Juholt och media – utifrån ideell logik

Den mediala kalabaliken kring Håkan Juholt illustrerar ett viktigt problem: Media saknar i stor utsträckning kunskap om och förståelse för ideell organisering. Denna okunskap påverkar rapporteringen på ett negativt sätt.

Det är uppenbart att mycket av det som skrivits om den socialdemokratiske ordföranden aldrig skulle ha publicerats – inte av journalistiska skäl i vart fall – om berörda journalister och redaktörer förstått de ideella sammanhangen bättre.

Socialdemokraterna är en folkrörelse

Socialdemokraterna med sina 100 000 medlemmar över hela landet är det en folkrörelse. Historiskt sett har partiet varit en normgivande folkrörelse och därmed starkt bidragit till ideella sektorns utveckling och till formandet av vad vi betraktar som god föreningssed.

När man ska bedöma organisatoriska frågor i en folkrörelse så finns ingen lag. Då är det stadgarna, föreningens praxis och god föreningssed som gäller. Folkrörelser skiljer sig från varandra på många olika sätt. För att förstå Socialdemokraterna måste man därför läsa just deras stadgar. De finns på hemsidan tillgängliga för alla.

Val av partiordförande

Om journalisterna studerat S-stadgarna innan de inför förra partikongressen drog igång den mediala jakten på en ny ordförande så skulle de ha förstått att det inte är partidistrikten eller valberedningen som utser partiledaren, utan partikongressen. Allt som sägs utom eller inom partiet innan den hålls är bara spekulationer, önsketänkande, vilseledning, opinionsbildning eller kvalificerade gissningar. I förväg uppgjorda val tillhör helt enkelt inte svensk folkrörelsetradition.

Partidistrikten är naturligtvis involverade på flera sätt i förberedelserna inför valet, men de kan inte i förväg göra upp sinsemellan om vem som ska väljas. På kongressen är själva valet en kollektiv, interaktiv process som mycket väl kan påverka kongressombudens slutliga ställningstagande.

Valberedningens roll är begränsad till att identifiera och på kongressen föreslå lämpliga kandidater. Det är vanligt att ett sådant förslag går igenom, men det finns inget som hindrar kongressen från att välja någon annan. Den är nämligen folkrörelsens högsta beslutande församling.

Avsättande av partiordförande

Om journalisterna studerat S-stadgarna innan de påstod att verkställande utskottet (VU) skulle avgöra om Juholt fick vara kvar som ordförande eller inte, så hade de insett att VU inte har något sådant mandat. Den enda instans som har rätt och möjlighet att avsätta partiets ordförande är partikongressen. Till dess att sådan hålls kan Juholt sitta kvar. Beslutet är hans. VU och andra kan naturligtvis påverka honom, men det är allt. Skulle VU avsätta honom så vore det ett brott mot stadgarna och skulle alltså sakna legitimitet. Sådana beslut kan upphävas av domstol.

Juholts situation liknar alltså inte alls den Mona Sahlin var i vid Toblerone-affären. Han är kongressvald, hon var statsministerutsedd.

Måste en partiordförande vara populär?

Det verkar som om massmedia förutsätter att en partiordförande måste vara populär för att lyckas. Det är naturligtvis inte någon generell sanning, utan beror på situationen. Det är lätt att vara populär i medgång. Men den ledare som på allvar tar itu med problemen i ett parti i kris blir knappast populär och ändå måste jobbet göras. En god ledare har därför modet att göra det som är rätt för organisationen även om det är impopulärt bland stora grupper.

Minst intressant för att bedöma en persons ledarpotential är den grad av popularitet som en partiordförande har de första månaderna, och som massmedia fäster så stor vikt vid. I det läget är det nämligen ingen som vet hur väl personen kommer att klara av uppdraget. Det är inte ovanligt att den i starten ”ideale” så småningom misslyckas och att den som väljs som ”oönskad kompromiss” faktiskt lyckas bra. En del går från hyllade i början till impopulära mot slutet, andra gör den omvända resan och slutar som hjältar.

Måste en kritiserad partiordförande avgå?

Det verkar vara en sanning inom massmedia att den partiordförande som blir kritiserad ska avgå. Så enkelt är det naturligtvis inte. Att bli kritiserad är en del av jobbet som ledare. Att kritiken vid en intern konflikt kan vara omfattande och hätsk är normalt. Likaså när problem i partiet åtgärdas. Sådan kritik är inget skäl för en förtroendevald att avgå, snarare tvärt om. Det påbörjade måste ju fullföljas för att få avsedda resultat.  Det är alltså en viktig ledaregenskap för en partiledare att kunna härda ut kritik, också massmediedrev. Den som inte klarar av det senare är nog inget statsministermaterial.

Partiets kris

Det som utlöst allt bråk är Socialdemokraterna kris. Det mesta media slår ner på är just symptom på denna kris, som inte är ny, utan går tillbaka långt i tiden. Vilken är krisens rot? Är det politiken (produkten) eller är det organisationen (leverantören)? Om det är det senare så kommer problemen omöjligt att kunna lösas innan nästa val, men till nästnästa. När det gäller djupgående förändringar av folkrörelser finns inga snabba lösningar.

Kårobligatoriet, regeringen och föreningsfriheten

Nu föreslår regeringen riksdagen att avskaffa kårobligatoriet. I en kommentar säger den ansvarige ministern Lars Leijonborg (FP):

– Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till Socialdemokraterna och statskyrkan var. Det har överlevt sig själv.

Birger Schlaug påpekar påpassligt att hans och Åsa Domeijs första motion i riksdagen för drygt 20 år sedan handlade just om att avveckla kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet respektive statskyrkan och kårobligatoriet. I samma inlägg argumenterar han för den negativa föreningsfriheten, d.v.s. rätten att stå utanför.

Jag tycker bägge har fel. Kollektivanslutningen till ett parti och en obligatorisk skyldighet att tillhöra en statskyrka är en sak, kårobligatoriet en annan. De två första handlar om politisk och religiös frihet, vilka är en viktig del av de mänskliga rättigheterna. Studentkåren ska vara partipolitiskt och religiöst obunden; det den erbjuder är praktiska rättigheter och service. Att endast medlemmar kan ta del av dessa strider inte mot föreningsfriheten eller de mänskliga rättigheterna. I själva verket är denna typ av monopol vanliga. Detta diskuterade jag i min blogg Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten 2007-04-04.

