Varför artikelserien "Starta ideell förening"?

När man startar en ideell förening bör man ge den rätt design redan från början. Här berättar jag varför jag skrivit en serie om detta.

Från början tänkte jag mig en bok om hur starta en ideell förening. Men med tanke på att de flesta bokhandlare numera inte längre säljer föreningsböcker valde jag att publicera på min blogg istället.

Men varför skulle jag överhuvudtaget skriva om att starta en ideell förening? Är inte det ett ämne som behandlas i de föreningshandböcker man kan hitta på bibliotek och hos studieförbunden? Finns inte det på Skatteverkets, kommunernas och alla andra möjliga hemsidor? Jo, för visso. Men, och det är ett stort men, där presenteras bara det formella, det juridiskt viktiga vid start av förening.

Att få det juridiska rätt vid föreningsstart är viktigt. Annars uppstår ingen ideell förening. Men det föreningsjuridiska är inte tillräckligt. De som startar en förening måste också få föreningens olika funktioner rätt. För det behöver de betydligt mer information.

Vikten av att vid start designa föreningen rätt upptäckte jag under mina många år som  organisationsutvecklare för ideella föreningar. Det hände att jag ombads hjälpa föreningar med problem som styrelse efter styrelse endast tillfälligt lyckats bemästra men som de inte kunnat permanent lösa därför att det var inbyggt i föreningens design. Föreningens verkliga problem var alltså att den fått fel form vid start.

En förening kan vara juridiskt helt korrekt, till och med noga granskad av jurist, men ändå vara felkonstruerad. Om mötets beslut vid föreningens grundande är formellt korrekta, men i praktiken gravt bristfälliga, låses föreningen i fel form och inte bara för stunden, utan för framtiden. Erfarenheten visar nämligen att en feldesignad förening många gånger är svår eller mycket svår att korrigera.

"En förening kan vara juridiskt helt korrekt, till och med noga granskad av jurist, men ändå vara felkonstruerad."

Slutsats: Det är mycket viktigt att få föreningens design så rätt som möjligt redan vid start. Om detta finns vad jag vet inget tidigare skrivet. Och det är vad den här artikelserien handlar om.

Tillsammans består serien av följande avsnitt:

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Christer Leopold 2020

Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändig

Detta är sjätte och sista avsnittet i serien om hur man startar en ideell förening. Det bygger vidare på tidigare avsnitt och handlar om genomtänkt föreningsstart och om vad man bör tänkta på då.

Den interimsstyrelse som vill ge sin kommande förening en bättre chans att överleva, frodas och växa och som vill minska risken för onödiga framtida problem ska satsa på genomtänkt föreningsstart. Den extra tid det tar får förening och kommande styrelser tillbaka många gånger om.

Interimsstyrelsen bör satsa på genomtänkt föreningsstart även om den redan har en klar idé om vad föreningen ska göra och hur den ska arbeta. Det enda undantaget från genomtänkt start är när snabbstart är möjlig, se Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig 

Genomtänkt föreningsstart innebär att noga tänka igenom vad den tilltänkta föreningen ska uträtta, hur den ska göra det och hur den därför måste vara uppbyggd, fungera och finansieras. Det uttänkta måste vara jordnära och konkret.  Annars blir slutresultatet inte en fungerande förening.

”Genomtänkt föreningsstart innebär att noga tänka igenom vad den tilltänkta föreningen ska uträtta, hur den ska göra det och hur den därför måste vara uppbyggd, fungera och finansieras.”

Som vi såg i Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter ska interimsstyrelsens tankemödor mynna ut i ett stadgeförslag. Det är när konstituerande mötet antar detta som föreningen får sin uttänkta form.

Genomtänkt föreningsstart är alltså att skräddarsy en förening så att den ska fungera väl i sin miljö och med sina omständigheter. Detta arbete kan vi kalla att ”designa” en förening.

