktar sig till den nationella ledningen och proffsen på huvudkontoret med teori och strategi ur ett nationellt perspektiv.

¨      Hur ska vi synas? är en praktisk, ganska bred men kortfattad handbok om kommunikation i lokala föreningar. Den riktar sig till lokalt aktiva med ett lokalt perspektiv.

¨      För de nyss nämnda skrifterna är val av kommunikationskanaler underordnat ett större sammanhang. I Gilla! är det tvärt om. All fokus ligger på kanalerna. Bokens uppgift är att diskutera varför och hur de ideella organisationerna kan infoga sociala media i sin kommunikationsmix. Den huvudsakliga målgruppen är folkrörelsernas beslutsfattare på nationell nivå.

Frågan Hur ska vi synas? är central för alla ideella föreningar som verkar lokalt på rent ideella villkor. Sveroks 32-sidiga häfte presenterar ett systematiskt angreppssätt, metoder och kanaler. Det är skrivet för Sveroks egna medlemsföreningar, men har ett innehåll som alla lokala föreningar har nytta av. Därför är det mycket glädjande att Sverok låter alla intresserade ladda ner Hur ska vi synas? Tack Sverok för detta stöd till det lokala föreningslivet!

Gilla! är Idealistas Förlags första bok. Det är ett helt nytt förlag som kan bli ett viktigt stöd för framöver för de ideella organisationerna i Sverige. På hemsidan skriver grundarna: ”Idealistas är ett nystartat bokförlag för oss som vet att det är en skillnad att driva en förening och ett företag. Strategiska ledare inom idéburna organisationer är värda bättre inspiration än billiga amerikanska managementböcker.” Det är ett bra initiativ och en bra ambition!

Det är ett mycket aktuellt ämne som Gilla! tar upp. Sociala media är här, de påverkar, och utan tvivel kommer de att användas i många ideella sammanhang framöver. Men som med all ny teknik finns i början ingen klar bild av hur den ska kunna bli optimalt nyttig för organisationerna. Gamla mönster och modeller kan leda tankarna på avvägar, entusiasterna kan överdriva nyttan och motståndarna kan undervärdera den. Nyttan måste också vägas mot kostnaden i pengar men framför allt i tid, ideell tid. Det är också en fråga om timing. Allt är öppet, inget är självklart. Vad som är rätt för den ena organisationen eller situationen kan vara fel för den andra. Därför måste varje folkrörelses ledare analysera och diskutera sociala media utifrån den egen organisations unika situation och behov. Brit Stakston tillför fakta och idéer till denna diskussion.

För Hur ska vi synas? finns ett studiecirkelupplägg som kan användas av styrelsen för att arbeta sig igenom den egna organisationens marknadsföringsfrågor. Gilla! hjälper också läsarna med ett antal diskussionsfrågor.

Ta fram en bättre modell för skatteavdraget!

I sin debattartikel Nu är det hög tid för gåvoavdrag i UNT 2 januari skriver Mikael Oscarsson och två andra KD-politiker att

I Kristdemokraternas Sverige är det civila samhället starkt. Vi vill se ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang, civilkurage och en självklar värme mellan människor. … För att stärka det civila samhället har Kristdemokraterna inom regeringen drivit igenom ett förslag om att avdragsrätt för gåvor ska införas om ekonomin tillåter.

Jag sympatiserar starkt med visionen, men tror inte att den valda metoden leder dit.

I sitt direktiv till Gåvoincitamenstutredningen var regeringen inne på samma sak. Den sa att ”en stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet”. Den ville därför se ”fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer”. Som exempel nämnde den kulturlivet, idrotten, det sociala området och trossamfunden. Regeringen ville alltså ha ett avdrag som främjade större delen av föreningslivet.

Regeringen menade att den ideella sektorns beroende av finansiering från den offentliga sektorn minskar dess självständighet. Därför ville den finna en metod ”att underlätta för den ideella sektorn att samla in medel från andra aktörer”. Regeringen ville alltså minska ideella sektorns beroende av offentlig finansiering.