Kan staten tvinga medborgarna att betala en avgift för att få ta del av en samhällelig nyttighet? Visst, det förekommer hela tiden, t.ex. skatt och kommunala avgifter. Men kan staten verkligen tvinga medborgarna att betala för en nyttighet som levereras av en från staten självständig ideell organisation? Även där är svaret ja. Det viktigaste exemplet är TV-avgiften.

Om partierna vore logiska, men det är de naturligtvis inte, skulle nästa obligatorium till avskaffning vara just TV-avgiften. Är jag själv för att avskaffa den? Nej! Nyttan av public service TV och radio överväger nackdelen med avgiften. Detsamma vill nog många säga om kårobligatoriet.

Det finns de som vill ta bort kårobligatoriet därför att valdeltagandet är lågt, omkring tio procent. Detta låga deltagande ses som ett bevis för lågt engagemang. Men även detta är ett falskt argument. Inom helt frivilliga föreningar är det inte ovanligt att endast 10 procent av medlemmarna kommer på årsmötet. Ideellt engagemanget kan helt enkelt inte mätas i hur många som deltar i föreningsvalen.

Problemet med kårerna är snarare partiväsendet. I föreningslivet i allmänhet tillåts inte den typen av fraktionsverksamhet, utan alla kandidater ställer upp som individer och värderas enbart efter sin insats för det gemensamma. Vid partival skjuts ideologi och partiprogram i förgrunden. Det kan bli heta strider som ökar engagemanget inom ”valmanskåren”, men det kan också leda till misstro och allmänt ointresse. Ett lågt valdeltagande gynnar små, mycket aktiva partier och missgynnar stora, relativt passiva.

Med obligatoriet är kårerna statligt sanktionerade organisationer precis som statskyrkan var. När de nu blir oberoende får vi hoppas att de också avskaffar partiväsendet. Annars kommer många av de nuvarande problemen att kvarstå fast i ett mer utsatt läge.

Enligt regeringens förslag ska det obligatoriska medlemskapet i studentkårerna tas bort redan 1 juli 2010. I samband med det får kårerna behålla sin skattefrihet och får som kompensation för det avskaffade obligatoriet ett statsbidrag om 105 kr per student och år.

Att regeringen vill ge ideella organisationer mindre än ett och ett halvt år på sig att ställa om från ”skyddad verkstad” till kamp på en ”ideell marknad” är häpnadsväckande. Bristen på förståelse för utmaningen i den uppgiften är påfallande. Det är fullt möjligt att det inte är bristen på pengar, som många tror, utan bristen på tid och kompetens som kommer att sätta krokben för kårerna.

Det behövs alltså tid, kompetens och investeringsmedel för den här typen av radikala omställningar. Men det är inte nog. Det behövs också ledare som vågar och vill genomföra de nödvändiga förändringarna. Kanske är det en ny typ av ledare som kårerna nu behöver. Det är väl inte troligt att de kan hämtas från partierna.

Partierna dör inte ut

Medlemsantalet i de politiska partierna minskar år från år. Det har varit en tydlig trend i åtskilliga år och rapporteras regelbundet i media.

TV Aktuellt återkom till frågan i går (8 maj). Den inrikespolitiske kommentatorn Mats Knutson hade med hjälp av statistiken 1991-2007 räknat framåt. Om trenderna fortsätter oförändrade, menar han, kommer Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. (Någon liknande prognos för övriga partier går inte att skapa.) Hur går det då med demokratin, undrade han?

Men prognosen är fel, vilket är lätt att visa. Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte.

Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten.

Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura.

Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning? Går det verkligen att upprätthålla skillnaden mellan förtroendevalda och tjänstemän i parti och politik när de alla arbetar heltid och mot ersättning?

Jag tror inte det är försent ännu, men ganska snart. Jag tror att de största partierna, om de vill, kan vända utvecklingen. Men då måste de ta itu med sitt största folkrörelseproblem, hur garantera att inte oarvoderade medlemmar ständigt missgynnas i det inre partiarbetet?

Visst kan Moderaterna bli en folkrörelse

Tanken att Moderaterna ska kunna bli en folkrörelse upprör. Men skingrar man de ideologiska slöjorna finns inget organisatoriskt som hindrar detta. Folkrörelsen är en kostnadseffektiv, inflytelserik och uthållig organisationsform som kan användas för att nå många slags ideella mål.


Moderaterna vill bli en folkrörelse. Det skriver partisekreterare Sofia Arkelsten i ett partidokument.

Denna ambition har inte välkomnats av dem som ser folkrörelsen som 1) ett vänsterprojekt, 2) i opposition till de styrande och 3) skapat nerifrån.

Signaturen RosenRasande skriver:

Nu vill moderaterna dessutom bli en Folkrörelse. Hallå när läste ni ords betydelse senast. En folkrörelse är en gräsrotsaktivitet som bygger underifrån. Nya moderaterna kan inte med bästa vilja i världen bli en folkrörelse och kommer heller inte att bli det.

Ann-Sofie Wågström citerar Wikipedia:

En folkrörelse har sin ursprungliga betydelse av att vara ”folk i rörelse” mot vad som uppfattas som missförhållanden i samhället eller världen. Betoningen ligger på kollektiv handling som på något sätt försvarar eller önskar förändra sociala förhållanden, [...]

Aftonbladet framhåller att folkrörelser alltid bildas underifrån.


Folkrörelser finns eller kan finnas i alla länder
Inläggen återspeglar den rådande förvirringen kring begreppet folkrörelse. Det är mycket vanligt att uppfatta folkrörelser som bloggarna gör ovan, men det är bara ett sätt att se på dem. Det är mera politik och ideologi än reell verklighet.

Eftersom jag som organisationskonsult för ideella organisationer ofta arbetat utomlands kan jag konstatera att folkrörelser finns eller kan finnas i alla länder. Det är inte förekomsten av folkrörelserna som är unikt för Sverige, det är ideologiseringen och mytbildningen kring dem.

"Folkrörelse" och "rörelse" är olika saker
Traditionellt förknippas folkrörelser med nykterhets-, väckelse- och arbetarrörelserna. Men sedan många år tillbaka är det främst andra typer av organisationer som dominerar, till exempel idrottsrörelsen och miljörörelsen. Begreppet ”rörelse” är ett intressant, men vagt. Det kan till exempel beteckna två sådana olika företeelser som 1) en grupp av självständiga organisationer med likartat syfte (frikyrkorna, miljöorganisationerna), och 2) ett antal organisationer som politiskt, ideologiskt eller på annat sätt är samordnade (arbetarrörelsen, idrottsrörelsen). En del anser att det är just sådana ”rörelser” som är folkrörelserna, men då blir begreppet meningslöst; alla ideella organisationer kan på det ena eller andra sättet delas in i grupper (till exempel skulle man kunna tala om ”hobbyrörelsen”.) Meningsfullt blir begreppet folkrörelse endast om det syftar på en individuell organisation. ”Rörelse” och ”folkrörelse” är alltså olika saker.


