En föreningsstyrelse har begränsad makt

Det är inte ovanligt att styrelsens makt i ideell förening överskattas. Det sker ofta i media, men ibland även bland föreningsaktiva och inom styrelser, som då tar sig mer makt än de har. Det kan bero på misstaget att tro att en föreningsstyrelse skulle ha samma makt som en bolagsstyrelse. Men ideella föreningar är demokratiska. Där är det medlemmarna som har makten och som på årsmötet fattar alla tunga beslut. Det styrelsen har egen rätt att besluta om är begränsat. 

Att en ideell styrelse fattar ett beslut den inte har rätt till kan förvisso bero på medvetet maktmissbruk, men beror inte sällan på ren och skär okunnighet. Jag har stött på bägge varianterna. Enligt de spelregler som gäller för ideella föreningar ska årsmötet eller extra årsmötet i sådana situationer ta styrelsen i örat. Vid grova övertramp bör styrelsen avsättas med förvägrad ansvarsfrihet och en ny styrelse väljas. En möjlighet finns då för föreningen att utkräva skadestånd.

En viktig orsak till att föreningsstyrelsers makt överskattas är influenser från näringslivet. Börsnoterade aktiebolag utmålas allmänt som mest effektiva. Mot den bakgrunden är det kanske inte underligt, om än olyckligt, att en del ser dem som föredömen även för föreningar.

Besluts- och ledningsstrukturen i ideella föreningen är årsmöte, styrelse och ordförande. Aktiebolagets har samma uppsättning med tillägg av verkställande direktör (VD). Likheten beror på att aktiebolaget - i vart fall i detta avseende - konstruerats med föreningen som förebild. Men likheten är bedräglig, makten fördelas nämligen olika i de två strukturerna. Det beror på respektive organisationstyps särdrag.

Aktiebolaget är ett företag med specialiteten att kunna locka och med vinst belöna investerare. För att skapa vinst tvingas det vara effektivt. Föreningen har inga investerare och delar inte ut någon vinst. Dess särskilda specialitet - en följd av det unika demokratiska beslutsfattandet - är förmågan att mobilisera, engagera och organisera medlemmar. Att det demokratiska beslutsfattandet är långsamt är ingen nackdel; för föreningen är demokrati viktigare än effektivitet.

I det börsnoterade aktiebolaget sköter styrelse och VD företaget med hjälp av anställda. Aktieägarna varken förväntas eller får engagera sig. Tillsammans äger de bolaget, men det ägarinflytande som utövas på stämman är rätt begränsat. Stämmans viktigaste styrmedel är att välja rätt personer till styrelsen.

I föreningen däremot spelar medlemmarna huvudrollen, ja rent av alla roller. De samlas till årsmöte,  bland dem väljs styrelse, revisorer och andra funktionärer, de är de aktiva som som hjälper styrelsen med föreningens aktiviteter, och normalt utgör de också målgrupp för föreningens verksamheter. Utan medlemmarna ingen förening, inga resurser och ingen verksamhet.

Medan bolagsstyrelsen ser sina aktieägare - en för företaget noga räknat ganska extern resurs - en gång om året, är föreningsstyrelsen helt beroende av och involverad med sina medlemmar året om.

Sådana skillnader har enorm betydelse när stämman eller årsmötet samlas. I föreningen består mötet av personer som har avsevärt mycket större engagemang, insyn och direkt och indirekt inflytande på sin organisation än vad de gängse aktieägarna någonsin har. Medlemmen är brett intresserad av sin förening, aktieägaren bara av ägarfrågor. En annan viktig skillnad är att närvarande medlemmar har var sin röst på årsmötet, medan aktieägarna har röstetal i proportion till antalet aktier de kontrollerar, vilket givetvis innebär att storägare har stort inflytande och övriga litet.

