Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt

En ideell förening får hålla sitt årsmöte digitalt endast om stadgarna så säger. Det gör inte Liberalernas. Det extra landsmöte som hölls här om veckan och dess beslut är alltså juridiskt ogiltiga.

Liberalernas extra landsmöte den 22 mars var ett digitalt möte. I mitt inlägg Liberalernas toppstyrda kupp påpekade jag att detta var en olämplig mötesform och dessutom inte är tillåten enligt Liberalernas stadgar. Här förklarar jag varför.

Vid ett digitalt möte sitter deltagarna uppkopplade framför en dataskärm på var sitt håll. Sådana möten blir allt vanligare och kan mycket väl användas också inom ideella föreningar. Men inte för årsmöten. Sådana måste nämligen i demokratiska föreningar leva upp till högt ställda krav på såväl form som genomförande. Allt viktigt med årsmötet ska vara noga reglerat i stadgarna och överensstämma med god föreningssed.  

Digitala möten och i synnerhet digitala årsmöten är alldeles för nya företeelser för att redan nu finnas reglerade i god föreningssed. Denna bygger ju på föreningslivets samlade erfarenheter. Fram till dess att så sker förblir det som allmänt gäller att årsmöten i demokratiska ideella föreningar ska hållas som fysiska möten. 

Praktiskt taget alla ideella föreningars stadgar bygger på att årsmötet genomförs som fysiskt möte. Det innebär att andra varianter av årsmöten, till exempel digitala, inte är tillåtna. Men en förening har rätt att avvika från normen. Den kan ge sig själv rätten att hålla digitala årsmöten genom att skriva in detta i stadgarna. En sådan stadgeändring måste förstås genomföras på det sätt som stadgarna anger för att vara giltig. Och vill föreningen fortfarande bli betraktad som demokratisk måste den se till att det digitala årsmötet uppfyller alla demokratiska krav, vilket kan bli svårt. 

Om en förening, såsom Liberalerna gjorde, håller digitalt årsmöte (läs landsmöte) utan att först ändra stadgarna, då är detta möte och dess beslut inte juridiskt giltiga. Sådana brott mot stadgarna kan medlem överklaga till domstol. Domstolen har då att bedöma huruvida föreningen hade rätt att använda digitalt årsmöte eller inte. Den kommer då att som parallell titta på vad som gäller för ekonomiska föreningar. Detta därför att sådana till skillnad från ideella föreningar är reglerade med särskild lag. Vad gäller då för dem? 

Innan pandemin fick de ekonomiska föreningarna inte använda digitala årsmöten. Detta därför att lagen stipulerade fysiska möten precis som god föreningssed gör för ideella föreningar. Under pandemins utfärdade mötesförbud beslutade regeringen att som tillfällig nödåtgärd ge de ekonomiska föreningarna rätt att hålla digitala årsmöten. Efter en nyligen genomförd lagändring har ekonomiska föreningar nu permanent rätt att i sina stadgar skriva in att de kan kan hålla sina årsmöten digitalt.

Ideella föreningar omfattas inte av denna lagändring, men rimligen måste domstolens utslag ändå bli att digitalt årsmöte måste vara inskrivet i den ideella föreningen stagar för att vara tillåtet. 

Men även i övrigt vill jag varna för att hålla digitala årsmöten. Endast fysiska årsmöten är fullt demokratiska. Därför bör de allra flesta föreningar fortsätta med sådana. 

Digitala årsmöten bör också undvikas då de leder till minskat engagemang, mobilisering och sammanhållning bland medlemmarna. Ett fysiskt årsmöte är en kollektiv händelse, det digitala är dess rena motsats. I det senare deltar var och en från sin egen isolerade bubbla utan möjlighet till tvärkommunikation och överblick. Men för att en förening ska hållas levande behöver medlemmarna träffas, interagera och lära känna varandra.

***

Jag har tidigare skrivet om digitala årsmöten i Förenings årsmöte under och efter Corona – vad gäller? och i Stadgeändring krävs för digitalt årsmöte.

Om god föreningssed har jag bland annat skrivit i Statens stöd till föreningarna.

Den som vill veta mer om digitala årsmöten i ekonomiska föreningar kan läsa Justitiedepartementets promemoria Digitala bolags- och föreningsstämmor.

Stadgeändring krävs för digitalt årsmöte

Digitala möten eller videomöten har blivit vanligare inom föreningslivet. Formen fick sitt genombrott under coronapandemin. Då var det många ideella föreningar som höll digitala styrelsemöten och till och med årsmöten. En del föreningar har sedan fortsatt med det. Det är tillåtet, men endast om stadgarna medger det. Men är det bra? Nej, digitala årsmöten försvagar föreningen och dess demokrati och ökar risken för maktmissbruk. 

Under coronapandemin skrev jag om digitala årsmöten här på Ideella Sektorn i inlägget Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller? (2021-03-14). Där tog jag bland annat upp digitalt årsmöte som nödåtgärd och vilka beslut det därför inte borde ta. 

God föreningssed, som är det som övergripande reglerar ideella föreningar, förutsätter att årsmötet är ett fysisk möte och att endast de närvarande  medlemmarna är röstberättigade. Något utrymme för att använda digitala årsmöten finns alltså inte. 

Det som strider mot god föreningssed och är rimligt blir emellertid tillåtet om det skrivs in i stadgarna. Alltså, den förening som önskar hålla digitala årsmöten måste först ändra sina stadgar. Detta måste ske på just det sätt som stadgarna anger - alltså inte med digitalt årsmöte.

Men jag vill varna för detta. För ideella föreningar är digitalt årsmöte inte ett framsteg, utan ett avsteg. Det är nämligen inget fullgott, demokratiskt alternativ. Att medlemmarna på årsmötet personligen träffas, diskuterar och tillsammans styr och övervakar sin förening är föreningsdemokratins kärna och bas. Det är detta som ger inflytande och engagemang. Digitalt årsmöte däremot minskar de vanliga medlemmarnas reella inflytande och ökar därmed påtagligt risken för maktmissbruk och manipulation.

De flest ideella föreningar bör därför fortsätta med vanliga årsmöten. De enda undantagen jag kan se är sådana föreningar som utan att vara förbund är organiserade på nationell nivå. Dessa har redan ett kraftigt demokratiunderskott då merparten av deras medlemmar normalt aldrig kan delta på ett årsmöte. I den situationen kan faktiskt en kombination av fysiskt och digitalt årsmöte öka demokratin i föreningen något och därmed engagemanget. 

Sådana föreningar kan kanske inspirers av följande: 

Ekonomiska föreningar har numera laglig rätt att använda digitala stämmor, men endast om stadgarna anger det. Det skriver branschorganisationen Svensk Kooperation på sin hemsida. Dess juristnätverk har därför tagit fram några exempel på stadgetext. Dessa är naturligtvis inte tänkta för ideella föreningar och kan inte kopieras rakt av, men kan möjliga tjäna till inspiration. Läs förslagen här.   

Röstning med fullmakt i ideell förening

Är det tillåtet på årsmötet i en ideell förening att rösta med fullmakt? Det är en fråga som inte sällan dyker upp vid akut konflikt. 

Att frånvarande kan lämna röstningsfullmakt till annan röstberättigad är vanligt i andra typer av organisationer. Men inte i ideella föreningar. Det strider nämligen mot god föreningssed. 

God föreningssed är vår nedärvda kunskap om vad som gör ideella föreningar demokratiska och välfungerande. 

Att något strider mot god föreningssed innebär inte att det är absolut förbjudet. Men det innebär att det kan tillämpas endast om stadgarna så tillåter. 

För att röstning med fullmakt ska vara giltigt i en ideell förening måste det alltså vara inskrivet i just den föreningens stadgar. 

Röstning med fullmakt är inget som kan införas vid sittande möte. Varken mötesordföranden eller mötets majoritet kan fatta ett sådant beslut. Det vore nämligen ett stadgebrott. Om detta ändå sker kan alla mötets beslut i efterhand förklaras ogiltiga. 

Statens stöd till föreningarna

Sverige har ett jämfört med de flesta andra länder unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) Vår månghundraåriga föreningstradition och 2) riksdagens framsynta beslut för omkring hundra år sedan att låta ideella föreningar fortsätta regleras av god föreningssed och inte av lag. 

Vårt föreningsliv kunde alltså växa sig starkt därför att staten lämnade det i fred och inte lade sig i. Och när staten gav stöd var det på föreningslivet egna villkor. Men inte numera.  

Statens bidrag till ideella föreningar diskuteras då och då. Ofta med kravet att slöseriet med skattemedel ska stoppas; föreningar bör klara sig på egen hand. Det förekommer också larm om bidragsfusk och om att bidrag ges till ”odemokratiska föreningar”. 

Debatten om statsbidragen tycks mig ganska ensidigt inriktad på brister hos mottagarna. Men tänk om roten till problemen snarare är givaren.

Allt det som i debatt och statistik kallas föreningsbidrag är förstås inte bidrag. Ett bidrag är en gåva. Den ges utan krav på gentjänst. Men om staten betalar för att något ska göras, då är detta en ersättning för arbete, inte ett bidrag. Det finns givetvis problem också med sådana ersättningar, men de kommer inte att diskuteras här.

Vad händer med en förening om bidraget dras in?

Självklart får en ideell förening problem om staten oväntat drar in ett bidrag. Om beloppet dessutom varit betydande och behövs för att täcka löner och hyror kan föreningen knäckas. Försvinner den då? Inte nödvändigtvis. En stukad förening kan komma igen. Ur spillrorna kan uppstå en eller flera nya. Och version 2.0 av föreningen är förmodligen såväl smartare som starkare. Att tvärt dra in ett statsbidrag kan förvisso skada en "problemförening", men det är inte ett idiotsäkert sätt att bli av med den. Snarare tvärt om.

Är staten en seriös bidragsgivare?

Seriöst givna bidrag avbryts inte tvärt. De trappas av successivt. Å andra sidan, en kompetent ledd förening gör sig inte beroende av bidrag. Den sprider sina risker, men framför allt litar den till egna krafter.

