Föreningsarkiv utgör viktigt föreningsstöd

Föreningsarkiv och folkrörelsearkiv utgör en mycket viktig del av föreningslivets stödstruktur. De bevarar de ideella föreningarnas historia och därmed ett viktigt kulturarv. Men att driva ett arkiv är inte gratis. Därför behöver de föreningsdrivna arkiven såväl samhällets som föreningslivets stöd.

Styrelsen i en ideell förening ska inte bara leda och administrera, den ska också förvalta. En viktig del av detta är att vårda föreningens arkiv. Där ska bevaras, allt ifrån grundandet och framåt, alla föreningens viktigare dokument. Dit hör givetvis alla typer av protokoll med bilagor, beslutsunderlag och rapporter, alla versioner av antagna stadgar, verksamhetsberättelser, bokslut och bokföring, viktigare inkommande och utgående skrivelser, avtal samt medlemsmatriklar.

Att en förening ska samla sina dokument i ett arkiv är inget som behöver stå i stadgarna. Det följer av styrelsens uppdrag och till del även av lag. Allmänt sett ingår det i god föreningssed.

Enligt SCB:s senaste statistik om "civila samhället" finns minst 160 000 ideella föreningar i Sverige. Av dessa sägs 50 000 ha någon form av ”ekonomisk aktivitet”, ett vitt begrepp som enligt SCB bland annat kan innefatta att ha minst en anställd eller arvoderad, vara momspliktig eller något liknande. Att minst 110 000 ideella föreningar saknar ”ekonomisk aktivitet” låter ju förvånande. Men vad som avses är de  mestadels lokala föreningar som baserar sin existens och verksamhet inte på pengar utan på ett stort antal ideella timmar, alltså vanliga föreningar. Till bilden hör att dessa troligen också saknar en egen, låsbar föreningslokal. Var ska de då ha sina arkiv?

De är ingen överdrift att säga, att merparten av de lokallösa föreningarnas arkiv lever farligt då de ständigt måste flyttas och hysas in än här och där.

Föreningar tenderar att bli gamla. Vad händer då föreningens arkiv växt sig alldeles för stort för att flyttas runt? Då är risken som störst att ett viktigt kulturarv skingras. Om så sker tappas tråden bakåt, något som styrelsen kanske inte upplever som så viktigt förrän den dag då föreningen till exempel ska skriva sin 50-åriga historia. Dessutom, så länge som föreningen själv förvarar de äldre delarna av sitt arkiv, kanske uppdelat på flera håll, riskerar det att förstöras av fukt eller annat, och, inte minst viktigt, är det otillgänglig för historiker, föreningsforskare, författare, journalister, släktforskare och andra.

Själv har jag just nu en flyttkartong full med arkivhandlingar stående på golvet hemma. Den måste snarast bort, säger hustrun. Ja, det är ju rimligt, nu när jag avgått ur styrelsen. Men vart ska den flyttas?

Kartongen utgör det samlade arkivet (förutom bokföringshandlingarna som förvaras hos kassören) hos en liten, mycket livaktig kulturförening i Uppsala grundad 1947, en slags utbrytning från Uppsala Universitets Ritsal. Som de flesta ideella föreningar saknar den såväl föreningslokal som anställd. Trots det klassas den av SCB som ”ekonomiskt aktiv”. Detta då den redovisar skatt för arvoden utbetalda till krokimodeller.

Egentligen borde det stå minst två kartonger arkivmaterial på golvet hemma hos mig, kanske mer. Men föreningens arkiv har flyttat runt i över sjuttio år. Det som nu saknas är det äldre materialet, det som ur kulturhistorisk synvinkel troligen är mest värdefullt. Det kan finnas undanstuvat någon stans, kanske, förhoppningsvis, men ingen i föreningen idag vet var.

Den här föreningen, liksom så många andra, har alltså ett arkivproblem. Hur ska det lösas? Fortsätta flytta runt materialet, eller?

Jag har förslagit att arkivet ska deponeras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Det är en förening på länsnivå med ändamål att ”inventera, samla, förteckna, vårda och bevara arkivhandlingar” och att göra dem tillgängliga för ”allmänhet och forskare”. Det som lämnas dit kommer att tas om hand och lagras på professionellt vis. Och detta till en ganska låg medlems- och hanteringsavgift.

Hur är det då att som utomstående nyttja ett föreningsarkiv? Det kan jag svara på. Häromdagen besökte jag nämligen Norrköpings Föreningsarkiv. Anledningen var att jag ville studera dokument från Cykelklubben Antilopens grundande 1937 och de första åren.

Jag ville se vilken roll min pappa spelade vid grundandet av cykelklubben och hur länge han satt i styrelsen. Samtidigt ville jag studera hur det praktiskt gick till att grunda en idrottsförening i slutet på 1930-talet. Det första för att komplettera min släktforskning och det senare för en bok om föreningar och föreningsgrundande som jag arbetar på just nu.

Mina förväntningar på besöket uppfylldes med råge. Ett stort tack till föreningsarkivet för det! När jag kom på avtalad tid stod hela CK Antilopens arkiv för de första femtio åren framdukat i ett forskarrum. I ett antal arkivkartonger fann jag årsmötesprotokoll, styrelseprotokoll, kassaböcker, tävlingsinformation, viktigare inkommande och utgående skrivelser och mycket mera. En fullständig förteckning över CK Antilopens arkiv finns att läsa på Riksarkivets hemsida. 

Anledningen till att dessa dokument idag kan studeras i Norrköpings Föreningsarkiv är givetvis att cykelklubben först noga bevarat dem och sedan tog det kloka beslutet att ge dem en säker förvaring i föreningsarkivet.

Men det som ytterst gjorde detta möjligt är förstås det vidsynta initiativet för många år sedan att starta den ideella föreningen Norrköpings Föreningsarkiv och sedan allt det ihärdiga arbete som sedan dess lagts ner på att inrätta, sköta och finansiera det. I föreningens brand- och klimatsäkra källarrum förvaras idag 1 200 hyllmeter dokument, fanor och annat från andra hälften av 1800-talet och fram till idag. Totalt är det 1 600 arkivbildare, de flesta nu nedlagda föreningar, vars historia och samhällsinsats endast kan studeras just här.

Norrköpings Föreningsarkiv, liksom liknande arkiv på annat håll, är en kulturinstitution. Det vårdar och bevarar ett viktigt kulturarv: Föreningssveriges historia. 

Men att arkivet ens finns kvar om några år är inte självklart, berättade föreningens ordförande över en kopp kaffe. Hoten som tornar upp sig är de stora kostnaderna att driva arkivet, framförallt hyran.

Arkivföreningen har cirka 190 medlemmarna. Dessa föreningar och andra organisationer håller igång arkivet genom sitt medlemskap och föreningsengagemang och genom att förvara sina arkivhandlingar där. Men givetvis kan inte deras bidrag på långa vägar täcka kostnaderna för ändamålsenliga lokaler och annat. Arkivdriften behöver därför ekonomiskt stöd från andra. 

Jag har i andra sammanhang påpekat att det vore bättre att staten minskade sina bidrag till enskilda föreningar och i stället satsade på att finansiera sådana stödstrukturer som alla ideella föreningar har nytta av. Dit hör till exempel de föreningsstödjande delarna av studieförbundens verksamhet och givetvis också föreningsarkiven och folkrörelsearkiven.

Det vore faktiskt rimligt att det offentliga står för huvuddelen av arkivföreningarnas kostnader. Om något är detta samhällsnyttig verksamhet.

Statens stöd till föreningarna

Sverige har ett jämfört med de flesta andra länder unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) Vår månghundraåriga föreningstradition och 2) riksdagens framsynta beslut för omkring hundra år sedan att låta ideella föreningar fortsätta regleras av god föreningssed och inte av lag. 

Vårt föreningsliv kunde alltså växa sig starkt därför att staten lämnade det i fred och inte lade sig i. Och när staten gav stöd var det på föreningslivet egna villkor. Men inte numera.  

Statens bidrag till ideella föreningar diskuteras då och då. Ofta med kravet att slöseriet med skattemedel ska stoppas; föreningar bör klara sig på egen hand. Det förekommer också larm om bidragsfusk och om att bidrag ges till ”odemokratiska föreningar”. 

Debatten om statsbidragen tycks mig ganska ensidigt inriktad på brister hos mottagarna. Men tänk om roten till problemen snarare är givaren.

Allt det som i debatt och statistik kallas föreningsbidrag är förstås inte bidrag. Ett bidrag är en gåva. Den ges utan krav på gentjänst. Men om staten betalar för att något ska göras, då är detta en ersättning för arbete, inte ett bidrag. Det finns givetvis problem också med sådana ersättningar, men de kommer inte att diskuteras här.

Vad händer med en förening om bidraget dras in?

Självklart får en ideell förening problem om staten oväntat drar in ett bidrag. Om beloppet dessutom varit betydande och behövs för att täcka löner och hyror kan föreningen knäckas. Försvinner den då? Inte nödvändigtvis. En stukad förening kan komma igen. Ur spillrorna kan uppstå en eller flera nya. Och version 2.0 av föreningen är förmodligen såväl smartare som starkare. Att tvärt dra in ett statsbidrag kan förvisso skada en "problemförening", men det är inte ett idiotsäkert sätt att bli av med den. Snarare tvärt om.

Är staten en seriös bidragsgivare?

Seriöst givna bidrag avbryts inte tvärt. De trappas av successivt. Å andra sidan, en kompetent ledd förening gör sig inte beroende av bidrag. Den sprider sina risker, men framför allt litar den till egna krafter.

Kan staten utgå ifrån att alla bidragstagare är kompetenta? Knappast! Kunskap om hur man på rätt sätt startar, leder, administrerar och utvecklar föreningar och förbund är mycket ojämnt fördelad inom befolkningen. Den är dessutom avsevärt mindre spridd idag än vad den var under folkrörelsernas storhetstid för drygt sjuttio år sedan. Föreningsrävar är sedan länge en bristvara. 