Dessutom, hur makt och befogenheter fördelas i aktiebolag följer av aktiebolagslagen. Den ger en särskild roll och stark makt till styrelse och VD. Någon motsvarande lag för ideella föreningar finns inte. En förening regleras istället av sina egna stadgar och därutöver i första hand av god föreningssed. Dessa normkällor prioriterar demokrati och lägger därför makten hos årsmötet. För föreningsstyrelsen är också lagen om sysslomän tillämplig. Den håller också styrelsen ansvarig inför sin uppdragsgivare, årsmötet.

En enkel översikt över roller och befogenheter i det börsnoterade aktiebolag respektive den ideella föreningen ser ut så här:

• Stämmans/årsmötets roll: 
• I aktiebolaget: Trots att stämman är bolagets högsta beslutande församling har den en ganska begränsad roll eftersom aktiebolagslagen ger styrelse och VD stort mandat. Främst bevakar den aktieägarnas intresse gentemot företagsledningen. Dess främsta styrmedel är att tillsätta, övervaka och vid behov byta ut styrelsen. 
• I föreningen: Årsmötet är verkligen föreningens högsta beslutande församling. Den väljer, övervakar och vräker styrelsen och ger den bindande direktiv genom att fastställa ändamålet, stadgarna, strategin, verksamhetsplanen, budgeten, investeringar, policy, organisatoriska förändringar, medlemsavgiftens storlek med mera. 
• Styrelsens roll:  
• I aktiebolaget: Bolagsstyrelsen förvaltar och förräntar aktieägarnas kapital, utser och entledigar VD samt övervakar och vägleder dennes arbete. Den fastställer också bolagets planer och mål och beslutar om alla större investeringar. 
• I föreningen: Styrelsen förvaltar och leder föreningen inom ramen för stadgarna och årsmötets delegeringar och direktiv.
• Ordförandens roll:  
• I aktiebolaget: Styrelsens ordförande planerar, sammankallar och leder styrelsemötena och eventuellt verkställande utskott. Detta sker i samarbete med bolagets VD.
• I föreningen: Utöver att leda styrelsens arbete och tillsammans med styrelsen leda föreningens arbete så är ordföranden föreningens främste företrädare och talesman.
• Chefens roll:
• I aktiebolaget: Det börsnoterade aktiebolaget måste enligt lag ha en verkställande direktör underställd styrelsen. Det är en maktposition med stora befogenheter. VD leder och företräder företaget och kontrollerar ensam personal och resurser i hela organisationen.
• I föreningen: Även föreningar kan ha anställd chef. Jämfört med bolagets VD har han eller hon dock en mycket svag ställning då alla befogenheter är delegerade från styrelsen och alltså inte kan vara större än de befogenheter styrelsen har. 

Aktiebolaget är rätt organiserat för sin logik och sitt ändamål, ideella föreningen för sitt. Att efterapa aktiebolaget är alltså ingen lösning för föreningen eller vice versa, det skadar organisationen, gör den svagare.

Slutligen, om det behövs kan föreningen givetvis utöka styrelsens beslutsmandat. Det kan ske genom att i stadgarna ge styrelsen rätt besluta i vissa angivna frågor. Det kan också ske genom att årsmötet beslutar att till styrelsen delegera beslutanderätt i viss fråga. Sådan delegering är dock endast giltig om den inte strider mot stadgarna.

----------------
Anm. Det finns många varianter av demokratiska föreningar och även odemokratiska. Den variant jag tagit som exempel ovan är den absolut vanligaste typen av ideell förening. Den som är lokalt förankrad, samlar individer som medlemmar, har årsmöte och styrelse, men sällan någon anställd. Se till exempel Föreningar är demokrati.

Föreningarna är demokrati

Att kalla föreningar "en skola i demokrati" är att förminska deras demokratiska roll. Föreningarna är demokrati. Historiskt sett är de till och med all demokratis ursprung och förlaga. Och skulle politik och stat framöver urarta kommer medborgarna att behöva sina föreningar som försvar.

Föreningsdemokratin är ingen övningsuppgift, den levs och utövas. Den genomsyrar såväl föreningarnas struktur som arbete. Det är medlemsdemokratin som gör föreningarna möjliga. 

