När man betalar ett arvode till sin styrelseordförande betalar man för ideellt arbete. I det här inlägger undersöker jag om detta är en god idé eller inte. Jag diskuterar betalda frivilliga i biståndet och en förening som använder nästan alla sina pengar till att betala förtroendevalda. Jag tittar också på vad vi kan lära av England och USA. Min slutsats är bland annat att man inte får fler eller bättre frivilliga eller förtroendevalda för att man betalar dem. Att man betalar dem beror snarare på att man inte tror på ideellt arbete.
– Inlägg nr 5 i serien om rödakorsordförandens arvode –
Efter en allmän överblick om styrelsearvoden i inlägg nr 1, tittade vi i inlägg nr 2 på de två olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser: Å ena sidan heltidsarbetande ordförande och å den andra sidan en fritidsarbetande dito stödd av en generalsekreterare. Vi konstaterade att Röda Korset blandat de två modellerna.
I inlägg nr 3 undersökte vi om Röda Korset av strategiska skäl behöver ett sådant dubbelkommando och fann att det snarare är tvärt om.
I inlägg nr 4 tittade vi på arbetsbördan och konstaterade att eftersom ett förbund med generalsekreterare alltid kan organisera och prioritera ordförandens arbete på sådant sätt att det kan utföras på fritiden så behöver inte Röda Korset arvodera sin ordförande.
I det här inlägget ska vi bredda frågan något genom att diskutera pengarnas betydelse som stimulansmedel för frivilliga och förtroendevalda. Är det i allmänhet en bra idé för en ideell organisation att betala för ideellt arbete?
Onaturligt att betala frivilliga, men det ökar
För de flesta inom den ideella sektorn i Sverige och för dem världen runt som arbetar professionellt med att organisera frivilliga är det en onaturlig tanke att betala för frivilliga för deras arbete och tid. Men detta är inte så ovanligt som man skulle kunna tro. Och det har en tendens att växa i takt med att den traditionella, tysta kunskapen om hur man driver ideella organisationer och ideellt arbete minskar i samhället. Jag ska ge två exempel på att ”frivilliga” systematiskt och i stor skala får betalt för sin medverkan.
Betalda frivilliga undergräver biståndet
I samband med att de levererar katastrofhjälp eller bistånd i tredje världen rekryterar internationella biståndsorganisationer ofta daglönare för att göra en stor del av arbetet. Dessa är inte anställda och får ingen lön, de får ett dagsarvode, traktamente eller liknande och kallas ”frivilliga”. De pengar de får är emellertid ofta ungefär lika mycket som de skulle ha fått som anställda. Om de anställs i enlighet med lokal lag och kallas anställda skulle jag inte ha någon invändning. Men att kalla dem frivilliga är fel.
Varför kallas inhyrda för frivilliga? Det kan naturligtvis i vissa fall handla om att kringgå besvärande arbetsmarknadslagar, men oftast handlar det helt enkelt om att kunna rapportera att arbetet gjorts av frivilliga. Organisationerna vill ha frivilliga, men samtidigt vill de 1) rekrytera dem snabbt, 2) inte lägga ner det organisatoriska arbete som krävs och 3) att de ska arbeta heltid under en längre tid. Dessa tre krav går emellertid inte att förena med ideellt arbete.
En mycket viktig orsak till detta missbruk av frivilligbegreppet är att de som leder arbetet på plats inte vet hur man organiserar folk på ideell basis. Det är ingen kompetens de har med i bagaget – för den efterfrågas inte av deras arbetsgivare. När ett stort antal tunga organisationer på detta sätt rutinmässigt rekryterar betalda daglönare och kallar dem frivilliga, så framstår givetvis detta som en inom biståndet etablerad och professionell metod, en metod som nya utsända medarbetare lärs upp i och tror är normal.
Det finns naturligtvis mängder av problem med detta förfarande.
Det värsta är att det skadar och undergräver det civila samhället i mottagarlandet och därmed landets ekonomiska och politiska utveckling. Det motverkar alltså syftet med biståndet.
Staten betalar frivilliga i onödan
Inom Sverige finns en besläktad företeelse, i vårt land ger nämligen staten sina frivilliga ekonomisk ersättning. Det handlar dock ofta om en symbolisk summa. Hur, var och när det började vet jag inte, men det är väl etablerat inom till exempel försvaret och kriminalvården. Och väl infört är det svårt att ta bort. Tvärt om har det en tendens att sprida sig till andra områden.