En seriös givare som befarar att mottagaren saknar behövlig föreningskompetens måste givetvis ta hänsyn till det. Att pytsa ut pengar utan tanke på hur dessa slår är inte seriöst.

Men är staten en seriös bidragsgivare? Nej, det tycker jag inte. 

För det första, statens givande liknar just den typ av välgörenhet som August Strindberg gisslade i Röda rummet. Den där givaren själv och dennes egna behov är det viktiga. Den där givaren är överordnad och mottagaren alltid underordnad, ja, faktiskt mest ett verktyg.

För det andra, som givare är staten obeständig. Obeständig därför att det mesta kring bidragen – motiv till, regler för och annat – relativt snabbt kan förändras beroende på ändrad riksdagsmajoritet, politiska händelser, opinionsstormar, lobbyism, handläggarpåfund och annat. 

För det tredje, staten som givare är okunnig. Den förstår sig inte riktigt på föreningar. Inte minst saknar den insikt om det i sammanhanget viktigaste: Hur påverkar bidrag föreningarna på djupet? Statens företrädare, med sin övertro på bidragsnytta, tycks inte förstå att bidrag också kan skada.

De två första problemen får vi nog tyvärr leva med. De tycks vara en del av statens natur. Men okunnigheten måste staten göra något åt. Den är skadlig! Därför ska vi titta på den här.

Tre ideella egenheter som staten måste beakta

Det är inte ovanligt att människor på fullt allvar tror att ideella föreningar är förenklade varianter av företag eller myndigheter. Men de har fel. De är varken det ena eller det andra. Den medlemsbaserade organisationen utgör sin egen typ med en unik struktur och ett unikt sätt att fungera. 

Med ”föreningar” menar jag här föreningar och förbund (och samfund) som består av enskilda medlemmar, inte de vars medlemmar är juridiska personer. Och eftersom föreningar förekommer i skilda varianter håller vi oss här till det mest grundläggande med dem.

Ideella föreningar skiljer sig från myndigheter på en rad olika sätt. Här ska jag lyfta fram tre särdrag som den bidragsgivande delen av staten måste förstå och särskilt beakta.

 

Första ideella särdraget

Pengar gör myndighetens organisation och verksamhet möjlig. Så är det inte med välfungerande ideella föreningar. I dem är det i stället de aktiva medlemmarnas engagemang och insatser som är huvudresursen. Pengar behövs också, men enbart som komplement. 

Av detta följer naturligtvis att det är ledningens förmåga att locka, organisera och leda medlemmar som avgör om en förening blir framgångsrik eller ej. Och märk väl, detta mobiliserande måste alltid ske lokalt, alltså just där medlemmarna bor och vistas. Också inom förbund. 

Lokalt organiserade medlemmar, inte pengar, gör föreningar starka! 

Förbund med starka rötter lokalt behöver sällan statliga bidrag. Lokalavdelningarna – förbundens motor, medlemsmagnet, ledarskola och resursgenerator – klarar sig i de flesta fall alldeles utmärkt utan. Däremot finns det annat staten kan göra för att stödja dem. Jag återkommer till det.

I förbund är det normalt främst förbundsarbetet som måste finansieras, alltså nationell ledning, samordning och administration, och de demokratiska mötena. Ofta kan dessa kostnader täckas av medlemsavgifter och transfereringar från lokalavdelningarna. Men bara om förbundets överbyggnad är mager nog.

Visst, det finns många föreningar som är organiserade på regional eller nationell nivå utan att ha lokalavdelningar. En del med fullgoda skäl, andra inte. Förekomsten av dem motsäger inte vad jag sagt ovan. De är nämligen felkonstruerade. Då de saknar lokalavdelningar kan de inte mobilisera lokalt aktiva medlemmar. Förutom resursbrist leder detta till demokratibrist. Den förra kan de kompensera med pengar, men inte den senare. Det är nämligen de lokalt organiserade medlemmarna – med sitt ideella engagemang, sin erfarenhet och sin inblick i verksamheten – som är de verkliga bärarna och försvararna av den nödvändiga underifrån-demokratin i föreningar och förbund. Ett årsmöte utan sådana närvarande blir alltför okunnigt och svagt för att på allvar kunna bevaka och företräda medlemmarnas och föreningens intressen på det sätt föreningsmodellen kräver och stadgarna förutsätter. Deras frånvaro ger styrelsen alltför stor makt och ökar påtagligt risken för klickvälde, maktmissbruk och oegentligheter.

Föreningar utan lokalavdelningar är beroende av pengar. Många av dem klarar dock av att finansiera sig själva. Övriga behöver bidrag för att överleva.

En annan typ av feltänkta föreningar är de som tagit på sig driftskostnader som vida överstiger vad föreningens medlemmar själva klarar av att finansiera. Dessa är också starkt beroende av gåvor och bidrag.

Andra ideella särdraget

Penningflödenas riktning inom en organisation är kraftigt styrande. Inom myndigheter kommer de utifrån till ledningen och strömmar nedåt. I förbund däremot bör de vara resultatet av organisationens eget arbete och komma underifrån, från medlemmarna och lokalavdelningarna. Sådan underifrån-finansiering gör förbund välfungerande. Den stärker lokalfältets inflytande, gynnar demokratin, håller organisationen smal och i god form (genom att bland annat lägga hämsko på distrikts- och huvudkontors tillväxt) och minskar risken för centralstyrning.

Finansiering underifrån gör förbund välfungerande!

En vanlig orsak till att förbund försvagas, tappar medlemmar och blir penningberoende är att dess ledning inte längre har fokus på det lokala arbetet. Skälet kan vara att distrikt och huvudkontor utvecklat egna verksamheter och egna inkomster eller att förbundsledningen fått statsbidrag. Sådan såväl topp- som sidofinansiering bryter effektivt förbundets sunda beroende av finansiering underifrån.

Staten påverkar mest

Att tillsammans med andra engagera sig ideellt är en del av den mänskliga naturen. Därför kan alla länder utveckla föreningsliv. Ändå skiljer sig graden och typen av organisering och engagemang stort mellan olika länder – även mellan grannländer – och över tid inom ett och samma land. Det beror på föreningarnas nationella och lokala omvärld, deras livsmiljö. Denna skiljer sig nämligen från land till land och kan ibland förändras radikalt inom ett land.

Graden av föreningsliv i ett land beror alltså på en mix av omvärldsfaktorer, en del positiva andra negativa. En stark, erfarenhetsbaserad, kodifierad och mycket spridd föreningstradition är så klart mycket främjande. Brist på sådan är försvårande. Men av alla omvärldsfaktorer tycks det staten gör eller inte gör påverka mest.

Sverige har ett unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) En månghundraårig positiv föreningstradition som i sin tur lett till, möjliggjort och stöts av 2) frihet från statlig lagreglering. 

Bägge dessa ovärderliga fördelar kunde ha gått förlorade för hundra år sedan. Försök gjordes nämligen då att införa en särskild föreningslag. Lyckligtvis sa riksdagen nej. Många av dess ledamöter var sprungna ur folkrörelser och förstod hur skadlig en lagreglering skulle vara. Tack vare dem baseras våra ideella föreningar idag på god föreningssed och inte på lag. Denna vår speciella "föreningsfrihet" är minst lika unik som allemansrätten men betydligt viktigare.

Lagförslag undergräver föreningsdemokratin

Stater begränsar idag allt oftare föreningslivet, ofta med terroristhot som förevändning. Sverige är inte immun mot denna negativa trend. Därför urholkas våra föreningars unika frihet från lagreglering gradvis genom annan lagstiftning. Ett anmärkningsvärt radikalt exempel på detta stoppades nyligen (tillfälligt?) av den nya regeringen. Det var en lag föreslagen av utredningen Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället.

Enligt utredningen ska ett statligt bidrag dras in om föreningen själv eller någon av dess företrädare bryter mot någon av lagens "demokrativillkor" (sid 350).  

Vilka som är en förenings företrädare, alltså vem som har rätt att representera den juridiskt, är väl definierat i såväl god föreningssed som juridisk praxis: Det är styrelsen i förening och av styrelsen utsedda firmatecknare. Inga andra. (Se till exempel Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, åttonde upplagan, sid 65–68.) En förenings eller ett förbunds talesman är enligt god föreningssed ordföranden själv, styrelsen i förening och därutöver endast den som styrelsen särskilt utsett, ingen annan, om inte stadgarna säger annat. För skillnaden mellan god föreningssed och juridisk praxis, se nedan.

Utredningen vill emellertid med lag utvidga en förenings krets av företrädare. Enligt den ska också enskilda styrelseledamöter, anställda ledare, ideella som sprider information eller leder aktivitet (sid 351) och i vissa fall även aktiva medlemmar (sid 352) räknas som sådana företrädare, som inte får bryta mot "demokrativillkoren". 

Enligt utredningen måste dessutom vid bidrag förbundets nationella ledning övervaka att varken distrikten eller lokalavdelningarna eller dessas styrelser, styrelseledamöter, ledare och aktiva bryter mot villkoren. Och skulle sådant brott ske måste den ingripa, korrigera och straffa, annars dras bidragen in. Och allt detta förutsätts ske snabbt.

Samma krav ställer utredningen på paraplyorganisationer, alltså på föreningar av föreningar. Här förutsätts alltså att helt självständiga föreningar ska acceptera att staten gett det som dittills bara varit ett organ för samverkan en skyldighet och befogenhet att övervaka och korrigera dem och alla deras så kallade företrädare (sid 353). 

Statsbidrag som ges med sådana villkor utgör ett sådant intrång i föreningars och förbunds oberoende och inre liv att ingen styrelse på egen hand har rätt söka det. Först måste den högsta beslutande församlingen ge klartecken. Och det kan den sannolikt inte ge förrän alla berörda stadgar skrivits om. Vi talar här om demokratiska processer som i förbund normalt tar flera år.