Av dessa skäl gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att lägga förslag på ”skatteincitament för gåvor till … ideell verksamhet”.

Av regeringens ambitioner bidde ingenting. Utredaren flyttade fokus från hela ideella sektorns finansiering till en delsektors – nämligen insamlingsorganisationerna. Att bistånd, katastrofhjälp och socialt stödarbete ökar är naturligtvis bra, men uppfyller inte regeringens mål.

Modellen gör inte ideella sektorn mer självständig från stat och kommun. Den minskar inte dess behov av offentlig finansiering. Den underlättar inte för den att samla in medel från andra finansiärer. Den skapar inte fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer i allmänhet.

Högst en procent av Sveriges cirka 200 000 ideella organisationer kommer att dra nytta av skatteavdraget som det ser ut nu. Nittionio procent av organisationerna får inget stöd alls. Att döma av utvecklingen i USA kommer det föreslagna ”stödet” att på sikt undergräva det civila samhället.

Regeringen fick alltså en modell som inte uppfyllde dess krav. Det är därför märkligt att den gick vidare med den till riksdagen och att den nu ser ut att förverkligas.

Ännu märkligare är nog faktiskt att detta skett utan att den minsta utvärdering gjorts av vilka effekter förslaget kan ge på den ideella sektorn och dess organisationer.

I utredarens uppdrag ingick visserligen att ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter med en sådan incitamentsordning”. Men detta gjordes enbart beträffande skattesystemet. Effekterna på ideella organisationer undersöktes aldrig.

Risken är just nu stor att en ”dyr reform” genomförs som har precis motsatt effekt än den tilltänkta. Regeringen bör därför stanna upp, låta utreda effekterna på de ideella organisationerna och utifrån den kunskapen ta fram ett fullgott förslag.

Jag tycker att man bland annat kan ställa följande krav på avdragssystemet:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare.
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade.

 Läs också de tidigare inläggen i denna fråga: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet  och Hela föreningslivet är samhällsnyttigt.

EU är en förening, än sen?

En läsare undrar över nyttan med att konstatera att EU och FN är föreningar (se mitt förra inlägg). Det finns väl olika svar på det beroende på vilken utgångspunkt man har, antar jag.

Som konsult för ideella organisationer intresserar jag mig särskilt för hur de ska vara organiserade och ledas för att lyckas bäst. En ideell organisation som får en felaktig struktur eller som leds på fel sätt får svårigheter och misslyckas oftast.

Man skulle kunna analysera FN och EU utifrån den utgångspunkten. Vad finner man då?

FN är en oerhört byråkratisk organisation Men det är ganska naturligt med tanke på omständigheterna och har mer att göra med vilka som representerar dess medlemmar än med dess struktur. I stora drag kan man säga att FN har en god föreningsstruktur. Det enda som avviker är säkerhetsrådet. Goda föreningsstrukturer bygger på att alla medlemmar är jämlika. En medlem, en röst. Så är det i FN:s generalförsamling. Men säkerhetsrådets sammansättning bygger på att vissa medlemmar är förmer än andra.

EU har en betydligt sämre organisationsstruktur än FN. Den saknar föreningens eller förbundets självklara enkelhet. Det måste enligt min mening leda till onödiga kostnader, till ineffektivitet och till oklarheter när det gäller maktutövning och ledarskap.

Medlemmarna i EU är stater. Hur ska de representeras? Av sina regeringar, sina riksdagar eller sina befolkningar? För att klarhet och effektivitet ska uppstå måste man välja en av dessa, men EU har valt två. I det ena representationsspåret utser väljarna sina representanter genom direktval, i det andra verkar regeringarna. Det kan förefalla som om representation längs två spår är mer demokratiskt än längs ett, men det är tvärt om. Den valda modellen minskar i praktiken väljarnas inflytande och kontroll.