Att designa en förening är förvisso ingen etablerad föreningsterm, men uttrycker ganska väl vad det är fråga om. Inte minst påminner det oss om att föreningar inte får sin goda form av en slump, utan genom en medveten konstruktion.

Frågor att besvara

Vid föreningsdesign ska interimsstyrelsen ge bra svar på fyra grundläggande designfrågor:

1. Vad ska föreningen åstadkomma? För vem? Varför? Hur? Svaren blir föreningens ändamål. 
2. Vilken specifik verksamhet ska föreningen bedriva för att uppfylla verksamhetsidén? Vilken ska målgruppen vara? Var? Vem kan göra det? Hur ska det göras? Kommer det föreningen gör att anses tillräckligt viktigt för att dra till sig aktiva, medlemmar och intresse? 
3. Vilka förnybara resurser kan föreningen mobilisera för att driva verksamheten? Hur? 
4. Med de givna svaren, vilken föreningsstruktur (modell) måste föreningen då ha för att lyckas? 

De svar interimsstyrelsen ger måste tillsammans ge föreningen en fungerande helhet, och om de inte gör det måste de justeras till dess att de gör det. Interimsstyrelsen kan till exempel inte fastna för en verksamhet som föreningen inte kommer att ha resurser till, eller som inte uppfyller ändamålet.

Ytterligare ett viktigt krav måste ställas: Det designade måste vara enkelt. Det gäller såväl de enskilda komponenterna som helheten. I ideella föreningar är det bara det enkla som kan fungera på avsett sätt år ut och år in.

Den som gör om en förening kan pröva idéerna med försöksverksamhet. Även vid föreningsstart hade det varit bra, men det är inte praktiskt möjligt. Därför måste interimsstyrelsens mål vara att få saker och ting åtminstone grundläggande rätt. Finputsning och justeringar får sedan göras av kommande årsmöten eller styrelser.

Innan interimsstyrelsen tar itu med stadgarna bör den fundera över hur föreningens organisation ska se ut: Var ska föreningen lokaliseras (dess säte)? Vilken geografiskt utbredning ska den ha? Hur ska den organiseras i stort?  Glöm då inte att beakta det jag skrev om dessa aspekter i Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig. 

Interimsstyrelsens föreningsdesign bör dokumenteras, kanske i form av en PM eller en grafisk skiss. Den behövs som underlag för presentationen på konstituerande mötet och bör sedan överlämnas till den valda styrelsen.

Vid det här laget har interimsstyrelsen allt underlag den behöver för att ta fram sitt förslag till stadgar. Tillämpliga delar av designen ska omvandlas till paragrafer så att föreningen får sin egen specifika karaktär.

Stadgarnas övergripande uppgift är att – i en lämplig föreningsjuridisk form baserad på god föreningssed – ge föreningen stabilitet och tydlighet så att den blir lättarbetad för styrelsen och förutsägbar för medlemmarna.  

När stadgarna är klara tar interimsstyrelsen tag i övriga beslutsförslag och förberedelser så som beskrivits i Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsensuppgifter. 

”Stadgarnas övergripande uppgift är att – i en lämplig föreningsjuridisk form baserad på god föreningssed – ge föreningen stabilitet och tydlighet så att den blir lättarbetad för styrelsen och förutsägbar för medlemmarna.”

Nedan följer ytterligare några kommentarer om var och en av de fyra grundläggande designfrågorna: Ändamålet, verksamheten, resurserna och strukturen.

Ändamålet

Allt inom en förening vilar på ändamålet, föreningens skäl att finnas till. Därför ska interimsstyrelsen börja med det. Diskussionen ska resultera i ett förslag till ändamålsparagraf. För mer om ändamålets betydelse, se Ändamålet är stadgarnas viktigaste paragraf 

Ändamålet ska på ett kortfattat, tydligt och mobiliserande sätt tala om vad föreningen är till för, alltså vilken medlems- eller samhällsnytta den ska göra. Det ska svara på frågor som: Vad ska föreningen åstadkomma? För vem? Varför? Hur? Det handlar om några rader bara, men noga genomtänkta. Det ska vara lätt att komma ihåg.

