Liberalernas toppstyrda kupp

Sättet med vilket Liberalernas ordförande drev igenom sin politiska kursförändring här om veckan var inte demokratisk. Men då besluten bröt mot stadgarna är de inte juridiskt giltiga.

  

Händelseförloppet är väl känt. Det började med ett hemligt avtal, fortsatte med ett framtvingat beslut på ett upprört partistyrelsemöte och avslutades med ett kaosartat extra landsmöte.

Kursförändringen var inte obetydlig. En väl etablerad politisk hållning lades om. Det var en profilfråga som partiet fram till dess konsekvent hållit sig till. En som partiets ledning kommunicerat såväl inåt som utåt. Att ändra en sådan är inte en fråga om makt. Det är en demokratifråga. Och demokrati tar tid.  

Men partiledningen ansåg sig inte att ha tid. Varken för konsultationer eller för demokrati. Istället körde den över motståndet. Hade den rätt att göra detta?

Svaret finns i partiets stadgar. Landsmötet är partiets högsta beslutande församling. Det är överordnat såväl ordföranden som styrelsen, inte tvärt om. Styrelsen roll är att utifrån givna förutsättningar - alltså landsmötets beslut och partits stadgar och praxis - leda partiet. I det ingår att ta initiativ till ny politik, men inte att fastställa den. Det kan endast landsmötet göra. 

Det snabbaste sättet för partiet att besluta om en ny politisk linje är att hålla ett extra landsmöte. Partiledningens uppgift där är att föreslå och argumentera, men det är mötet som tar beslutet. Ett sådant möte i en viktig fråga stökas inte undan på någon timme. För och emot behöver vägas och diskussioner föras inte endast i plenum utan också i utskott och i korridorer. Det är så förbund leds. Så ser demokratin ut. Och det tar tid. Och risken finns alltid att styrelsens förslag röstas ner.

Det är uppenbart att partiledningen varken ville lägga tid på själva frågan eller ta risken för nederlag. Den krävde omedelbar uppslutning, helt utan demokratisk debatt och beslut: Stöd mig, annars avgår jag, sa ordföranden. Stöd ordföranden, annars avgår vi, ekade ministrarna. Detta med endast ett halvår kvar till valet. Och det extra landsmöte som sammankallades var inte, som det borde ha varit, för att besluta om kursförändringen, utanför för en helt annan fråga. Nämligen den, att under löpande mandatperiod förnya valet av partiordföranden, en som redan var förtroendevald och som varken avgått eller avsatts. 

I en ideell förening, vilken betydelse har ett sådant förnyat val? Ingen alls. Beslutet var ur stadgesynvinkel helt onödigt. En ordförande blir inte mer ordförande, får inte mer makt, mer prestige eller ökat förtroende för att han eller hon blir dubbelt vald. Kanske snarare tvärt om.

Så varför gick ledningen fram med just den frågan? Det är svårt att svara på. Kanske handlar det om ren taktik, om att blockera mötet från att diskutera och avvisa kursförändringen. Ett extra landsmöte får nämligen enligt stadgarna inte "fatta beslut i annat ärende än vad som angivits i kallelsen”. Kanske med ett hopp om, att en uppslutning bakom partiledaren skulle tolkas som att mötet ställt sig bakom kursförändringen. Men det är ju en illusion.

Var det extra landsmötet ett demokratiskt möte? Nej, det kan man inte säga. Detta på grund av partiledningens ultimatum innan mötet som försatte ombuden i en tvångssituation. Genomfördes det stadgeenligt? Nej, inte heller. Detta då mötet genomfördes som ett digitalt möte vilket inte är tillåtet enligt Liberalernas stadgar. Det är förövrigt dessutom en mötesform som överhuvudtaget inte passar för att genomföra ett fullgott landsmöte. För mer om detta se Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt

Resultatet av partiledningens maktfullkomliga manövrar kan summeras så här: 

1. Simona Mohamsson är numera Sveriges enda dubbelt valda partiordförande. Värdet av detta är oklart. 
2. Partiledningens önskade legitimering av den felaktigt beslutande kursförändring hänger fortfarande i luften i brist på stadgemässigt korrekt fattat landsmötesbeslut. 

Utfallet av det hela torde innebära att medlemmar och partiorgan tills vidare fritt kan välja om de vill följa den av Simona Mohamsson inslagna linjen eller den i partiet faktiskt fortfarande gällande.