Medlemsdemokrati i sin renaste form hittar man i de lokala föreningarna, de på gräsrotsnivå. Det är de lokala, små och självfinansierade ideella föreningarna som är Sveriges mest demokratiska institutioner. Men det gäller bara de som baseras på god föreningssed.

Det som gör föreningen speciell, det unika som skiljer den från varje annan typ av organisation (till exempel företag) eller brist på organisation (till exempel nätverk), är att i den är alla jämlika.

När jämlikar vill arbeta målinriktat tillsammans i organiserad form behöver de ett trovärdigt, enkelt och tillförlitligt system för att 1) slå fast ett gemensamt mål och 2) tillsätta, granska och avsätta ledningen. Föreningsdemokratin är svaret på dessa behov. Därför uppstod föreningarna fordomdags och därför kommer de också att finnas kvar i framtiden.

Det som möjliggör jämlikheten är föreningsdemokratin och dess institutioner, framförallt ändamålsparagrafen, stadgarna, årsmötet, styrelsen och revisorerna. Ramarna för dessa finns inte i lag utan i god föreningssed, den tysta, erfarenhetsbaserade kunskap som dagens föreningsliv ärvt från tidigare generationer.

Föreningsdemokratin gäller endast för medlemmarna. Endast de kan fatta föreningens beslut och välja dess funktionärer. Varje utomståendes inblandning minskar demokratin. Förekomsten av anställda i en förening är alltså inte oproblematiskt, men det får vi diskutera en annan gång.

Även dagens partier kan bli folkrörelser

Häromveckan arrangerade Sektor3 med flera konferensen ”Partiernas väg ur krisen”. Samtidigt kom tidskriften Kurage ut med ett nummer på samma tema. Det var ett bra initiativ. Frågan behöver lyftas fram och diskuteras.

Den kris som åsyftas är att partierna tappar sina medlemmar. På 30 år har de tillsammans förlorat fem av sex medlemmar. En del tror att nedgången fortsätter och att de traditionella partierna försvinner helt om några år. Men någon risk för det finns inte, vilket jag visade för några år sedan i ”Partierna dör inte ut”. SCBs studier har nämligen visat att det är medlemmar utan arvode som lämnar, de med arvoden blir kvar. Det i sin tur leder till en rad särskilda demokratiska problem som vi inte tar upp här.

Mitt intryck är att ”partiernas kris” mest är en fråga för statsvetare och andra utomstående. Partierna själva verkar inte bry sig. För dem fungerar det ju bra ändå. Jag känner igen mönstret från andra folkrörelser: I början ses medlemstapp som kris och bemöts som sådan, men om motåtgärderna misslyckas så anpassar sig organisationen och slutar se tappet som ett problem.

Men ett strategiskt problem är det ju förstås. Antalet medlemmar är folkrörelsens främsta mått på sin förmåga att nå ut och mobilisera; att tappa medlemmar är för partierna att lokalt – där väljarna finns – tappa muskler och inflytande. Det är att bli mindre uthålliga och mer sårbara politiskt och mer beroende av pengar och massmedia.

För en del folkrörelser spelar en sådan nedgång inte så stor roll kanske, men för partier, som ju är kampanjorganisationer, borde det göra det. Det parti som framöver förmår göra sig till en folkrörelse kommer att få ett stort övertag över de andra partierna både i och mellan valen. Ett sådant parti formar opinion och sätter agenda, inte bara tillfälligt då och då genom PR och utspel, utan permanent som ett grundackord i samhällsdebatten, något som alla andra aktörer (även media) måste ta hänsyn till. Ett parti med folkrörelserötter kan ändra samhället, inte bara förvalta det.

Får man tro statsvetarna och deras opinionsmätningar är det inte längre möjligt för ett parti att bli folkrörelse. Trots att svenska folket är politiskt intresserat, säger de, så är det få som kan tänka sig att bli partimedlemmar.

Men det finns ett stort fel med den analysen. Det går nämligen inte att med opinionsmätningar förutsäga kommande ideellt engagemang.