Ändamålet vägleder föreningens arbete. Det är ett direktiv som såväl årsmöte som styrelse måste följa. Därför ska ändamålet ha följande kvaliteter:

• Det ska vara konkret. Ändamålet ska leda till handling och ska sedan vägleda denna handling. Det får därför inte vara för allmänt eller för vagt. Det ska inte vara någon önskelista, framtidsdröm eller vision.
• Det ska vara fokuserat. Om ändamålet är för brett och omfattande ger det ingen ledning. Föreningen riskerar då att sprida sina resurser för tunt.
• Det ska vara genomförbart med medlemmar och/eller med de resurser som föreningen normalt kan mobilisera. Annars är ändamålet bara goda intentioner.
• Det är inte ett handlingsprogram. Ändamålet ska inte vara tidsbegränsat eller innehålla en lista på aktiviteter.

Verksamheten

Näst efter ändamålet är verksamheten det viktigaste. Det är genom att utveckla och kontinuerlig driva en verksamhet som en förening blir relevant, lever upp till sitt ändamål, drar till sig medlemmar och kan växa sig stark. Det är vad den gör och uträttar och hur den gör det som ger föreningen dess unika profil i ögonen på medlemmar, sympatisörer, allmänhet och myndigheter.

”Det är genom att utveckla och kontinuerlig driva en verksamhet som en förening blir relevant, lever upp till sitt ändamål, drar till sig medlemmar och kan växa sig stark.”

Generellt sett skapas ideella föreningar för att ta sig an något för medlemmarna viktigt som annars inte blir gjort. Detta ogjorda är typiskt något som den enskilde inte kan göra på egen hand eller inom familjens ram, utan som kräver en organisations styrka för att kunna göras, och som företag, stat och kommun inte kunnat eller velat göra. Föreningar fyller viktiga hål i samhällsutbudet, helt enkelt.

Men hål kan fyllas på många olika sätt. Det sätt man gör det på påverkar hur verksamheten, föreningen och föreningens medlemmar ska se ut. Den blivande föreningens typ är därför mycket viktig att beakta vid val både av ändamål och av verksamhet. Se särskild artikel om detta: Det finns tre grundtyper av ideella föreningar.

Följande enkla exempel visar skillnaderna mellan de tre grundtyperna av föreningar och hur man kan resonera kring dem när man fastställer sin ideella förenings ändamål och verksamhet.

Säg att en grupp människor vill bilda en förening för att göra något åt ett visst samhällsproblem, till exempel alkoholismens negativa följder. De kan då utifrån för gruppen gemensamma behov eller engagemang eller andra aspekter välja åtminstone tre helt olika angreppssätt:

1. Förändra sig själva.
2. Förändra samhället.
3. Hjälpa alkoholismens offer.

I det första fallet måste de bilda en förening för ömsesidig nytta (medlemmarna hjälper varandra). I det andra fallet en kampanjdrivande förening (medlemmarna söker ändra samhället). Och i det tredje fallet en tjänstelevererande förening (medlemmarna hjälper utomstående).

Först när man fastställt vilken grundtyp den blivande föreningen ska tillhöra kan man komma fram till vilken verksamhet som ska bedrivas och hur.

En föreningens verksamhet måste alltid vara helt i enlighet med ändamålet. Det är ett juridiskt krav. Ett lika nödvändigt praktiskt krav är att verksamheten måste bygga på föreningens medlemmar och kunna utföras inom föreningens ram och resurser.

För att kunna bli framgångsrik måste verksamheten ges en enkel, tydlig och effektiv struktur.

