För trettio år sedan, den 10–11 november 1992, på en konferens i Stockholm, stod det frivilliga sociala arbetet i fokus: Dess möjligheter, begränsningar, metoder med mera.
De som talade, lyssnade och diskuterade var företrädare för ideella organisationer, regering, kommun, näringsliv, forskning, kultur med flera. De kom mestadels från Sverige, men också från Danmark, Finland, Norge, England och USA.
Konferensen hette Samhället och Den ideella sektorn. Den initierade en del sådant som vi idag tar för givet men lyfte också viktiga samhällsfrågor som än idag inte fått sin lösning.
Välfärdskris på gång
Vid ingången av 1990-talet var det välfärdssamhället i kris. För stunden lågkonjunktur och nedskärningar, på sikt en topptung ålderspyramid med ökade kostnader och lägre skatteintäkter. Hur hantera detta? Politikerna letade efter lösningar. Frivilliga, möjligen?
Reformbehov på Röda Korset
Samtidigt på Röda korset konstaterade nationelle chefen Lars Pettersson, att i Sverige hade det frivilliga sociala arbetet låg status, var tämligen osynligt och var inte sällan sett som mindre önskvärt.
Vad värre var, denna syn på ideellas arbete hade kletat av sig på Röda korset. Det lokala frivilliga arbetets ställning i organisationen hade försvagats. Ledningens fokus hade flyttats från det obetalda arbetet till det betalda. Och banden med de lokalt aktiva hade försvagats.
Denna kräftgång måste stoppas. I ett förslag till styrelsen skrev Pettersson att det var de lokala verksamheterna som var Röda korsets bas och profil. På dem måste vi åter satsa. Styrelsen höll med. Därmed inleddes ett flerårigt utvecklingsarbete.
Röda korsets externa initiativ
Till stöd för de inre satsningarna tog Röda korset också vissa väl övervägda externa initiativ. Målet var att öka sektorns och samhällets intresse för och kunskap om frivilligt socialt arbete. Resultatet var bland annat några samarbetsorganisationer och forskningsbaser som vi har glädje av än idag.
Mycket av det Röda korset gjorde internt och externt då är väl värt att fördjupa sig i, men här ska vi bara ta upp ett av de externa initiativen, konferensen Samhället och Den ideella sektorn.
"Samhället och Den ideella sektorn"
Konferensens inbjudan och program såg på framsidan ut så här:
De tre serierutorna visar vad konferensen ytterst handlade om: Det organiserade ideella arbetets roll inom kommunernas ansvarsområde, men också möjligheten för engagerade människor att själva göra en ideell insats. Vi får följa en "kommungubbes" utveckling. 1982 avfärdar han det frivilliga sociala arbetet som "välgörenhet". 1992 har han insett att kommunen trots allt kan behöva frivilligas hjälp. 2002 finner han som pensionär, att också han kan göra nytta som frivillig.
Syftet var i första hand att höja ideella sektorns och det frivilliga arbetets status i samhället och att visa att organiserade frivilliga skulle kunna göra betydligt mer. Men också att peka på möjligheter och begränsningar med frivilligarbetet och att undanröja fördomar och missförstånd. Sist men inte minst var det att inspirera till nytänkande vad gäller det ideella arbetets former, metoder och arbetsuppgifter.
Konferensen skulle belysa tre frågeställningar:
- Nu när välfärdssamhället drar ner, hur mycket kan de ideella organisationerna ta på sig, vad vill de göra och vilket stöd behöver de?
- Frivilligt arbete är inte gratis. Det kostar pengar att utveckla och driva såväl verksamhet som organisation. Det kostar pengar att rekrytera och utbilda de frivilliga. Hur ska det finansieras?
- Det frivilliga arbetet bygger på engagerade individer men också på god organisering. Vad kan vi lära om att rekrytera, utbilda, organisera, leda, inspirera och belöna frivilliga? Vilken forskning behövs?