Visst finns det en del personer – som undersökningarna faktiskt förutsätter – som blir ideellt aktiva eller går med i en förening (läs gärna parti) som ett resultat av planering, men det är en minoritet. Bara dessa få kan i förväg säga att de överväger att bli aktiva eller medlemmar. De flesta andra har inte ens tänkt på saken. Vilket inte hindrar att också de kan bli ideellt aktiva eller medlemmar, fast inte av överlagt val, utan därför att livet plötsligt tog sig just den vändningen.

Det finns naturligtvis latenta skäl till engagemanget hos personen, men den direkt utlösande faktorn är en interaktion mellan honom eller henne och en medlem i den värvande organisationen. Att detta kanske helt spontana möte sedan verkligen leder till en lyckad värvning beror naturligtvis på att organisationen i sin helhet står redo att snabbt fånga upp och välkomna den nye aktive eller medlemmen.

Ideella organisationer (läs gärna partier), som lokalt saknar en bred interaktion med potentiella medlemmar och/eller uppfångstmetod, blir inga folkrörelser oavsett hur mycket resurser och tid man centralt satsar på medlemsvärvning.

Problemet med de krympande partierna är alltså inte att medborgarna inte längre vill bli partimedlemmar, utan att dagens partier inte längre, som förr, lokalt förmår blåsa liv i, mobilisera och fånga upp medborgarnas slumrande intresse.

Att det är så beror på partierna själva. Detta är något de kan ändra på om de vill.

Medlemstappet i Svenska kyrkan

TT skriver oklart om medlemstappet i Svenska kyrkan. Om det bara är en procent är det mycket väsen för ingenting. Men jag tror att den stora prövningen ännu inte börjat.

“72 000 medlemmar har lämnat Svenska kyrkan det senaste året. Kyrkan skyller raset på lågkonjunkturen. Andra bedömare anser att orsaken är dålig kommunikation.”

Detta enligt en artikel från TT som Uppsala Nya Tidning (UNT) publicerade 3/12. Det framhålls som särskilt anmärkningsvärt att minskningen nu är större än den varit sedan 2004.

Varför minskar medlemsantalet? TT-journalisterna har låtit frågan gå till kyrkans informationschef, en professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, en trendkonsult och en biskop.

Märkligt nog har de inte frågat någon expert på medlemsfrågor eller någon som dagligen arbetar med sådana i någon annan ideell organisation.

Vanligt skylla medlemsras på omvärlden eller avgiften

Det är ytterst vanligt att medlemsorganisationer skyller medlemstapp på yttre omständigheter. Men så gott som alltid är det organisationens egen struktur eller beteende som är den egentliga orsaken.

Det är också vanligt att medlemmar skyller på avgiften eller dess storlek när de lämnar. Men förutom i de fall då medlemmen verkligen saknar pengar, så är avgiften då bara en symbol för viktigare orsaker.

Svårt analysera Svenska kyrkan

När det gäller medlemstappet i Svenska kyrkan är det svårare än normalt att göra en analys – särskilt utifrån. Det finns inget riktigt bra att jämföra med. Kyrkan är som ideell organisation enormt stor och dominant. Den var tills för bara några år sedan statlig. Det var för inte så länge sedan obligatoriskt att vara medlem. Medlemsavgiften tas ut som skatten. Avgiftens storlek överstiger vida vad ideella organisationer tar normalt . Detta är några av de ovanliga faktorer som definitivt påverkar medlemsfrågan idag.

En speciellt intressant fråga är: På vilket sätt är medlemskapet i kyrkan idag annorlunda än vad det var på den statliga tiden? Vad är skillnaden i innebörd för den enskilde?

Transformering nödvändig, men svår

När kyrkan slutade vara statlig och blev en privat organisation som juridiskt baseras på sina medlemmar (såsom den var innan Gustav Vasa) så måste den givetvis genomgå en organisatorisk transformering från statsbyråkrati till en medlemsdemokratisk organisation. Enligt min bedömning har den processen inte kommit igång ännu.