Skulle riksdagen anta utredningens förslag försämrar den förutsättningarna för allt föreningsarbete i Sverige, inte bara för bidragstagarna. Det spelar ingen roll om straffbestämmelserna i praktiken sällan skulle tillämpas. Det är själva införandet av regelverket som är problemet. Med denna lag skulle staten etablera en ny norm för vad föreningsdemokrati är, undergräva god föreningssed och ändra välfungerande juridisk praxis. Detta skulle skada hela föreningslivet och därmed i förlängningen all svensk demokrati.

Tredje ideella särdraget

De vilsegångna förslagen i Demokrativillkor bekräftar åter att statens företrädare har svårt att på djupet förstå hur ideella föreningar fungerar. Uppenbarligen tycks utredarna tro att ett förbund kan vara både demokratiskt och toppstyrt på en och samma gång. Men det kan det inte. 

En toppstyrd hierarki av anställda, som en myndighet eller ett företag, leds med management och ordergivning. I denna okomplicerade ledningsmiljö kan den föreslagna lagens övervakning och korrigering passa in. Men inte i en demokratisk struktur som ett förbund.

Förbund leds visserligen uppifrån de också, men de styrs nerifrån. Styrandet liknar det i staten, men inte ledandet.  

Medlemmarna styr sitt förbund med direkt demokrati lokalt och indirekt sådan regionalt och centralt. Förbundet är en bottenupp-hierarki av årsmöten.

Förbundsstyrelsen fastställer inte policy, den enbart verkställer. Den ska leda hela förbundet, men saknar maktmedel. Den kan inte beordra, har ingen kontrollapparat och har normalt ingen formell rätt att ingripa neråt. De som utför – de regionalt och lokalt ideellt aktiva – är utsedda underifrån och är inte förbundsledningens underlydande. För att få dem med sig använder sig styrelsen av sådana långsamma men gedigna förbundsprocesser som intern opinionsbildning, rådslag, diskussioner, möten, anföranden, studiematerial, medlemstidning, förslag till kongressen och andra mjuka metoder. Med andra ord, den utövar ledarskap.  

Lokalavdelningarna är delvis självständiga. Dessutom är deras styrelser på samma gång underordnade förbundsstyrelsen, distriktsstyrelsen och sina egna årsmöten. Det som trots detta håller förbund samman är de aktivas gemensamma lojaliteten gentemot ändamålet, stadgarna, förbundsstyrelsen, traditionerna och kongressbesluten. Förbund handlar om engagemang, kamratskap och tilltro, inte om order, disciplin och övervakning.

Styrning nerifrån gör förbund demokratiska!  

Förbundens demokratiska struktur är förvisso komplex, men den är väl beprövad och den är ändamålsenlig. Den finns till för att medlemmarna ska kunna styra sitt förbund och bedriva samordnad verksamhet landsomfattande och ändå vara och förbli jämlika. Demokrati är här inte ett ideal eller en fasad, utan en förutsättning. Precis som jämlikhet och ideellt engagemang.

Sluta uppmuntra felkonstruerade föreningar!

Att en förening eller ett förbund är beroende av statligt bidrag är inte normalt. Det är snarare ett bevis för att den är felkonstruerad eller arbetar på fel sätt. Det bör inte uppmuntras. Ändå gör staten det. 

Ett exempel. Organisationsstöd till invandrarnas förbund infördes 1975. Det skulle enbart vara ett komplement. Men nio år senare uppgick bidragen till 73 % av förbundens inkomster. Bidragsfällan hade slagit igen. Här skriver jag mer om detta.

Bidragen till "etniska organisationer" hanteras idag av Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Syftet med dem sägs vara att "stärka organisationernas egna initiativ och verksamheter som rör kultur, språk, identitet och delaktighet i samhället". Ett sådant syfte leder tankarna till verksamhetsbidrag. Men att det fortfarande är ett organisationsstöd framgår av att det kan användas för till exempel "kostnader för kansli, administration eller anställda".

Rätt organiserade föreningar och förbund kan ha nytta av ett kompletterade organisationsbidrag, men klarar sig oftast också bra utan. De som verkligen är i behov av bidrag är de som är felkonstruerade, bedriver verksamheten på fel sätt eller som tagit sig vatten över huvudet. Skälet till att de har problem kan vara att de ursprungliga grundarna saknade erfarenhet av förbund. Genom att ge dem stöd uppmuntrar staten skapandet av fler felkonstruerade föreningar. Detta därför att 1) staten med sitt stöd legitimerar dem, vilket blir ett problem då 2) nya föreningar och förbund ofta skapas som kopior av redan existerande. 

Om staten vill att Sverige ska ha ett blomstrande, demokratiskt föreningsliv också i framtiden bör den enbart uppmuntra rätt organiserade föreningar, alltså sådana som bygger på god föreningssed och berövad föreningskunskap. Det viktigaste stöd staten kan ge de felkonstruerade är att uppmuntra dem att omorganisera sig så att de fortsättningsvis kan stå på egna ben.

Om en förening startas med löfte om statlig finansiering är risken stor att den just på grund av detta bidrag blir felkonstruerad och därmed bidragsberoende.  

God föreningssed

För att klara sitt uppdrag behöver föreningsbidragens handläggare också beakta god föreningssed. 

God föreningssed är föreningslivets samlade erfarenhet om hur man konstruerar och driver ideella föreningar och förbund. Den finns inte nedskriven, utan är en kollektiv, tyst kunskap som överförs från generation till generation av föreningsaktiva. Till stora delar gäller den lika för alla föreningar respektive förbund, men på grund av föreningslivets mångfald av modeller och traditioner finns också ett antal smärre varianter. 

God föreningssed är en erfarenhetsbaserad kunskap. Den kan endast läras genom ett mångårigt och brett föreningsarbete. Det är inget som annat än ytligt förekommer i juristutbildning och juridisk litteratur. Det är därför logiskt att domstolar endast undantagsvis tar upp föreningsfrågor; föreningar förutsätts normalt klara sina problem själva utifrån de egna stadgarna. Ändå förutsätts jurister, helt rätt men kanske orealistiskt, också när så krävs kunna beakta god föreningssed. Så här skrev till exempel Högsta domstolen (Mål nr Ö 157-07) år 2008:

”Eftersom svaret på uppkommande frågor rörande ideella föreningar inte kan sökas i en lag om ideella föreningar kan ledning (för juridisk bedömning - min anmärkning) behöva hämtas i föreningens stadgar, god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden”.

Alltså, eftersom ideella föreningar inte regleras av egen lag måste en domstol, eller i vårt fall en bidragsgivande myndighet, vid juridisk bedömning i första hand beakta de ideella föreningarnas egna normkällor, det vill säga berörd förenings egna stadgar samt god föreningssed, och endast därefter ta till de sedvanliga juridiska normkällorna. 

Observera att god föreningssed och föreningsjuridik inte är samma sak. De har olika utgångspunkt, har olika mål och kommer ibland fram till helt olika slutsatser. Medan god föreningssed syftar till välfungerande föreningar och förbund, nöjer sig juridiken med att vissa juridiska krav och principer uppfylls. Låt oss ta två exempel. 

God föreningssed accepterar inte att föreningar är odemokratiska, men det gör juridiken (se Hemström sid 38–39 och 105–106). Låt detta sjunka in!

Vidare, god föreningssed anger inget minsta antal medlemmar för en förening, men för att dess krav på god och demokratisk funktion ska uppfyllas måste de grundläggande föreningsorganen bemannas: styrelse (minst tre personer), revisor (minst en) och årsmöte (minst en utöver de valda funktionärerna), alltså totalt minst nio medlemmar. Enligt juridiken, som också struntar i god funktion, räcker det med tre personer för att bilda en förening (se till exempel Skatteverket) och vid kris anses en förening kunna överleva med en. 

Ibland kolliderar juridiken och god föreningssed. Ett exempel är synen på fusioner. Nödvändiga enligt god föreningssed, otillåtna enligt domstol. Sådana problem kan möjligen undvikas genom tydliga stadgar.

Det förefaller som om utredningen om Demokrativillkor influerats av en tredje syn på föreningar som idag sprids i samhället och som är i konflikt med såväl god föreningssed som juridiken. Enligt den kan ledningen vid behov bortse från stadgarna om politiken så kräver. Ett aktuellt exempel är ett uteslutningsärende inom ett fackförbund. Tidigare exempel som jag då kommenterade rörde stadgevidrigt avsättande av en ordförande inom ett riksdagsparti och inom ett idrottsförbund.  

Hur granska om en förening är demokratisk eller ej?

Statliga bidragsgivare förutsätts ge bidrag endast till demokratiska föreningar. För att utröna om de är det granskas bland annat stadgarna. Men stadgar ger aldrig hela svaret.

När jag för några år sedan granskade om riksdagspartierna fortfarande är demokratiska satte jag upp följande krav för en demokratisk förening. Den måste 

1. ha en demokratisk uppbyggnad, 
2. ha demokratiska stadgar, 
3. bedriva verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 
4. följa sina stadgar 
5. i övrigt följa god föreningssed. 

Det räcker alltså inte med att föreningen är demokratisk på pappret (1 och 2), den måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5).

Stödja vad?

Lokalt organiserade medlemmar, underifrån-finansiering och styrning nerifrån gör föreningar och förbund demokratiska, välfungerande och starka. Detta bör statliga givare beakta om syftet är att främja att de är just detta.

Stödet bör då utformas så att det lokala ideella arbetet främjas och medlemmarnas demokratiska inflytande i organisationen stärks. Bidrag ska inte användas för att möjliggöra central och regional byråkratisering eller för att ersätta medlemmarnas ideella arbete med anställda. Överhuvud taget bör ekonomiskt stöd till förbunds centrala arbete vara ganska begränsat. 

Ansökningskriterier och kontrollkrav

Kraven för att få organisationsbidrag bör vara sådana att de stöder en positiv utveckling av mottagarens organisation och är lätta att redovisa utan extra arbete. De bör därför baseras på sådan statistik och kontroll som en välskött medlemsorganisation ändå måste ha på plats.