Folkrörelse är ett förbund som vuxit sig stort
Det är också så begreppet används i de flesta fall idag. En folkrörelse är ett mycket stort, landsomfattande förbund. Så till exempel beskriver sig Svenska Jägarförbundet (190 000 medlemmar) som en folkrörelse.  Det gör också Friskis & Svettis (”över en halv miljon medlemmar).

Jag delar den uppfattningen. En folkrörelse är helt enkelt ett förbund som samlar ovanligt många medlemmar. Normalt omfattar den hela landet och bildar en demokratisk pyramid av lokala föreningar samlade i distrikt och förbund.

Ett sådant stort förbund är oerhört kostnadseffektivt, uthålligt och inflytelserikt och kan användas för att nå alla möjliga slags ideella mål. Det kan förvisso handla om att stå i opposition och kräva förändring, men också lika gärna om något helt annat, ja, till och med, att bevara det bestående.


Folkrörelser kan skapas på många sätt
En sådan organisation kan initieras antingen nedifrån eller uppifrån, men skapas alltid som en process där det centrala och det lokala samverkar (se min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik). Att en folkrörelse kan byggas enbart nerifrån är en myt. Dessutom kan en redan existerande förening bli ett förbund, och ett förbund kan växa sig till folkrörelse. Sådana förändringar kan ske spontant, men också som en medveten strävan genom organisationsutveckling.


Folkrörelse = minst en procent av befolkningen
Den amerikanska statsvetaren Theda Skocpol har i en intressant bok om amerikanska folkrörelser (Diminished Democracy – From Membership to Management in American Civic Life, University of Oklahoma Press, 2003) begränsat sig till organisationer vars medlemstal utgjort minst en procent av befolkningen. Jag tycker det är ett bra och objektivt mått på vad som kan räknas som folkrörelse.

För att uppgå till en procent av Sveriges befolkning måste en folkrörelse idag ha ca 95 000 medlemmar. Svenska Jägarförbundet, Friskis & Svettis, Svenska Röda Korset med flera icke-politiska organisationer klarar denna gräns. Enligt Wikipedia gör Socialdemokraterna (det största politiska partiet) det också, men nätt och jämt. Moderaterna däremot gör det inte med sina ca 53 000 medlemmar.


Med fler medlemmar blir moderaterna en folkrörelse
Eftersom Moderaterna redan är landsomfattande och demokratisk uppbyggt, så vore det en folkrörelse redan idag om medlemsantalet var lika stort som Socialdemokraternas. Vad Moderaterna behöver är alltså fler medlemmar. Men det är inte bara att värva sådana. För att lyckas måste ledningen anpassa organisationen för detta. Den måste medvetet sträva efter att bli en folkrörelse och göra de organisatoriska och arbetsmässiga förändringar som krävs. Det är en flerårig organisationsutvecklingsprocess.

Sofia Arkelsten skriver att för Moderaterna handlar folkrörelseidén framför allt om att partiet behöver hitta personer som kan ta sig an politiska uppdrag eftersom antalet mandat förväntas öka vid nästa val.

Inför valet 2014 är mitt mål att vi ska ha 2014 nya nya moderater på våra listor. Det ska vara 2014 personer som inte tidigare haft ett politiskt uppdrag, men som nu är beredda att axla rollen som förtroendevald därför att vi har gjort det enkelt och spännande att göra det.

Det handlar alltså främst om att öka antalet aktiva. Att bygga folkrörelse är ett bra sätt att göra detta på. Men ett viktigare resultat är nog ändå, att ett mycket stort antal engagerade och mobiliserade medlemmar är det effektivaste sättet för ett parti att nå ut i valrörelsen. Trots alla moderna media är det fortfarande så att ett folkrörelseparti har betydligt större chans att vinna val.

Hög tid parti, säkra demokrati!

Vad händer med demokratin i Sverige om riksdagspartierna inte längre är demokratiska?  

Ibland ger massmedia oss sällsynta inblickar i partiernas inre liv lokalt. Det man ser då kan vara oroande. Här två exempel.

Toppstyrning och konflikter om positioner
Det råder upprorsstämning inom Moderaterna i Uppsala. Kritiska medlemmar skrev i december till partiet centralt och anklagade de lokala och regionala styrelserna för toppstyrning och för "intriger, trakasserier och kotterier", vilket ska ha lett till medlemsminskning i länet. Detta enligt "Moderaterna kämpar med krisen i Uppsala" i Uppsala Nya Tidning (UNT) 5/3 2018.

UNT skriver bland annat:

Medlemmarna vittnade bland annat om en ohälsosam toppstyrning där de som är lojala mot ledningen premieras när exempelvis partiets listor inför valen sammansätts, medan kritikerna tystas och puttas undan.

Enligt "Maktkamp och schism inom SD" i UNT 12/3 2018 råder konflikt också inom Sverigedemokraterna Uppland. Partiets lokale ledare beskylls för toppstyrning. Oppositionen sägs ledas av en partianställd. Riksdagsman Pavel Gamov, nu utesluten, men tidigare SD:s ledare i Uppsala säger:

Många försöker ... komma åt ordförandeposter i länen, vilket ger tillträde till möten, ger ombud till landsdagarna och innebär tillgång till pengar via kommuner och region.

Är detta enstaka händelser? Nej, hävdar Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet. Enligt honom är det belagt att toppstyrningen av partierna ökat. Han anser att maktstrider och konflikter om positioner är vanligare idag "inte minst inför val när partierna ska upprätta sina listor med kandidater" (UNT 24/3 2018).

Partierna måste vara demokratiska
Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!

Politiska partier är ideella föreningar och måste förstås som sådana. De regleras inte genom lag, utan i första hand genom sina egna stadgar och god föreningssed. God föreningssed är vår nedärvda samlade kunskap om hur organisera och driva föreningar effektivt och demokratiskt.

En förening är demokratisk om den 1) har en demokratisk uppbyggnad, 2) har demokratiska stadgar, 3) bedriver verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 4) följer sina stadgar och 5) också i övrigt följer god föreningssed.