Resurser

Föreningen behöver resurser för att kunna existera och för att kunna driva sin verksamhet. Vilka förnybara resurser kommer den att fortlöpande kunna mobilisera? Hur? Detta måste interimsstyrelsen ge svar på.

I min bok Professionell ideell påpekade jag att ideella föreningar får sina resurser genom att:

1. Mobilisera egna krafter: Medlemmarnas engagemang, kompetens och ansträngningar är föreningens primära resurs för såväl föreningsdrift som verksamhet. Medlemskraft är grunden för föreningens existens.
2. Skapa egna resurser: Medlemmarna kan med ideellt arbete skapa såväl permanenta resurser åt föreningen som ge den intäkter.  Exempel på det förra är föreningsbyggda lokaler och på det senare basarer, fester och försäljning.
3. Nyttja andras resurser: Genom att samarbeta med till exempel studieförbund eller företag kan föreningar få tillgång till möteslokal, kontorsutrustning, expertis och annat som behövs för verksamheten.
4. Nyttja andras pengar: Att söka ekonomiskt stöd utifrån är vanligt bland till exempel idrottsföreningar som önskar sponsring från företag och hjälporganisationer som samlar in pengar från allmänheten.

Metoderna är rangordnade efter hur strategiskt viktiga de är för en förenings framgång. Att mobilisera egna krafter, det vill säga medlemmarna, är den absolut viktigaste.

De flesta ideella föreningar är designade för att klara sig bra på de resurser som medlemmarna erbjuder eller som de kan mobilisera. Ibland kompletteras detta med ett tämligen marginellt kommunalt stöd. Vissa typer av föreningar får ett större offentligt stöd, men endast ett fåtal finansieras helt eller till största delen av bidrag.

Det normala är alltså att ideella föreningar står på egna ben. Egenresurser är en viktig del av den ideella logiken. De tillsammans med demokrati utgör själva kärnan i föreningsmodellen. Att föreningar på så sätt hämtar sina resurser från sina medlemmar gör dem starka, stabila och långlivade.

Det som gör det möjligt för ideella föreningar att på detta sätt stå på egna ben är att de till skillnad från andra organisationer har ringa behov av pengar för att bli till och verka. Ett visst behov finns naturligtvis, men för de allra flesta föreningar är pengar inte avgörande för framgång. De är smörjmedel, inte bygg- och drivmedel.

Som vi sett ovan är medlemmarnas ideella arbete den helt avgörande resursen för ideella föreningar. Genom att göra mesta möjliga av denna obetalda och förnybara resurs kan de startas utan investeringskapital och sedan drivas till extremt låga kostnader. Det är i själva verket medlemmarnas gemensamma, obetalda ansträngningar som är skälet till att ideella föreningar kan nå mål och ta sig an verksamheter som andra organisationstyper inte kan eller skyr.  Medlemskraft är föreningarnas främsta konkurrensfördel gentemot andra typer av organisationer.

Det ideella engagemanget har fler betydelsefulla fördelar för föreningarna:

• Det är starkt engagerande. Det skapar starka band mellan medlem och förening och mellan medlemmarna.
• Det utövas på fritiden och konkurrerar därför inte med medlemmarnas yrkesarbete.
• Det är obetalt. Det är medlemmarnas främsta bidrag till sin förening.
• Det är lågintensivt. Det handlar normalt i snitt om tre till fyra timmars arbete i veckan främst under terminerna. Under storhelger och semestertider ligger det mesta ideella arbetet nere. 
• Tack vara att det är starkt engagerande, utövas på fritiden och är lågintensivt är det uthålligt.

Ideellt arbete passar till lågintensiv, punktvis verksamhet som utövas kortare perioder. Tänk frivillig brandkår eller sjöräddning. Det passar däremot inte alls för en högintensiv verksamhet på fortlöpande basis. För det krävs anställda.

