Politiska partier måste förstås som ideella föreningar

Politiska partier är inga statliga organ. De är ideella föreningar och måste förstås som sådana.  

En ledare i Uppsala Nya Tidning tar upp problemet med lokalt folkvalda som lämnat sina uppdrag i förtid. Trettiotre kommunpolitiker i Uppsala län hade vid årsskiftet gjort så. Påfallande många av dem var från SD. Se "De tomma stolarna är ett demokratiproblem" (UNT 2020-01-04).

I sin diskussion kring avhoppen stöder ledarskribenten sig främst på statsvetare. Kanske inte det mest naturliga valet kan man tycka. De politiska partierna styr stat och kommun och hör i denna roll  definitivt till statsvetarnas gebit. Men partierna själva är inga statliga organ och fungerar inte som sådana, de är ideella föreningar. För att förstå hur de fungerar krävs därför främst kunskap och kompetens om föreningar och föreningsliv. Har de åberopade verkligen det?

Låt oss titta på några av deras utsagor utifrån ett föreningsperspektiv:

Första utsagan: Studier har visat "att frånvaroproblemet främst tycks finnas hos mindre eller nyare partier".

Uttalandet tycks auktoritativt, men är oklart och knappast sant. Vore det sant skulle inte SD, som varken är mindre eller nyare, stå för ovanligt många avhopp. Huvudproblemet är ordet parti. Om alla partier organisatoriskt var av samma typ av skulle ordet fungera, men det är de inte. I vårt land är visserligen alla ideella föreningar, men organisatoriskt är vissa landsomfattande förbund och andra lokala föreningar.

Den som söker skälen till avhopp från kommunfullmäktige kan i förbunden inte finna dem på partinivå. Orsakerna finns ju inte centralt hos partistyrelsen eller regionalt hos distriktsstyrelserna, de finns lokalt, i de många lokalavdelningarna. Det är dessa som ska undersökas och sedan jämföras med föreningarna.

Den som ska studerar riksdagspartierna lokalt måste beakta att varje lokalavdelning i ett förbund har sitt eget inre liv, sin egen utveckling. Precis som föreningar kan varje lokalavdelning genomgå cykler av uppgång, stabilitet och fall beroende på till exempel kompetensen hos dem som för tillfället sitter i ledningen, på politiska konflikter och annat. Därför saknar också utsagans "mindre eller nyare" meningsfull klarhet. Partier som på riksplanet är både större och äldre kan nämligen mycket väl lokalt här och där ha lokalavdelningar som kan beskrivas som "mindre eller nyare".

Andra utsagan: "Samtidigt ökar risken för turbulens eftersom partierna har svårt att locka nya medlemmar, och därmed sänker ribban för vilka som ska stå med på valsedlarna."

Notera att begreppet "parti" här används här på samma oprecisa sätt som ovan.

Om att "locka nya medlemmar": En förening respektive lokalavdelning växer om den genom sitt sätt att arbeta har förmåga att såväl locka som att behålla medlemmar. Förbund kan visserligen värva nya medlemmar med centrala kampanjer, men de för att behålla dem helt avgörande momenten, att välkomna dem in i gemenskapen och dra in dem i verksamhet sker alltid lokalt, alltså i lokalavdelningarna och där kan förmågan skifta.

Om att "sänka ribban": I demokratiska förbund är lokalavdelningarna självstyrande. Det är avdelningens medlemmar samlade till möte som väljer partiets kandidater. Sådana möten har sin egen dynamik och kan bara delvis påverkas uppifrån. Ett riksdagsparti kan alltså inte samordnat "sänka ribban" i partiet. Men ribban kan naturligtvis sjunka ändå som en allmän tendens bland lokalavdelningarna, som en effekt av ny policy, eller om det inte finns tillräckligt med ideala kandidater. Det normala torde ändå vara att inför ett och samma kommunalval vissa lokalavdelningar i praktiken höjer ribban, vissa sänker den och  majoriteten ligger still.

Frågan är dock vad som menas med "ribban". Vilka krav ska medlemmarna ställa på kandidaterna utöver de politiskt och organisatoriskt relevanta för att stävja tomma stolar? Det naturliga är väl att vilja se bevis på stabilitet och uthållighet, till exempel genom lång och trogen tjänst. Varför skulle en välfungerande lokalavdelning i ett etablerat parti låta sig representeras av helt oprövade kort? Annat är det förstås för ett helt nybildat parti, eller ett parti (läs förening eller lokalavdelning) vars kommunala representation snabbt ökat, som just halverats i  en partikonflikt, eller som snabbt önskar göra inbrytningar i nya väljargrupper, ett sådant kan givetvis bli tvunget att föra upp helt nya och oprövade medlemmar på vallistorna.

Tredje utsagan: "... antalet (kommunalt) förtroendevalda (har) blivit mycket färre sedan 1950-talet. Trots de färre uppdragen har alltså partierna svårt att locka till sig intresserade."

1950 fanns nära 3 000 kommuner. Idag återstår en tiondel. Det är bakgrunden till att vi idag har betydligt färre kommunalt förtroendevalda än förr. Ledaren antyder att denna utveckling bör ha underlättat för partierna. Men det är precis tvärt om. 

Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära. När en förenings geografiska utbredning eller medlemsantal ökar kraftigt blir den föreningsmässigt mindre effektiv.

"Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära."

Sammanslagningen av små kommuner till större och sedan vidare till dagens storkommuner följdes av en motsvarande geografiska anpassning av partierna.

Om man i ett förbund slår samman små lokalavdelningar till större måste man räkna med att antalet såväl medlemmar som ideellt aktiva minskar. Så har också skett i alla berörda partier. Men det är inget unikt för just dem. Alla folkrörelser som genomfört sådana förändringar har tappat medlemmar och lokal förmåga.

Kommunsammanslagningarna resulterade för partiernas del i svagare organisationer lokalt och svagare anknytning till lokalsamhället. Utvecklingen som minskade antalet förtroendevalda i kommunerna har alltså inte alls underlättat, utan istället gjort det svårare för partierna lokalt att skaka fram lämpliga kandidater.

Utsagan tycks dessutom förutsätta att ideella föreningar har reserver av ideellt aktiva som vid behov kan kallas in i tjänst. Men några sådana reserver finns inte. Ideella föreningar har vid varje given tidpunkt precis så många ideellt aktiva som verksamheten kräver. De medlemmar som inte är indragna i verksamheten är nöjda med det och har normalt inte för avsikt att bli aktiva. Endast under mycket engagerande yttre omständigheter eller efter ett gediget intern rekryteringsarbete kan de aktiveras. 

Fjärde utsagan: "Ett partipolitiskt engagemang ses inte längre som lika självklart." Varför "läsa tjocka luntor nämndehandlingar på fritiden, när man med ett knapptryck kan manifestera en politisk åsikt på Facebook?"

Om minskat "partipolitiskt engagemang": Medlemsantalet i de politiska partierna har krympt rejält under gångna decennier. Det skylls ofta på att folk i gemen inte längre vill vara partipolitiskt aktiva. Det är ingen trolig förklaring, som jag skrivit tidigare. Mera troligt är att det är partiernas förmåga lokalt att fånga upp, dra in och behålla politiskt intresserade som har minskat. 

Om knapptryck på "Facebook": Det är en vanlig uppfattning att internet dramatiskt ändrat förutsättningarna för ideellt engagemang, men det har det inte. Det var fullt möjligt även förr att manifestera en politisk åsikt utan att vara aktiv i ett parti, till exempel genom att skriva insändare, sätta upp affischer, bära ett kampanjmärken eller delta i demonstrationer. Det internet gjort är att göra åsiktsspridandet enklare, snabbare och flyktigare. Men att "manifestera en politisk åsikt" utan att göra något mer, är idag som förr den absolut lägsta nivån av politiskt engagemang. Det kan inte på samma dag jämföras med att verka som folkvald politiker, den högsta nivån. Det finns för övrigt ingen motsättning mellan de två. Det förstnämnda skulle mycket väl, med partiernas hjälp, kunna leda till det senare.

Ändrad livssituation
Föga av det ledaren lyft fram kan förklara de tomma stolarna. Mest vägledning gav faktiskt det inledande citatet: "Det kan hända mycket i livet som gör att det blir förändringar". Så förklarade SD:s ordförande i Heby avhoppen, men det skulle nog ha kunnat sagts av lokala företrädare för vilket parti som helst, eller för den delen för vilken annan förening som helst. Förändrad livssituation är nämligen en mycket vanlig orsak inom föreningslivet för att någon lämnar ett förtroendeuppdrag. 

Benägenheten att ändra sin livssituation är störst bland dem som studerar, som ännu inte bildat familj eller som av andra skäl inte rotat sig. Allmänt inom föreningslivet är genomströmningen av förtroendevalda, aktiva och medlemmar därför störst inom ungdomsföreningar och minst inom föreningar som bygger på medelålders och äldre. Utifrån detta skulle en medveten strävan bland partierna att sänka medelåldern på sina kandidater kunna leda till fler tomma stolar.

Externt förtroendevalda - unik ideell grupp
Ideella föreningar i gemen har bara internt förtroendevalda, partierna har dessutom en unik grupp externt förtroendevalda.

Internt förtroendevalda leder, driver, förvaltar respektive reviderar organisation, ekonomi och arbete i lokalavdelning eller förening. På lokalplanet väljs sådana förtroendevalda ytterst sällan på längre tid än två år. Hundratals år av föreningserfarenheter, sammanfattat i god föreningssed, har nämligen visat att längre mandatperioder än så är olämpliga. Den kommunala mandatperioden på hela fyra år borde därför öka risken för tomma stolar.

Men det förefaller tveksamt att likställa partiernas externt förtroendevalda med deras internt förtroendevalda. Det finns vissa likheter, men också viktiga skillnader. Här några av dem:

• Internt förtroendevalda leder och förvaltar partiorganisationen. De externa däremot finns i partiets verksamhet. De är verksamhetsfunktionärer. 
• Kärnan i det externa uppdraget är att vara förtroendevald i en helt annan organisation.
• Partiets medlemmar har rätt att avsätta sina internt förtroendevalda, men inte de externa. 