Det är för mig uppenbart att EU måste bestämma sig för en modell för medlemsstaternas representation och inflytande. Då denna modell måste fungera väl kan förbundsmodellen i föreningslivet ge god vägledning.

När ett förbund blir stort fungerar inte direktval till kongressen, istället representeras medlemmarna av valda ombud i en hierarki av demokratiska val från det lokala och uppåt. Med den modellen i åtanke vore det naturligt att ge den redan existerande riksdagen uppgiften att inom sig utse de ombud som ensamma ska representera landet i EU. Ett alternativ vore att ge regeringen denna roll.

På motsvarande sätt kan man analysera EU ur andra synvinklar. Insikten att EU är en förening är då till stor hjälp.

EU är en förening

Inom ett land finns fyra sektorer: Staten, näringslivet, familjen och ideella sektorn. Mellan dem finns en ansvars- och arbetsfördelning baserad på lagar, sedvänjor m.m.

Dessa fyra sektorer bygger på nationell lag. De finns därför inte på det internationella planet.

Länder är suveräna. Det finns ingen överstatlig regering och inga överstatliga lagar. Därför finns ingen internationell statlig sektor.

I FN-stadgan talas om internationella ideella organisationer (på FN-engelska förkortat till NGO), men något sådant finns egentligen inte. Inte heller finns det internationella företag. Både ideella organisationer och företag är juridiska personer. Sådana måste alltid grundas och ha sin bas i ett specifikt land i enlighet med detta lands lagar. De är därför alltid nationella, men kan verka internationellt. Om de öppnar filialer eller verkar i andra länder måste detta dock alltid ske i enlighet med de lagar som råder där. Någon internationell ideell sektor eller något internationellt näringsliv finns alltså inte. (Det betyder att organisationsnamn som ”Läkare utan gränser” är starkt vilseledande – ingen organisation kan någonsin bortse från gränser.)

Familjesektorn är basen för de tre övriga sektorerna i ett land. All makt i staten, alla företag och alla ideella organisationer vilar ytterst på individer och dessa är samlade i familjesektorn. Eftersom familjesektorn är så grundläggande så skulle den i princip kunna vara verkligt internationell, alltså verka oavsett gränser (vilket delvis sker t.ex. genom att medlemmar av en och samma familj kan vara bosatta i och medborgare av helt olika länder). Men i praktiken kan den inte det. Med sina krav på medborgarskap, pass, visum, arbetstillstånd m.m. gör staterna det omöjligt.

I min bok Professionell ideell skriver jag:

”Föreningens unika fördel är att den gör det möjligt för jämlikar att verka tillsammans. Jämlikar kan inte beordra varandra, de måste komma överens.”

För att verka tillsammans behöver jämlikar en accepterad form för att styra, leda och organisera arbetet och för att förvalta de gemensamma resurserna. De behöver också en metod för att tillsätta och avsätta ledare. Av alla organisationsformer är det endast föreningen som erbjuder dem detta.

Vanliga föreningar består av individer, men företag som vill samarbeta på jämlik basis kan också bilda föreningar, t.ex. Svenskt Näringsliv. Det kan också kommuner göra, t.ex. Sveriges Kommuner och Landsting. Inget hindrar jämlika stater att använda samma metod.

Föreningsformen är äldre än staten. Den fungerar alltså även där lag inte finns. Den är därför lämplig att använda internationellt där ingen lag kan stiftas utan endast överenskommelser ingås. För internationellt samarbete mellan stater är egentligen ingen annan organisationsform möjlig. Följaktligen är både FN och EU föreningar med stater som medlemmar.

EU-valet och föreningarnas framtid

Allt större del av lagstiftningen i Sverige har sina rötter i beslut som fattas inom EU. Detta i sig är tyvärr dåliga nyheter för alla som värnar om svenska folkrörelsers och föreningars framtid.

Problemet är att insikten om föreningslivets betydelse för demokratin och för ett lands utveckling är mycket låg inom EU som institution. Detsamma gäller kunskapen om hur föreningar verkar och blir framgångsrika.