Vettiga kriterier att basera bidrag till förbund på är:

1. Antalet lokalavdelningar (jämfört med de senaste fem åren).
2. Antalet betalande medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).
3. Antalet aktiva medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).

Kontrollkrav vid statliga bidrag är ett problem i sig. Fel utformade motverkar de stödets syfte och tvingar mottagarna att hålla sig med en dyr kontrollapparat. Staten bör se till att bidragstagarna kan hantera redovisningen med för ideella föreningar och förbund normala resurser och rutiner. 

Vettigare statligt stöd till föreningslivet

I stället för att stödja enbart ett urval föreningar bör staten stödja alla genom att skapa en för föreningslivet främjande miljö. Särskild tonvikt bör då läggas på att uppmuntra och främja lokal organisering och lokalt ideellt engagemang. Vidare bör staten ta bort de legala och andra hinder för ideell organisering som finns idag och sluta införa nya. 

Kunskapen om hur man rätt organiserar och driver demokratiska föreningar minskar i samhället. För att vända denna olyckliga trend krävs motåtgärder till exempel i form av praktisk inriktad föreningsforskning, som kan resultera i ledarskapslitteratur och studiecirklar. Detta borde staten kunna stödja.

Det är kommunernas uppgift att stimulera och bistå sitt lokala föreningsliv. Mest angeläget idag är att i alla kommundelar tillhandahålla lämpliga och billiga lokaler för föreningslivet. Kanske kan staten uppmuntra och stödja detta?

* * *

 

Litteraturförslag

Den som vill veta mer om hur föreningar och förbund fungerar i praktiken kan läsa Bertil Lindbergs bok Ledning av ideella föreningar och folkrörelseorganisationer (Sober Förlag 1999) och min egen bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik (Sober Förlag 2006). Finns på välsorterade bibliotek. 

Fler inlägg om detta ämne finns också här på bloggen Ideella Sektorn, till exempel Den ideella logiken - föreningarnas egen logik.

Tillfällig lag om föreningsstämmor gäller inte ideella föreningar

Riksdagen har med anledning av Coronapandemin infört en tillfällig lag om föreningsstämmor. Den gäller för företag och ekonomiska föreningar, men inte för ideella föreningar.

Med anledning av Coronapandemin beslutade Riksdagen den 3 april 2020 att införa en tillfällig lag om alternativa former av bolags- och föreningsstämmor: Lag (2020:198) om tillfälliga undantag för att underlättagenomförandet av bolags- och föreningsstämmor.

Lagen ger tillåtelse för alla organisationer vars stämmor är reglerade i lag att istället för fysiska möten genomföra sina stämmor med poströstning eller elektroniskt. Den gäller organisationer som aktiebolag, ekonomiska föreningar och bostadsrättsföreningar. Men tillfälliga lagen gäller inte för ideella föreningar. 

I december 2020 beslutade regeringen att förlänga den tillfälliga lagen fram till den 31 december 2021. Mer information finns på bolagsverkets hemsida. 

Sveriges alla ideella föreningar regleras inte av lag utan av sina egna stadgar och av god föreningssed. Därför gäller inte den tillfälliga lagen för dem. Vad som istället gäller för ideella föreningar under pandemin har jag förklarat i artikeln Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller? 

Politiska partier måste förstås som ideella föreningar

Politiska partier är inga statliga organ. De är ideella föreningar och måste förstås som sådana.  

En ledare i Uppsala Nya Tidning tar upp problemet med lokalt folkvalda som lämnat sina uppdrag i förtid. Trettiotre kommunpolitiker i Uppsala län hade vid årsskiftet gjort så. Påfallande många av dem var från SD. Se "De tomma stolarna är ett demokratiproblem" (UNT 2020-01-04).

I sin diskussion kring avhoppen stöder ledarskribenten sig främst på statsvetare. Kanske inte det mest naturliga valet kan man tycka. De politiska partierna styr stat och kommun och hör i denna roll  definitivt till statsvetarnas gebit. Men partierna själva är inga statliga organ och fungerar inte som sådana, de är ideella föreningar. För att förstå hur de fungerar krävs därför främst kunskap och kompetens om föreningar och föreningsliv. Har de åberopade verkligen det?

Låt oss titta på några av deras utsagor utifrån ett föreningsperspektiv:

Första utsagan: Studier har visat "att frånvaroproblemet främst tycks finnas hos mindre eller nyare partier".

Uttalandet tycks auktoritativt, men är oklart och knappast sant. Vore det sant skulle inte SD, som varken är mindre eller nyare, stå för ovanligt många avhopp. Huvudproblemet är ordet parti. Om alla partier organisatoriskt var av samma typ av skulle ordet fungera, men det är de inte. I vårt land är visserligen alla ideella föreningar, men organisatoriskt är vissa landsomfattande förbund och andra lokala föreningar.

Den som söker skälen till avhopp från kommunfullmäktige kan i förbunden inte finna dem på partinivå. Orsakerna finns ju inte centralt hos partistyrelsen eller regionalt hos distriktsstyrelserna, de finns lokalt, i de många lokalavdelningarna. Det är dessa som ska undersökas och sedan jämföras med föreningarna.

Den som ska studerar riksdagspartierna lokalt måste beakta att varje lokalavdelning i ett förbund har sitt eget inre liv, sin egen utveckling. Precis som föreningar kan varje lokalavdelning genomgå cykler av uppgång, stabilitet och fall beroende på till exempel kompetensen hos dem som för tillfället sitter i ledningen, på politiska konflikter och annat. Därför saknar också utsagans "mindre eller nyare" meningsfull klarhet. Partier som på riksplanet är både större och äldre kan nämligen mycket väl lokalt här och där ha lokalavdelningar som kan beskrivas som "mindre eller nyare".

Andra utsagan: "Samtidigt ökar risken för turbulens eftersom partierna har svårt att locka nya medlemmar, och därmed sänker ribban för vilka som ska stå med på valsedlarna."

Notera att begreppet "parti" här används här på samma oprecisa sätt som ovan.

Om att "locka nya medlemmar": En förening respektive lokalavdelning växer om den genom sitt sätt att arbeta har förmåga att såväl locka som att behålla medlemmar. Förbund kan visserligen värva nya medlemmar med centrala kampanjer, men de för att behålla dem helt avgörande momenten, att välkomna dem in i gemenskapen och dra in dem i verksamhet sker alltid lokalt, alltså i lokalavdelningarna och där kan förmågan skifta.

Om att "sänka ribban": I demokratiska förbund är lokalavdelningarna självstyrande. Det är avdelningens medlemmar samlade till möte som väljer partiets kandidater. Sådana möten har sin egen dynamik och kan bara delvis påverkas uppifrån. Ett riksdagsparti kan alltså inte samordnat "sänka ribban" i partiet. Men ribban kan naturligtvis sjunka ändå som en allmän tendens bland lokalavdelningarna, som en effekt av ny policy, eller om det inte finns tillräckligt med ideala kandidater. Det normala torde ändå vara att inför ett och samma kommunalval vissa lokalavdelningar i praktiken höjer ribban, vissa sänker den och  majoriteten ligger still.

Frågan är dock vad som menas med "ribban". Vilka krav ska medlemmarna ställa på kandidaterna utöver de politiskt och organisatoriskt relevanta för att stävja tomma stolar? Det naturliga är väl att vilja se bevis på stabilitet och uthållighet, till exempel genom lång och trogen tjänst. Varför skulle en välfungerande lokalavdelning i ett etablerat parti låta sig representeras av helt oprövade kort? Annat är det förstås för ett helt nybildat parti, eller ett parti (läs förening eller lokalavdelning) vars kommunala representation snabbt ökat, som just halverats i  en partikonflikt, eller som snabbt önskar göra inbrytningar i nya väljargrupper, ett sådant kan givetvis bli tvunget att föra upp helt nya och oprövade medlemmar på vallistorna.

Tredje utsagan: "... antalet (kommunalt) förtroendevalda (har) blivit mycket färre sedan 1950-talet. Trots de färre uppdragen har alltså partierna svårt att locka till sig intresserade."

1950 fanns nära 3 000 kommuner. Idag återstår en tiondel. Det är bakgrunden till att vi idag har betydligt färre kommunalt förtroendevalda än förr. Ledaren antyder att denna utveckling bör ha underlättat för partierna. Men det är precis tvärt om. 

Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära. När en förenings geografiska utbredning eller medlemsantal ökar kraftigt blir den föreningsmässigt mindre effektiv.

"Ideella föreningar bygger på medlemmars engagemang och gemenskap. De fungerar bäst om de är små och nära."

Sammanslagningen av små kommuner till större och sedan vidare till dagens storkommuner följdes av en motsvarande geografiska anpassning av partierna.

Om man i ett förbund slår samman små lokalavdelningar till större måste man räkna med att antalet såväl medlemmar som ideellt aktiva minskar. Så har också skett i alla berörda partier. Men det är inget unikt för just dem. Alla folkrörelser som genomfört sådana förändringar har tappat medlemmar och lokal förmåga.

Kommunsammanslagningarna resulterade för partiernas del i svagare organisationer lokalt och svagare anknytning till lokalsamhället. Utvecklingen som minskade antalet förtroendevalda i kommunerna har alltså inte alls underlättat, utan istället gjort det svårare för partierna lokalt att skaka fram lämpliga kandidater.

Utsagan tycks dessutom förutsätta att ideella föreningar har reserver av ideellt aktiva som vid behov kan kallas in i tjänst. Men några sådana reserver finns inte. Ideella föreningar har vid varje given tidpunkt precis så många ideellt aktiva som verksamheten kräver. De medlemmar som inte är indragna i verksamheten är nöjda med det och har normalt inte för avsikt att bli aktiva. Endast under mycket engagerande yttre omständigheter eller efter ett gediget intern rekryteringsarbete kan de aktiveras. 