För att minimera de risker och skador som organisationsförändringar förorsakar kan man antingen gå direkt och snabbt fram, eller också indirekt och långsamt, d.v.s. försiktigt, bit för bit. Man vill inte hamna i det kaos som uppstår om processen upplevs som dramatisk och förvirrande och samtidigt är utdragen och seg.

Med tanke på kyrkans komplexa struktur och ideologi och superlånga tradition som organisation kommer en transformering att bli besvärlig. Den kommer också att kräva ett starkt och dynamiskt ledarskap och måste bygga på väl genomtänkta strategier. Kanske finns dessa redan utformade?

Att en transformering kommer att påverka medlemsantalet är fullt klart. Hur det påverkas beror till stor del på strategin. Efteråt kommer det att stabilisera sig på en ny normal nivå. Vilken den är för en icke-statlig, svensk folkkyrka är det ännu ingen som vet.

Om ingen transformering sker, d.v.s. om kyrkan fortsätter agera som vore den beroende av staten (och partipolitiken) och inte av sina medlemmar och aktiva, så kommer medlemsantalet också att minska. Min gissning är att den minskningen på sikt kommer att bli mycket mer dramatisk. Kanske går botten ur. Men inget tyder på att en sådan process har börjat ännu.

Utträden eller medlemstapp?

Tillbaks till artikeln. På sin viktigaste punkt är den märkligt otydlig. Handlar det om att 72 000 medlemmar aktivt har begärt sitt utträde? Eller är det så att det totala antalet medlemmar har minskat med 72 000? Det är två helt olika saker.
Om minskningen totalt ligger på drygt en procent är det egentligen inte mycket att tala om. I de flesta folkrörelser skulle man se det som tämligen stabilt. Detta skulle TT-journalisterna säkert fått höra ifall de också intervjuat någon som i folkrörelse arbetar med medlemsfrågor.

En enprocentig minskning är en icke-nyhet. Den framtida minskningen riskerar att inte vara det.

Kyrkostämman avskaffas – klok strategi?

Bara några dagar efter att jag publicerade min förra blogg, rapporterade Uppsala Nya Tidning (UNT 17/1) att Östuna församling strax utanför Knivsta nu håller sin allra sista kyrkostämma. För den som funderar över Svenska kyrkans framtida framgång är det en mycket intressant artikel.

Kyrkostämmans uppgång och fall
Kyrkostämman har sina rötter i sockenstämman som etablerades i slutet på 1200-talet. Från början behandlade den socknens alla angelägenheter, såväl kyrkliga som världsliga, men 1862 separerades de två. Sockenstämman är alltså anfader till både kyrkostämman och dagens kommuner.

När den skapades byggde sockenstämman på redan etablerade demokratiska traditioner som fanns inom det medeltida och förmedeltida föreningslivet. Med dem lades grunden för ett starkt demokratiskt lokalt självstyre.

Den direktdemokrati som sockenstämman vilade på har numera försvunnit helt inom kommunalpolitiken och nästan helt inom kyrkan. Den sista resten, kyrkostämman, har endast levt kvar i de allra minsta församlingarna, de med färre än 500 röstberättigade medlemmar. Enligt UNT rör det sig om 17 stycken i hela Uppland. Och nu försvinner den helt. Det beslutade Kyrkomötet 2007.

Kyrkostämmans roll
Förr hade kyrkostämman stor betydelse. ”Det var här som alla beslut, problem och ekonomiska frågar inom församlingen togs upp och avgjordes. I dag har den förlorat en stor del av sin makt. Den enda betydelsefulla uppgiften är numera att utse ett kyrkoråd”, skriver UNT och fortsätter:

”Förr i tiden hölls kyrkostämma två gånger om året och extrainkallade stämmor var vanligt när någon viktig fråga skulle avgöras. Men i och med att beslutsorganets makt ebbat ut har också stämmorna blivit färre och mindre välbesökta. I Östuna församling hölls den senaste för tre år sedan när kyrkorådet skulle väljas. Cirka 15 personer deltog.”