Det räcker alltså inte med att vara demokratisk på pappret (1 och 2), föreningen måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5). Utifrån detta kan vi ställa följande krav på våra partier:

• Partiernas stadgar ska vara demokratiska och överensstämma med god föreningssed.
• Medlemmarna ska vara jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. 
• Makten i partiet lokalt ska ligga hos medlemmarna samlade till stadgeenliga möten och inte hos styrelsen, annan partigruppering eller hos överordnad nivå.
• Alla val i partiet ska beredas och genomföras på demokratiskt vis.
• Styrelserna ska följa stadgarna och inte överträda eller missbruka sina mandat. 
• Anställda i partiet ska inte tillåtas delta i medlemmarnas beslutsfattande och val.

Lever riksdagspartierna upp till detta? Nja, som framgick ovan finns oroande tecken på motsatsen.

Medlemsras följd av interna problem
Varje år sedan 25 år tillbaka rapporterar partierna i gemen färre medlemmar än året innan. Fortsatt medlemsras för riksdagspartierna skrev UNT 4/3 2017. Vid utgången av 2016 hade nämligen samtliga partier utom Sverigedemokraterna tappat medlemmar. Socialdemokra-terna, som 25 år tidigare var störst med en kvarts miljon medlemmar, var vid utgången av 2016 fortfarande störst, men nu med bara 89 000 medlemmar.

När ideella föreningar tappar medlemmar brukar ledningarna skylla på yttre omständigheter, men orsakerna finns normalt internt. Partiernas ihållande medlemstapp är alltså inte bara i sig ett demokratiskt problem utan också indikation på inre problem hos lokalföreningarna, vilka också kan vara av demokratisk natur.

Tänkbara orsaker till medlemsras
I mitt blogginlägg Röstköp och medlemstapp för åtta år sedan pekade jag på den omfattande arvoderingen inom politiken som en tänkbar orsak till ett minskat medlemstal:

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Det som fick mig att ta upp frågan då var avslöjandet att medlemmar i Moderaterna hade köpt röster i provvalet för att kunna hamna på valbar plats på riksdagslistan.

En annan tänkbar orsak till medlemsminskningen kan vara att partierna slagit samman små lokalföreningar till stora. En sådan reform leder automatiskt både till medlemstapp och till ökade svårigheter att värva och behålla nya medlemmar. Detta har jag bland annat skrivit om i Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan.

En tredje orsak kan vara extern finansiering. Ideella föreningar som redan vid starten har god finansiering tenderar att förbli små; storvuxna föreningar som tidigare saknat men plötsligt får god finansiering tenderar att minska. Välfinansierade föreningar tycks nervärdera behovet av medlemmar och sky det hårda arbetet att värva, vårda och behålla dem. Chansen att en underfinansierad förening växer är därför betydligt större än att en välfinansierad gör det. Med tanke på att partierna med sina ymniga tillflöden av offentliga medel är Sveriges mest välfinansierade föreningar är det kanske inte konstigt att de tappat medlemmar.

De tre ovan nämnda orsakerna kan ha samverkat till medlemsraset, men jag utesluter inte att en studie av enskilda partier kan avslöja ytterligare några.

För tio år sedan skrev jag om de ständigt fallande medlemstalen i Partierna dör inte ut. Utlösande faktor då var Mats Knutsons lustiga spådom i TV Aktuellt, att om trenderna höll i sig skulle Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. Den prognosen är fel påpekade jag:

”Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte. Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten. Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura. Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning?”

Toppstyrning skadar föreningen och engagemanget
Det grundläggande med ideella föreningar, den logik de bygger på, är jämlikhet. Inom föreningen är alla medlemmar jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. Det är det demokratiska beslutsfattandet i föreningen, nerifrån och upp, och att medlemmarna väljer och vräker sina ledare som gör jämlikheten möjlig.

I UNT-artiklarna ovan klagade partimedlemmarna över toppstyrning. Det är allvarliga anklagelser. Toppstyrning är inte tillåten. Varken inom lokalföreningarna eller från distrikt eller förbund gentemot dem. Partierna är förbund och inom sådana är lokalföreningarna självstyrande inom de ramar som utgörs av stadgarna och kongressens beslut. Förbund styrs nerifrån och leds uppifrån. Överordnade styrelser (eller deras anställda) kan inte beordra eller diktera, de kan bara influera. Läs mer om detta i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Det allvarliga med toppstyrning är att den undergräver jämlikheten och demokratin i föreningen, alltså föreningsformens själva fundament. Betänk att jämlikhet och demokrati är det som gör föreningen till förening, och att dessa två tillsammans framkallar föreningens tredje unika fördel: Det ideella engagemanget.

Det ideella engagemanget är föreningslivets absolut främsta och mest oundgängliga resurs. Det är en hållbar och förnyelsebar naturkraft som finns inom medlemmarna själva. Det är detta engagemang som ger föreningarna förtroendevalda och frivilligarbetare och en disciplinerad uthållighet i vardagsarbetet. Det ger energi, sammanhållning, problemlösning, tillväxtkraft och en smittsamhet och trovärdighet som är ovärderlig i såväl opinionsbildning som medlemsvärvning.

Att vara aktiv i föreningen ger inflytande
Att föreningsmedlemmarna har samma demokratiska rättigheter innebär inte att de alla har samma inflytande. Ledargestalter kan i kraft av sin personlighet ha mer inflytande. Men om vi bortser från dem kan vi konstatera att på årsmötet har de aktiva i föreningen i praktiken mer inflytande än de passiva. Mest inflytande har de mest aktiva. Detta är naturligt. Den större närvaron ger ett kunskapsövertag och ett större internt nätverk.

Att insatser för föreningen leder till större inflytande är accepterat, men utgör absolut inte någon formell rättighet. Den som gör mer eller ger mer kan inte kräva att få större inflytande, det skulle strida mot jämlikheten. Normalt är det för övrigt styrelse och ledare som är de mest aktiva.

I en situation där alla arbetar ideellt är det inget problem att aktivitet ger inflytande. Men om en förening har anställda uppstår problem. Tack vare sin avlönade närvaro får anställda mycket större inflytande än vad aktiva medlemmar har. Att då också ge dem rösträtt på årsmötet kolliderar med medlemmarnas rätt till jämlikhet och ska inte förekomma.