Att jämföra de externa med aktiva, frivilliga eller volontärer i övrigt inom föreningslivet är inte heller rimligt då de är folkvalda, lyder under särskild lagstiftning, ska verka i fyra år och får arvode för sin insats.

Partiernas externt förtroendevalda är grupp för sig inom föreningslivet. För dem saknas den breda erfarenhet och vägledning som god föreningssed utgör. Forskning behövs alltså.

Tänkbart systemfel
Anledningen till att ideella föreningar kan fungera och därtill fungera väl på ideell basis är att de anpassat sig till medlemmarna och deras livsföring. Endast sekter gör tvärt om. Utifrån vad som är normalt inom föreningslivet skulle man kunna utfärda en sektvarning för fyraåriga mandat. Med sådan lång mandatperiod är det inte förvånande att en och annan folkvald hoppar av, snarare tvärt  om.

Det är tänkbart faktiskt, att skulden till de tomma stolarna inte ligger hos de berörda partierna eller individerna utan hos systemet. Vad sägs om att anpassa regelsystemet till människorna och inte tvärt om? 

Även dagens partier kan bli folkrörelser

Häromveckan arrangerade Sektor3 med flera konferensen ”Partiernas väg ur krisen”. Samtidigt kom tidskriften Kurage ut med ett nummer på samma tema. Det var ett bra initiativ. Frågan behöver lyftas fram och diskuteras.

Den kris som åsyftas är att partierna tappar sina medlemmar. På 30 år har de tillsammans förlorat fem av sex medlemmar. En del tror att nedgången fortsätter och att de traditionella partierna försvinner helt om några år. Men någon risk för det finns inte, vilket jag visade för några år sedan i ”Partierna dör inte ut”. SCBs studier har nämligen visat att det är medlemmar utan arvode som lämnar, de med arvoden blir kvar. Det i sin tur leder till en rad särskilda demokratiska problem som vi inte tar upp här.

Mitt intryck är att ”partiernas kris” mest är en fråga för statsvetare och andra utomstående. Partierna själva verkar inte bry sig. För dem fungerar det ju bra ändå. Jag känner igen mönstret från andra folkrörelser: I början ses medlemstapp som kris och bemöts som sådan, men om motåtgärderna misslyckas så anpassar sig organisationen och slutar se tappet som ett problem.

Men ett strategiskt problem är det ju förstås. Antalet medlemmar är folkrörelsens främsta mått på sin förmåga att nå ut och mobilisera; att tappa medlemmar är för partierna att lokalt – där väljarna finns – tappa muskler och inflytande. Det är att bli mindre uthålliga och mer sårbara politiskt och mer beroende av pengar och massmedia.

För en del folkrörelser spelar en sådan nedgång inte så stor roll kanske, men för partier, som ju är kampanjorganisationer, borde det göra det. Det parti som framöver förmår göra sig till en folkrörelse kommer att få ett stort övertag över de andra partierna både i och mellan valen. Ett sådant parti formar opinion och sätter agenda, inte bara tillfälligt då och då genom PR och utspel, utan permanent som ett grundackord i samhällsdebatten, något som alla andra aktörer (även media) måste ta hänsyn till. Ett parti med folkrörelserötter kan ändra samhället, inte bara förvalta det.

Får man tro statsvetarna och deras opinionsmätningar är det inte längre möjligt för ett parti att bli folkrörelse. Trots att svenska folket är politiskt intresserat, säger de, så är det få som kan tänka sig att bli partimedlemmar.

Men det finns ett stort fel med den analysen. Det går nämligen inte att med opinionsmätningar förutsäga kommande ideellt engagemang.

Visst finns det en del personer – som undersökningarna faktiskt förutsätter – som blir ideellt aktiva eller går med i en förening (läs gärna parti) som ett resultat av planering, men det är en minoritet. Bara dessa få kan i förväg säga att de överväger att bli aktiva eller medlemmar. De flesta andra har inte ens tänkt på saken. Vilket inte hindrar att också de kan bli ideellt aktiva eller medlemmar, fast inte av överlagt val, utan därför att livet plötsligt tog sig just den vändningen.

Det finns naturligtvis latenta skäl till engagemanget hos personen, men den direkt utlösande faktorn är en interaktion mellan honom eller henne och en medlem i den värvande organisationen. Att detta kanske helt spontana möte sedan verkligen leder till en lyckad värvning beror naturligtvis på att organisationen i sin helhet står redo att snabbt fånga upp och välkomna den nye aktive eller medlemmen.

Ideella organisationer (läs gärna partier), som lokalt saknar en bred interaktion med potentiella medlemmar och/eller uppfångstmetod, blir inga folkrörelser oavsett hur mycket resurser och tid man centralt satsar på medlemsvärvning.

Problemet med de krympande partierna är alltså inte att medborgarna inte längre vill bli partimedlemmar, utan att dagens partier inte längre, som förr, lokalt förmår blåsa liv i, mobilisera och fånga upp medborgarnas slumrande intresse.

Att det är så beror på partierna själva. Detta är något de kan ändra på om de vill.