Kan staten utgå ifrån att alla bidragstagare är kompetenta? Knappast! Kunskap om hur man på rätt sätt startar, leder, administrerar och utvecklar föreningar och förbund är mycket ojämnt fördelad inom befolkningen. Den är dessutom avsevärt mindre spridd idag än vad den var under folkrörelsernas storhetstid för drygt sjuttio år sedan. Föreningsrävar är sedan länge en bristvara. 

En seriös givare som befarar att mottagaren saknar behövlig föreningskompetens måste givetvis ta hänsyn till det. Att pytsa ut pengar utan tanke på hur dessa slår är inte seriöst.

Men är staten en seriös bidragsgivare? Nej, det tycker jag inte. 

För det första, statens givande liknar just den typ av välgörenhet som August Strindberg gisslade i Röda rummet. Den där givaren själv och dennes egna behov är det viktiga. Den där givaren är överordnad och mottagaren alltid underordnad, ja, faktiskt mest ett verktyg.

För det andra, som givare är staten obeständig. Obeständig därför att det mesta kring bidragen – motiv till, regler för och annat – relativt snabbt kan förändras beroende på ändrad riksdagsmajoritet, politiska händelser, opinionsstormar, lobbyism, handläggarpåfund och annat. 

För det tredje, staten som givare är okunnig. Den förstår sig inte riktigt på föreningar. Inte minst saknar den insikt om det i sammanhanget viktigaste: Hur påverkar bidrag föreningarna på djupet? Statens företrädare, med sin övertro på bidragsnytta, tycks inte förstå att bidrag också kan skada.

De två första problemen får vi nog tyvärr leva med. De tycks vara en del av statens natur. Men okunnigheten måste staten göra något åt. Den är skadlig! Därför ska vi titta på den här.

Tre ideella egenheter som staten måste beakta

Det är inte ovanligt att människor på fullt allvar tror att ideella föreningar är förenklade varianter av företag eller myndigheter. Men de har fel. De är varken det ena eller det andra. Den medlemsbaserade organisationen utgör sin egen typ med en unik struktur och ett unikt sätt att fungera. 

Med ”föreningar” menar jag här föreningar och förbund (och samfund) som består av enskilda medlemmar, inte de vars medlemmar är juridiska personer. Och eftersom föreningar förekommer i skilda varianter håller vi oss här till det mest grundläggande med dem.

Ideella föreningar skiljer sig från myndigheter på en rad olika sätt. Här ska jag lyfta fram tre särdrag som den bidragsgivande delen av staten måste förstå och särskilt beakta.

 

Första ideella särdraget

Pengar gör myndighetens organisation och verksamhet möjlig. Så är det inte med välfungerande ideella föreningar. I dem är det i stället de aktiva medlemmarnas engagemang och insatser som är huvudresursen. Pengar behövs också, men enbart som komplement. 

Av detta följer naturligtvis att det är ledningens förmåga att locka, organisera och leda medlemmar som avgör om en förening blir framgångsrik eller ej. Och märk väl, detta mobiliserande måste alltid ske lokalt, alltså just där medlemmarna bor och vistas. Också inom förbund. 

Lokalt organiserade medlemmar, inte pengar, gör föreningar starka! 

Förbund med starka rötter lokalt behöver sällan statliga bidrag. Lokalavdelningarna – förbundens motor, medlemsmagnet, ledarskola och resursgenerator – klarar sig i de flesta fall alldeles utmärkt utan. Däremot finns det annat staten kan göra för att stödja dem. Jag återkommer till det.

I förbund är det normalt främst förbundsarbetet som måste finansieras, alltså nationell ledning, samordning och administration, och de demokratiska mötena. Ofta kan dessa kostnader täckas av medlemsavgifter och transfereringar från lokalavdelningarna. Men bara om förbundets överbyggnad är mager nog.

Visst, det finns många föreningar som är organiserade på regional eller nationell nivå utan att ha lokalavdelningar. En del med fullgoda skäl, andra inte. Förekomsten av dem motsäger inte vad jag sagt ovan. De är nämligen felkonstruerade. Då de saknar lokalavdelningar kan de inte mobilisera lokalt aktiva medlemmar. Förutom resursbrist leder detta till demokratibrist. Den förra kan de kompensera med pengar, men inte den senare. Det är nämligen de lokalt organiserade medlemmarna – med sitt ideella engagemang, sin erfarenhet och sin inblick i verksamheten – som är de verkliga bärarna och försvararna av den nödvändiga underifrån-demokratin i föreningar och förbund. Ett årsmöte utan sådana närvarande blir alltför okunnigt och svagt för att på allvar kunna bevaka och företräda medlemmarnas och föreningens intressen på det sätt föreningsmodellen kräver och stadgarna förutsätter. Deras frånvaro ger styrelsen alltför stor makt och ökar påtagligt risken för klickvälde, maktmissbruk och oegentligheter.

Föreningar utan lokalavdelningar är beroende av pengar. Många av dem klarar dock av att finansiera sig själva. Övriga behöver bidrag för att överleva.

En annan typ av feltänkta föreningar är de som tagit på sig driftskostnader som vida överstiger vad föreningens medlemmar själva klarar av att finansiera. Dessa är också starkt beroende av gåvor och bidrag.

Andra ideella särdraget

Penningflödenas riktning inom en organisation är kraftigt styrande. Inom myndigheter kommer de utifrån till ledningen och strömmar nedåt. I förbund däremot bör de vara resultatet av organisationens eget arbete och komma underifrån, från medlemmarna och lokalavdelningarna. Sådan underifrån-finansiering gör förbund välfungerande. Den stärker lokalfältets inflytande, gynnar demokratin, håller organisationen smal och i god form (genom att bland annat lägga hämsko på distrikts- och huvudkontors tillväxt) och minskar risken för centralstyrning.

Finansiering underifrån gör förbund välfungerande!

En vanlig orsak till att förbund försvagas, tappar medlemmar och blir penningberoende är att dess ledning inte längre har fokus på det lokala arbetet. Skälet kan vara att distrikt och huvudkontor utvecklat egna verksamheter och egna inkomster eller att förbundsledningen fått statsbidrag. Sådan såväl topp- som sidofinansiering bryter effektivt förbundets sunda beroende av finansiering underifrån.

Staten påverkar mest

Att tillsammans med andra engagera sig ideellt är en del av den mänskliga naturen. Därför kan alla länder utveckla föreningsliv. Ändå skiljer sig graden och typen av organisering och engagemang stort mellan olika länder – även mellan grannländer – och över tid inom ett och samma land. Det beror på föreningarnas nationella och lokala omvärld, deras livsmiljö. Denna skiljer sig nämligen från land till land och kan ibland förändras radikalt inom ett land.

Graden av föreningsliv i ett land beror alltså på en mix av omvärldsfaktorer, en del positiva andra negativa. En stark, erfarenhetsbaserad, kodifierad och mycket spridd föreningstradition är så klart mycket främjande. Brist på sådan är försvårande. Men av alla omvärldsfaktorer tycks det staten gör eller inte gör påverka mest.

Sverige har ett unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) En månghundraårig positiv föreningstradition som i sin tur lett till, möjliggjort och stöts av 2) frihet från statlig lagreglering. 

Bägge dessa ovärderliga fördelar kunde ha gått förlorade för hundra år sedan. Försök gjordes nämligen då att införa en särskild föreningslag. Lyckligtvis sa riksdagen nej. Många av dess ledamöter var sprungna ur folkrörelser och förstod hur skadlig en lagreglering skulle vara. Tack vare dem baseras våra ideella föreningar idag på god föreningssed och inte på lag. Denna vår speciella "föreningsfrihet" är minst lika unik som allemansrätten men betydligt viktigare.

Lagförslag undergräver föreningsdemokratin

Stater begränsar idag allt oftare föreningslivet, ofta med terroristhot som förevändning. Sverige är inte immun mot denna negativa trend. Därför urholkas våra föreningars unika frihet från lagreglering gradvis genom annan lagstiftning. Ett anmärkningsvärt radikalt exempel på detta stoppades nyligen (tillfälligt?) av den nya regeringen. Det var en lag föreslagen av utredningen Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället.

Enligt utredningen ska ett statligt bidrag dras in om föreningen själv eller någon av dess företrädare bryter mot någon av lagens "demokrativillkor" (sid 350).  

Vilka som är en förenings företrädare, alltså vem som har rätt att representera den juridiskt, är väl definierat i såväl god föreningssed som juridisk praxis: Det är styrelsen i förening och av styrelsen utsedda firmatecknare. Inga andra. (Se till exempel Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, åttonde upplagan, sid 65–68.) En förenings eller ett förbunds talesman är enligt god föreningssed ordföranden själv, styrelsen i förening och därutöver endast den som styrelsen särskilt utsett, ingen annan, om inte stadgarna säger annat. För skillnaden mellan god föreningssed och juridisk praxis, se nedan.

Utredningen vill emellertid med lag utvidga en förenings krets av företrädare. Enligt den ska också enskilda styrelseledamöter, anställda ledare, ideella som sprider information eller leder aktivitet (sid 351) och i vissa fall även aktiva medlemmar (sid 352) räknas som sådana företrädare, som inte får bryta mot "demokrativillkoren". 

Enligt utredningen måste dessutom vid bidrag förbundets nationella ledning övervaka att varken distrikten eller lokalavdelningarna eller dessas styrelser, styrelseledamöter, ledare och aktiva bryter mot villkoren. Och skulle sådant brott ske måste den ingripa, korrigera och straffa, annars dras bidragen in. Och allt detta förutsätts ske snabbt.

Samma krav ställer utredningen på paraplyorganisationer, alltså på föreningar av föreningar. Här förutsätts alltså att helt självständiga föreningar ska acceptera att staten gett det som dittills bara varit ett organ för samverkan en skyldighet och befogenhet att övervaka och korrigera dem och alla deras så kallade företrädare (sid 353). 

Statsbidrag som ges med sådana villkor utgör ett sådant intrång i föreningars och förbunds oberoende och inre liv att ingen styrelse på egen hand har rätt söka det. Först måste den högsta beslutande församlingen ge klartecken. Och det kan den sannolikt inte ge förrän alla berörda stadgar skrivits om. Vi talar här om demokratiska processer som i förbund normalt tar flera år.