Otillåtet arvodera vanliga medlemmar
De allra flesta föreningar har inga arvoden. Men vad händer om en förening inför sådana? Om arvodena är symboliska och enbart ges till förtroendevalda händer inte så mycket, varken positivt eller negativt. Mer substantiella styrelsearvodena däremot kan leda till problem som minskad medlemsaktivitet, konflikter vid val och medlemstapp.

Och skulle en förening arvodera vanliga, aktiva medlemmar, ja, då skulle den få riktigt stora problem. Men det förekommer så vitt jag vet inte. Skulle det förekomma är det oförenligt med god föreningssed och strider också mot föreningsjuridiken. En ideell förening får nämligen inte betala sina medlemmar, det får bara en ekonomisk förening göra. Om den ändå gör det kan domstol förklara den vara en oregistrerad ekonomisk förening, vilket i klartext betyder att föreningen inte existerar.

Partierna mest arvodesdrabbade
De politiska partierna lever i symbios med staten. Det har lett till en unik situation där inte bara partiernas styrelser och anställda får betalt för sitt arbete, utan också tiotusentals vanliga medlemmar, nämligen alla de som företräder partiet i folkvalda församlingar, de folkvalda, och alla de som utsetts till andra externa styrelser och uppdrag. Det har gjort partierna till de mest arvodesdrabbade av alla ideella föreningar i Sverige. Medlemmar får givetvis inte betalt av partierna själva, utan av stat, kommun och landsting med flera. Partierna riskerar därför inte att avregistreras, men är inte skyddade från arvodenas övriga negativa effekter.

Den konflikt inom Moderaterna som relaterats ovan är exempel på sådana negativa effekter. Där anklagades den lokala partiledningen för fem brott mot den inre demokratin: 1) toppstyrning, 2) att gynna de som är lojala mot ledningen, 3) att manipulera kandidatlistorna inför valen, 4) att tysta kritikerna och 5) att putta undan kritikerna.

Även ganska små arvoden till vanliga medlemmar ger negativa effekter. Men ju högre arvodena är desto större risker. De kan till exempel skapa beroende, vilket kan leda till minskad rörlighet på posterna och till ökad konkurrens och konflikt om dem. Den som är beroende av eller hett eftersträvar arvoden bli sannolikt också mer villig än medlemmen i gemen att vara till lags och mindre benägen att på årsmöten ställa en felande styrelse till svars.

Arvoderingen av en stor grupp partimedlemmar har utan tvivel skadat den inre demokratin och stött bort icke-arvoderade medlemmar. Den bör också ha lett till en förändrad medlemsprofil bland de aktiva och lokalt mest inflytelserika (se ovan). Detta bör i sin tur ha lett till motsvarande förändringar i partiets politik och högre organ. Kanske var det sådant Olle Wästberg tänkte på när han i SvD (2/4 2018) skrev att de "politiska partierna blivit slutna eliter".

Partierna måste kvalitetssäkra sin inre demokrati
Den omfattande arvoderingen är sannolikt här för att stanna. Sannolikt kommer beloppen också fortsätta stiga. Påfrestningarna på partiernas inre demokrati kommer därför att öka. Ideella föreningar är noga balanserade demokratiska system utvecklade för att klara allehanda påfrestningar. Men den obalans i demokratin som uppstår när en stor grupp vanliga medlemmar arvoderas kan inte hanteras med traditionella verktyg. Dessa måste därför kompletteras. Att på så sätt säkra partiets inre demokrati är partiledningens och kongressens ansvar. Vi utomstående kan bara hoppas att det blir gjort innan det är försent.

Otillåtet tvinga SSF-ordföranden avgå

Svenska Simförbundets styrelse tvingade enligt uppgift ordföranden Ulla Gustavsson att avgå. Detta är inte tillåtet. Det är odemokratiskt, bryter mot stadgarna och har skadat förbundet. Det är ett negativt exempel som skadat allt demokratiskt föreningsliv.

Får man tro styrelsen avgick Ulla Gustavsson efter eget beslut. Men själv säger hon att styrelsen tvingade henne att avgå. (Se Lars Liljegrens krönika Att mala ner en duktig idrottsledare i Idrottens Affärer.) Det senare är troligast. Se styrelsens pressmeddelande nedan.

God föreningssed är föreningslivets nedärvda, samlade erfarenhet om hur man konstruerar och driver ideella föreningar demokratiskt och framgångsrikt. Det är den norm som alla ideella föreningar ska följa.

Att medlemmarna i en förening inte bara kan tillsätta, utan också avsätta sina förtroendevalda tillhör kärnan i föreningsdemokratin och därmed i god föreningssed. Valets vem, när och hur (och därmed vem som kan avsätta) ska framgå av stadgarna.

En förtroendevald har rätt att lämna sitt uppdrag i förtid. Men det ska då alltid ske helt efter eget beslut.

En styrelse får inte avsätta någon av de egna ledamöterna. Inte heller får den tvinga eller pressa någon att avgå. Att göra det är ett odemokratiskt maktmissbruk och ett brott mot stadgarna. En styrelse som bryter mot stadgarna ska på kommande årsmöte normalt förvägras ansvarsfrihet och omval. En förening som inte vidtar åtgärder mot sin odemokratiska styrelse riskerar att själv ses som odemokratisk. Odemokratiska föreningar brukar normalt inte kunna erhålla statliga eller kommunala bidrag.

Styrelsen i en demokratisk förening kan alltså aldrig avsätta eller tvinga bort sin ordförande eller någon annan styrelseledamot. Det kan endast den församling göra som valt henne. 

I Svenska Simförbundet är det SSF-mötet som väljer förbundets ordförande och styrelse och därmed kan avsätta dem. Om styrelsens majoritet velat se sin ordförande avsatt skulle den alltså inte ha agerat på egen hand utan istället inkallat ett extra SSF-möte för detta. Huruvida mötet då skulle ha gått på styrelsens linje är naturligtvis långt ifrån säkert.

Styrelsens motiv för att tvinga bort sin ordförande framgår av dess pressmeddelande Ulla Gustavsson avgår som ordförande för Svenska Simförbundet. Jag tänkte ge läsarna en länk till det, men kan inte längre hitta det på Simförbundets hemsida. Här är dock hela meddelandet:

"Efter senaste dagarnas debatt kring flickor och slöjbärande inom idrotten, har Ulla Gustavsson idag valt att avgå som ordförande för Svenska Simförbundet.