Ett sådant här beslut som tagits i strid mot stadgarna kan i princip överklagas i domstol. Det kan ske nu. Men vanligare är att det först prövas internt inom partiet vilket, om inte medlemmarna får igenom ett extra landsmöte om frågan, automatiskt sker när frågan om styrelsens ansvarsfrihet tas upp på nästa ordinarie landsmöte. Om styrelsen då beviljas ansvarsfrihet och kursförändringen inte avvisas på annat sätt blir den automatisk legitim politik efter en tid. Om styrelsen å andra sidan nekas ansvarsfrihet och avsätts har den nya styrelsen möjlighet att i domstol driva frågan om skadestånd.

Stadgebrott i ideella föreningar förväntas i första hand hanteras inom organisationen av medlemmarna själva. För detta krävs modiga medlemmar som förmår driva frågan i de demokratiska församlingarna. 

Självklart skadar Liberalernas beteende i första hand partiet självt, men den ökade misstron kan också smitta av sig på övriga riksdagspartier. Som jag skrev i Hög tid parti, säkra demokrati!:

"Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!"

Tyvärr kan den toppstyrning, maktarrogans och bristande demokrati som Liberalernas ledning uppvisat på sikt även skada resten av föreningslivet samt undergräva god föreningssed. Ty om ett respekterat riksdagsparti inför öppen ridå kan bryta mot sina stadgar och kravet på intern demokrati, då kan också andra göra det. En sådan utveckling vill vi inte ha.

(Uppdaterad 2026-04-04)

Hög tid parti, säkra demokrati!

Vad händer med demokratin i Sverige om riksdagspartierna inte längre är demokratiska?  

Ibland ger massmedia oss sällsynta inblickar i partiernas inre liv lokalt. Det man ser då kan vara oroande. Här två exempel.

Toppstyrning och konflikter om positioner
Det råder upprorsstämning inom Moderaterna i Uppsala. Kritiska medlemmar skrev i december till partiet centralt och anklagade de lokala och regionala styrelserna för toppstyrning och för "intriger, trakasserier och kotterier", vilket ska ha lett till medlemsminskning i länet. Detta enligt "Moderaterna kämpar med krisen i Uppsala" i Uppsala Nya Tidning (UNT) 5/3 2018.

UNT skriver bland annat:

Medlemmarna vittnade bland annat om en ohälsosam toppstyrning där de som är lojala mot ledningen premieras när exempelvis partiets listor inför valen sammansätts, medan kritikerna tystas och puttas undan.

Enligt "Maktkamp och schism inom SD" i UNT 12/3 2018 råder konflikt också inom Sverigedemokraterna Uppland. Partiets lokale ledare beskylls för toppstyrning. Oppositionen sägs ledas av en partianställd. Riksdagsman Pavel Gamov, nu utesluten, men tidigare SD:s ledare i Uppsala säger:

Många försöker ... komma åt ordförandeposter i länen, vilket ger tillträde till möten, ger ombud till landsdagarna och innebär tillgång till pengar via kommuner och region.

Är detta enstaka händelser? Nej, hävdar Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet. Enligt honom är det belagt att toppstyrningen av partierna ökat. Han anser att maktstrider och konflikter om positioner är vanligare idag "inte minst inför val när partierna ska upprätta sina listor med kandidater" (UNT 24/3 2018).

Partierna måste vara demokratiska
Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!

Politiska partier är ideella föreningar och måste förstås som sådana. De regleras inte genom lag, utan i första hand genom sina egna stadgar och god föreningssed. God föreningssed är vår nedärvda samlade kunskap om hur organisera och driva föreningar effektivt och demokratiskt.

En förening är demokratisk om den 1) har en demokratisk uppbyggnad, 2) har demokratiska stadgar, 3) bedriver verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 4) följer sina stadgar och 5) också i övrigt följer god föreningssed.

Det räcker alltså inte med att vara demokratisk på pappret (1 och 2), föreningen måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5). Utifrån detta kan vi ställa följande krav på våra partier:

• Partiernas stadgar ska vara demokratiska och överensstämma med god föreningssed.
• Medlemmarna ska vara jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. 
• Makten i partiet lokalt ska ligga hos medlemmarna samlade till stadgeenliga möten och inte hos styrelsen, annan partigruppering eller hos överordnad nivå.
• Alla val i partiet ska beredas och genomföras på demokratiskt vis.
• Styrelserna ska följa stadgarna och inte överträda eller missbruka sina mandat. 
• Anställda i partiet ska inte tillåtas delta i medlemmarnas beslutsfattande och val.

Lever riksdagspartierna upp till detta? Nja, som framgick ovan finns oroande tecken på motsatsen.