Skulle riksdagen anta utredningens förslag försämrar den förutsättningarna för allt föreningsarbete i Sverige, inte bara för bidragstagarna. Det spelar ingen roll om straffbestämmelserna i praktiken sällan skulle tillämpas. Det är själva införandet av regelverket som är problemet. Med denna lag skulle staten etablera en ny norm för vad föreningsdemokrati är, undergräva god föreningssed och ändra välfungerande juridisk praxis. Detta skulle skada hela föreningslivet och därmed i förlängningen all svensk demokrati.

Tredje ideella särdraget

De vilsegångna förslagen i Demokrativillkor bekräftar åter att statens företrädare har svårt att på djupet förstå hur ideella föreningar fungerar. Uppenbarligen tycks utredarna tro att ett förbund kan vara både demokratiskt och toppstyrt på en och samma gång. Men det kan det inte. 

En toppstyrd hierarki av anställda, som en myndighet eller ett företag, leds med management och ordergivning. I denna okomplicerade ledningsmiljö kan den föreslagna lagens övervakning och korrigering passa in. Men inte i en demokratisk struktur som ett förbund.

Förbund leds visserligen uppifrån de också, men de styrs nerifrån. Styrandet liknar det i staten, men inte ledandet.  

Medlemmarna styr sitt förbund med direkt demokrati lokalt och indirekt sådan regionalt och centralt. Förbundet är en bottenupp-hierarki av årsmöten.

Förbundsstyrelsen fastställer inte policy, den enbart verkställer. Den ska leda hela förbundet, men saknar maktmedel. Den kan inte beordra, har ingen kontrollapparat och har normalt ingen formell rätt att ingripa neråt. De som utför – de regionalt och lokalt ideellt aktiva – är utsedda underifrån och är inte förbundsledningens underlydande. För att få dem med sig använder sig styrelsen av sådana långsamma men gedigna förbundsprocesser som intern opinionsbildning, rådslag, diskussioner, möten, anföranden, studiematerial, medlemstidning, förslag till kongressen och andra mjuka metoder. Med andra ord, den utövar ledarskap.  

Lokalavdelningarna är delvis självständiga. Dessutom är deras styrelser på samma gång underordnade förbundsstyrelsen, distriktsstyrelsen och sina egna årsmöten. Det som trots detta håller förbund samman är de aktivas gemensamma lojaliteten gentemot ändamålet, stadgarna, förbundsstyrelsen, traditionerna och kongressbesluten. Förbund handlar om engagemang, kamratskap och tilltro, inte om order, disciplin och övervakning.

Styrning nerifrån gör förbund demokratiska!  

Förbundens demokratiska struktur är förvisso komplex, men den är väl beprövad och den är ändamålsenlig. Den finns till för att medlemmarna ska kunna styra sitt förbund och bedriva samordnad verksamhet landsomfattande och ändå vara och förbli jämlika. Demokrati är här inte ett ideal eller en fasad, utan en förutsättning. Precis som jämlikhet och ideellt engagemang.

Sluta uppmuntra felkonstruerade föreningar!

Att en förening eller ett förbund är beroende av statligt bidrag är inte normalt. Det är snarare ett bevis för att den är felkonstruerad eller arbetar på fel sätt. Det bör inte uppmuntras. Ändå gör staten det. 

Ett exempel. Organisationsstöd till invandrarnas förbund infördes 1975. Det skulle enbart vara ett komplement. Men nio år senare uppgick bidragen till 73 % av förbundens inkomster. Bidragsfällan hade slagit igen. Här skriver jag mer om detta.

Bidragen till "etniska organisationer" hanteras idag av Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Syftet med dem sägs vara att "stärka organisationernas egna initiativ och verksamheter som rör kultur, språk, identitet och delaktighet i samhället". Ett sådant syfte leder tankarna till verksamhetsbidrag. Men att det fortfarande är ett organisationsstöd framgår av att det kan användas för till exempel "kostnader för kansli, administration eller anställda".

Rätt organiserade föreningar och förbund kan ha nytta av ett kompletterade organisationsbidrag, men klarar sig oftast också bra utan. De som verkligen är i behov av bidrag är de som är felkonstruerade, bedriver verksamheten på fel sätt eller som tagit sig vatten över huvudet. Skälet till att de har problem kan vara att de ursprungliga grundarna saknade erfarenhet av förbund. Genom att ge dem stöd uppmuntrar staten skapandet av fler felkonstruerade föreningar. Detta därför att 1) staten med sitt stöd legitimerar dem, vilket blir ett problem då 2) nya föreningar och förbund ofta skapas som kopior av redan existerande. 

Om staten vill att Sverige ska ha ett blomstrande, demokratiskt föreningsliv också i framtiden bör den enbart uppmuntra rätt organiserade föreningar, alltså sådana som bygger på god föreningssed och berövad föreningskunskap. Det viktigaste stöd staten kan ge de felkonstruerade är att uppmuntra dem att omorganisera sig så att de fortsättningsvis kan stå på egna ben.

Om en förening startas med löfte om statlig finansiering är risken stor att den just på grund av detta bidrag blir felkonstruerad och därmed bidragsberoende.  

God föreningssed

För att klara sitt uppdrag behöver föreningsbidragens handläggare också beakta god föreningssed. 

God föreningssed är föreningslivets samlade erfarenhet om hur man konstruerar och driver ideella föreningar och förbund. Den finns inte nedskriven, utan är en kollektiv, tyst kunskap som överförs från generation till generation av föreningsaktiva. Till stora delar gäller den lika för alla föreningar respektive förbund, men på grund av föreningslivets mångfald av modeller och traditioner finns också ett antal smärre varianter. 

God föreningssed är en erfarenhetsbaserad kunskap. Den kan endast läras genom ett mångårigt och brett föreningsarbete. Det är inget som annat än ytligt förekommer i juristutbildning och juridisk litteratur. Det är därför logiskt att domstolar endast undantagsvis tar upp föreningsfrågor; föreningar förutsätts normalt klara sina problem själva utifrån de egna stadgarna. Ändå förutsätts jurister, helt rätt men kanske orealistiskt, också när så krävs kunna beakta god föreningssed. Så här skrev till exempel Högsta domstolen (Mål nr Ö 157-07) år 2008:

”Eftersom svaret på uppkommande frågor rörande ideella föreningar inte kan sökas i en lag om ideella föreningar kan ledning (för juridisk bedömning - min anmärkning) behöva hämtas i föreningens stadgar, god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden”.

Alltså, eftersom ideella föreningar inte regleras av egen lag måste en domstol, eller i vårt fall en bidragsgivande myndighet, vid juridisk bedömning i första hand beakta de ideella föreningarnas egna normkällor, det vill säga berörd förenings egna stadgar samt god föreningssed, och endast därefter ta till de sedvanliga juridiska normkällorna. 

Observera att god föreningssed och föreningsjuridik inte är samma sak. De har olika utgångspunkt, har olika mål och kommer ibland fram till helt olika slutsatser. Medan god föreningssed syftar till välfungerande föreningar och förbund, nöjer sig juridiken med att vissa juridiska krav och principer uppfylls. Låt oss ta två exempel. 

God föreningssed accepterar inte att föreningar är odemokratiska, men det gör juridiken (se Hemström sid 38–39 och 105–106). Låt detta sjunka in!

Vidare, god föreningssed anger inget minsta antal medlemmar för en förening, men för att dess krav på god och demokratisk funktion ska uppfyllas måste de grundläggande föreningsorganen bemannas: styrelse (minst tre personer), revisor (minst en) och årsmöte (minst en utöver de valda funktionärerna), alltså totalt minst nio medlemmar. Enligt juridiken, som också struntar i god funktion, räcker det med tre personer för att bilda en förening (se till exempel Skatteverket) och vid kris anses en förening kunna överleva med en. 

Ibland kolliderar juridiken och god föreningssed. Ett exempel är synen på fusioner. Nödvändiga enligt god föreningssed, otillåtna enligt domstol. Sådana problem kan möjligen undvikas genom tydliga stadgar.

Det förefaller som om utredningen om Demokrativillkor influerats av en tredje syn på föreningar som idag sprids i samhället och som är i konflikt med såväl god föreningssed som juridiken. Enligt den kan ledningen vid behov bortse från stadgarna om politiken så kräver. Ett aktuellt exempel är ett uteslutningsärende inom ett fackförbund. Tidigare exempel som jag då kommenterade rörde stadgevidrigt avsättande av en ordförande inom ett riksdagsparti och inom ett idrottsförbund.  

Hur granska om en förening är demokratisk eller ej?

Statliga bidragsgivare förutsätts ge bidrag endast till demokratiska föreningar. För att utröna om de är det granskas bland annat stadgarna. Men stadgar ger aldrig hela svaret.

När jag för några år sedan granskade om riksdagspartierna fortfarande är demokratiska satte jag upp följande krav för en demokratisk förening. Den måste 

1. ha en demokratisk uppbyggnad, 
2. ha demokratiska stadgar, 
3. bedriva verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 
4. följa sina stadgar 
5. i övrigt följa god föreningssed. 

Det räcker alltså inte med att föreningen är demokratisk på pappret (1 och 2), den måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5).

Stödja vad?

Lokalt organiserade medlemmar, underifrån-finansiering och styrning nerifrån gör föreningar och förbund demokratiska, välfungerande och starka. Detta bör statliga givare beakta om syftet är att främja att de är just detta.

Stödet bör då utformas så att det lokala ideella arbetet främjas och medlemmarnas demokratiska inflytande i organisationen stärks. Bidrag ska inte användas för att möjliggöra central och regional byråkratisering eller för att ersätta medlemmarnas ideella arbete med anställda. Överhuvud taget bör ekonomiskt stöd till förbunds centrala arbete vara ganska begränsat. 

Ansökningskriterier och kontrollkrav

Kraven för att få organisationsbidrag bör vara sådana att de stöder en positiv utveckling av mottagarens organisation och är lätta att redovisa utan extra arbete. De bör därför baseras på sådan statistik och kontroll som en välskött medlemsorganisation ändå måste ha på plats.

Vettiga kriterier att basera bidrag till förbund på är:

1. Antalet lokalavdelningar (jämfört med de senaste fem åren).
2. Antalet betalande medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).
3. Antalet aktiva medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).