 - Ulla Gustavsson har ett stort hjärta för Svensk Simidrott, och vi är tacksamma för det arbete som hon har lagt ner i rörelsen, såväl nationellt som internationellt. Men Svenska Simförbundets styrelse tar den senaste tidens debatt på stort allvar, och har kommit till slutsatsen att det inte längre finns förutsättningar för Ulla Gustavsson att framgångsrikt leda Svenska Simförbundet, säger Stefan Persson, vice ordförande i Svenska Simförbundets styrelse. Ulla Gustavsson har därför valt att avgå som styrelseordförande. Hennes personliga uppfattningar och uttalanden står i kontrast till Svenska Simförbundets strategi och grundsyn, att alla barn ska få plats i vår verksamhet på lika villkor. 

Stefan Persson, vice ordförande, går in som tillförordnad ordförande för Svenska Simförbundet fram till årsmötet våren 2020."

Med den här formuleringen medger styrelsen indirekt att den tvingat bort sin ordförande:

"Men Svenska Simförbundets styrelse tar den senaste tidens debatt på stort allvar, och har kommit till slutsatsen att det inte längre finns förutsättningar för Ulla Gustavsson att framgångsrikt leda Svenska Simförbundet."

Men som framgår ovan, det är inte styrelsens uppgift att avgöra om ordföranden har förutsättningar att fortsätta leda förbundet eller inte, det är SSF-mötets. Styrelsen har inte mandat att fatta ett sådant beslut och än mindre att i förbundets namn kommunicera det till omvärlden. Bägge dessa är stadgebrott.

Skälet till styrelsens slutsats är enligt pressmeddelandet:

"Hennes personliga uppfattningar och uttalanden står i kontrast till Svenska Simförbundets strategi och grundsyn, att alla barn ska få plats i vår verksamhet på lika villkor."

Denna anklagelse är ganska vag och svag. "Personliga uppfattningar och uttalanden" kan mycket väl vara skäl för en valförsamling att inte välja en kandidat. Man väljer ju personer man har förtroende för. Men det räcker knappast för att avsätta en redan förtroendevald. När en kongress avsätter en förbundsordförande, vilket är ganska sällsynt, handlar det normalt om betydligt allvarligare frågor.

Ordföranden anklagas alltså för att beträffande barnverksamheten hysa en annan åsikt än den som återfinns i Svenska Simförbundets "strategi och grundsyn". För att bedöma sakfrågan måste man då jämföra Ulla Gustavssons uttalanden i media med innehållet i de dokument som innehåller simförbundets "strategi och grundsyn". Första steget blir då att identifiera och läsa dessa dokument.

Enligt god föreningssed och normal föreningsjuridik ska ett förbunds grunddokument vara förankrade i stadgarna och eller stadgeenligt antagna av den högsta beslutande församlingen. Först då gäller de för alla medlemmar.

Kärnan i ett förbunds grundsyn ska finnas i ändamålsparagrafen. I Svenska Simförbundets stadgar är ändamålsparagrafen tyvärr mycket knapphändig och närmast teknokratisk.Att döma av den har förbundet ingen grundsyn. För den här diskussionen finns alltså inget att hämta där.

Tyvärr saknar stadgarna också i övrigt referenser till några grundläggande dokument som ska beslutas av SSF-mötet och som såväl styrelsen som förbundet i sin helhet har att följa. Stadgarnas § 124 anger vilka ärenden som ska behandlas på SSF-mötet. Inget nämns där om fastställandet av vare sig strategi, grundsyn eller annan policy. Även om det alltid finns utrymme att ta sådana beslut som motioner eller propositioner, försvagas givetvis styrelsens kritik ovan av att förbundet helt tycks sakna stadgeförankrade policydokument.

På Svenska Simförbundets hemsida fanns när jag sökte ingen rubrik "strategi och grundsyn". På "grundsyn" blev det noll träffar. Jag kunde inte heller hitta någon av SSF-mötet antagen nu gällande strategi för förbundet.

En huvudflik på hemsidan kallas "Strategi 2025".  Där kan man leta sig fram till ett pdf-dokument som kallas "Strategi 2025 - Svensk simidrott". Detta verkar inte vara ett antaget dokument, utan är snarare ett pågående påverkansprojekt. Under samma flik kan man också hitta "Verksamhetsinriktning 2018-2019".  I en inledningen anges att detta dokument bland annat bygger på en "Vision 2025" som styrelsen antog i juni 2017. Var på hemsidan man kan läsa den visionen har jag inte kunnat klura ut. Inget av detta förefaller dock vara av SSF-mötet beslutad policy och tillämpliga här.

Under fliken "Svenska Simförbundet" däremot hittade jag äntligen rubriken "Riktlinjer/Policys". Där har förbundet samlat "de olika strategier och policys som Svenska Simförbundet arbetar enligt." Märkligt nog är de bara tre stycken: Digital hantering, Jämställdhetsprogram och Sexuella övergrepp. Det är knappast dessa tre styrelsen syftar på i sitt pressmeddelande.

Det verkar alltså som att det inte finns någon av SSF-mötet fastställd "strategi och grundsyn" som ordföranden kan ha avvikit ifrån. Styrelsens anklagelser faller därför platt till marken. Men även om styrelsen haft rätt så hade den inta kunnat tving bort sin ordförande.

Negativa konsekvenser för oss alla
Det som skett i Svenska Simförbundet har inte bara skadat förbundet självt utan hela Föreningssverige. 

Efter det här (och en liknande händelse inom Socialdemokraterna) är det en mer eller mindre etablerad falsk sanning inom massmedia att en styrelse kan avsätta sin ordförande, vilket den alltså inte kan. 

Händelsen är också på väg att etableras ett falskt prejudikat som maktmissbrukare kan hänvisa till när de rensar ut motståndare ur styrelsen. Beteendet undergräver efterlevnaden av stadgarna och därmed föreningsdemokratin och vad värre är, vår gemensamma uppfattning om vad som är god föreningssed.

Med tanke på detta har Svenska Simförbundet och ytterst Riksidrottsförbundet en skyldighet mot sina medlemmar och mot övriga Föreningssverige att tydligt klargöra att styrelsen i Simförbundet inte hade rätt tvinga bort sin ordförande.

Att demokratin då och då försvagas i våra stora förbund är tyvärr inget ovanligt. Detta har stora spridningseffekter. Därför är det viktigt för förbundet självt och dess medlemmar, för Sverige som demokratisk land och för svenskt föreningslivs framtid att de demokratiska krafterna i sådana förbund, ja att vi alla, kämpar emot. Föreningsdemokratin är inte självklar, den måste försvaras!