Fjärde utsagan: "Ett partipolitiskt engagemang ses inte längre som lika självklart." Varför "läsa tjocka luntor nämndehandlingar på fritiden, när man med ett knapptryck kan manifestera en politisk åsikt på Facebook?"

Om minskat "partipolitiskt engagemang": Medlemsantalet i de politiska partierna har krympt rejält under gångna decennier. Det skylls ofta på att folk i gemen inte längre vill vara partipolitiskt aktiva. Det är ingen trolig förklaring, som jag skrivit tidigare. Mera troligt är att det är partiernas förmåga lokalt att fånga upp, dra in och behålla politiskt intresserade som har minskat. 

Om knapptryck på "Facebook": Det är en vanlig uppfattning att internet dramatiskt ändrat förutsättningarna för ideellt engagemang, men det har det inte. Det var fullt möjligt även förr att manifestera en politisk åsikt utan att vara aktiv i ett parti, till exempel genom att skriva insändare, sätta upp affischer, bära ett kampanjmärken eller delta i demonstrationer. Det internet gjort är att göra åsiktsspridandet enklare, snabbare och flyktigare. Men att "manifestera en politisk åsikt" utan att göra något mer, är idag som förr den absolut lägsta nivån av politiskt engagemang. Det kan inte på samma dag jämföras med att verka som folkvald politiker, den högsta nivån. Det finns för övrigt ingen motsättning mellan de två. Det förstnämnda skulle mycket väl, med partiernas hjälp, kunna leda till det senare.

Ändrad livssituation
Föga av det ledaren lyft fram kan förklara de tomma stolarna. Mest vägledning gav faktiskt det inledande citatet: "Det kan hända mycket i livet som gör att det blir förändringar". Så förklarade SD:s ordförande i Heby avhoppen, men det skulle nog ha kunnat sagts av lokala företrädare för vilket parti som helst, eller för den delen för vilken annan förening som helst. Förändrad livssituation är nämligen en mycket vanlig orsak inom föreningslivet för att någon lämnar ett förtroendeuppdrag. 

Benägenheten att ändra sin livssituation är störst bland dem som studerar, som ännu inte bildat familj eller som av andra skäl inte rotat sig. Allmänt inom föreningslivet är genomströmningen av förtroendevalda, aktiva och medlemmar därför störst inom ungdomsföreningar och minst inom föreningar som bygger på medelålders och äldre. Utifrån detta skulle en medveten strävan bland partierna att sänka medelåldern på sina kandidater kunna leda till fler tomma stolar.

Externt förtroendevalda - unik ideell grupp
Ideella föreningar i gemen har bara internt förtroendevalda, partierna har dessutom en unik grupp externt förtroendevalda.

Internt förtroendevalda leder, driver, förvaltar respektive reviderar organisation, ekonomi och arbete i lokalavdelning eller förening. På lokalplanet väljs sådana förtroendevalda ytterst sällan på längre tid än två år. Hundratals år av föreningserfarenheter, sammanfattat i god föreningssed, har nämligen visat att längre mandatperioder än så är olämpliga. Den kommunala mandatperioden på hela fyra år borde därför öka risken för tomma stolar.

Men det förefaller tveksamt att likställa partiernas externt förtroendevalda med deras internt förtroendevalda. Det finns vissa likheter, men också viktiga skillnader. Här några av dem:

• Internt förtroendevalda leder och förvaltar partiorganisationen. De externa däremot finns i partiets verksamhet. De är verksamhetsfunktionärer. 
• Kärnan i det externa uppdraget är att vara förtroendevald i en helt annan organisation.
• Partiets medlemmar har rätt att avsätta sina internt förtroendevalda, men inte de externa. 

Att jämföra de externa med aktiva, frivilliga eller volontärer i övrigt inom föreningslivet är inte heller rimligt då de är folkvalda, lyder under särskild lagstiftning, ska verka i fyra år och får arvode för sin insats.

Partiernas externt förtroendevalda är grupp för sig inom föreningslivet. För dem saknas den breda erfarenhet och vägledning som god föreningssed utgör. Forskning behövs alltså.

Tänkbart systemfel
Anledningen till att ideella föreningar kan fungera och därtill fungera väl på ideell basis är att de anpassat sig till medlemmarna och deras livsföring. Endast sekter gör tvärt om. Utifrån vad som är normalt inom föreningslivet skulle man kunna utfärda en sektvarning för fyraåriga mandat. Med sådan lång mandatperiod är det inte förvånande att en och annan folkvald hoppar av, snarare tvärt  om.

Det är tänkbart faktiskt, att skulden till de tomma stolarna inte ligger hos de berörda partierna eller individerna utan hos systemet. Vad sägs om att anpassa regelsystemet till människorna och inte tvärt om? 

Det finns tre grundtyper av ideella föreningar

Ideella föreningar kan delas in i tre typer: De för ömsesidig nytta, de kampanjdrivande och de som är tjänstelevererande. Skillnaderna mellan typerna är stor. Den som vill bilda en förening eller leda en måste veta vilken typ den tillhör och förstå vad det innebär.

I min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik påpekar jag att ideella föreningar kan delas upp i tre olika grupper utifrån sitt sätt att fungera: De för ömsesidig nytta, de kampanjdrivande och de tjänstelevererande. 

Den brittiske managementexperten Charles Handy var den förste att identifiera dessa grupper och att peka ut skillnaderna mellan dem. Det gjorde han i Understanding Voluntary Organizations, Penguin Books, London 1990. När jag arbetade som organisationsutvecklare för ideella föreningar kunde jag konstatera att han hade rätt.

Det är föreningens ändamål och medlemmarnas sätt att arbeta som skapar skillnaderna: I föreningar för ömsesidig nytta stöder medlemmarna varandra, i kampanjdrivande vill de förändra världen och i de tjänstelevererande stöder de utomstående.

Föreningarna inom varje typ har vissa gemensamma drag som skiljer dem från föreningarna inom de övriga två. I övrigt kan de vara ganska olika.

De här typskillnader är mycket viktiga. Den som vill bilda en förening, förändra, eller leda och organisera en måste för att lyckas förstå både vilken typ den tillhör och vad det innebär praktiskt. Sak samma gäller för forskare. De kan omöjligt rätt förstå medlemskap, styrelsearbete eller ledarskap inom ideella föreningar utan sådana insikter.

Låt oss nu titta närmare på de tre typerna.

Föreningar för ömsesidig nytta
Föreningar för ömsesidig nytta är den vanligaste typen av föreningar och förmodligen också den äldsta. Dit räknas alla ideella föreningar vars ändamål är att vara till personlig nytta för medlemmarna.

Som historiska exempel kan nämnas begravningsföreningar under antiken, och gillen, skrån och nationer under medeltiden. Bystämmor, socknar och stadsförvaltningar under medeltiden och framåt ingår också i den här traditionen och dessa i sin tur är föregångarna till dagens kommuner.

Den äldsta, till namnet kända föreningen i Sverige var av den här typen. Det var Frisernas gille. Namnet finns bevarat på en runsten i Sigtuna. I denna förening hade landsmän i främmande land slutit sig samman för ömsesidigt stöd, en tradition med rötter i antiken som lever kvar med dagens invandrarföreningar.

Typiska exempel idag är hobbyföreningar, båtklubbar, idrottsföreningar, invandrarföreningar, patientföreningar och självhjälpsgrupper.

Inom gruppen finns tre distinkta varianter:

• Den första servar sina medlemmar genom att äga, hyra eller förvalta viss egendom eller resurs. Ofta handlar det om att hålla med en lämplig lokal och utrustning för ett gemensamt intresse, hobby eller verksamhet, som dans, släktforskning, oljemåleri, dataspel eller liknande, eller med mänskliga resurser som föreläsare, experter eller konstnärsmodeller. De nödvändiga investeringarna är oftast ganska blygsamma, men kan i vissa föreningar vara betydande, som i de för golfare, amatörflygare eller båtägare. Och vore det inte för att speciell lagstiftning fört dem åt sidan skulle samfällighets- och bostadsrättsföreningar också räknas hit.


• I den andra varianten utövas en viss verksamhet i grupp. Det kan handla om något som måste göras i grupp för att bli meningsfullt, som att spela fotboll eller sjunga i kör, eller som visserligen kan göras individuellt men som vinner på att göras i grupp där utövarna ömsesidigt kan inspirera och lära av varandra, som att måla tavlor eller bygga modellplan.


• Den tredje slutligen är till för medlemmar med ett särskilt behov, till exempel ett handikapp, en viss sjukdom eller ett beroende, eller som befinner sig i en speciell situation, till exempel invandrare, arbetslösa eller nyligen frisläppta från fängelse.  För dem kan en förening av likar erbjuda såväl värdefullt stöd som gemenskap, trygghet och kunskap. I den här varianten är det ofta kontakten mellan medlemmarna som är det viktiga. Mest uppenbart är detta i självhjälpsgrupper. Deras i stort sett enda uppgift är att möjliggöra för sina ”brukare” att samlas i grupp för att ömsesidigt stödja och stötta varandra. Ett mycket känt exempel är Anonyma Alkoholister (AA).

Vad är speciellt vid drift av föreningar för ömsesidig nytta?

Inom föreningstypen finns allt från stora, resursrika idrottsklubbar till små, resurssvaga självhjälpsgrupp. De förra behöver en rejält kvalificerad styrelse och en väl utvecklad administration för att klara sina uppgifter, de senare skyr normalt såväl styrelse som administration. De flesta föreningar i gruppen ligger dock någonstans mitt emellan. I dessa har medlemmarna i allmänhet en starkare ställning och styrelserna en svagare än vad som gäller i de övriga två föreningstyperna.

Tendensen är också tydlig, ju mer behållningen av medlemskapet är ett resultat av medlemmarnas egen interaktion, desto mindre intresse har dessa av att vara styrda, ledda och organiserade. De föredrar då i ökad grad kollektiva beslut och spontan handling. Mest extrem i detta avseende är förstås självhjälpsgrupperna. Men även de behöver en viss grundläggande om än enkel form för att få det hela att fungera. Någon av medlemmarna får kanske offra sig för att sköta detta. Ibland är detta dock en utomstående.