Det finns en rad faktorer som samverkat till att EU blivit och förblir föreningsblint.

En av de viktigaste faktorerna är givetvis att den ideella sektorn i majoriteten av EU-länderna är svag. Det är egentligen bara i Holland, England och Norden som sektorn är väl utvecklad. I de flesta länderna spelar ideella organisationer en betydligt blygsammare roll än i Sverige.

En annan viktig faktor är att det inom EU inte finns någon gemensam förståelse för vad en förening eller en stiftelse är för något. Inom EU i stort är t.ex. begreppet folkrörelse okänt och ointressant.

Det finns ideella organisationer i alla EU-länder, men nationell lagstiftning, tradition m.m. gör att de ser olika ut, uppfattas olika och har olika samhällsroll. EU-kommisionen fann i en undersökning 1991 att det bland de dåvarande medlemsstaterna inte fanns två länder med exakt samma mönster av ideella organisationer och verksamheter. Sedan dess har EU:s medlemsskara blivit ännu brokigare.

EU:s begrepp "social ekonomi" är ett försök att skapa tydlighet när det gäller de ideella organisationerna, men demonstrerar egentligen bara EU:s okunnighet och oförmåga.

Problemet med det föreningsblinda EU är att dess beslut utarbetas och fattas utan tillbörlig hänsyn till de ideella organisationernas särdrag. Därmed blir dessa motarbetade och systematiskt missgynnade jämfört med företagen. På sikt kan detta leda till att den ideella sektorn i Sverige krymper.

Det enda försvar de svenska ideella organisationerna idag har mot de föreningsblinda EU-beslutens konsekvenser är att riksdag och myndigheter här hemma i alla sina beslut väger in också de ideella organisationernas behov.

I det stundande EU-valet kan man stödja kandidater som främjar den ideella sektorns tillväxt och fortbestånd i Sverige och andra EU-länder. Men finns det några sådana kandidater?

Föreningar fyller tomrum

Folk går samman i ideella föreningar för att göra något för dem viktigt, inte för att döda tid. Ideellt arbete innebär alltid ett mått av uppoffring. Det dras inte igång i onödan. Det dubblerar inte vad andra gör tillräckligt bra. Det fyller tomrum.

Eftersom föreningar startas för att göra något viktigt som är ogjort, återfinns de framförallt inom de områden där varken familj, stat eller näringsliv kan, vill eller får leverera. Ändrad balans mellan dessa samhällets fyra grundläggande sektorer är ett av de viktigaste skälen till att den ideella sektorns huvudinriktning i ett land ändras över tid och att den skiljer sig från ett land till ett annat. Vad familj, stat och näringsliv gör och inte gör är nämligen inte statiskt, utan varierar över tid och mellan länder.

Att fylla tomrum är förvisso den vanligaste drivkraften när föreningar startas, men hur de sedan utvecklas och vad de gör när de blivit etablerade är en helt annan sak. Detta styrs av en rad inte alltid logiska faktorer. Den ideella energin, det bränsle föreningar startas med och lever av initialt, alstras dock alltid av det som annars skulle ha blivit ogjort.

Att starta en förening är ett billigt, effektivt och engagerande sätt att ta sig an ett ouppfyllt behov. Föreningen baseras främst på deltagarnas egna resurser: Medlemmarna bidrar med engagemang, förmåga och tid och ofta även med pengar och andra resurser.

Äventyrsroman med viktig föreningshistoria

Jag har just läst Ken Folletts senaste bok En värld utan slut. Det är en lättläst äventyrsroman om England under 1300-talet. Den har toppat bestsellerlistorna i många länder.

Det som gör att jag skriver om den här är att den också på ett alldeles utmärkt sätt illustrerar betydelsen av ideella föreningar och metoder under medeltiden. Borgarna i staden Kingsbridge organiserar sig i skrån (oturligt nog felöversatt till gillen i den svenska utgåvan) och gillen på demokratisk grund. Det gör att de tillslut kan frigöra sig från sitt feodala beroende av klostret och bli en fri handelsstad.