Medlemsras följd av interna problem
Varje år sedan 25 år tillbaka rapporterar partierna i gemen färre medlemmar än året innan. Fortsatt medlemsras för riksdagspartierna skrev UNT 4/3 2017. Vid utgången av 2016 hade nämligen samtliga partier utom Sverigedemokraterna tappat medlemmar. Socialdemokra-terna, som 25 år tidigare var störst med en kvarts miljon medlemmar, var vid utgången av 2016 fortfarande störst, men nu med bara 89 000 medlemmar.

När ideella föreningar tappar medlemmar brukar ledningarna skylla på yttre omständigheter, men orsakerna finns normalt internt. Partiernas ihållande medlemstapp är alltså inte bara i sig ett demokratiskt problem utan också indikation på inre problem hos lokalföreningarna, vilka också kan vara av demokratisk natur.

Tänkbara orsaker till medlemsras
I mitt blogginlägg Röstköp och medlemstapp för åtta år sedan pekade jag på den omfattande arvoderingen inom politiken som en tänkbar orsak till ett minskat medlemstal:

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Det som fick mig att ta upp frågan då var avslöjandet att medlemmar i Moderaterna hade köpt röster i provvalet för att kunna hamna på valbar plats på riksdagslistan.

En annan tänkbar orsak till medlemsminskningen kan vara att partierna slagit samman små lokalföreningar till stora. En sådan reform leder automatiskt både till medlemstapp och till ökade svårigheter att värva och behålla nya medlemmar. Detta har jag bland annat skrivit om i Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan.

En tredje orsak kan vara extern finansiering. Ideella föreningar som redan vid starten har god finansiering tenderar att förbli små; storvuxna föreningar som tidigare saknat men plötsligt får god finansiering tenderar att minska. Välfinansierade föreningar tycks nervärdera behovet av medlemmar och sky det hårda arbetet att värva, vårda och behålla dem. Chansen att en underfinansierad förening växer är därför betydligt större än att en välfinansierad gör det. Med tanke på att partierna med sina ymniga tillflöden av offentliga medel är Sveriges mest välfinansierade föreningar är det kanske inte konstigt att de tappat medlemmar.

De tre ovan nämnda orsakerna kan ha samverkat till medlemsraset, men jag utesluter inte att en studie av enskilda partier kan avslöja ytterligare några.

För tio år sedan skrev jag om de ständigt fallande medlemstalen i Partierna dör inte ut. Utlösande faktor då var Mats Knutsons lustiga spådom i TV Aktuellt, att om trenderna höll i sig skulle Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. Den prognosen är fel påpekade jag:

”Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte. Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten. Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura. Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning?”

Toppstyrning skadar föreningen och engagemanget
Det grundläggande med ideella föreningar, den logik de bygger på, är jämlikhet. Inom föreningen är alla medlemmar jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. Det är det demokratiska beslutsfattandet i föreningen, nerifrån och upp, och att medlemmarna väljer och vräker sina ledare som gör jämlikheten möjlig.

I UNT-artiklarna ovan klagade partimedlemmarna över toppstyrning. Det är allvarliga anklagelser. Toppstyrning är inte tillåten. Varken inom lokalföreningarna eller från distrikt eller förbund gentemot dem. Partierna är förbund och inom sådana är lokalföreningarna självstyrande inom de ramar som utgörs av stadgarna och kongressens beslut. Förbund styrs nerifrån och leds uppifrån. Överordnade styrelser (eller deras anställda) kan inte beordra eller diktera, de kan bara influera. Läs mer om detta i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Det allvarliga med toppstyrning är att den undergräver jämlikheten och demokratin i föreningen, alltså föreningsformens själva fundament. Betänk att jämlikhet och demokrati är det som gör föreningen till förening, och att dessa två tillsammans framkallar föreningens tredje unika fördel: Det ideella engagemanget.

Det ideella engagemanget är föreningslivets absolut främsta och mest oundgängliga resurs. Det är en hållbar och förnyelsebar naturkraft som finns inom medlemmarna själva. Det är detta engagemang som ger föreningarna förtroendevalda och frivilligarbetare och en disciplinerad uthållighet i vardagsarbetet. Det ger energi, sammanhållning, problemlösning, tillväxtkraft och en smittsamhet och trovärdighet som är ovärderlig i såväl opinionsbildning som medlemsvärvning.