Normalt är alla som omfattas av ändamålet välkomna att bli medlemmar i en förening av denna typ.  Föreningen strävar dock inte efter att ha maximalt med medlemmar, utan efter att bli så heltäckande som möjligt inom målgruppen. Och de som tillhör målgruppen ser det ofta som självklart att också de ska få vara med om de vill.

Kampanjdrivande föreningar
Kampanjdrivande föreningar är den näst största gruppen. De är mycket vanliga i Sverige. De finns till för att förändra världen eller för att mobilisera resurser. De vill till exempel påverka politiska beslut eller allmänhetens uppfattning och beteende. Det gör de genom politiskt arbete, kampanjer, insamlingar, opinionsbildning, lobbying eller påtryckningar.

Bland kampanjdrivande föreningar finns en stor bredd och variation där olika undergrupp har sina speciella särdrag. Dit hör bland annat politiska partier, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, miljöorganisationer, nykterhetsorganisationer och insamlingsorganisationer.

En del av de kampanjdrivande organisationerna är så välfinansierade att de huvudsakligen utför sitt arbete med hjälp av anställda eller arvoderade. Ideellt aktiva medlemmar spelar där en underordnad roll eller ingen roll alls. Dit hör givetvis näringslivets olika föreningar, men idag även riksdagspartierna.

Men de typiska kampanjdrivande organisationerna, de som bildats och drivs av vanliga, engagerade medborgare är i högsta grad beroende av medlemmarnas ideella insatser både för att driva organisationen och för att påverka människor genom till exempel dörrknackning, namninsamlingar, demonstrationer och bössinsamling eller genom enskilda samtal, allt numera kompletterat med sociala media.

Medlemmar i kampanjföreningar brinner för saken och samlas kring ledare. De är ledda snarare än organiserade.

Alla som tror på saken är välkomna att bli med. Att bli fler är både ett mål, ett medel och ett kvitto. Ju fler medlemmar föreningen har, desto större tyngd har den i samhällsdebatten.

När kampanjföreningar driver sina frågor stöder de sig mestadels på sakargument. De är därför beroende både av forskning och inre skolning. 

Tjänstelevererande föreningar
Tjänstelevererande föreningar finns till för att göra nytta för andra. De startas normalt för att möta ett visst behov i samhället som inte tillfredsställande åtgärdas av vare sig myndighet eller näringsliv. I en typisk sådan hjälper, stöder eller räddar medlemmarna utomstående, människor eller djur som befinner sig i det trångmål föreningen är till för att åtgärda.

Tjänstelevererande föreningar är mindre vanliga i Sverige numera. I takt med att offentliga sektorn under andra halvan av 1900-talet tog över eller konkurrerade ut mången ideell tjänsteverksamhet lades många organisationer ner. Men några finns kvar och nya tillkommer då och då utifrån aktuella behov. Typiska exempel är Svenska Röda Korset (grundad 1865), Sjöräddningssällskapet (1907), Kvinnojourer (1978) och Missing People (2012). 

Den här typen av föreningar levererar en service. Det är ett åtagande gentemot den valda målgruppen, men ofta också gentemot allmänheten och inte sällan mot externa bidragsgivare. Alla intressenter förväntar sig att föreningen ska leva upp till sitt åtagande, att den ska utföra sitt arbete på utlovat sätt. En tjänstelevererande förening måste därför vara väl organiserad och ha just de rutiner och resurser som dess ändamål och tjänst kräver.

Det är de aktiva medlemmarna som levererar tjänsten. Hur de gör det är helt avgörande för tjänstens kvalitet. Därför måste tjänstelevererande föreningar vara petiga vid rekryteringen, utbildningen och placeringen av de aktiva och ha arbetsledning, regler och rutiner för dem att följa. I en tjänstelevererande förening är det ingen ursäkt att arbetet utförs ideellt.

För en tjänstelevererande förening är inte det viktiga att ha många medlemmar, utan att ha rätt medlemmar.

Till skillnad mot de två övriga föreningstyperna är tjänstelevererande föreningar helt beroende av management, det vill säga av ledningens förmåga att planera, organisera och leda såväl tjänsten som administrationen – ett arbete som mycket väl kan utföras av frivilliga, men som ofta utförs av anställda.  De är också beroende av att den ideella arbetskraften är disciplinerad och accepterar att bli organiserad.

På grund av sitt ändamål, uppgift och ofta externa finansiering strävar tjänstelevererande föreningar efter att vara professionella, effektiva och ha låga kostnader. De har egentligen inget val. Trots att de levererar sina tjänster med hjälp av ideella kan de inte vara sämre än motsvarande företag eller myndighet. En organisation som skänker bort sina tjänster och ber tredje man att finansiera sig måste helt enkelt göra ett bra jobb.

Val av föreningstyp, strategisk fråga
Det är vid föreningens grundande som föreningstypen väljs och slås fast i ändamålsparagraf och stadgar.

Vilken föreningstyp som ska väljas beror på vad föreningen ska åstadkomma och hur. I Professionell ideell skrev jag: ”Ett och samma samhällsproblem kan ge upphov till helt olika mål och verksamheter och därmed helt olika typer av föreningar. Som exempel kan vi ta tre grupper av människor som på var sitt sätt vill göra något åt alkoholismens negativa följder:

• Den första vill ändra samhället. Den skapar därför en kampanjdrivande förening för att med opinionsbildning och lobbying påverka lagstiftning och vanor.


• Den andra vill bli och förbli nyktra och skapar därför en förening för ömsesidig nytta. De använder gruppsamtal och annan självhjälpsmetodik.


• Den tredje vill hjälpa alkoholismens offer och startar en tjänstelevererande förening. De arbetar uppsökande och stödjande.”

Det är inte ovanligt att föreningar försöker bedriva blandad verksamhet. De vill till exempel på samma gång vara servicelevererande och kampanjdrivande. För förbund kan detta möjligen fungera, men för de flesta vanliga föreningar är detta inte tillrådligt.

Typ bör renodlas, inte blandas
I sin analys fann Handy att föreningarna av respektive typ kräver sin egen speciella struktur, kapacitet och kultur för att lyckas. Föreningarnas karaktär tycks skapa en specifik uppsättning förväntningar hos de aktiva om hur beslut ska fattas och arbetet ska bedrivas. Karaktären tycks också styra vilka som vill bli medlemmar. Vilken personlighetstyp en person tillhör kan alltså påverka dennes val av förening. De skillnader som på så sätt uppstår mellan de tre typerna av föreningar är ömsesidigt uteslutande, det vill säga, ett visst sätt att vara organiserad och arbeta på ger framgång endast inom den egna typen, inte i någon av de andra.

Men det är vanligt, konstaterar Handy, att de aktiva inte uppfattar dessa skillnader. Det händer därför att en förening av en typ också försöker driva en verksamhet som rätteligen hör till en annan typ och därför är väsensskild. Detta leder till ”obegripliga” konflikter och misslyckanden. Problemet går att undvika menar Handy genom att föreningen skiljer väsensskilda verksamheter åt genom att lägga dem i olika understrukturer eller genom att som förbund organiserar sig som en federation. Exempel på det första har vi i större idrottsföreningar. Det går alltså att göra, men risken för problem och konflikter finns fortfarande kvar.

Förening kan byta typ
En förening som grundats som en typ kan senare byta typ. Det kan ske medvetet genom genomtänkta beslut, men också omedvetet genom en rad reformer och beslut som sammantaget låter föreningen glida över från en typ till en annan. Vi avslutar med ett exempel på sådan typglidning.

Tjänstemottagarna i en tjänstelevererande förening finns normalt utanför föreningen, men inte alltid. Ett exempel på det senare är sådana ungdomsorganisationer, mera vanliga förr än nu, där vuxna leder och organiserar verksamhet för barn- eller ungdomar. Där kommer mottagarna av servicen, alltså barnen och ungdomarna, till föreningens lokal. De betalar en avgift för att få vara med och kallas ibland, men vanligtvis inte, för medlemmar. Men föreningsmedlemmar är de inte, de är servicemottagare, alltså kunder, och saknar inflytande, vilket framgår av stadgarna. Om servicemottagarna genom medveten stadgeändring eller omedvetet genom gradvisa reformer ges fulla medlemsrättigheter förvandlas föreningen i praktiken  från tjänstelevererande till en för ömsesidig hjälp. För att vara giltig måste dock denna förändring ha stöd i ändamålsparagrafen. Annars mister föreningen sin legitimitet.

Den här artikeln ingår i serien om hur man bildar en ideell förening :

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Christer Leopold

Publicerad 2019-12-09, uppdaterad 2024-01-23

Hög tid parti, säkra demokrati!

Vad händer med demokratin i Sverige om riksdagspartierna inte längre är demokratiska?  

Ibland ger massmedia oss sällsynta inblickar i partiernas inre liv lokalt. Det man ser då kan vara oroande. Här två exempel.

Toppstyrning och konflikter om positioner
Det råder upprorsstämning inom Moderaterna i Uppsala. Kritiska medlemmar skrev i december till partiet centralt och anklagade de lokala och regionala styrelserna för toppstyrning och för "intriger, trakasserier och kotterier", vilket ska ha lett till medlemsminskning i länet. Detta enligt "Moderaterna kämpar med krisen i Uppsala" i Uppsala Nya Tidning (UNT) 5/3 2018.

UNT skriver bland annat:

Medlemmarna vittnade bland annat om en ohälsosam toppstyrning där de som är lojala mot ledningen premieras när exempelvis partiets listor inför valen sammansätts, medan kritikerna tystas och puttas undan.