Kontrollkrav vid statliga bidrag är ett problem i sig. Fel utformade motverkar de stödets syfte och tvingar mottagarna att hålla sig med en dyr kontrollapparat. Staten bör se till att bidragstagarna kan hantera redovisningen med för ideella föreningar och förbund normala resurser och rutiner. 

Vettigare statligt stöd till föreningslivet

I stället för att stödja enbart ett urval föreningar bör staten stödja alla genom att skapa en för föreningslivet främjande miljö. Särskild tonvikt bör då läggas på att uppmuntra och främja lokal organisering och lokalt ideellt engagemang. Vidare bör staten ta bort de legala och andra hinder för ideell organisering som finns idag och sluta införa nya. 

Kunskapen om hur man rätt organiserar och driver demokratiska föreningar minskar i samhället. För att vända denna olyckliga trend krävs motåtgärder till exempel i form av praktisk inriktad föreningsforskning, som kan resultera i ledarskapslitteratur och studiecirklar. Detta borde staten kunna stödja.

Det är kommunernas uppgift att stimulera och bistå sitt lokala föreningsliv. Mest angeläget idag är att i alla kommundelar tillhandahålla lämpliga och billiga lokaler för föreningslivet. Kanske kan staten uppmuntra och stödja detta?

* * *

 

Litteraturförslag

Den som vill veta mer om hur föreningar och förbund fungerar i praktiken kan läsa Bertil Lindbergs bok Ledning av ideella föreningar och folkrörelseorganisationer (Sober Förlag 1999) och min egen bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik (Sober Förlag 2006). Finns på välsorterade bibliotek. 

Fler inlägg om detta ämne finns också här på bloggen Ideella Sektorn, till exempel Den ideella logiken - föreningarnas egen logik.

Vattenfall betalar medlemskap i Villaägarna

Villaägarnas Riksförbund låter ett företag betala medlemsavgiften för vissa nya medlemmar. Detta strider mot god föreningssed. 

Nyligen fick jag följande erbjudande från Vattenfall Försäljning:

"Vi ger dig ett kostnadsfritt medlemskap i Villaägarna under 2019 och 2020 när du förnyar ditt elavtal på Mina sidor."

Vattenfall erbjuder sig alltså att - utan kostnad för mig - göra mig till medlem i den ideella föreningen Villaägarnas Riksförbund. Mycket märkligt!

Jag förmodar att Vattenfall inte kommit på det här själv utan att det är Villaägarnas ledning som ligger bakom. För Vattenfall är erbjudandet en morot i marknadsföringen, för Villaägarna förmodligen ett led i en medlemsvärvningskampanj.

Att låta företag betala kunders medlemsavgift är emellertid ingen bra värvningsmetod för en ideell förening. Sådana gratismedlemmar och andra som blir med utan eget personligt engagemang blir sällan långvariga. Allt de bidrar med som grupp är ökad genomströmning och därmed ökade kostnader för administrationen. Sådan värvning ska definitivt undvikas.

Men ett betydligt viktigare skäl att låta bli är att metoden strider mot god föreningssed. Det är inte acceptabelt i demokratiska föreningar att tredje part betalar enskild medlems avgift.

En förening är en demokratiskt uppbyggd samverkan för att främja ett visst ändamål. De samverkande - medlemmarna - är därför på samma gång föreningens ägare, ledare, arbetskraft, finansiärer och avnämare. De har rättigheter, men också skyldigheter. Till rättigheterna hör till exempel att tillsätta och avsätta styrelsen och att ändra stadgarna, till skyldigheterna hör att betala medlemsavgiften.

När någon går med i en ideell förening uppstår ett ömsesidigt avtal dem emellan. Den personliga inbetalningen av avgiften är alltså inte ett köp av en tjänst, inte ett abonnemang på en tidning, inte en formalitet, det är ett ställningstagande för föreningen och dess ändamål och ett åtagande att följa stadgarna.

Med tanke på att medlemmar och förening är ett - den ena kan inte tänkas utan den andra - är det inte underligt att medlemskapet och hur det uppstår, fortsätter och avslutas utgör kärnan i god föreningssed, normen för hur demokratiska ideella föreningar ska fungera.

Enligt god föreningssed är det individen själv (eller i vissa fall nära anhörig) som ska söka, stå för och betala sitt medlemskap. Hur medlemskapet uppstår, fortsätter och avslutas ska framgå av stadgarna.

Det händer då och då, att en grupp med kupp försöker ta över en förening eller dess beslut. För att lyckas behöver kuppmakarna tillskapa en majoritet på årsmötet. Ett sätt att åstadkomma en sådan på är att betala medlemsavgiften för en skara anhängare som då kan dyka upp på årsmötet och tjäna som röstboskap. Beteendet är bedrägligt och odemokratiskt, och strider givetvis mot god föreningssed.

Det enda effektiva skydd föreningar har mot manipulationer med medlemskap och annat bedrägligt beteende är att stämma i ån, det vill säga, att ha väl genomtänkta stadgar.

Har den aktuella föreningen sådana stadgar? Nej. I Villaägarnas Riksförbunds stadgar tar § 5 upp den centrala frågan om medlemskap i föreningen och hur det uppstår, men allt som står där är:

"Förbundsstyrelsen beslutar i frågor om medlemskap."

Förbundet har alltså valt att i stadgarna inte reglera frågan om medlemskapet, utan att att istället delegera allt sådant till styrelsen. Detta är anmärkningsvärt. Att förbundsstyrelsen och inte kongressen beslutar om hur medlemskap uppstår strider mot god föreningssed. Det ger styrelsen mer makt än den ska ha i en demokratisk förening.

Hur medlemskapet upphör är däremot noga reglerat i § 10. Där sägs att "medlem kan avsluta sitt medlemskap i förbundet. Erlagd avgift återbetalas inte". Att "medlemskapet upphör" om inte årets avgift "erlagts till förbundet senast den 31 mars". Och att "förbundsstyrelsen får utesluta medlem som uppenbart motverkar förbundets intressen".

Det kloka i att förbundsstyrelsen och inte kongressen får utesluta kan diskuteras utifrån demokratisk synvinkel, men i övrigt är paragrafen bra.

Enligt § 5 ska alltså förbundsstyrelsen besluta om medlemskap. Detta innebär dock inte att styrelsen har fria händer att besluta vad den vill. God föreningssed, demokratiska principer och andra riktlinjer gäller fortfarande. 

Vissa åtgärder i en ideell förening blir möjliga endast om stadgarna så medger. Dit hör definitivt frågan om att låta tredje part betala medlems avgift. Detta därför att förfarandet strider mot god föreningssed, står i konflikt med övriga medlemmars rättigheter och skyldigheter och likhetsprincipen samt skapar ett prejudikat som i förlängningen kan utsätta förbundet för fara. Det är därför en fråga som kongressen inte kan delegera till styrelsen.

Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet

Detta avsnitt i serien ”Starta ideell förening” handlar om konstituerande mötet, det möte som grundar föreningen.Genom att titta närmare på det får vi en bättre förståelse för vad interimsstyrelsen behöver förbereda.  

En ideell förening grundas av sitt konstituerande möte. Detta möte består av personer som är närvarande därför att de vill bilda en sådan förening och sedan bli dess medlemmar. Något krav på att de senare verkligen måste bli medlemmar finns inte. De har rätt att delta i grundandet och sedan dra sig ur.

Alla närvarande har kallats samman av interimsstyrelsen som också är föredragande på konstituerande mötet. Kallelsen kan vara personlig eller i form av ett allmänt upprop.

Ett konstituerande möte liknar ett vanligt årsmöte, har samma formella karaktär och genomförs i stort sett som ett sådant.

För att föreningen verkligen ska bli till juridiskt och för att den ska få rätt start är det viktigt att konstituerande mötet har rätt innehåll och genomförs på rätt vis. Ett enkelt sätt att få med allt är att följa det förslag till dagordning som finns nedan.

Konstituerande mötet ska genomföras i enlighet med god föreningssed och god mötessed. Det innebär bland annat att mötets funktionärer väljas bland de närvarande. Att alla deltagare har förslags-, yrkande- och beslutsrätt. Att röstning med fullmakt inte är tillåten. Att majoritetens mening gäller vid beslut.

”Konstituerande mötet ska genomföras i enlighet med god föreningssed och god mötessed.”

Mitt förslag till dagordning för konstituerande mötet ser ut så här. Det kan användas precis som det är för många föreningar, men kan behöva anpassas till andra:

Normaldagordning för konstituerande möte
1.   Mötets öppnande
2.   Val av ordförande och sekreterare för mötet
3.   Val av två justerare tillika rösträknare
4.   Närvarande (fastställande av röstlängd)
5.   Diskussion om den tilltänkta föreningen, dess namn, ändamål, verksamhet och struktur
6.   Beslut om att bilda föreningen (namn)
7.   Beslut om att anta ändamålsparagraf och stadgar för föreningen (namn)
8.   Beslut om att förklara stadgarna omedelbart justerade
9.   Fastställande av verksamhetsplan och budget
10. Fastställande av medlemsavgiften
11. Val av föreningens ordförande
12. Val av styrelsens ledamöter och suppleanter
13. Val av revisorer och suppleanter
14. Val av valberedning
15. Mötets avslutande

Dagordningen kan behöva kommenteras:

§ 1. Mötet inleds lämpligen av interimsstyrelses ordförande. Det handlar bara om att hälsa välkommen och om att kort förklara varför mötet kallats samman.

§ 2 och § 3. Mötesförhandlingarna inleds med val av mötesordförande och mötessekreterare och följs sedan av val av två justerare tillika rösträknare. Dessa fyra mötesfunktionärer har ansvaret för att mötet genomförs på rätt sätt och att ett korrekt mötesprotokoll sedan upprättas och justeras. Detta är viktiga arbetsuppgifter. Därför är det bäst att inte improvisera fram dem under mötet, vilket dock alltid är möjligt. Istället bör interimsstyrelsen förbereda valen genom att vidtala lämpliga personer i förväg.

§ 4. Alla de närvarandes – grundarnas - namn bör noteras i en röstlängd. Med få närvarande skrivs namnen direkt in i protokollet, vid många kan en närvarolista läggas som bilaga till protokollet.