Socialminister Bengt Westerberg konstaterade att konferensen var den första större genomlysningen i Sverige av det frivilliga sociala arbetet. Den pågick i två dagar. Den var kort och intensiv och hade bredd, djup och kvalitet. Här ges bara några glimtar. (Alla inläggen i referat finns dock i Rapport från konferensen Samhället och den ideella sektorn, Stockholm 10-11 november 1992 utgiven 1993 som nummer 4 i Röda korsets skriftserie Medmänniska i en föränderlig värld. ISBN: 91-86994-26-3.)
Definitioner
Konferensen etablerade på allvar begreppet ideella sektorn. I inbjudan beskrevs denna som en "stor och dynamisk, men ofta bortglömd samhällskraft" vid sidan av offentliga sektorn, näringslivet och hushållen.
Huvudinriktningen var frivilligt socialt arbete. Detta definierades som frivilliga hjälpinsatser i organiserad form för andra än närstående. På plats fanns också talare som representerade andra former av frivilligt samhällsarbete. Det var Naturskyddsföreningen, 5-dagars 1992, Rockparty i Hultsfred och Folkparkerna.
Frivilliga bjuds in från kylan
Enligt Karl Knutsson, direktör på Kommunförbundet (numera SKL), spelade ideella organisationer en mycket viktig roll när välfärdssamhället växte fram. Men sedan staten - tack vare en exceptionellt stark ekonomi på 50- och 60-talen - etablerat ett finmaskigt välfärdssystem sågs ideella som obehövliga. Dock togs de till nåder igen mot slutet av 80-talet. Lennart Jonasson, kommunal socialchef, bekräftade bilden. Under den stora expansionen tog välfärdens organisatörer ställning för professionalism mot amatörism. Ställde experterna mot den enskildes ansvar. Såg de ideella aktörerna som kvarlevor från det gamla klassamhället. Och upplevde nybildade föreningar som hot och irritationsmoment.
Volvos Pehr G Gyllenhammar beskrev det så här. Välfärdssystemens oerhörda tillväxt fram till slutet av 60-talet skapade
"en offentlig välgörenhetsbyråkrati, där själen försvann i den praktiska hanteringen. Initiativen och frivilligheten kvävdes under 70-talet och man kan säga att regleringar och byråkratisering sedan ytterligare drog åt snaran för en rad frivilligorganisationer."
Om framtiden sa han: Det behövs en genomtänkt uppfattning om vad ideella organisationer ska betyda i samhället. Hur ansvars- och rollfördelning ska vara. De ideella organisationerna måste själva definiera sin roll. "Utan handlingsfrihet - inga frivilliginsatser och utan uppmuntran - ingen uthållighet i dessa insatser." Primäransvaret för de utsatta och svaga bör självklart ligga på staten, och i knappa tider ska den inte tillåtas att engagera ideella organisationer för gratisarbete.
Välgörenhet
Frivilligt socialt arbete är inte "välgörenhet". Det var arrangörernas bestämda uppfattning. Men en del talare höll inte med. De såg en risk för välgörenhet. Så gjorde Ingemar Färm, kanslichef på Handikappförbundens Centralkommitté. Så gjorde även Lilian Hindersson, förbundssekreterare på SKAF (nu Kommunal). Hon berättade också att hennes medlemmar såg med misstänksamhet på frivilliga insatser. Sådana sågs som hot både mot jobben och mot verksamhetens kvalitet. Jerker Björkman, ombudsman på SKTF (nu Vision), var inne på samma spår. Han välkomnade ideella insatser, men uppmanade frivilligorganisationerna att hålla fast vid sina ideologier och inte låta sig utnyttjas av samhället för att sänka kostnaderna.
Lars Pettersson tog upp farhågorna. Han sa att massmedias intresse för frivilligt socialt arbete ökat de senaste åren. Men i det fanns en osäkerhet:
Det talades om "nedlåtande välgörenhet och ibland skymtade även orealistiska förväntningar fram. Jag tror ... (att detta) beror på att vi i Sverige inte har någon dokumenterad kunskap om det frivilliga arbetets omfattning, värde och resultat."