Enligt "Maktkamp och schism inom SD" i UNT 12/3 2018 råder konflikt också inom Sverigedemokraterna Uppland. Partiets lokale ledare beskylls för toppstyrning. Oppositionen sägs ledas av en partianställd. Riksdagsman Pavel Gamov, nu utesluten, men tidigare SD:s ledare i Uppsala säger:

Många försöker ... komma åt ordförandeposter i länen, vilket ger tillträde till möten, ger ombud till landsdagarna och innebär tillgång till pengar via kommuner och region.

Är detta enstaka händelser? Nej, hävdar Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet. Enligt honom är det belagt att toppstyrningen av partierna ökat. Han anser att maktstrider och konflikter om positioner är vanligare idag "inte minst inför val när partierna ska upprätta sina listor med kandidater" (UNT 24/3 2018).

Partierna måste vara demokratiska
Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!

Politiska partier är ideella föreningar och måste förstås som sådana. De regleras inte genom lag, utan i första hand genom sina egna stadgar och god föreningssed. God föreningssed är vår nedärvda samlade kunskap om hur organisera och driva föreningar effektivt och demokratiskt.

En förening är demokratisk om den 1) har en demokratisk uppbyggnad, 2) har demokratiska stadgar, 3) bedriver verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 4) följer sina stadgar och 5) också i övrigt följer god föreningssed.

Det räcker alltså inte med att vara demokratisk på pappret (1 och 2), föreningen måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5). Utifrån detta kan vi ställa följande krav på våra partier:

• Partiernas stadgar ska vara demokratiska och överensstämma med god föreningssed.
• Medlemmarna ska vara jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. 
• Makten i partiet lokalt ska ligga hos medlemmarna samlade till stadgeenliga möten och inte hos styrelsen, annan partigruppering eller hos överordnad nivå.
• Alla val i partiet ska beredas och genomföras på demokratiskt vis.
• Styrelserna ska följa stadgarna och inte överträda eller missbruka sina mandat. 
• Anställda i partiet ska inte tillåtas delta i medlemmarnas beslutsfattande och val.

Lever riksdagspartierna upp till detta? Nja, som framgick ovan finns oroande tecken på motsatsen.

Medlemsras följd av interna problem
Varje år sedan 25 år tillbaka rapporterar partierna i gemen färre medlemmar än året innan. Fortsatt medlemsras för riksdagspartierna skrev UNT 4/3 2017. Vid utgången av 2016 hade nämligen samtliga partier utom Sverigedemokraterna tappat medlemmar. Socialdemokra-terna, som 25 år tidigare var störst med en kvarts miljon medlemmar, var vid utgången av 2016 fortfarande störst, men nu med bara 89 000 medlemmar.

När ideella föreningar tappar medlemmar brukar ledningarna skylla på yttre omständigheter, men orsakerna finns normalt internt. Partiernas ihållande medlemstapp är alltså inte bara i sig ett demokratiskt problem utan också indikation på inre problem hos lokalföreningarna, vilka också kan vara av demokratisk natur.

Tänkbara orsaker till medlemsras
I mitt blogginlägg Röstköp och medlemstapp för åtta år sedan pekade jag på den omfattande arvoderingen inom politiken som en tänkbar orsak till ett minskat medlemstal:

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Det som fick mig att ta upp frågan då var avslöjandet att medlemmar i Moderaterna hade köpt röster i provvalet för att kunna hamna på valbar plats på riksdagslistan.

En annan tänkbar orsak till medlemsminskningen kan vara att partierna slagit samman små lokalföreningar till stora. En sådan reform leder automatiskt både till medlemstapp och till ökade svårigheter att värva och behålla nya medlemmar. Detta har jag bland annat skrivit om i Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan.

En tredje orsak kan vara extern finansiering. Ideella föreningar som redan vid starten har god finansiering tenderar att förbli små; storvuxna föreningar som tidigare saknat men plötsligt får god finansiering tenderar att minska. Välfinansierade föreningar tycks nervärdera behovet av medlemmar och sky det hårda arbetet att värva, vårda och behålla dem. Chansen att en underfinansierad förening växer är därför betydligt större än att en välfinansierad gör det. Med tanke på att partierna med sina ymniga tillflöden av offentliga medel är Sveriges mest välfinansierade föreningar är det kanske inte konstigt att de tappat medlemmar.

De tre ovan nämnda orsakerna kan ha samverkat till medlemsraset, men jag utesluter inte att en studie av enskilda partier kan avslöja ytterligare några.

För tio år sedan skrev jag om de ständigt fallande medlemstalen i Partierna dör inte ut. Utlösande faktor då var Mats Knutsons lustiga spådom i TV Aktuellt, att om trenderna höll i sig skulle Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. Den prognosen är fel påpekade jag:

”Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte. Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten. Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura. Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning?”

Toppstyrning skadar föreningen och engagemanget
Det grundläggande med ideella föreningar, den logik de bygger på, är jämlikhet. Inom föreningen är alla medlemmar jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. Det är det demokratiska beslutsfattandet i föreningen, nerifrån och upp, och att medlemmarna väljer och vräker sina ledare som gör jämlikheten möjlig.

I UNT-artiklarna ovan klagade partimedlemmarna över toppstyrning. Det är allvarliga anklagelser. Toppstyrning är inte tillåten. Varken inom lokalföreningarna eller från distrikt eller förbund gentemot dem. Partierna är förbund och inom sådana är lokalföreningarna självstyrande inom de ramar som utgörs av stadgarna och kongressens beslut. Förbund styrs nerifrån och leds uppifrån. Överordnade styrelser (eller deras anställda) kan inte beordra eller diktera, de kan bara influera. Läs mer om detta i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Det allvarliga med toppstyrning är att den undergräver jämlikheten och demokratin i föreningen, alltså föreningsformens själva fundament. Betänk att jämlikhet och demokrati är det som gör föreningen till förening, och att dessa två tillsammans framkallar föreningens tredje unika fördel: Det ideella engagemanget.

Det ideella engagemanget är föreningslivets absolut främsta och mest oundgängliga resurs. Det är en hållbar och förnyelsebar naturkraft som finns inom medlemmarna själva. Det är detta engagemang som ger föreningarna förtroendevalda och frivilligarbetare och en disciplinerad uthållighet i vardagsarbetet. Det ger energi, sammanhållning, problemlösning, tillväxtkraft och en smittsamhet och trovärdighet som är ovärderlig i såväl opinionsbildning som medlemsvärvning.

Att vara aktiv i föreningen ger inflytande
Att föreningsmedlemmarna har samma demokratiska rättigheter innebär inte att de alla har samma inflytande. Ledargestalter kan i kraft av sin personlighet ha mer inflytande. Men om vi bortser från dem kan vi konstatera att på årsmötet har de aktiva i föreningen i praktiken mer inflytande än de passiva. Mest inflytande har de mest aktiva. Detta är naturligt. Den större närvaron ger ett kunskapsövertag och ett större internt nätverk.

Att insatser för föreningen leder till större inflytande är accepterat, men utgör absolut inte någon formell rättighet. Den som gör mer eller ger mer kan inte kräva att få större inflytande, det skulle strida mot jämlikheten. Normalt är det för övrigt styrelse och ledare som är de mest aktiva.

I en situation där alla arbetar ideellt är det inget problem att aktivitet ger inflytande. Men om en förening har anställda uppstår problem. Tack vare sin avlönade närvaro får anställda mycket större inflytande än vad aktiva medlemmar har. Att då också ge dem rösträtt på årsmötet kolliderar med medlemmarnas rätt till jämlikhet och ska inte förekomma.

Otillåtet arvodera vanliga medlemmar
De allra flesta föreningar har inga arvoden. Men vad händer om en förening inför sådana? Om arvodena är symboliska och enbart ges till förtroendevalda händer inte så mycket, varken positivt eller negativt. Mer substantiella styrelsearvodena däremot kan leda till problem som minskad medlemsaktivitet, konflikter vid val och medlemstapp.

Och skulle en förening arvodera vanliga, aktiva medlemmar, ja, då skulle den få riktigt stora problem. Men det förekommer så vitt jag vet inte. Skulle det förekomma är det oförenligt med god föreningssed och strider också mot föreningsjuridiken. En ideell förening får nämligen inte betala sina medlemmar, det får bara en ekonomisk förening göra. Om den ändå gör det kan domstol förklara den vara en oregistrerad ekonomisk förening, vilket i klartext betyder att föreningen inte existerar.

Partierna mest arvodesdrabbade
De politiska partierna lever i symbios med staten. Det har lett till en unik situation där inte bara partiernas styrelser och anställda får betalt för sitt arbete, utan också tiotusentals vanliga medlemmar, nämligen alla de som företräder partiet i folkvalda församlingar, de folkvalda, och alla de som utsetts till andra externa styrelser och uppdrag. Det har gjort partierna till de mest arvodesdrabbade av alla ideella föreningar i Sverige. Medlemmar får givetvis inte betalt av partierna själva, utan av stat, kommun och landsting med flera. Partierna riskerar därför inte att avregistreras, men är inte skyddade från arvodenas övriga negativa effekter.

Den konflikt inom Moderaterna som relaterats ovan är exempel på sådana negativa effekter. Där anklagades den lokala partiledningen för fem brott mot den inre demokratin: 1) toppstyrning, 2) att gynna de som är lojala mot ledningen, 3) att manipulera kandidatlistorna inför valen, 4) att tysta kritikerna och 5) att putta undan kritikerna.

Även ganska små arvoden till vanliga medlemmar ger negativa effekter. Men ju högre arvodena är desto större risker. De kan till exempel skapa beroende, vilket kan leda till minskad rörlighet på posterna och till ökad konkurrens och konflikt om dem. Den som är beroende av eller hett eftersträvar arvoden bli sannolikt också mer villig än medlemmen i gemen att vara till lags och mindre benägen att på årsmöten ställa en felande styrelse till svars.