§ 5. Detta är den diskussionsmässiga höjdpunkten på mötet. Det är nu som deltagarna ska komma fram till om en förening ska bildas eller inte, vad den ska heta, vilket syfte den ska ha, vad den ska göra och hur den ska se ut. Interimsstyrelsen inleder diskussionen genom att presentera och förklara sina förslag. Senast nu bör alla närvarande ha var sitt exemplar av förslaget till ändamålsparagraf och stadgar och eventuella andra dokument. Diskussionen är underlag för besluten under § 6 och § 7.

§ 6. Om beslutet blir att föreningen ska bildas fortsätter mötet, annars avbryts det och avslutas utan protokoll.

§ 7. Att anta stadgar betraktas av många som en ren formalitet, men det är ett misstag. Stadgarnas innehåll är en strategisk fråga. Bland paragraferna döljer sig nämligen viktiga strategiska avgöranden. När konstituerande mötet antar stadgarna med dess ändamålsparagraf binds nämligen föreningen vid en viss verksamhet och struktur för många år framåt. Föreningar som vid grundandet ges rätt ändamål, struktur och stadgar i förhållande till sina medlemmar, verksamhet, situation och omvärld har goda förutsättningar att bli lättarbetade och framgångsrika, övriga inte. 

"Att anta stadgar betraktas av många som en ren formalitet, men det är ett misstag. Stadgarnas innehåll är en strategisk fråga."

§ 8. Genom att förklara stadgarna omedelbart justerade blir de omedelbart gällande och måste följas. I annat fall gäller de inte förrän protokollet justerats. 

§ 9. Det är lämpligt för föreningens fortsatta arbete, men alls inte nödvändigt för grundandet, att mötet fastställer en åtminstone skissartad verksamhetsplan och budget. Ett sådant beslut är ett direktiv till styrelsen som styrelsen måste följa.

§ 10. För att den nybildade föreningen ska kunna anta medlemmar måste mötet fastställa den årliga medlemsavgiften.

§ 11, § 12, § 13 och § 14. Under dessa punkter väljs föreningens ledning och övriga funktionärer. Interimsstyrelsen lägger likt en valberedning fram förslag.  

§ 15. Med ovanstående har alla de viktiga besluten fattats och mötet kan avslutas.

Innan grundandet är klart återstår dock en mycket viktig sak, att färdigställa protokollet med dess bilagor (röstlängd och stadgar).

Protokollet från föreningens konstituerande möte är beviset för att föreningen blivit till, att dess stadgar är giltiga och att styrelsen har rätt att representera föreningen. Protokollet är föreningens viktigaste dokument Det motsvarar registreringsbeviset hos andra typer av organisationer. Den nya styrelsen behöver det för att kunna skaffa organisationsnummer, bankkonto med mera. Protokollet skrivs av mötessekreteraren och undertecknas sedan av ordföranden och sekreteraren och av de två justeringsmännen. Dessa fyra har därmed juridiskt gått i god för att protokollet är korrekt.

"Protokollet från föreningens konstituerande möte är beviset för att föreningen blivit till."

Som framgått av ovanstående har interimsstyrelsen en hel del att förbereda inför konstituerande mötet.  Exakt vad det är ska vi titta närmare på i nästa avsnitt i serien ”Starta ideell förening”.

Denna serie om hur man bildar en ideell förening består av följande avsnitt:

1. Starta ideell förening 1: Grundandet
2. Starta ideell förening 2: Interimsstyrelsen
3. Starta ideell förening 3: Konstituerande mötet
4. Starta ideell förening 4: Interimsstyrelsens uppgifter
5. Starta ideell förening 5: Snabbstart ibland möjlig
6. Ändamålet – stadgarnas viktigaste paragraf
7. Det finns tre grundtyper av ideella föreningar
8. Starta ideell förening 6: Genomtänkt start ofta nödvändigt

(c) Publicerad 2019-07-01, uppdaterad 2024-01-23

Otillåtet tvinga SSF-ordföranden avgå

Svenska Simförbundets styrelse tvingade enligt uppgift ordföranden Ulla Gustavsson att avgå. Detta är inte tillåtet. Det är odemokratiskt, bryter mot stadgarna och har skadat förbundet. Det är ett negativt exempel som skadat allt demokratiskt föreningsliv.

Får man tro styrelsen avgick Ulla Gustavsson efter eget beslut. Men själv säger hon att styrelsen tvingade henne att avgå. (Se Lars Liljegrens krönika Att mala ner en duktig idrottsledare i Idrottens Affärer.) Det senare är troligast. Se styrelsens pressmeddelande nedan.

God föreningssed är föreningslivets nedärvda, samlade erfarenhet om hur man konstruerar och driver ideella föreningar demokratiskt och framgångsrikt. Det är den norm som alla ideella föreningar ska följa.

Att medlemmarna i en förening inte bara kan tillsätta, utan också avsätta sina förtroendevalda tillhör kärnan i föreningsdemokratin och därmed i god föreningssed. Valets vem, när och hur (och därmed vem som kan avsätta) ska framgå av stadgarna.

En förtroendevald har rätt att lämna sitt uppdrag i förtid. Men det ska då alltid ske helt efter eget beslut.

En styrelse får inte avsätta någon av de egna ledamöterna. Inte heller får den tvinga eller pressa någon att avgå. Att göra det är ett odemokratiskt maktmissbruk och ett brott mot stadgarna. En styrelse som bryter mot stadgarna ska på kommande årsmöte normalt förvägras ansvarsfrihet och omval. En förening som inte vidtar åtgärder mot sin odemokratiska styrelse riskerar att själv ses som odemokratisk. Odemokratiska föreningar brukar normalt inte kunna erhålla statliga eller kommunala bidrag.

Styrelsen i en demokratisk förening kan alltså aldrig avsätta eller tvinga bort sin ordförande eller någon annan styrelseledamot. Det kan endast den församling göra som valt henne. 

I Svenska Simförbundet är det SSF-mötet som väljer förbundets ordförande och styrelse och därmed kan avsätta dem. Om styrelsens majoritet velat se sin ordförande avsatt skulle den alltså inte ha agerat på egen hand utan istället inkallat ett extra SSF-möte för detta. Huruvida mötet då skulle ha gått på styrelsens linje är naturligtvis långt ifrån säkert.

Styrelsens motiv för att tvinga bort sin ordförande framgår av dess pressmeddelande Ulla Gustavsson avgår som ordförande för Svenska Simförbundet. Jag tänkte ge läsarna en länk till det, men kan inte längre hitta det på Simförbundets hemsida. Här är dock hela meddelandet:

"Efter senaste dagarnas debatt kring flickor och slöjbärande inom idrotten, har Ulla Gustavsson idag valt att avgå som ordförande för Svenska Simförbundet.

 - Ulla Gustavsson har ett stort hjärta för Svensk Simidrott, och vi är tacksamma för det arbete som hon har lagt ner i rörelsen, såväl nationellt som internationellt. Men Svenska Simförbundets styrelse tar den senaste tidens debatt på stort allvar, och har kommit till slutsatsen att det inte längre finns förutsättningar för Ulla Gustavsson att framgångsrikt leda Svenska Simförbundet, säger Stefan Persson, vice ordförande i Svenska Simförbundets styrelse. Ulla Gustavsson har därför valt att avgå som styrelseordförande. Hennes personliga uppfattningar och uttalanden står i kontrast till Svenska Simförbundets strategi och grundsyn, att alla barn ska få plats i vår verksamhet på lika villkor. 

Stefan Persson, vice ordförande, går in som tillförordnad ordförande för Svenska Simförbundet fram till årsmötet våren 2020."

Med den här formuleringen medger styrelsen indirekt att den tvingat bort sin ordförande:

"Men Svenska Simförbundets styrelse tar den senaste tidens debatt på stort allvar, och har kommit till slutsatsen att det inte längre finns förutsättningar för Ulla Gustavsson att framgångsrikt leda Svenska Simförbundet."

Men som framgår ovan, det är inte styrelsens uppgift att avgöra om ordföranden har förutsättningar att fortsätta leda förbundet eller inte, det är SSF-mötets. Styrelsen har inte mandat att fatta ett sådant beslut och än mindre att i förbundets namn kommunicera det till omvärlden. Bägge dessa är stadgebrott.

Skälet till styrelsens slutsats är enligt pressmeddelandet:

"Hennes personliga uppfattningar och uttalanden står i kontrast till Svenska Simförbundets strategi och grundsyn, att alla barn ska få plats i vår verksamhet på lika villkor."

Denna anklagelse är ganska vag och svag. "Personliga uppfattningar och uttalanden" kan mycket väl vara skäl för en valförsamling att inte välja en kandidat. Man väljer ju personer man har förtroende för. Men det räcker knappast för att avsätta en redan förtroendevald. När en kongress avsätter en förbundsordförande, vilket är ganska sällsynt, handlar det normalt om betydligt allvarligare frågor.

Ordföranden anklagas alltså för att beträffande barnverksamheten hysa en annan åsikt än den som återfinns i Svenska Simförbundets "strategi och grundsyn". För att bedöma sakfrågan måste man då jämföra Ulla Gustavssons uttalanden i media med innehållet i de dokument som innehåller simförbundets "strategi och grundsyn". Första steget blir då att identifiera och läsa dessa dokument.

Enligt god föreningssed och normal föreningsjuridik ska ett förbunds grunddokument vara förankrade i stadgarna och eller stadgeenligt antagna av den högsta beslutande församlingen. Först då gäller de för alla medlemmar.

Kärnan i ett förbunds grundsyn ska finnas i ändamålsparagrafen. I Svenska Simförbundets stadgar är ändamålsparagrafen tyvärr mycket knapphändig och närmast teknokratisk.Att döma av den har förbundet ingen grundsyn. För den här diskussionen finns alltså inget att hämta där.

Tyvärr saknar stadgarna också i övrigt referenser till några grundläggande dokument som ska beslutas av SSF-mötet och som såväl styrelsen som förbundet i sin helhet har att följa. Stadgarnas § 124 anger vilka ärenden som ska behandlas på SSF-mötet. Inget nämns där om fastställandet av vare sig strategi, grundsyn eller annan policy. Även om det alltid finns utrymme att ta sådana beslut som motioner eller propositioner, försvagas givetvis styrelsens kritik ovan av att förbundet helt tycks sakna stadgeförankrade policydokument.