Kunskapsbehovet
Behovet av relevant kunskap - genom forskning och statistik och genom att lära av andra länder - var ett av konferensens viktigaste teman. Ulla Haberman, chef för Centret för frivilligt socialt arbete i Odense påpekade att både Danmark och Norge hade statistik på frivilligarbetet, men inte Sverige. Dr Justin Davis Smith, forskningschef på The Volunteer Centre UK, berättade att forskning visade att frivilligarbete ökade i Europa och att sådant utvecklas bäst i samklang med staten, men utan att gå i dess ledband.
I en särskild seminarieserie presenterade Jacob M. Landsvik, Diakonhjemmets Höjskolecenter i Oslo, rön från norsk frivilligforskning. Justin Davis Smith berättade om forskning i USA och England. I USA tog frivilligforskningen fart redan på 70-talet. I England pågick bland annat studier om organisationsformer, om skillnader i frivilligarbetet beroende på etnisk bakgrund och om motiv till att vara frivillig. Lars Svedberg från Sköndalsinstitutet konstaterade att Sverige, till skillnad från Danmark och Norge, saknade såväl forskning som statliga utredningar om frivilligt socialt arbete. Men just detta år hade han och två andra forskare fått i uppdrag av Socialtjänstkommittén att göra en kartläggning.
I plenum utlovade civilminister Inger Davidsson sedan statliga pengar till forskning om det ideella arbetet.
"Volunteer management"
I Sverige dominerar den demokratiska föreningsmodellen. Här är de frivilliga, även när de kallas volontärer, oftast föreningsaktiva och måste då ledas som sådana. USA:s volontärer organiseras i stället mestadels av stiftelser ("nonprofits") med hjälp av "volunteer management". Röda korset hade till konferensen (och för ett eget internt seminarium) bjudit in USA:s ledande expert på sådan frivillig-management för att introducera metoden i Sverige.
Susan J Ellis, vd för Energize inc., och författare till bland annat klassikern From the Top Down, sa bland annat att volontärer bör rekryteras, organiseras och ledas som vore de anställda. Då de endast är löst knutna till organisationen behöver de dessutom speciellt stöd. Organiserandet av frivilliga och stödet till dem är en uppgift för särskilda anställda med rätt kompetens, frivilligsamordnare.
Frivilligas insatser ett komplement
Vilken roll skulle då de ideella organisationerna spela? Den allmänna uppfattningen var att de skulle utgöra ett komplement till det som stat, kommun och landsting gjorde.
Socialminister Bengt Westerberg tryckte på att frivilliga var ett viktigt komplement. Det frivilliga arbetet hade kvaliteter som välfärdsstaten saknade.
Så här i efterhand kan man tycka att komplementtanken även om rätt, inte var nog. Att vara ett komplement till ett stabilt välfärdsutbud är oproblematiskt. Men om det offentliga skär ner uppstår ett dilemma. Ska de ideella i det läget strunta i behovsgapet eller ska de gå in och täcka det. Bägge rollerna är komplement, men den senare skulle kunna legitimera nedskärningar. Och att legitimera nedskärningar är nog det sista socialt inriktade organisationer vill. Men inte heller kan de strunta i uppenbara behov. Denna målkonflikt var en bubblare under konferensen och fortsatte att bubbla ett antal år till.
Spridda idéer och tankar
På konferensen fanns givetvis också en rad andra inslag. Till exempel var Marit Paulsen sval inför organiserandet av frivilliga och talade sig i stället varm för individuell solidaritet. Och komikern Hasse Alfredsson, då vd på Skansen, talade såväl allvarligt som roande om sina olika erfarenheter av frivillighet.
I paneldebatten Frivillighet och framtid, berättade Antonia Ax:son Johnsson, direktör på Axel Johnsson AB, om arbetet med "det goda företaget" och viljan att samverka med ideella organisationer. I denna diskussion kom också funderingen upp om inte Sverige skulle kunna ha skatteavdrag för gåvor till ideella ändamål precis som i USA. Carl-Anders Ifvarsson, Socialdepartementet, sa att Folkpartiet länge ivrat för detta, men att sådana avdrag var svåra att införa på grund av skattetekniska problem. Men huruvida sådana avdrag verkligen skulle främja föreningsbaserat frivilligt arbetet eller inte diskuterades inte.
Inlägg