Det ideella arbetet blir starkt om behoven av det är stora och tydliga, men förflyktigas snabbt om behoven blir små. För att bli framgångsrik måste en förenings verksamhet därför konstrueras så att den är ständigt beroende av medlemmarnas ideella arbete. För en förening med anställda innebär detta att dessa under inga omständigheter får göra sådant som ersätter eller på annat sätt minskar det ideella arbetet.  Deras närvaro ska tvärt om bidra till att öka det. Annars skadar de föreningen.

Ideellt arbete har burit upp föreningslivet i alla tider. Det är förvisso väletablerat. Men det uppstår inte av sig självt. Det måste organiseras fram. Ideella är i starkt behov av organisation och inspirerande ledarskap. Att detta tillhandahålls är styrelsens ansvar.

Och nu till föreningens behov av ekonomiska resurser.

Alla föreningar har visst behov av pengar. Om inte annat så för att täcka de grundläggande föreningskostnaderna, alltså kostnaderna för medlemmarna (uppbörd, register och information), demokrati och ledning (årsmöte, styrelse och revision), administration och bokföring. 

De grundläggande föreningskostnaderna ska betalas av alla medlemmar solidariskt. Det sker med medlemsavgiften.

För lokala föreningar är de grundläggande föreningskostnaderna inget större problem. På grund av korta avstånd mellan medlemmarna och möjligheten att göra det mesta med ideellt arbete har de låga kostnader för såväl föreningsdrift som demokrati.  Medlemsavgiften kan därför vara låg.

Värre är det för de enkla föreningar (inte förbund alltså) som etablerat sig på regional eller nationell nivå. En sådan är svagare som förening och måste samtidigt bära avsevärt högre kostnader för demokrati och ledning. Den måste därför antingen ta ut mycket höga medlemsavgifter eller klara av att finansiera de grundläggande föreningskostnaderna på annat sätt. Den bästa lösningen både på demokratiproblemet och finansieringen är att organisera sig som ett förbund.

I föreningar av organisationer (som ju inte ingår i målgruppen för den här artikeln) är ideellt arbete inte är möjligt. Där utförs föreningens arbete istället av anställda. Åtminstone grundbemanningen av dessa måste medlemmarna solidariskt finansiera.

Normalt behövs också pengar till verksamhet. Många föreningar klarar sig utan (eller kan låna) verksamhetslokal och kommer undan med låga kostnader. Andra däremot har höga eller till och med mycket höga verksamhetskostnader. Verksamhet som är centrala för att uppfylla ändamålet ska normalt betalas av alla medlemmarna tillsammans, till exempel som del av medlemsavgiften. Andra verksamheter kan betalas av nyttjarna.  Dessa kan drivas med vinst som ett sätt att finansiera föreningen.

Föreningsstruktur

Här bara några korta tillägg till vad som sagts ovan om vad interimsstyrelsen bör beakta vid valet av föreningsstruktur.

Ideell förening är den lämpligaste organisationsformen för att mobilisera enskilda medlemmars engagemang och förmåga. Men den är inte den lämpligaste formen för ideell verksamhet som bygger på pengar, personal och volontärer och/eller på management och expertstyrning. Där är stiftelseformen mycket bättre.

Man ska heller inte starta en ideell förening om syftet främst är att tjäna pengar. Då är företag den rätta formen.

Föreningar består av medlemmar som har ändamålet gemensamt.  Utöver detta grundläggande krav finns den praktiska aspekten att de aktiva faktiskt måste trivas med varandra för att föreningen ska kunna fungera. När redan aktiva medlemmarna lockar till sig kommande aktiva gäller i praktiken modellen "kaka söker maka". Den som avviker från den redan etablerade gruppen blir normalt inte långvarig. Det handlar inte om diskriminering, det handlar om föreningskultur. Därför, om interimsstyrelsen vill skapa en förening där de aktiva inte bara är kvinnor eller män, pensionärer eller ungdomar, infödda eller invandrare, utan är en blandning av allt detta, då måste den främja en sådan föreningskultur redan från start. När kulturen väl satt sig är den nämligen svår att ändra.