På Svenska Simförbundets hemsida fanns när jag sökte ingen rubrik "strategi och grundsyn". På "grundsyn" blev det noll träffar. Jag kunde inte heller hitta någon av SSF-mötet antagen nu gällande strategi för förbundet.

En huvudflik på hemsidan kallas "Strategi 2025".  Där kan man leta sig fram till ett pdf-dokument som kallas "Strategi 2025 - Svensk simidrott". Detta verkar inte vara ett antaget dokument, utan är snarare ett pågående påverkansprojekt. Under samma flik kan man också hitta "Verksamhetsinriktning 2018-2019".  I en inledningen anges att detta dokument bland annat bygger på en "Vision 2025" som styrelsen antog i juni 2017. Var på hemsidan man kan läsa den visionen har jag inte kunnat klura ut. Inget av detta förefaller dock vara av SSF-mötet beslutad policy och tillämpliga här.

Under fliken "Svenska Simförbundet" däremot hittade jag äntligen rubriken "Riktlinjer/Policys". Där har förbundet samlat "de olika strategier och policys som Svenska Simförbundet arbetar enligt." Märkligt nog är de bara tre stycken: Digital hantering, Jämställdhetsprogram och Sexuella övergrepp. Det är knappast dessa tre styrelsen syftar på i sitt pressmeddelande.

Det verkar alltså som att det inte finns någon av SSF-mötet fastställd "strategi och grundsyn" som ordföranden kan ha avvikit ifrån. Styrelsens anklagelser faller därför platt till marken. Men även om styrelsen haft rätt så hade den inta kunnat tving bort sin ordförande.

Negativa konsekvenser för oss alla
Det som skett i Svenska Simförbundet har inte bara skadat förbundet självt utan hela Föreningssverige. 

Efter det här (och en liknande händelse inom Socialdemokraterna) är det en mer eller mindre etablerad falsk sanning inom massmedia att en styrelse kan avsätta sin ordförande, vilket den alltså inte kan. 

Händelsen är också på väg att etableras ett falskt prejudikat som maktmissbrukare kan hänvisa till när de rensar ut motståndare ur styrelsen. Beteendet undergräver efterlevnaden av stadgarna och därmed föreningsdemokratin och vad värre är, vår gemensamma uppfattning om vad som är god föreningssed.

Med tanke på detta har Svenska Simförbundet och ytterst Riksidrottsförbundet en skyldighet mot sina medlemmar och mot övriga Föreningssverige att tydligt klargöra att styrelsen i Simförbundet inte hade rätt tvinga bort sin ordförande.

Att demokratin då och då försvagas i våra stora förbund är tyvärr inget ovanligt. Detta har stora spridningseffekter. Därför är det viktigt för förbundet självt och dess medlemmar, för Sverige som demokratisk land och för svenskt föreningslivs framtid att de demokratiska krafterna i sådana förbund, ja att vi alla, kämpar emot. Föreningsdemokratin är inte självklar, den måste försvaras!

Hög tid parti, säkra demokrati!

Vad händer med demokratin i Sverige om riksdagspartierna inte längre är demokratiska?  

Ibland ger massmedia oss sällsynta inblickar i partiernas inre liv lokalt. Det man ser då kan vara oroande. Här två exempel.

Toppstyrning och konflikter om positioner
Det råder upprorsstämning inom Moderaterna i Uppsala. Kritiska medlemmar skrev i december till partiet centralt och anklagade de lokala och regionala styrelserna för toppstyrning och för "intriger, trakasserier och kotterier", vilket ska ha lett till medlemsminskning i länet. Detta enligt "Moderaterna kämpar med krisen i Uppsala" i Uppsala Nya Tidning (UNT) 5/3 2018.

UNT skriver bland annat:

Medlemmarna vittnade bland annat om en ohälsosam toppstyrning där de som är lojala mot ledningen premieras när exempelvis partiets listor inför valen sammansätts, medan kritikerna tystas och puttas undan.

Enligt "Maktkamp och schism inom SD" i UNT 12/3 2018 råder konflikt också inom Sverigedemokraterna Uppland. Partiets lokale ledare beskylls för toppstyrning. Oppositionen sägs ledas av en partianställd. Riksdagsman Pavel Gamov, nu utesluten, men tidigare SD:s ledare i Uppsala säger:

Många försöker ... komma åt ordförandeposter i länen, vilket ger tillträde till möten, ger ombud till landsdagarna och innebär tillgång till pengar via kommuner och region.

Är detta enstaka händelser? Nej, hävdar Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet. Enligt honom är det belagt att toppstyrningen av partierna ökat. Han anser att maktstrider och konflikter om positioner är vanligare idag "inte minst inför val när partierna ska upprätta sina listor med kandidater" (UNT 24/3 2018).

Partierna måste vara demokratiska
Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!

Politiska partier är ideella föreningar och måste förstås som sådana. De regleras inte genom lag, utan i första hand genom sina egna stadgar och god föreningssed. God föreningssed är vår nedärvda samlade kunskap om hur organisera och driva föreningar effektivt och demokratiskt.

En förening är demokratisk om den 1) har en demokratisk uppbyggnad, 2) har demokratiska stadgar, 3) bedriver verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 4) följer sina stadgar och 5) också i övrigt följer god föreningssed.

Det räcker alltså inte med att vara demokratisk på pappret (1 och 2), föreningen måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5). Utifrån detta kan vi ställa följande krav på våra partier:

• Partiernas stadgar ska vara demokratiska och överensstämma med god föreningssed.
• Medlemmarna ska vara jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. 
• Makten i partiet lokalt ska ligga hos medlemmarna samlade till stadgeenliga möten och inte hos styrelsen, annan partigruppering eller hos överordnad nivå.
• Alla val i partiet ska beredas och genomföras på demokratiskt vis.
• Styrelserna ska följa stadgarna och inte överträda eller missbruka sina mandat. 
• Anställda i partiet ska inte tillåtas delta i medlemmarnas beslutsfattande och val.

Lever riksdagspartierna upp till detta? Nja, som framgick ovan finns oroande tecken på motsatsen.

Medlemsras följd av interna problem
Varje år sedan 25 år tillbaka rapporterar partierna i gemen färre medlemmar än året innan. Fortsatt medlemsras för riksdagspartierna skrev UNT 4/3 2017. Vid utgången av 2016 hade nämligen samtliga partier utom Sverigedemokraterna tappat medlemmar. Socialdemokra-terna, som 25 år tidigare var störst med en kvarts miljon medlemmar, var vid utgången av 2016 fortfarande störst, men nu med bara 89 000 medlemmar.

När ideella föreningar tappar medlemmar brukar ledningarna skylla på yttre omständigheter, men orsakerna finns normalt internt. Partiernas ihållande medlemstapp är alltså inte bara i sig ett demokratiskt problem utan också indikation på inre problem hos lokalföreningarna, vilka också kan vara av demokratisk natur.

Tänkbara orsaker till medlemsras
I mitt blogginlägg Röstköp och medlemstapp för åtta år sedan pekade jag på den omfattande arvoderingen inom politiken som en tänkbar orsak till ett minskat medlemstal:

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Det som fick mig att ta upp frågan då var avslöjandet att medlemmar i Moderaterna hade köpt röster i provvalet för att kunna hamna på valbar plats på riksdagslistan.

En annan tänkbar orsak till medlemsminskningen kan vara att partierna slagit samman små lokalföreningar till stora. En sådan reform leder automatiskt både till medlemstapp och till ökade svårigheter att värva och behålla nya medlemmar. Detta har jag bland annat skrivit om i Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan.

En tredje orsak kan vara extern finansiering. Ideella föreningar som redan vid starten har god finansiering tenderar att förbli små; storvuxna föreningar som tidigare saknat men plötsligt får god finansiering tenderar att minska. Välfinansierade föreningar tycks nervärdera behovet av medlemmar och sky det hårda arbetet att värva, vårda och behålla dem. Chansen att en underfinansierad förening växer är därför betydligt större än att en välfinansierad gör det. Med tanke på att partierna med sina ymniga tillflöden av offentliga medel är Sveriges mest välfinansierade föreningar är det kanske inte konstigt att de tappat medlemmar.

De tre ovan nämnda orsakerna kan ha samverkat till medlemsraset, men jag utesluter inte att en studie av enskilda partier kan avslöja ytterligare några.

För tio år sedan skrev jag om de ständigt fallande medlemstalen i Partierna dör inte ut. Utlösande faktor då var Mats Knutsons lustiga spådom i TV Aktuellt, att om trenderna höll i sig skulle Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. Den prognosen är fel påpekade jag:

”Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte. Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten. Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura. Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning?”

Toppstyrning skadar föreningen och engagemanget
Det grundläggande med ideella föreningar, den logik de bygger på, är jämlikhet. Inom föreningen är alla medlemmar jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. Det är det demokratiska beslutsfattandet i föreningen, nerifrån och upp, och att medlemmarna väljer och vräker sina ledare som gör jämlikheten möjlig.

I UNT-artiklarna ovan klagade partimedlemmarna över toppstyrning. Det är allvarliga anklagelser. Toppstyrning är inte tillåten. Varken inom lokalföreningarna eller från distrikt eller förbund gentemot dem. Partierna är förbund och inom sådana är lokalföreningarna självstyrande inom de ramar som utgörs av stadgarna och kongressens beslut. Förbund styrs nerifrån och leds uppifrån. Överordnade styrelser (eller deras anställda) kan inte beordra eller diktera, de kan bara influera. Läs mer om detta i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Det allvarliga med toppstyrning är att den undergräver jämlikheten och demokratin i föreningen, alltså föreningsformens själva fundament. Betänk att jämlikhet och demokrati är det som gör föreningen till förening, och att dessa två tillsammans framkallar föreningens tredje unika fördel: Det ideella engagemanget.

Det ideella engagemanget är föreningslivets absolut främsta och mest oundgängliga resurs. Det är en hållbar och förnyelsebar naturkraft som finns inom medlemmarna själva. Det är detta engagemang som ger föreningarna förtroendevalda och frivilligarbetare och en disciplinerad uthållighet i vardagsarbetet. Det ger energi, sammanhållning, problemlösning, tillväxtkraft och en smittsamhet och trovärdighet som är ovärderlig i såväl opinionsbildning som medlemsvärvning.