Boken illustrerar också kampen mellan demokrati och byråkrati i klostret. Klostersamfunden var ursprungligen ideella organisationer. Av tradition hade munkarna och nunnorna rätt att genom omröstning välja sina egna ledare. Men överheten – såväl den kyrkliga som världsliga – önskade sätta stopp för det. Därför införde de regeln att den valde också måste bli godkänd av dem. Så småningom utvecklades detta till att ledarna helt och hållet tillsattes uppifrån.

Läs boken och du får viktig föreningshistoria på köpet.

Tror du att detta bara är påhitt i en äventyrsroman och inte verklighetsbaserat? Då kan du läsa historikern Barbara W. Tuchmans En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet. Det är en också en lättläst och spännande bestseller fast på vetenskaplig grund.

Och slutligen, vill du veta vad 1300-talets föreningar har för betydelse för dig idag. Då kan du läsa professor Robert Putnams Den fungerande demokratin – Medborgarandans rötter i Italien.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En värld utan slut av Ken Follett

Ideella föreningens död?

I ett inlägg i Nonprofit Online News skriver Michael C. Gilbert om "The End of Organization?" (Organisationens död?). Där förutspår han den ideella föreningens död. Den ersätts istället av nätverk, menar han. Anledningen är förändringar i kommunikationsmönster och -metoder. Han förklarar inte i detalj hur detta hänger ihop, men vänder sig framför allt mot den hierarkiska strukturen i den "moderna organisationen".

Gilbert tycks tro att ideella organisationer har sin nuvarande form och struktur inte p.g.a. reella behov, utan p.g.a. formella regler och krav som staten ställer vid registreringen. Problemet med den förklaringen är att föreningsformen är äldre än föreningsregistret och också används i länder (som Sverige) utan register.

Naturligtvis är Gilbert helt fel ute; föreningarna är inte på väg att dö ut. Men det verkligt intressanta med hans inlägg är att han listar fem viktiga innovationer som behövs för att nätverk (enligt honom) ska kunna ta över föreningarnas roll. Hans lista är tänkvärd och illustrerar svårigheterna med att driva verksamhet i nätverksform:

1. Vi måste hitta en metod att göra nätverksstrukturer påtagliga för utomstående.
2. Vi måste utveckla och sprida ett nätverksspråk anpassningsbart för olika situationer.
3. Vi behöver modeller för samverkan och kommunikation anpassade till "nätverksorganisationerna".
4. Vi behöver nya finansiella strukturer som gör nätverksfinansiering möjlig.
5. Vi behöver nya lagar så att nätverk kan anställa personal.

Jag tycker tanken att ersätta föreningar med nätverk är märklig. De två kompletterar ju varandra och gör varandra framgångsrika; ingen av dem klarar sig särskilt bra på egen hand. Det är som en tegelvägg: föreningarna är tegelstenarna, nätverkandet är murbruket. Det är den kombinationen som skapar det sociala kapitaltet och som gör ideella sektorn så effektiv som samhällsbyggare, vilket Robert Putnam visat.

Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Den svenska ideella sektorn är i mått av ideellt aktiva lika stor och betydelsefull som sin motsvarig­het i USA, England och andra ledande västländer, men den är oorganiserad och splittrad och har därför inte det samhällsinflytande och det stöd den förtjänar.

Som en följd av denna splittring och av oförmågan att se sig själv som just en sektor, så saknar sektorn också kunskap, teorier och gemensam syn på hur man idag bör driva ideella organisationer och föga görs gemensamt för att förändra den situationen.

Det är väl känt från andra sammanhang att organisationers samtida samarbete och konkurrens leder till allas framsteg, att företeelser som Silicon Valley fungerar som drivbänkar för allas utveckling.