De som inte tror på ideellt arbete, betalar för det
Det jag över åren funnit vara den gemensamma nämnaren för dem som betalar sina ”frivilliga” är att de själva
inte tror på obetalt, frivilligt arbete. De vill inte själva arbeta obetalt och tror inte att andra vill det heller. Att organisera frivilliga utan betalning går inte, säger de.
För dem som inte tror på frivilliga är det självklart att människor inte ställer upp utan betalning, för dem som tror på frivilliga är det lika självklart att de gör det. Det handlar om två olika världsbilder. Det intressanta är att i sin verksamhet får bägge rätt. Det handlar om självförverkligande profetior.
Inga fördelar, bara nackdelar med att betala frivilliga
När man jämför frivilliga verksamheter i samma land och ideellt arbete i olika länder så ser man stora olikheter. Sådana variationer är naturliga. De beror på skillnader i tradition, kultur, historia, lagstiftning med mera. Men i denna mångfald framträder ändå vissa mönster. Ett av dem är att organisationer som har bra metoder för att rekrytera och organisera ideella också är de som har många frivilliga. Ett annat är att de länder vars ideella sektor till stor del består av organisationer som är bra på att organisera frivilliga också är de som har en stor andel ideellt engagerade i befolkningen.
Det ideella arbetet uppstår inte spontant, det organiseras fram.
De som betalar ”frivilliga” i u-länder gör det bland annat för att slippa besväret att rekrytera och organisera ideella. Detta kan tyckas effektivt och framgångsrikt i en akut katastrofsituation, men denna fördel är begränsad och snabbt övergående. De negativa effekterna lever däremot kvar länge. När betalningen upphör försvinner också de ”frivilliga”. Uppgiften var ju bara ett tillfälligarbete. Men kunskapen i samhället om att ”frivilligarbete” är ett lågbetalt, oftast manuellt arbete som främst utförs av arbetslösa, daglönare och studerande lever kvar under många år och blockerar alla seriösa ideella initiativ.
När jag jämfört ekonomiskt kompenserat ideellt arbete i statlig regi med det som bedrivs obetalt inom föreningslivet så har jag inte hittat någon särskild nytta eller fördel till följd av betalningen. Det är som om den inte fanns. Alltså är pengarna bortkastade.
Att skaffa sig kompetens i hur man organiserar ideellt arbete ger en påtaglig fördel för organisationen, att betala sina frivilliga gör det inte. Erfarenheterna visar att betalning till de ideellt aktiva snarare minskar än ökar rekryteringsunderlaget och dess kvalitet.
Genom att betala för frivilligt arbete suddar man ut viktiga skillnader mellan det och vanligt arbete. Därmed mister man många av det ideella arbetets fördelar och får många av det betalda arbetets problem. Ta motivationen till exempel. I det välorganiserade frivilligarbetet finns sällan motivationsproblem. Där finns en god matchning mellan verksamheten och det de ideella brinner för. Men när ”frivilliga” inte lockas av saken och verksamheten, utan av pengar är risken stor att motivationen snabbt falnar.
När man betalar för ideellt arbete så kommer så småningom krav på höjd ersättning. I Holland lär frivilliga till och med ha gått i strejk. Betalar man å andra sidan för mycket så finns risk att bidragsgivare blir tveksamma.
En förening där de förtroendevalda utgör största kostnaden
Frivilliga och förtroendevalda är inte samma sak. Jag kan kategoriskt säga att man aldrig ska betala frivilliga. Det kan jag inte säga om förtroendevalda. Det finns situationer och sammanhang där ett arvode är motiverat. Men det är undantag. I de allra flesta föreningar arbetar de förtroendevalda helt ideellt. Det finns dock en begynnande tendens i Sverige att införa styrelsearvoden, inte bara centralt och regionalt, utan, vilket är mycket värre, också lokalt. Detta har lyckligtvis ännu inte tagit sig några större proportioner, utom inom politiken. Utveckling kan därför hejdas.