Denna serie om hur man bildar en ideell förening består av följande avsnitt:

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Christer Leopold

Publicerad 2020-05-22, uppdaterad 2024-01-23

Politiska partier måste förstås som ideella föreningar

Politiska partier är inga statliga organ. De är ideella föreningar och måste förstås som sådana.  

En ledare i Uppsala Nya Tidning tar upp problemet med lokalt folkvalda som lämnat sina uppdrag i förtid. Trettiotre kommunpolitiker i Uppsala län hade vid årsskiftet gjort så. Påfallande många av dem var från SD. Se "De tomma stolarna är ett demokratiproblem" (UNT 2020-01-04).

I sin diskussion kring avhoppen stöder ledarskribenten sig främst på statsvetare. Kanske inte det mest naturliga valet kan man tycka. De politiska partierna styr stat och kommun och hör i denna roll  definitivt till statsvetarnas gebit. Men partierna själva är inga statliga organ och fungerar inte som sådana, de är ideella föreningar. För att förstå hur de fungerar krävs därför främst kunskap och kompetens om föreningar och föreningsliv. Har de åberopade verkligen det?

Låt oss titta på några av deras utsagor utifrån ett föreningsperspektiv:

Första utsagan: Studier har visat "att frånvaroproblemet främst tycks finnas hos mindre eller nyare partier".

Uttalandet tycks auktoritativt, men är oklart och knappast sant. Vore det sant skulle inte SD, som varken är mindre eller nyare, stå för ovanligt många avhopp. Huvudproblemet är ordet parti. Om alla partier organisatoriskt var av samma typ av skulle ordet fungera, men det är de inte. I vårt land är visserligen alla ideella föreningar, men organisatoriskt är vissa landsomfattande förbund och andra lokala föreningar.

Den som söker skälen till avhopp från kommunfullmäktige kan i förbunden inte finna dem på partinivå. Orsakerna finns ju inte centralt hos partistyrelsen eller regionalt hos distriktsstyrelserna, de finns lokalt, i de många lokalavdelningarna. Det är dessa som ska undersökas och sedan jämföras med föreningarna.

Den som ska studerar riksdagspartierna lokalt måste beakta att varje lokalavdelning i ett förbund har sitt eget inre liv, sin egen utveckling. Precis som föreningar kan varje lokalavdelning genomgå cykler av uppgång, stabilitet och fall beroende på till exempel kompetensen hos dem som för tillfället sitter i ledningen, på politiska konflikter och annat. Därför saknar också utsagans "mindre eller nyare" meningsfull klarhet. Partier som på riksplanet är både större och äldre kan nämligen mycket väl lokalt här och där ha lokalavdelningar som kan beskrivas som "mindre eller nyare".

Andra utsagan: "Samtidigt ökar risken för turbulens eftersom partierna har svårt att locka nya medlemmar, och därmed sänker ribban för vilka som ska stå med på valsedlarna."

Notera att begreppet "parti" här används här på samma oprecisa sätt som ovan.

Om att "locka nya medlemmar": En förening respektive lokalavdelning växer om den genom sitt sätt att arbeta har förmåga att såväl locka som att behålla medlemmar. Förbund kan visserligen värva nya medlemmar med centrala kampanjer, men de för att behålla dem helt avgörande momenten, att välkomna dem in i gemenskapen och dra in dem i verksamhet sker alltid lokalt, alltså i lokalavdelningarna och där kan förmågan skifta.

Om att "sänka ribban": I demokratiska förbund är lokalavdelningarna självstyrande. Det är avdelningens medlemmar samlade till möte som väljer partiets kandidater. Sådana möten har sin egen dynamik och kan bara delvis påverkas uppifrån. Ett riksdagsparti kan alltså inte samordnat "sänka ribban" i partiet. Men ribban kan naturligtvis sjunka ändå som en allmän tendens bland lokalavdelningarna, som en effekt av ny policy, eller om det inte finns tillräckligt med ideala kandidater. Det normala torde ändå vara att inför ett och samma kommunalval vissa lokalavdelningar i praktiken höjer ribban, vissa sänker den och  majoriteten ligger still.