Inom svenskt föreningsliv har vi en tradition att inte samarbeta (samtidigt som vi ofta hävdar att vi heller inte konkurrerar). Det finns grupperingar av föreningar som samverkar (inom områden som t.ex. idrott, handikapp, fackligt arbete och politik), men ett allmänt samarbete för allas bästa förekommer inte. Det främsta skälet till denna brist på samarbete och gemensamt utbyte av kunskaper och idéer är kanske den myt som varje organisation tycks nära, att just den föreningen eller gruppen av föreningar är unik och olik alla andra.

Det som är unikt för varje förening och grupp av föreningar är t.ex. syftet, vissa arbetsmetoder, ideologier, målgrupper m.m. Kring allt detta bör organisationerna medvetet konkurrera. Men mycket som rör en styrelses, en generalsekreterares, en föreningsanställds, en frivilligledares och en frivilligs arbete är i grunden sig likt från förening till förening.

Inom dessa och andra likande områden har alla ideella föreningar och ideellt inriktade stiftelser mycket att vinna på att samarbeta.

Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!

Piratskeppet - en sjörövarförening

Var 1700-talets sjörövare demokratins föregångare? Det tycks litet tillspetsat den amerikanske historikern Marcus Rediker hävda enligt en intressant understreckare i Svenska Dagbladet 20 maj (Stefan Eklöf Amirell: Frihet, jämlikhet och blodbad ).

Rediker berättar i sin nyutkomna bok (Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet) bl.a. om hur piraterna var organiserade. Piratskeppets besättning fattade beslut genom omröstning och valde och avsatte sin kapten och kvartermästar. Detta baserades på en standardiserad skriftlig överenskommelse, som också reglerade hur stora andelar var och en skulle få av bytet. En särskild fond gav bidrag till den som fick permanenta skador.

Detta är förvisso mycket intressant, men kanske inte fullt så banbrytande som författaren tycks tro. Det han beskrivit är ju helt enkelt en förening och sådana går långt tillbaka i tiden och har funnits i de mest skilda sammanhang. Skrån och gillen under tidig medeltid hade skriven stadga, valda funktionärer och en fond för ömsesidig hjälp. Det var också vanligt på den tiden att köpmän och sjömän gick samman i tillfälliga föreningar för att genomföra handelsresor. Vid resans slut upplöstes föreningen och vinsten fördelades. En runsten vid Bjälbo kyrka i Östergötland (ÖG64) tyder på att vikingatåg också kan ha haft den formen. Att sådana traditioner levde kvar på 1500- och 1600-talen är inte så konstigt. Den stora föreningsdöden kom ju först med Franska revolutionen.

Naturligtvis har det demokratiska samhällssystemet inspirerats av och drivits fram av föreningar, men knappast på det sätt som Rediker tycks tro. Hans berättelse är dock en bra påminnelse om hur nyttig och flexibel föreningsformen är, men också att den kan användas både för goda och onda syften.

Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten

Riksdagsledamot Ulrika Karlsson (m) hävdar i en artikel i Uppsala Nya Tidning (28/3), att kårobligatoriet är ett "klart brott mot den grundlagsfästa föreningsfriheten". Det hon vänder sig emot och vill avskaffa är att endast den som är medlem i kåren/nationen får studera och tentera på universitet.

Den grundlagsfästa föreningsfriheten handlar framförallt om rätten att fritt bilda och fritt gå med i föreningar. Men det innebär inte att det skulle vara ett brott mot föreningsfriheten att man för att kunna tillgodogöra sig en viss nyttighet tvingas vara med i en viss förening. Det är tvärt om en väl etablerad och accepterad princip. Föreningar har ofta monopol på specifika rättigheter. Endast medlemmarna har t.ex. rätt att påverka ett visst partis politik. Den som vill bo i ett HSB-hus måste vara medlem. Exemplen är många.

Historien har visat att staten (läs partierna och ideologierna) utgör det största hotet mot föreningsfriheten. Ju mindre inskränkningar det är i den dess bättre är det. Därför Ulrika, bort med tassarna!