Dags skrota begreppet civila samhället

Begreppet civila samhället används tyvärr allmänt numera i massmedia, debatt och rapporter i stället för benämningar som är mer relevanta, till exempel föreningslivet. Jag säger tyvärr eftersom civila samhället som begrepp för de flesta är så oklart. Det döljer mer än det avslöjar, förvirrar mer än det klargör. 

Långt innan 2009 års regering tvingade på oss begreppet civila samhället försökte en tidigare få oss att acceptera EU:s, för oss lika oanvändbara, social ekonomi. Detta föll lyckligtvis platt till marken efter några år. Det borde civila samhället också ha gjort vid det här laget. 

Ett främmande, illa passande begrepp

Begreppen social ekonomi och civila samhället har bägge hämtats från kulturer och sammanhang - den franska respektive den anglosaxiska - som vad gäller ideella organisationer är Sveriges raka motsats. Vi är ett föreningsland, det är varken Frankrike eller USA. I bägge saknar staten intresse för ideella föreningar. Franska staten främjar i stället kooperativa varianter, den amerikanska servicelevererande stiftelser (så kallade nonprofits). För mer om de senare, se mitt inlägg USA:s medlemslösa ”förbund”.

Den svenska regeringen har alltså vid två olika tillfällen, som ram för sin "föreningspolitik", valt begrepp som saknar fokus på det viktigaste, det som borde ha prioriterats, de ideella föreningarna.

Det finns en doft av demokrati runt begreppet civila samhället. Men det vilseleder. Ty med denna "föreningspolitik" har regeringen i stället försvagat den offentliga sektorns tidigare så starka stöd för ett fritt, oberoende och demokratiskt föreningsliv. Effekterna syns i så väl politiska beslut som i myndigheters agerande. 

Regeringens definition

Det började med regeringen Reinfeldts proposition En politik för det civila samhället (2009/10:55). Där definieras civila samhället så här:

"en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. Inom denna arena verkar organisationer, sammanslutningar och andra aktörer, t.ex. nätverk, som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet."

Begreppet civila samhället eller civilsamhället infördes för att ersätta Socialdemokraternas också något vilseledande folkrörelsepolitik. Vilseledande därför att svenskt föreningsliv faktiskt domineras av vanliga föreningar, inte av varianten folkrörelser. Att i stället använda ideell sektor fördes först på tal, men detta ytterst lämpliga begrepp valdes sedan bort som för snävt då det enbart innefattar rent ideella organisationer. Regeringen ville nämligen också ha med såväl nykooperationen (det vill säga ekonomiska föreningar, alltså företag) som icke-organisationer "såsom nätverk, upprop och oorganiserat frivilligt arbete". Genom att på detta sätt blanda äpplen med päron skapade regeringen den oklarhet och förvirring och brist på fokus som vi nu lever med.   

Organisationer som ingår

Propositionen preciserar inte vilka slags organisationer som ska räknas in i civila samhället. Vill vi veta det får vi gå till Statistiska Centralbyrån (SCB).

Enligt SCB omfattar civila samhället totalt 256 657 organisationer. Detta framgår av rapporten Det civila samhället 2019 - Satelliträkenskaper. Där i tabell 3 hittar vi alla organisationstyperna och hur många det finns av varje typ.

Ironiskt nog har SCB inte kunnat ta med allt det regeringen räknar in i civila samhället, utan - av naturliga skäl - enbart det som är för dem mätbart, alltså i detta fall organisationer registrerade av myndighet (se sidan 29 i rapporten).

I SCB:s statistik saknas därför åtminstone två grupper. 

Den viktigaste gruppen består av sådana ideella föreningar som saknar organisationsnummer. Enligt lag måste alla organisationer utom ideella föreningar registrera sig för att bli till. De får då ett organisationsnummer. 

Att ideella föreningar bildas utan registrering är en del av föreningsfriheten. De kan sedan, om de vill, ansöka hos Skatteverket om organisationsnummer. De som gjort det registreras och kommer med i SCB:s statistik. Hur många som inte gjort det och därför är oregistrerade är okänt. 

Det finns ytterligare en brist med organisationsnumren. De är inte anpassade för förbund. Skatteverket ger varje enskild del av ett förbund - lokalföreningarna, distrikten och förbundsnivån - var sitt organisationsnummer. En stor folkrörelse registreras alltså inte som en förening, utan som ett stort antal - det kan röra sig om hundratals - olika föreningar. Hur mycket SCB:s föreningsstatistik därmed överdrivs är svårt att säga.

Den mindre viktiga gruppen, om man i detta undflyende fall ens kan tala om grupp, är icke-organisationerna, det vill säga nätverk och liknande. Att SCB inte kan räkna dem är självklart; juridiskt sett finns de ju inte.  

Enligt SCB består civila samhället av följande organisationstyper (med antal organisationer inom parentes):

• Ekonomiska föreningar (2 122)
• Bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar (32 758) 
• Ideella föreningar (159 298) 
• Samfälligheter (34 985)
• Registrerade trossamfund (2 168)
• Stiftelser och fonder (vissa) (21 037) 
• Offentliga korporationer och anstalter (35)
• Understödsföreningar och Försäkringsföreningar (58)
• Arbetslöshetskassor (26)
• Övriga juridiska former (1 902)

Jag tycker att tabellen i sig är en talande illustration till problemet med konceptet civila samhället. De ideella föreningarna, den absolut största och viktigaste gruppen i sammanhanget, drunknar i ett myller av betydligt mindre organisationstyper, varav en del till och med juridiskt sett är företag. 

Lyckligtvis är SCB:s cirkeldiagram på rapportens sida 11 bra mycket tydligare. Där dominerar ideella föreningar med hela 62 procent. På delad andra plats med 13 procent vardera kommer samfälligheter respektive bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar. Stiftelser och fonder uppgår till åtta procent. Ingen av de övriga typerna kommer över en procent.

Samfälligheter är i grunden ideella föreningar fast i statlig tvångsjacka. Flera av de andra småkategorierna är i samma situation, de har föreningskaraktär, men skiljer sig från ideella föreningar genom att vara reglerade i lag. Om vi slår ihop dem alla får vi ett föreningsblock på över 75 procent. Det svenska föreningslivet.

Organisationerna med företagsform uppgår till 15 procent. 

Om vi slår ihop de ideella föreningarna med de likaledes ideella stiftelserna och fonderna får vi 70 procent. Detta är vad vi normalt kallar ideella sektorn. Alla icke-vinstdrivande bland de övriga organisationerna skulle också kunna räknas hit.