Frågan är dock vad som menas med "ribban". Vilka krav ska medlemmarna ställa på kandidaterna utöver de politiskt och organisatoriskt relevanta för att stävja tomma stolar? Det naturliga är väl att vilja se bevis på stabilitet och uthållighet, till exempel genom lång och trogen tjänst. Varför skulle en välfungerande lokalavdelning i ett etablerat parti låta sig representeras av helt oprövade kort? Annat är det förstås för ett helt nybildat parti, eller ett parti (läs förening eller lokalavdelning) vars kommunala representation snabbt ökat, som just halverats i  en partikonflikt, eller som snabbt önskar göra inbrytningar i nya väljargrupper, ett sådant kan givetvis bli tvunget att föra upp helt nya och oprövade medlemmar på vallistorna.

Tredje utsagan: "... antalet (kommunalt) förtroendevalda (har) blivit mycket färre sedan 1950-talet. Trots de färre uppdragen har alltså partierna svårt att locka till sig intresserade."

1950 fanns nära 3 000 kommuner. Idag återstår en tiondel. Det är bakgrunden till att vi idag har betydligt färre kommunalt förtroendevalda än förr. Ledaren antyder att denna utveckling bör ha underlättat för partierna. Men det är precis tvärt om. 

Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära. När en förenings geografiska utbredning eller medlemsantal ökar kraftigt blir den föreningsmässigt mindre effektiv.

"Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära."

Sammanslagningen av små kommuner till större och sedan vidare till dagens storkommuner följdes av en motsvarande geografiska anpassning av partierna.

Om man i ett förbund slår samman små lokalavdelningar till större måste man räkna med att antalet såväl medlemmar som ideellt aktiva minskar. Så har också skett i alla berörda partier. Men det är inget unikt för just dem. Alla folkrörelser som genomfört sådana förändringar har tappat medlemmar och lokal förmåga.

Kommunsammanslagningarna resulterade för partiernas del i svagare organisationer lokalt och svagare anknytning till lokalsamhället. Utvecklingen som minskade antalet förtroendevalda i kommunerna har alltså inte alls underlättat, utan istället gjort det svårare för partierna lokalt att skaka fram lämpliga kandidater.

Utsagan tycks dessutom förutsätta att ideella föreningar har reserver av ideellt aktiva som vid behov kan kallas in i tjänst. Men några sådana reserver finns inte. Ideella föreningar har vid varje given tidpunkt precis så många ideellt aktiva som verksamheten kräver. De medlemmar som inte är indragna i verksamheten är nöjda med det och har normalt inte för avsikt att bli aktiva. Endast under mycket engagerande yttre omständigheter eller efter ett gediget intern rekryteringsarbete kan de aktiveras. 

Fjärde utsagan: "Ett partipolitiskt engagemang ses inte längre som lika självklart." Varför "läsa tjocka luntor nämndehandlingar på fritiden, när man med ett knapptryck kan manifestera en politisk åsikt på Facebook?"

Om minskat "partipolitiskt engagemang": Medlemsantalet i de politiska partierna har krympt rejält under gångna decennier. Det skylls ofta på att folk i gemen inte längre vill vara partipolitiskt aktiva. Det är ingen trolig förklaring, som jag skrivit tidigare. Mera troligt är att det är partiernas förmåga lokalt att fånga upp, dra in och behålla politiskt intresserade som har minskat. 