I vanliga fall när föreningar betalar arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda så rör det sig om en mindre del av budgeten. Men att införa arvoden är ett vägval och början på en utveckling. Denna kan mycket väl leda till att merparten av pengarna spenderas på de förtroendevalda. En sådan extrem utveckling är knappast troligt, säger du. Jo då, jag har nyligen stött på ett sådant exempel (
Uppsala Nya Tidning 10/3 och
Hyresgästföreningen):
”Hyresgästföreningen i Uppsala använde nästan alla sina medel för att betala sina förtroendevalda under förra året. Nära 400 000 kronor gick till arvoden och olika ersättningar.” Hela 95 % av föreningens anslag har gått till de tio förtroendevalda, vilket bidrog till ett underskott på 84 000 kr. Ordföranden menar att ”pengarna är ett mått på hur mycket våra förtroendevalda uträttat”. De förtroendevalda har utöver ett fast styrelsearvode fått betalt för allt föreningsarbete de gjort. De har ”varit ute på möten, hjälpt lokala föreningar, svarat på remisser, varit på utbildningar, stöttat medlemmar och ansvarat för kommunikation med andra organisationer”.
De arbetsuppgifter som nämns är ganska typiska för föreningar av den storleken. Det ovanliga är kanske att allt utförs av förtroendevalda och att volymerna är så stora – bägge företeelserna en ren följd av arvodessystemet får man förmoda.
De som förordar styrelsearvoden i ideella föreningar menar att sådana gör det enklare att finna goda kandidater och leder till bättre styrelser och bättre styrelsearbete. Om dessa teorier stämmer bör alltså den välbetalda styrelsen för Hyresgästföreningen i Uppsala vara bland de bästa i Sverige och dess valberedning bör ha ett lätt jobb.
Är det någon av läsarna som tror att det verkligen är så? För min del tror jag det inte. Jag tror att styrelsen varken är bättre eller sämre än liknande styrelser. Jag ser klara indikationer på brister i styrelsearbetet och i organisationen av dess verksamhet i den knapphändiga informationen ovan. Och inte heller tycks föreningen ha lättare än normalt att hitta förtroendevalda. I en uppföljande notis i Uppsala Nya Tidning 27/3 rapporterades nämligen att valberedningen fått nya arvodesregler med argumentet ”att mötesarvoden kan ger mer ersättning om valberedningen har svårt att finna kandidater till förtroendeuppdrag”.
Vanligen är förtroendevalda föreningens viktigaste resurs. I detta fall är de tvärt om föreningens största kostnad.
Att en förening med en så pass stor budget låter det mesta av pengarna gå till arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda är besynnerligt. Det är inte uppenbart olagligt, men skulle kanske kunna prövas ur skattesynpunkt. Det bryter förmodligen inte heller mot demokratiska principer. Beteendet hade antagligen inte accepterats av en bidragsgivare, men i detta fall finns väl ingen sådan, föreningen får sina anslag från regionen. Enligt min mening är det dock en långt driven misshushållning med föreningens medel. Det troliga är att föreningen och dess 9 000 medlemmar skulle ha klarat sig minst lika bra som nu om den hade en ideellt arbetande styrelse som organiserat föreningsarbetet bättre.
Min erfarenhet är att misshushållning uppträder i föreningar som har lättförtjänta inkomster, som har för stora inkomster i förhållande till ambition och verksamhet, som stagnerat eller som har ett oklart syfte. Ofta handlar det om en kombination av orsaker. Prognosen för sådana organisationer är inte god. Men om medlemmarna verkligen vill, så kan de bota sjukan.
När förvandlas legitima arvoden till misshushållning? Det kan diskuteras. Mitt förslag är att arvoden till ledande förtroendevalda i ideella föreningar är misshushållning om de betalas ut fastän de inte behövs för att organisationen ska fungera tillfredsställande, är större än vad de skulle behöva vara eller utgör en alltför stor andel av omsättningen. I alla tre fallen handlar det om bedömningar. Dessa bedömningar ska i första hand styrelsen göra, men ytterst årsmötet.
Framgång utan arvoden – exemplet England
Att ideella föreningar kan fungera och växa utan att betala arvoden till förtroendevalda är väl känt från vår historia. Gäller det även i dagens materialistiska samhälle? Varför inte? Vad är det egentligen som ändrats inom det ideella arbetet som gör arvoden nödvändiga idag? Handlar det inte snarare om okunskap, brist på tilltro och dåliga förebilder?
Låt oss se vad vi kan lära av England. Befolkningen i detta rika välfärdsland har som i Sverige ett stort ideellt engagemang. England var en av förebilderna när de svenska folkrörelserna växte fram på 1800-talet. Idag har England en aktiv och välorganiserad ideell sektor som inspirerar till många internationella trender.