Att vara aktiv i föreningen ger inflytande
Att föreningsmedlemmarna har samma demokratiska rättigheter innebär inte att de alla har samma inflytande. Ledargestalter kan i kraft av sin personlighet ha mer inflytande. Men om vi bortser från dem kan vi konstatera att på årsmötet har de aktiva i föreningen i praktiken mer inflytande än de passiva. Mest inflytande har de mest aktiva. Detta är naturligt. Den större närvaron ger ett kunskapsövertag och ett större internt nätverk.

Att insatser för föreningen leder till större inflytande är accepterat, men utgör absolut inte någon formell rättighet. Den som gör mer eller ger mer kan inte kräva att få större inflytande, det skulle strida mot jämlikheten. Normalt är det för övrigt styrelse och ledare som är de mest aktiva.

I en situation där alla arbetar ideellt är det inget problem att aktivitet ger inflytande. Men om en förening har anställda uppstår problem. Tack vare sin avlönade närvaro får anställda mycket större inflytande än vad aktiva medlemmar har. Att då också ge dem rösträtt på årsmötet kolliderar med medlemmarnas rätt till jämlikhet och ska inte förekomma.

Otillåtet arvodera vanliga medlemmar
De allra flesta föreningar har inga arvoden. Men vad händer om en förening inför sådana? Om arvodena är symboliska och enbart ges till förtroendevalda händer inte så mycket, varken positivt eller negativt. Mer substantiella styrelsearvodena däremot kan leda till problem som minskad medlemsaktivitet, konflikter vid val och medlemstapp.

Och skulle en förening arvodera vanliga, aktiva medlemmar, ja, då skulle den få riktigt stora problem. Men det förekommer så vitt jag vet inte. Skulle det förekomma är det oförenligt med god föreningssed och strider också mot föreningsjuridiken. En ideell förening får nämligen inte betala sina medlemmar, det får bara en ekonomisk förening göra. Om den ändå gör det kan domstol förklara den vara en oregistrerad ekonomisk förening, vilket i klartext betyder att föreningen inte existerar.

Partierna mest arvodesdrabbade
De politiska partierna lever i symbios med staten. Det har lett till en unik situation där inte bara partiernas styrelser och anställda får betalt för sitt arbete, utan också tiotusentals vanliga medlemmar, nämligen alla de som företräder partiet i folkvalda församlingar, de folkvalda, och alla de som utsetts till andra externa styrelser och uppdrag. Det har gjort partierna till de mest arvodesdrabbade av alla ideella föreningar i Sverige. Medlemmar får givetvis inte betalt av partierna själva, utan av stat, kommun och landsting med flera. Partierna riskerar därför inte att avregistreras, men är inte skyddade från arvodenas övriga negativa effekter.

Den konflikt inom Moderaterna som relaterats ovan är exempel på sådana negativa effekter. Där anklagades den lokala partiledningen för fem brott mot den inre demokratin: 1) toppstyrning, 2) att gynna de som är lojala mot ledningen, 3) att manipulera kandidatlistorna inför valen, 4) att tysta kritikerna och 5) att putta undan kritikerna.

Även ganska små arvoden till vanliga medlemmar ger negativa effekter. Men ju högre arvodena är desto större risker. De kan till exempel skapa beroende, vilket kan leda till minskad rörlighet på posterna och till ökad konkurrens och konflikt om dem. Den som är beroende av eller hett eftersträvar arvoden bli sannolikt också mer villig än medlemmen i gemen att vara till lags och mindre benägen att på årsmöten ställa en felande styrelse till svars.

Arvoderingen av en stor grupp partimedlemmar har utan tvivel skadat den inre demokratin och stött bort icke-arvoderade medlemmar. Den bör också ha lett till en förändrad medlemsprofil bland de aktiva och lokalt mest inflytelserika (se ovan). Detta bör i sin tur ha lett till motsvarande förändringar i partiets politik och högre organ. Kanske var det sådant Olle Wästberg tänkte på när han i SvD (2/4 2018) skrev att de "politiska partierna blivit slutna eliter".

Partierna måste kvalitetssäkra sin inre demokrati
Den omfattande arvoderingen är sannolikt här för att stanna. Sannolikt kommer beloppen också fortsätta stiga. Påfrestningarna på partiernas inre demokrati kommer därför att öka. Ideella föreningar är noga balanserade demokratiska system utvecklade för att klara allehanda påfrestningar. Men den obalans i demokratin som uppstår när en stor grupp vanliga medlemmar arvoderas kan inte hanteras med traditionella verktyg. Dessa måste därför kompletteras. Att på så sätt säkra partiets inre demokrati är partiledningens och kongressens ansvar. Vi utomstående kan bara hoppas att det blir gjort innan det är försent.

Hur bevara demokratin då förening äger bolag?

Som jag tidigare påpekat ligger den avgörande makten i ideella föreningar hos årsmötet, men i aktiebolag istället hos styrelsen. Två oförenliga maktmodeller alltså. Vad händer med demokratin när förening skaffar bolag? Och hur ska föreningen hantera bolaget så att det inte skadar föreningen utan istället hjälper det nå sina mål.

Utmaningen med föreningsägt bolag
Poängen med föreningar är att de är demokratiska. I dem har medlemmarna - samlade till årsmöte - sista ordet i alla avgörande frågor. I aktiebolag däremot ligger mesta makten hos styrelsen. Den beslutar till exempel om bolagets mål, strategier, planer, budget med mera, sådant som årsmötet beslutar om i föreningar. 

Att bryta ut viss föreningsverksamhet och lägga den i helägt bolag är att utestänga medlemmarna från inflytande över just den verksamheten, något i sig odemokratiskt. Men vad värre är, ett bolag utgör i sig en koncentration av makt och resurser. När det läggs i en förening hotar det att göra hela föreningen mindre demokratisk och välfungerande. Innan årsmötet beslutar lägga verksamhet i bolag bör medlemmarna därför noga utvärdera huruvida fördelarna med detta verkligen överväger de nackdelar och risker som uppstår.

Odemokratiska föreningar är tillåtna
Utifrån rent juridisk synvinkel får även odemokratiska föreningar finnas. Demokratiska brister i föreningar är tyvärr heller inte ovanliga. Att minska demokratin är alltså inte förbjudet, men minskar medlemmarnas engagemang - föreningens viktigaste resurs - och kan leda till medlemstapp. Rent odemokratiska föreningar är med rätta allmänt illa sedda och är vanligen utestängda från statligt och kommunalt stöd. De kan dock överleva länge ändå om de på sekters och gangsterbands vis styr medlemmarna med järnhand eller om de med finansiering - på tvärs mot själva föreningsidén - i allt väsentligt gjort sig oberoende av medlemmars engagemang.

Demokrati gör föreningar framgångsrika
Enligt god föreningssed - våra nedärvda riktlinjer för hur bäst organisera och driva föreningar - måste en förening vara demokratisk, men inte som ett ideal, utan som en helt nödvändig förutsättning. Föreningen som organisationsform är nämligen svaret på människors behov av att som jämlikar kunna arbeta tillsammans på ett välorganiserat sätt. Medlemsdemokrati och valda ledare är det som gör detta möjligt.  

Den ideella föreningens kanske främsta fördel är att den, till skillnad från företag, förvaltningar och stiftelser, kan bli stark och framgångsrik trots knappa ekonomiska resurser. Strategiskt sett är brist på pengar faktiskt en fördel då föreningen och dess ledning då tvingas bli bra på det som gör en förening stark, nämligen medlemsmobilisering. Ett överskott på pengar tenderar på motsatt sätt att byråkratisera och försvaga en förening. Metoder som involverar medlemmarna är bra och de som passiviserar dem är dåliga.

Ägarsystem som bevarar demokratin
Att lägga verksamhet i bolag är ett mycket stort beslut i en förening. Det måste kombineras med  stadgeändringar, omorganisation och annat för att säkerställa att det även framdeles är medlemmarna och inte någon klick som styr och kontrollerar föreningen och dess verksamheter inklusive den bolagiserade verksamheten. Innehållet i detta ägarsystem avgör huruvida föreningen framöver fortfarande kommer att vara demokratisk eller inte.

Ett aktiebolag som äger ett annat aktiebolag har en välkänd form för detta, men att föreningar driver verksamhet i bolagsform är för dem så pass främmande, och har ännu skett i så liten omfattning, att ingen vägledning finns i god föreningssed. I aktiebolag sköts ägandet självständigt av styrelsen, vilket är logiskt där, men inte i föreningar. Eftersom makten i föreningen ligger hos årsmötet måste ägarsystemet börja där. Då finns två tänkbara modeller:

1. Dubbleringsmodellen: Modellen bygger på att föreningens medlemmar samlade till årsmöte dubblerar som bolagsstämma. Bolagsstämman hålls då separat men direkt efter årsmötet med samma deltagare. Den fattar de beslut en bolagsstämma normalt tar, men kan också ge vissa direktiv (som dock inte får strida mot aktiebolagslagen). 
2. Representationsmodellen: Enligt god föreningssed kan en förening, i sammanhang som anges i stadgarna, låta sig representeras av styrelsen eller av särskilt valda ombud. Föreningen kan alltså stadga att av årsmötet valda ombud ska utgöra bolagets stämma.  

Åtgärder vid inrättande av bolaget
Det ägarsystem som årsmötet beslutar om då föreningen skaffar bolag måste vara grundligt genomtänkt. Föreningens beslutsprocesser, funktioner och rutiner liksom stadgarna ska anpassas till den nya situationen. Dessutom ska årsmötet fastställa det nya bolagets namn, ändamål och bolagsordning.

Vad krävs av ägarsystemet?
Vad ska man tänka på när man utformar ägarsystemet? Vad måste vara med? Här förslag på några viktiga punkter:

• Föreningsdemokratin ska bevaras! Kärnan i föreningsdemokratin är att medlemmarna samlade till årsmöte kan tillsätta, styra, kontrollera, utvärdera och vid behov avsätta styrelsen. Detta måste finnas kvar även efter att bolag införts och även inkludera detta.  