Ideella föreningar som inte ska ingå

Av definitionen ovan framgår att regeringen vill begränsa "sammanslutningarna", alltså föreningarna, inom civila samhället till sådana "som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet". Denna artificiella uppdelning har, antar jag, ytterst sin grund i FN:s interna regler om Non-governmental Organisations (NGO). 

Utifrån detta krav skulle SCB från sin statik ovan behöva räkna bort ett antal ideella föreningar, nämligen alla de som bildats av eller bland sina medlemmar har delar av offentliga sektorn eller näringslivet, eller som för sin existens är ekonomiskt eller på annat sätt beroende av dessa. Vilka dessa är kan vara svårt för SCB att komma fram till. Det finns uppenbara fall naturligtvis, men också svåra gränsdragningsproblem. Hur skulle man till exempel se på vissa av idrottens organisationer? Men det verkar inte som att SCB överhuvud brytt sig om detta krav.  

Begreppet är svårt att använda

Som begrepp är civila samhället oklart och svårt att använda. Trots att det varit statlig politik i över tio år är det fortfarande inte särskilt accepterat, varken bland direkt berörda, alltså föreningsliv och offentlig sektor, eller bland allmänheten.

Sammansättningen civil och samhälle är inte självförklarande. Civil ses allmänt som motsatsen till militär och fungerar bra i sammansättningen civilförsvar. Samhälle leder möjligen tankarna till befolkningen som sådan, men knappast till några ur denna befolkning sprungna organisationer. Dessutom har ju egentligen alla organisationer sina rötter i befolkningen, även näringslivet och staten. Och slutligen, att civilbefolkningen inte ingår i begreppet civila samhället är nog en överraskning för de flesta.

Inte ens de politiska partierna tolkar eller använder begreppet på samma sätt. Den slutsatsen drog jag efter att tidigare i år läst deras hemsidor: 

• Socialdemokraterna talar om "folkrörelser och det civila samhället" och har en länk till ett Folkrörelsepolitiskt program. 
• Nya Moderaterna skriver under rubrik "Civilsamhälle och trossamfund" om "civilsamhället och föreningslivet". 
• Vänsterpartiet nämner varken civilsamhälle eller ideella föreningar.
• Liberalerna sorterar "det fria och ideella föreningslivet" under rubriken "Idrott". Först i en länk till ett programdokument nämns "civilsamhälle".
• Kristdemokraterna räknar "familjen, ideella organisationer, byalag, kooperativ, stiftelser, fackföreningar, ekonomiska föreningar och politiska partier" till civilsamhället. Men talar sedan under "Ideella organisationer" om "ideella organisationer och det civila samhället".
• Sverigedemokraterna använder begreppet civilsamhället helt enligt definition.
• Miljöpartiet talar i avsnittet "föreningsliv, folkbildning och idrott" både om "föreningsliv och studieförbund" och om "civilsamhället".

Det är slående att nästan alla partier funnit att civila samhället inte kan stå ensamt utan behöver kompletteras med ord som folkrörelse, trossamfund, föreningsliv eller ideella organisationer, alltså av sådant som redan ingår i begreppet. Ett av partierna har felaktigt tagit med familjen i begreppet.

Civila samhället är ett byråkratiskt begrepp. Det leder till otympligheter som att tala om "det civila samhällets organisationer" när man egentligen lika gärna kunnat säga till exempel ideella föreningar. 

Hur begreppet används

Praktiskt taget alltid när myndigheter eller media säger att "civila samhället" uträttat något visst syftar de, vad jag kunnat se, egentligen på specifika föreningar och stiftelser. I stället för att bli nämnda vid namn sveps dessa på detta sätt in i civila samhällets osynlighetsmantel. Det skadar både organisationskollektivet och de enskilda organisationerna. Att synas i aktion är nämligen mycket viktigt för ideella organisationer. Det skapar engagemang och attraktionskraft. 

Begreppet civila samhället tycks intressant nog inte alls användas på detta sätt om övriga organisationstyper eller om all slags ideella verksamheter. I dessa fall talas klarspråk. Min slutsats är att civila samhället i dagligt tal mest står för vissa typer av ideella föreningar och stiftelser och för vissa typer ideella verksamhetsområden. Begreppets innehåll har därmed krympt.

Missbruk av begreppet

Inte sällan ser man i massmedia, myndighetsdokument och i sociala media uppgifter om att "civila samhället" gjort något och att samarbete inletts med "civila samhället". Civila samhället ses då som en aktör och som en part som kan ingå överenskommelser. Men denna användning av begreppet är falsk och var aldrig avsedd. 

I regeringens av riksdagen antagna definitionen kallas nämligen civila samhället en arena. Vi får tänka oss de ingående organisationerna som aktörer på denna arena. Det är naturligtvis organisationerna som agerar, inte arenan. 

Civila samhället är alltså ett kollektivt begrepp, en rubrik för ett innehåll som spretar åt alla möjliga håll. Det är summan av ett stort antal likheter, olikheter och motsatser - ungefär på samma sätt som begreppet skog är summan av ett otal olika slags träd, buskar, djur och annat. 

Låt oss därför konstatera att civila samhället ...

• inte är enhetligt. Det består av ett stort antal, väldigt olika organisationer som mycket väl kan ha helt motstridiga intressen. 
• inte har någon gemensam målsättning eller strävan. Det saknar såväl lokal, regional som nationell samordning.
• inte har någon legitim företrädare. Ingen kan tala i dess namn eller teckna avtal på dess vägnar. Vissa organisationstyper och delsektorer har valda företrädare, men majoriteten av de ideella föreningarna har det inte och inte heller sektorn som sådan.  

En teoretisk konstruktion

Civila samhället är en teoretisk konstruktion utan egentlig förankring i de berörda organisationernas värld. 

Om de ingående organisationerna skulle organisera sig, skulle de inte följa konceptet civila samhället utan i stället dela upp sig efter organisationstyp och därav följande gemensamma intressen. De ideella föreningarnas organisationer skulle till exempel samlas i ett paraply med namn som Svenskt Föreningsliv. De andra organisationstyperna skulle samlas under andra, helt oberoende paraplyer. 

Dags skrota begreppet

Som bas för statlig politik att främja ett blomstrande demokratiskt föreningsliv är begreppet civila samhället helt odugligt. Som alibi för att - medvetet eller ej - gradvis minska stödet till den stora massan av ideella föreningar tycks det tyvärr fungera väl. 

Det är därför dags för partierna att skrota begreppet civila samhället!