I England får frivilliga inga ekonomiska ersättningar annat än för rena utlägg. Detta har på intet sätt hindrat organisationerna från att hitta frivilliga. En viktig anledning till den restriktiva hållningen är arbetsmarknadsreglerna. Ingen organisation vill riskera att deras frivilliga klassas om till fast anställda.
De förtroendevalda i ideella organisationerna i England får normalt inga arvoden. Det beror bland annat på den starka ”charity”-traditionen. Detta har inte hindrat även de allra största organisationerna från att hitta kompetenta ordföranden och styrelseledamöter.
”Charities” är de tongivande bland de icke-politiska, ideella organisationerna i England. Det finns 180 000 sådana. De har särskilda privilegier inom bland annat skatte- och insamlingsområdet. Benämningen är en juridisk term. Den anger att man är godkänd, registrerad och övervakad av
Charity Commission. ”Charity” översätts ofta till ”välgörenhetsorganisation”, men betyder snarare ”allmännyttig organisation”.
Tidigare var det helt förbjudet för en ”charity” att betala arvoden till sina förtroendevalda. Detta har lättats upp något på senare år, men fortfarande måste en ”charity” som vill göra det först få tillstånd från Charity Commission.
Brittiska Röda Korset med sina 27 000 organiserade frivilliga och nära 3 000 anställda är en ”charity” och betalar inga arvoden till sina förtroendevalda. (Se
Trustees' report and accounts 2008.)
Framgång utan arvoden – exemplet USA
Låt oss också se vad vi kan lära av USA. Den mest synliga delen av ideella sektorn där består av 501(c)-organisationen, vanligen kallade ”nonprofit organizations” (NPOs) – icke-vinstdrivande organisationer. De och deras givare har skatteförmåner. Men då måste organisationerna uppfylla vissa krav, vara registrerade på rätt sätt och varje år fylla i och sända in blankett 990 till skattemyndigheten. I den måste de bland annat ange vilka utbetalningar de gjort till nuvarande och tidigare styrelseledamöter. Sådana betalningar måste följa vissa regler annars kan organisationen bli skattepliktig.
Det är alltså tillåtet för skattebefriade organisationer i USA att betala arvoden till styrelseledamöter. Men enligt en
undersökning gjord av BoardSource är det ovanligt. Bara 3 procent av organisationerna i undersökningen betalade arvoden till styrelseledamöter. Arvoden var vanligast i stora, komplexa organisationer som sjukhus och stora fonder.
Amerikanska Röda Korset, med mer än en halv miljon organiserade frivilliga och 35 000 anställda, betalar inget arvode till sina förtroendevalda.
Betalning och kompetens
Det finns, vad jag vet, ingen forskning som visar att det är lättare att få kompetenta personer till ideella uppdrag om man betalar ett arvode. Inte heller finns det forskning som visar att ett högre arvode till ordföranden i en ideell organisation ger tillgång till en högre kompetens. De som hävdar att det är så gör det utifrån förmodanden. Kanske jämför de med resonemangen inom näringslivet, men inte heller där finns sådana bevis enligt professor Lennart Sjöbergs blogg
Psykologi samhälle kultur.
De som rekryterar VD:ar till aktiebolag brukar motivera höga lönerna med att det råder konkurrens på marknaden om de bästa kandidaterna. När det gäller de gäller förtroendevalda och framförallt ordföranden i ideella organisationer så finns varken någon sådan marknad eller någon sådan konkurrens. Kandidaterna sållas fram ut en mycket begränsad krets med en mycket speciell erfarenhetsprofil. Kretsen består i första hand av organisationens egna medlemmar. Det är sällan klokt att hämta sina högsta ledare helt utifrån. Ledare väljs heller inte i första hand utifrån sin kompetens, utan utifrån det förtroende väljarna har för honom eller henne. Dessutom bör man komma ihåg att kompetens i näringslivssammanhang och i ideella sammanhang är två helt olika saker.
Slutsatser
Vad betyder detta för en organisation som Svenska Röda Korset? Detta är mina slutsatser:
- Betala inte frivilliga och ge inga arvoden till förtroendevalda för deras normala insats.
- Organisera och stöd frivilligas och förtroendevaldas arbete på sådant sätt att det normalt kan utföras på fritiden.
- Fastställ regler för hur arvoden kan betalas i exceptionella situationer.
Inlägg