• Skadlig maktkoncentration ska förhindras! Om föreningens styrelse samtidigt utgör bolagets styrelse får den en ur demokratisk synvinkel oacceptabelt stor makt, särskilt om denna dubblering - som ofta sker - kombineras med att bolagets VD också dubblerar som föreningens verksamhetsledare. Genom maktdelning kan detta undvikas.

• Förening och bolag ska hållas isär! När förening och företag verkar i samma lokaler finns stor risk för negativ inverkan på föreningsarbetet. Den kan minskas rejält genom att hålla verksamheterna åtskilda. Föreningens image utåt och inåt ska vara att bolaget är underställt föreningen.

• Föreningen ska ledas kraftfullt - på föreningsvis! En stor risk med bolagsägandet är att ledningen av själva föreningen försvagas genom att hamna ur fokus eller genom att styrelsen influeras av bolagstänk. Riskerna för detta måste minimeras. En förening ska ledas kraftfullt på föreningsvis!

• Bolaget ska drivas på bolagsvis! Aktiebolag har sina speciella fördelar. Det vore idiotiskt att ta risken med bolag och sedan inte göra mesta möjliga av dem. Bolagsledning kräver emellertid speciell kompetens, som kanske saknas i föreningen och som måste tillföras styrelsen. 

• Föreningens årsmötet ska granska också bolaget! Föreningens styrelse och revisor ska i sin redovisning till årsmötet även ta med bolaget, dess verksamhet och ekonomi. Det är nämligen ytterst årsmötet som ska granska bolaget och som vid behov ska ingripa och styra upp.  

Tänkbart ägarsystem
Att årsmötet dubblerar som bolagsstämma är inte att rekommendera. Det kan leda till en för svag kontroll av bolaget. Detta på grund av bristande kontinuitet bland årsmötesdeltagarna och en sannolik brist på kunskap om företag. Då årsmötet måste ha en fast styrning och kontroll av bolaget är därför "representationsmodellen" att föredra. Enligt den utser årsmötet några lämpliga ombud att tillsammans med föreningsstyrelsen representerar föreningen på bolagsstämman. 

För att säkerställa att föreningen har kontrollen över sitt bolag är det lämpligt att två personer från föreningsstyrelsen ingår i bolagsstyrelsen. En av dessa ska vara bolagsstyrelsens ordförande. För att förhindra skadlig maktkoncentration ska styrelsen i övrigt bestå av några föreningsmedlemmar och några externa experter.

När det gäller anställda är det viktigt de inom bolaget inte har någon roll eller uppgift i själva föreningen och vise versa, och att de inte tillåts delta i beslut på årsmötet. 

För ytterligare synpunkter på föreningar med bolag, se mitt tidigare inlägg Idrottsförening startar bolag - vad gäller?

----------------
Anm. Diskussionen och slutsatserna ovan avser lokalt förankrade ideella föreningar, Sveriges absolut vanligaste föreningstyp, med helägda aktiebolag. För andra varianter av ideella föreningar liksom för  andra proportioner av ägande krävs särskild analys.

En föreningsstyrelse har begränsad makt

Det är inte ovanligt att styrelsens makt i ideell förening överskattas. Det sker ofta i media, men ibland även bland föreningsaktiva och inom styrelser, som då tar sig mer makt än de har. Det kan bero på misstaget att tro att en föreningsstyrelse skulle ha samma makt som en bolagsstyrelse. Men ideella föreningar är demokratiska. Där är det medlemmarna som har makten och som på årsmötet fattar alla tunga beslut. Det styrelsen har egen rätt att besluta om är begränsat. 

Att en ideell styrelse fattar ett beslut den inte har rätt till kan förvisso bero på medvetet maktmissbruk, men beror inte sällan på ren och skär okunnighet. Jag har stött på bägge varianterna. Enligt de spelregler som gäller för ideella föreningar ska årsmötet eller extra årsmötet i sådana situationer ta styrelsen i örat. Vid grova övertramp bör styrelsen avsättas med förvägrad ansvarsfrihet och en ny styrelse väljas. En möjlighet finns då för föreningen att utkräva skadestånd.

En viktig orsak till att föreningsstyrelsers makt överskattas är influenser från näringslivet. Börsnoterade aktiebolag utmålas allmänt som mest effektiva. Mot den bakgrunden är det kanske inte underligt, om än olyckligt, att en del ser dem som föredömen även för föreningar.

Besluts- och ledningsstrukturen i ideella föreningen är årsmöte, styrelse och ordförande. Aktiebolagets har samma uppsättning med tillägg av verkställande direktör (VD). Likheten beror på att aktiebolaget - i vart fall i detta avseende - konstruerats med föreningen som förebild. Men likheten är bedräglig, makten fördelas nämligen olika i de två strukturerna. Det beror på respektive organisationstyps särdrag.

Aktiebolaget är ett företag med specialiteten att kunna locka och med vinst belöna investerare. För att skapa vinst tvingas det vara effektivt. Föreningen har inga investerare och delar inte ut någon vinst. Dess särskilda specialitet - en följd av det unika demokratiska beslutsfattandet - är förmågan att mobilisera, engagera och organisera medlemmar. Att det demokratiska beslutsfattandet är långsamt är ingen nackdel; för föreningen är demokrati viktigare än effektivitet.

I det börsnoterade aktiebolaget sköter styrelse och VD företaget med hjälp av anställda. Aktieägarna varken förväntas eller får engagera sig. Tillsammans äger de bolaget, men det ägarinflytande som utövas på stämman är rätt begränsat. Stämmans viktigaste styrmedel är att välja rätt personer till styrelsen.

I föreningen däremot spelar medlemmarna huvudrollen, ja rent av alla roller. De samlas till årsmöte,  bland dem väljs styrelse, revisorer och andra funktionärer, de är de aktiva som som hjälper styrelsen med föreningens aktiviteter, och normalt utgör de också målgrupp för föreningens verksamheter. Utan medlemmarna ingen förening, inga resurser och ingen verksamhet.

Medan bolagsstyrelsen ser sina aktieägare - en för företaget noga räknat ganska extern resurs - en gång om året, är föreningsstyrelsen helt beroende av och involverad med sina medlemmar året om.

Sådana skillnader har enorm betydelse när stämman eller årsmötet samlas. I föreningen består mötet av personer som har avsevärt mycket större engagemang, insyn och direkt och indirekt inflytande på sin organisation än vad de gängse aktieägarna någonsin har. Medlemmen är brett intresserad av sin förening, aktieägaren bara av ägarfrågor. En annan viktig skillnad är att närvarande medlemmar har var sin röst på årsmötet, medan aktieägarna har röstetal i proportion till antalet aktier de kontrollerar, vilket givetvis innebär att storägare har stort inflytande och övriga litet.

Dessutom, hur makt och befogenheter fördelas i aktiebolag följer av aktiebolagslagen. Den ger en särskild roll och stark makt till styrelse och VD. Någon motsvarande lag för ideella föreningar finns inte. En förening regleras istället av sina egna stadgar och därutöver i första hand av god föreningssed. Dessa normkällor prioriterar demokrati och lägger därför makten hos årsmötet. För föreningsstyrelsen är också lagen om sysslomän tillämplig. Den håller också styrelsen ansvarig inför sin uppdragsgivare, årsmötet.

En enkel översikt över roller och befogenheter i det börsnoterade aktiebolag respektive den ideella föreningen ser ut så här:

• Stämmans/årsmötets roll: 
• I aktiebolaget: Trots att stämman är bolagets högsta beslutande församling har den en ganska begränsad roll eftersom aktiebolagslagen ger styrelse och VD stort mandat. Främst bevakar den aktieägarnas intresse gentemot företagsledningen. Dess främsta styrmedel är att tillsätta, övervaka och vid behov byta ut styrelsen. 
• I föreningen: Årsmötet är verkligen föreningens högsta beslutande församling. Den väljer, övervakar och vräker styrelsen och ger den bindande direktiv genom att fastställa ändamålet, stadgarna, strategin, verksamhetsplanen, budgeten, investeringar, policy, organisatoriska förändringar, medlemsavgiftens storlek med mera. 
• Styrelsens roll:  
• I aktiebolaget: Bolagsstyrelsen förvaltar och förräntar aktieägarnas kapital, utser och entledigar VD samt övervakar och vägleder dennes arbete. Den fastställer också bolagets planer och mål och beslutar om alla större investeringar. 
• I föreningen: Styrelsen förvaltar och leder föreningen inom ramen för stadgarna och årsmötets delegeringar och direktiv.
• Ordförandens roll:  
• I aktiebolaget: Styrelsens ordförande planerar, sammankallar och leder styrelsemötena och eventuellt verkställande utskott. Detta sker i samarbete med bolagets VD.
• I föreningen: Utöver att leda styrelsens arbete och tillsammans med styrelsen leda föreningens arbete så är ordföranden föreningens främste företrädare och talesman.
• Chefens roll:
• I aktiebolaget: Det börsnoterade aktiebolaget måste enligt lag ha en verkställande direktör underställd styrelsen. Det är en maktposition med stora befogenheter. VD leder och företräder företaget och kontrollerar ensam personal och resurser i hela organisationen.
• I föreningen: Även föreningar kan ha anställd chef. Jämfört med bolagets VD har han eller hon dock en mycket svag ställning då alla befogenheter är delegerade från styrelsen och alltså inte kan vara större än de befogenheter styrelsen har. 

Aktiebolaget är rätt organiserat för sin logik och sitt ändamål, ideella föreningen för sitt. Att efterapa aktiebolaget är alltså ingen lösning för föreningen eller vice versa, det skadar organisationen, gör den svagare.

Slutligen, om det behövs kan föreningen givetvis utöka styrelsens beslutsmandat. Det kan ske genom att i stadgarna ge styrelsen rätt besluta i vissa angivna frågor. Det kan också ske genom att årsmötet beslutar att till styrelsen delegera beslutanderätt i viss fråga. Sådan delegering är dock endast giltig om den inte strider mot stadgarna.

----------------
Anm. Det finns många varianter av demokratiska föreningar och även odemokratiska. Den variant jag tagit som exempel ovan är den absolut vanligaste typen av ideell förening. Den som är lokalt förankrad, samlar individer som medlemmar, har årsmöte och styrelse, men sällan någon anställd. Se till exempel Föreningar är demokrati.