Om knapptryck på "Facebook": Det är en vanlig uppfattning att internet dramatiskt ändrat förutsättningarna för ideellt engagemang, men det har det inte. Det var fullt möjligt även förr att manifestera en politisk åsikt utan att vara aktiv i ett parti, till exempel genom att skriva insändare, sätta upp affischer, bära ett kampanjmärken eller delta i demonstrationer. Det internet gjort är att göra åsiktsspridandet enklare, snabbare och flyktigare. Men att "manifestera en politisk åsikt" utan att göra något mer, är idag som förr den absolut lägsta nivån av politiskt engagemang. Det kan inte på samma dag jämföras med att verka som folkvald politiker, den högsta nivån. Det finns för övrigt ingen motsättning mellan de två. Det förstnämnda skulle mycket väl, med partiernas hjälp, kunna leda till det senare.

Ändrad livssituation
Föga av det ledaren lyft fram kan förklara de tomma stolarna. Mest vägledning gav faktiskt det inledande citatet: "Det kan hända mycket i livet som gör att det blir förändringar". Så förklarade SD:s ordförande i Heby avhoppen, men det skulle nog ha kunnat sagts av lokala företrädare för vilket parti som helst, eller för den delen för vilken annan förening som helst. Förändrad livssituation är nämligen en mycket vanlig orsak inom föreningslivet för att någon lämnar ett förtroendeuppdrag. 

Benägenheten att ändra sin livssituation är störst bland dem som studerar, som ännu inte bildat familj eller som av andra skäl inte rotat sig. Allmänt inom föreningslivet är genomströmningen av förtroendevalda, aktiva och medlemmar därför störst inom ungdomsföreningar och minst inom föreningar som bygger på medelålders och äldre. Utifrån detta skulle en medveten strävan bland partierna att sänka medelåldern på sina kandidater kunna leda till fler tomma stolar.

Externt förtroendevalda - unik ideell grupp
Ideella föreningar i gemen har bara internt förtroendevalda, partierna har dessutom en unik grupp externt förtroendevalda.

Internt förtroendevalda leder, driver, förvaltar respektive reviderar organisation, ekonomi och arbete i lokalavdelning eller förening. På lokalplanet väljs sådana förtroendevalda ytterst sällan på längre tid än två år. Hundratals år av föreningserfarenheter, sammanfattat i god föreningssed, har nämligen visat att längre mandatperioder än så är olämpliga. Den kommunala mandatperioden på hela fyra år borde därför öka risken för tomma stolar.

Men det förefaller tveksamt att likställa partiernas externt förtroendevalda med deras internt förtroendevalda. Det finns vissa likheter, men också viktiga skillnader. Här några av dem:

• Internt förtroendevalda leder och förvaltar partiorganisationen. De externa däremot finns i partiets verksamhet. De är verksamhetsfunktionärer. 
• Kärnan i det externa uppdraget är att vara förtroendevald i en helt annan organisation.
• Partiets medlemmar har rätt att avsätta sina internt förtroendevalda, men inte de externa. 

Att jämföra de externa med aktiva, frivilliga eller volontärer i övrigt inom föreningslivet är inte heller rimligt då de är folkvalda, lyder under särskild lagstiftning, ska verka i fyra år och får arvode för sin insats.

Partiernas externt förtroendevalda är grupp för sig inom föreningslivet. För dem saknas den breda erfarenhet och vägledning som god föreningssed utgör. Forskning behövs alltså.

Tänkbart systemfel
Anledningen till att ideella föreningar kan fungera och därtill fungera väl på ideell basis är att de anpassat sig till medlemmarna och deras livsföring. Endast sekter gör tvärt om. Utifrån vad som är normalt inom föreningslivet skulle man kunna utfärda en sektvarning för fyraåriga mandat. Med sådan lång mandatperiod är det inte förvånande att en och annan folkvald hoppar av, snarare tvärt  om.

Det är tänkbart faktiskt, att skulden till de tomma stolarna inte ligger hos de berörda partierna eller individerna utan hos systemet. Vad sägs om att anpassa regelsystemet till människorna och inte tvärt om?