Arvoderingen av en stor grupp partimedlemmar har utan tvivel skadat den inre demokratin och stött bort icke-arvoderade medlemmar. Den bör också ha lett till en förändrad medlemsprofil bland de aktiva och lokalt mest inflytelserika (se ovan). Detta bör i sin tur ha lett till motsvarande förändringar i partiets politik och högre organ. Kanske var det sådant Olle Wästberg tänkte på när han i SvD (2/4 2018) skrev att de "politiska partierna blivit slutna eliter".

Partierna måste kvalitetssäkra sin inre demokrati
Den omfattande arvoderingen är sannolikt här för att stanna. Sannolikt kommer beloppen också fortsätta stiga. Påfrestningarna på partiernas inre demokrati kommer därför att öka. Ideella föreningar är noga balanserade demokratiska system utvecklade för att klara allehanda påfrestningar. Men den obalans i demokratin som uppstår när en stor grupp vanliga medlemmar arvoderas kan inte hanteras med traditionella verktyg. Dessa måste därför kompletteras. Att på så sätt säkra partiets inre demokrati är partiledningens och kongressens ansvar. Vi utomstående kan bara hoppas att det blir gjort innan det är försent.

Aktuellt om ideella fusioner i England

Vad gäller ideella sektorn är alla länder olika. Det som är rätt och riktigt i ett land behöver inte nödvändigtvis vara det i ett annat. Trots det är det lärorikt att följa utvecklingen i andra länder.

I föregående blogginlägg påpekade jag att ideella föreningar lika mycket som andra organisationstyper kan behöva fusioneras. Här mer på detta tema.

Det har nämligen kommit ny rapport om England och Wales som redovisar fusioner ibland "charities".

En "charity" (bokstavligen välgörenhetsorganisation) är inte en organisationstyp, utan är snarare en särskild skattestatus som en ideell organisation kan få av Charity Commission. Det kan alltså röra sig om både föreningar/förbund och stiftelser.

Rapporten omfattar alltså inte hela den brittiska ideella sektorn, bara "charities". Under drygt ett år fram till april 2014 var 189 sådana inblandade i 90 fusioner. Totalt berördes 32 000 anställda, vilket är fyra procent av "charity"-sektorns arbetskraft.

Största fusionen var den som resulterade i St Mungo’s Broadway. Efter sammanslagningen ger den varje natt tak över huvudet åt 2 500 hemlösa. I den mest komplicerade fusionen gick tio organisationer samman.

Läs mer om detta i rapporten The Good Merger Index.

Någon motsvarande statistik från Sverige finns inte.

Ideella hybrider – inget för oss!

Sveriges och USA:s ideella sektorer är antipoder! De är så olika varandra de någonsin kan bli. Den svenska är rotad i föreningslogik. Den präglas av demokrati, ledarskap och medlemsengagemang. Den amerikanska bygger på stiftelselogik. Där är det management, pengar och frivilligorganisering som står i centrum. För mer om skillnaderna, se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

Med sådana fundamentala skillnader kan man inte förvänta sig att det som fungerar bra i USA också gör det här. För svenska stiftelser finns förvisso mycket att lära i USA, men inte för våra föreningar och folkrörelser. Trots det lånas friskt in amerikanska föreställningar och idéer, rön och metoder. Ibland fungerar det, ibland inte, men oavsett vilket, så undergräver det steg för steg den svenska ideella sektorn och dess förmåga.

Mest märkligt är kanske att det också lånas in sådant som ännu inte bevisats fungera ens i USA. Dit hör hybridisering, alltså skapandet av hybridorganisationer.

Hybrider är företag som i något avseende beter sig som vore de ideella, eller mycket vanligare, ideella organisationer eller myndigheter som beter sig som företag. Förespråkarna i USA hävdar att hybriderna är effektivare. Biverkningarna talar man tyst om.

Hybrididén sprids aktivt

Hybrididén och dess ideologi sprids i USA aktivt både inom och utom landet. Rockefeller Foundation, till exempel, har sedan 2006 satsat 40 miljoner USD för att organisera och driva frågan. 

I den egna boken The Power of Impact Investing: Putting Markets to Work for Profit and Global Good argumenterar fonden för att investerare ska satsa på organisationer som både ger ekonomisk vinst och gör samhällelig nytta. Sådana satsningar kallar boken ”impact investments” (alltså investeringar med effekt). Investerarna kallas ”impact investors”. De sägs ha hjärtan som ideella och hjärnor som företagare. Som investeringsobjekt behöver de organisationer med dubbla mål, alltså hybrider.

(Källa: Maribel Morey, "The Rockefeller Foundation’s Hand in HobbyLobby" i Stanford Social Innovation Review.)

Att företagare är smartare än ideella ledare och att företag är bättre skötta än ideella organisationer är en vanlig fördom inom näringslivskretsar och uppenbarligen också bland hybridideologerna.

Det finns hybridförespråkare också i Sverige. Se till exempel Erika Augustinssons och Maja Brisvalls bok Tjäna pengar och rädda världen. Den har jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg. Ett annat exempel är Johan Wendts bok Den dummaste jävla idé jag någonsin hört. Och ytterligare ett är Sara Dambers inlägg i Kurage nr 2:”Det behövs inga fler ideella organisationer”. Där spås att sociala entreprenörer, alltså företagare, istället tar över.

I Tjäna pengar och rädda världen talas om Nya ideella sektorn där entreprenörer ”använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta” och Hybriderna där entreprenörer ”remixar logik, metoder och spår från alla tre sektorer i sitt arbete med att tjäna pengar och rädda världen”.   

Att allt detta var i amerikansk säck innan det hamnade i svensk påse är väl ganska uppenbart.

Tas från helt andra förutsättningar
Det största problemet med hybridtänket är givetvis att det lånats in från ett sammanhang med helt andra förutsättningar än dem vi har i Sverige.

I artikeln "Hybrids and Competing Logics: Observant Dispassion Is Called For" i NonProfit Quarterly’s vårspecial "Hybrids, Hybridity & Hype" diskuterar forskarna Fredrik O. Andersson och Brent Never hybridiseringen i USA. De beskriver då dess ideella sektor så här:

1. Sektorn har en logik rotad i oegennytta, medmänsklighet (altruism) och frivillighet. Detta leder till välgörenhet, filantropi och organiserat frivilligarbete vilket i sin tur möjliggör leverans av samhälleliga varor och tjänster.
2. Sektorns roll är att skapa och vidmakthålla socialt kapital, det vill säga de band av tillit och ömsesidighet som gör att näringsliv och demokrati i landet fungerar bra.
3. Sektorn främjar individernas involvering i aktiviteter för det allmännas bästa.

Fångar denna beskrivning även in det väsentliga med svensk ideell sektor? Inte alls. Den ser ju helt annorlunda ut.

Gäller en helt annan organisationstyp

De ideella organisationer som den amerikanska hybridteorin baseras på är tjänstelevererande stiftelser, men i Sverige är det istället ideella föreningar som gäller. Hos oss är den tjänstelevererande stiftelsen en ytterst sällsynt och inte särskilt uppskattad fågel. Det är i och för sig synd tycker jag. Det vore bra om vi hade fler sådana, men givetvis inte på bekostnad av föreningar. Det är ju ändå föreningslivet i all dess mångfald som är ideella sektorns salt.

Den som vill hybridisera i Sverige kan alltså inte följa den amerikanska modellen, utan måste ta sig an en helt annan organisationstyp och organisationslogik.

Men finns det egentligen något behov av att hybridisera ideella föreningar? Knappast. Det finns ju redan föreningsformade företag i Sverige och i många andra länder. De kallas kooperativ och är i svensk lag "ekonomiska föreningar". Det finns kooperativ även i USA, om än relativt få. Formen verkar emellertid inte passa hybridivrarna där.

Löser ett problem som inte finns här

Att skapa hybrider för att nå ideella mål är ett amerikanskt försök att lösa ett problem som finns där men inte här. 

En gång i tiden var USA ett ledande föreningsland. Det var bland annat därifrån som Sverige en gång hämtade idéer om det vi idag kallar folkrörelser. Det finns givetvis föreningar i USA även idag, i själva verket miljontals, men de är tyvärr förvisade till kulisserna. I rampljuset står istället de servicelevererande stiftelserna (de som i USA kallas "nonprofit organizations"). 

När Anderssson och Never i sin artikel skildrar den ideella sektorns snabba utveckling under de senaste sextio åren så är det alltså servicelevererande stiftelser de tänker på. De följer därmed den norm som finns inom forskningen i USA. Kanske borde vi därför översätta deras "the nonprofit sector" inte till "ideella sektorn", som ju omfattar alla slags ideella organisationer, utan till "stiftelsesektorn".

Det som drivit denna sektors expansion har varit tillgången till statlig finansiering, menar de två forskarna. På 1960-talet började staten finansiera ideella organisationers samhällstjänster. Som komplement till staten expanderade sektorn sedan kraftigt. Detta hejdades inte av Reagans ansträngningar att krympa staten. Så sent som på 1990-talet var ideella organisationer fortfarande statens förstaval vid tecknandet av välfärdskontrakt. På grund av den ekonomiska krisen efter millennieskiftet har staten emellertid skurit ner sina välfärdstjänster. Neddragningarna har drabbat de ideella organisationerna. Deras förmåga att överleva utan statlig finansiering har då kommit i fokus. Vill de överleva måste de skaffa sig nya inkomstkällor, de måste bli entreprenöriella, menar kritikerna. Detta har bland annat lett till hybridrörelsen.

Huruvida hybrider över huvud taget är lösningen på problemet att servicelevererande stiftelser gjort sig ekonomiskt beroende av opålitliga statliga kontrakt kan diskuteras. Men det viktiga jag vill lyfta fram här är att detta problem aldrig varit särskilt stort i Sverige. Inte därför att statliga och kommunala finansiärer är mera pålitliga här, de är de inte, utan därför att det ännu är så ytterst få ideella organisationer som tagit sådan finansiering.

Att importera hybrididén till Sverige löser alltså ett problem som vi inte har här. Att göra det kan tyckas harmlöst, men tyvärr riskerar importen att skapa verkliga problem.