Att vara aktiv i föreningen ger inflytande
Att föreningsmedlemmarna har samma demokratiska rättigheter innebär inte att de alla har samma inflytande. Ledargestalter kan i kraft av sin personlighet ha mer inflytande. Men om vi bortser från dem kan vi konstatera att på årsmötet har de aktiva i föreningen i praktiken mer inflytande än de passiva. Mest inflytande har de mest aktiva. Detta är naturligt. Den större närvaron ger ett kunskapsövertag och ett större internt nätverk.

Att insatser för föreningen leder till större inflytande är accepterat, men utgör absolut inte någon formell rättighet. Den som gör mer eller ger mer kan inte kräva att få större inflytande, det skulle strida mot jämlikheten. Normalt är det för övrigt styrelse och ledare som är de mest aktiva.

I en situation där alla arbetar ideellt är det inget problem att aktivitet ger inflytande. Men om en förening har anställda uppstår problem. Tack vare sin avlönade närvaro får anställda mycket större inflytande än vad aktiva medlemmar har. Att då också ge dem rösträtt på årsmötet kolliderar med medlemmarnas rätt till jämlikhet och ska inte förekomma.

Otillåtet arvodera vanliga medlemmar
De allra flesta föreningar har inga arvoden. Men vad händer om en förening inför sådana? Om arvodena är symboliska och enbart ges till förtroendevalda händer inte så mycket, varken positivt eller negativt. Mer substantiella styrelsearvodena däremot kan leda till problem som minskad medlemsaktivitet, konflikter vid val och medlemstapp.

Och skulle en förening arvodera vanliga, aktiva medlemmar, ja, då skulle den få riktigt stora problem. Men det förekommer så vitt jag vet inte. Skulle det förekomma är det oförenligt med god föreningssed och strider också mot föreningsjuridiken. En ideell förening får nämligen inte betala sina medlemmar, det får bara en ekonomisk förening göra. Om den ändå gör det kan domstol förklara den vara en oregistrerad ekonomisk förening, vilket i klartext betyder att föreningen inte existerar.

Partierna mest arvodesdrabbade
De politiska partierna lever i symbios med staten. Det har lett till en unik situation där inte bara partiernas styrelser och anställda får betalt för sitt arbete, utan också tiotusentals vanliga medlemmar, nämligen alla de som företräder partiet i folkvalda församlingar, de folkvalda, och alla de som utsetts till andra externa styrelser och uppdrag. Det har gjort partierna till de mest arvodesdrabbade av alla ideella föreningar i Sverige. Medlemmar får givetvis inte betalt av partierna själva, utan av stat, kommun och landsting med flera. Partierna riskerar därför inte att avregistreras, men är inte skyddade från arvodenas övriga negativa effekter.

Den konflikt inom Moderaterna som relaterats ovan är exempel på sådana negativa effekter. Där anklagades den lokala partiledningen för fem brott mot den inre demokratin: 1) toppstyrning, 2) att gynna de som är lojala mot ledningen, 3) att manipulera kandidatlistorna inför valen, 4) att tysta kritikerna och 5) att putta undan kritikerna.

Även ganska små arvoden till vanliga medlemmar ger negativa effekter. Men ju högre arvodena är desto större risker. De kan till exempel skapa beroende, vilket kan leda till minskad rörlighet på posterna och till ökad konkurrens och konflikt om dem. Den som är beroende av eller hett eftersträvar arvoden bli sannolikt också mer villig än medlemmen i gemen att vara till lags och mindre benägen att på årsmöten ställa en felande styrelse till svars.

Arvoderingen av en stor grupp partimedlemmar har utan tvivel skadat den inre demokratin och stött bort icke-arvoderade medlemmar. Den bör också ha lett till en förändrad medlemsprofil bland de aktiva och lokalt mest inflytelserika (se ovan). Detta bör i sin tur ha lett till motsvarande förändringar i partiets politik och högre organ. Kanske var det sådant Olle Wästberg tänkte på när han i SvD (2/4 2018) skrev att de "politiska partierna blivit slutna eliter".

Partierna måste kvalitetssäkra sin inre demokrati
Den omfattande arvoderingen är sannolikt här för att stanna. Sannolikt kommer beloppen också fortsätta stiga. Påfrestningarna på partiernas inre demokrati kommer därför att öka. Ideella föreningar är noga balanserade demokratiska system utvecklade för att klara allehanda påfrestningar. Men den obalans i demokratin som uppstår när en stor grupp vanliga medlemmar arvoderas kan inte hanteras med traditionella verktyg. Dessa måste därför kompletteras. Att på så sätt säkra partiets inre demokrati är partiledningens och kongressens ansvar. Vi utomstående kan bara hoppas att det blir gjort innan det är försent.