Leder till minskat engagemang
Kyrkostämmans ordförande Wille Palmgren och kyrkorådets ordförande Kim Nylander i Östuna anser att avskaffandet kommer att leda till minskat ideellt engagemang.

Min kommentar
Svenska kyrkan är numera en ideell organisation, men den har ännu inte anpassat sin organisationsstruktur och sitt sätt att verka till denna nya logik. Det är ganska naturligt. I mycket stora organisationer tar det tid t.o.m. att börja förändras i rätt riktning. Ofta krävs en större kris för att det ens ska bli av.

Nu till frågan om kyrkostämman:

Indirekt demokrati är nödvändig i förbundsstrukturer, men inte på gräsrotsnivån. Där fungerar det bäst om styrelser väljs på och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla medlemmar är inbjudna.

Antalet medlemmar som verkligen kommer på årsmötet är vanligen inte så stort – det är de mest engagerade som kommer. Men deras engagemang är toppen på ett isberg. Utan dem försvinner även övriga. Att få kommer till årsmötet är därför inget skäl att avskaffa det.

Det är naturligtvis viktigt att ett årsmöte har mandat att fatta beslut om alla viktiga frågor som rör medlemmarna. Att ha mötet fast utan ansvar är skendemokrati. Det leder i sig till lågt deltagande. Ökat ansvar leder till ökat engagemang.

Utanför de allra största städerna har små församlingar största förutsättningarna att skapa den samhörighet och det engagemang som leder till aktiva medlemmar och många medlemmar. Sådana små församlingar kommer att fungera bäst ifall de leds av styrelser som väljs av och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla församlingsmedlemmar är inbjudna.

Alltså, om Svenska kyrkan vill öka det ideella engagemanget och hejda medlemstappet, så vore det klokt att öka antalet små församlingar, återinföra kyrkostämman och att ge stämman ett ökat mandat.

Partierna dör inte ut

Medlemsantalet i de politiska partierna minskar år från år. Det har varit en tydlig trend i åtskilliga år och rapporteras regelbundet i media.

TV Aktuellt återkom till frågan i går (8 maj). Den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson hade med hjälp av statistiken 1991-2007 räknat framåt. Om trenderna fortsätter oförändrade, menar han, kommer Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. (Någon liknande prognos för övriga partier går inte att skapa.) Hur går det då med demokratin, undrade han?

Men prognosen är fel, vilket är lätt att visa. Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte.

Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten.

Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura.

Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning? Går det verkligen att upprätthålla skillnaden mellan förtroendevalda och tjänstemän i parti och politik när de alla arbetar heltid och mot ersättning?

Jag tror inte det är försent ännu, men ganska snart. Jag tror att de största partierna, om de vill, kan vända utvecklingen. Men då måste de ta itu med sitt största folkrörelseproblem, hur garantera att inte oarvoderade medlemmar ständigt missgynnas i det inre partiarbetet?

Är medlemmar mindre trofasta idag?

Det sägs ofta att folkrörelsernas medlemmar är mindre trofasta idag än förr. Det beror på ökad individualism etc. Det är alltså medlemmarnas fel. Men jag vill påstå att det lika gärna kan vara folkrörelsens.

Mellan medlemmar och folkrörelse råder en interaktion, ett samspel. En viss typ av interaktion ökar medlemslojaliteten, en annan minskar den.

Om en folkrörelse tappar medlemmar ska den studera både medlemmarna och sitt eget beteende. Framförallt ska den studera sin och medlemmarnas interaktion.

Många folkrörelser började på allvar tappa medlemmar när de centraliserade uppbörden. Förr gick aktiva runt och "sålde" medlemskorten. Då fanns en mänsklig relation mellan medlem och organisation. Nu kommer ett anonymt inbetalningskort.

Förr fanns ett otal små lokalavdelningar. I var och en av dem hade styrelsen en personlig kontakt med medlemmarna. Numera har de flesta lagts ner eller slagits ihop. Sådana avdelningar lockar inte till aktivitet, och låg aktivitet ger låg lojalitet.

I dagens föreningsliv är de flesta medlemmar anonyma. Hur mycket förening är det?