Liberalernas toppstyrda kupp

Sättet med vilket Liberalernas ordförande drev igenom sin politiska kursförändring här om veckan var inte demokratisk. Men då besluten bröt mot stadgarna är de inte juridiskt giltiga.

  

Händelseförloppet är väl känt. Det började med ett hemligt avtal, fortsatte med ett framtvingat beslut på ett upprört partistyrelsemöte och avslutades med ett kaosartat extra landsmöte.

Kursförändringen var inte obetydlig. En väl etablerad politisk hållning lades om. Det var en profilfråga som partiet fram till dess konsekvent hållit sig till. En som partiets ledning kommunicerat såväl inåt som utåt. Att ändra en sådan är inte en fråga om makt. Det är en demokratifråga. Och demokrati tar tid.  

Men partiledningen ansåg sig inte att ha tid. Varken för konsultationer eller för demokrati. Istället körde den över motståndet. Hade den rätt att göra detta?

Svaret finns i partiets stadgar. Landsmötet är partiets högsta beslutande församling. Det är överordnat såväl ordföranden som styrelsen, inte tvärt om. Styrelsen roll är att utifrån givna förutsättningar - alltså landsmötets beslut och partits stadgar och praxis - leda partiet. I det ingår att ta initiativ till ny politik, men inte att fastställa den. Det kan endast landsmötet göra. 

Det snabbaste sättet för partiet att besluta om en ny politisk linje är att hålla ett extra landsmöte. Partiledningens uppgift där är att föreslå och argumentera, men det är mötet som tar beslutet. Ett sådant möte i en viktig fråga stökas inte undan på någon timme. För och emot behöver vägas och diskussioner föras inte endast i plenum utan också i utskott och i korridorer. Det är så förbund leds. Så ser demokratin ut. Och det tar tid. Och risken finns alltid att styrelsens förslag röstas ner.

Det är uppenbart att partiledningen varken ville lägga tid på själva frågan eller ta risken för nederlag. Den krävde omedelbar uppslutning, helt utan demokratisk debatt och beslut: Stöd mig, annars avgår jag, sa ordföranden. Stöd ordföranden, annars avgår vi, ekade ministrarna. Detta med endast ett halvår kvar till valet. Och det extra landsmöte som sammankallades var inte, som det borde ha varit, för att besluta om kursförändringen, utanför för en helt annan fråga. Nämligen den, att under löpande mandatperiod förnya valet av partiordföranden, en som redan var förtroendevald och som varken avgått eller avsatts. 

I en ideell förening, vilken betydelse har ett sådant förnyat val? Ingen alls. Beslutet var ur stadgesynvinkel helt onödigt. En ordförande blir inte mer ordförande, får inte mer makt, mer prestige eller ökat förtroende för att han eller hon blir dubbelt vald. Kanske snarare tvärt om.

Så varför gick ledningen fram med just den frågan? Det är svårt att svara på. Kanske handlar det om ren taktik, om att blockera mötet från att diskutera och avvisa kursförändringen. Ett extra landsmöte får nämligen enligt stadgarna inte "fatta beslut i annat ärende än vad som angivits i kallelsen”. Kanske med ett hopp om, att en uppslutning bakom partiledaren skulle tolkas som att mötet ställt sig bakom kursförändringen. Men det är ju en illusion.

Var det extra landsmötet ett demokratiskt möte? Nej, det kan man inte säga. Detta på grund av partiledningens ultimatum innan mötet som försatte ombuden i en tvångssituation. Genomfördes det stadgeenligt? Nej, inte heller. Detta då mötet genomfördes som ett digitalt möte vilket inte är tillåtet enligt Liberalernas stadgar. Det är förövrigt dessutom en mötesform som överhuvudtaget inte passar för att genomföra ett fullgott landsmöte. För mer om detta se Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt

Resultatet av partiledningens maktfullkomliga manövrar kan summeras så här: 

1. Simona Mohamsson är numera Sveriges enda dubbelt valda partiordförande. Värdet av detta är oklart. 
2. Partiledningens önskade legitimering av den felaktigt beslutande kursförändring hänger fortfarande i luften i brist på stadgemässigt korrekt fattat landsmötesbeslut. 

Utfallet av det hela torde innebära att medlemmar och partiorgan tills vidare fritt kan välja om de vill följa den av Simona Mohamsson inslagna linjen eller den i partiet faktiskt fortfarande gällande.

Ett sådant här beslut som tagits i strid mot stadgarna kan i princip överklagas i domstol. Det kan ske nu. Men vanligare är att det först prövas internt inom partiet vilket, om inte medlemmarna får igenom ett extra landsmöte om frågan, automatiskt sker när frågan om styrelsens ansvarsfrihet tas upp på nästa ordinarie landsmöte. Om styrelsen då beviljas ansvarsfrihet och kursförändringen inte avvisas på annat sätt blir den automatisk legitim politik efter en tid. Om styrelsen å andra sidan nekas ansvarsfrihet och avsätts har den nya styrelsen möjlighet att i domstol driva frågan om skadestånd.

Stadgebrott i ideella föreningar förväntas i första hand hanteras inom organisationen av medlemmarna själva. För detta krävs modiga medlemmar som förmår driva frågan i de demokratiska församlingarna. 

Självklart skadar Liberalernas beteende i första hand partiet självt, men den ökade misstron kan också smitta av sig på övriga riksdagspartier. Som jag skrev i Hög tid parti, säkra demokrati!:

"Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!"

Tyvärr kan den toppstyrning, maktarrogans och bristande demokrati som Liberalernas ledning uppvisat på sikt även skada resten av föreningslivet samt undergräva god föreningssed. Ty om ett respekterat riksdagsparti inför öppen ridå kan bryta mot sina stadgar och kravet på intern demokrati, då kan också andra göra det. En sådan utveckling vill vi inte ha.

(Uppdaterad 2026-04-04)