Vilken slags organisation är Svenska akademien?

Den senare tidens händelser har aktualiserade frågan: Vilken slags organisation är egentligen Svenska akademien? Normalt är det inte svårt att lista ut en organisations juridiska form, men akademien har visat sig vara ett undantag. Och när jag väl fann det oväntade svaret ledde detta till ännu fler frågor.

1. Vad jag trodde Svenska akademien var
För att verkligen förstå händelserna i Svenska akademien och hur de ska hanteras måste man veta vilken typ av organisation den är. Varje organisationstyp har nämligen sin givna form och sina speciella regler.

Att döma av verksamheten handlar det om en ideell organisation. Att den är skattebefriad tyder också på detta. Men vilken slags?

All världens ideella organisationer kan delas in i tre huvudtyper utifrån hur de är styrda. En ideell organisation är antingen medlemsstyrd, självstyrande eller huvudmannastyrd. Exakt hur de sedan ser ut, vad de gör och vad de kallas växlar från land till land beroende på traditioner och lagstiftning. I Sverige kallar vi den första typen för ideell förening, den andra för stiftelse medan den tredje hos oss saknar övergripande benämning.

Av de tre är ideell förening den överlägset vanligaste typen. I den utser medlemmarna styrelsen och övervakar att den sköter sitt uppdrag. Årsmötet har revisorer till hjälp, men ytterst är det de närvarande medlemmarna som kontrollerar att styrelsen följt fattade beslut, stadgar och svensk lag.

Stiftelsen är den näst vanligaste typen. Där låses ändamål och stadgar vid grundandet och kan inte ändras inifrån. Alla stiftelsens angelägenheter handhas av styrelsen vilken förnyar sig själv genom kooptering, det vill säga, då ledamot avgår väljer styrelsen själv en ersättare. Stiftelsen har revisor, men då den saknar såväl medlemmar som huvudman övervakas den också av länsstyrelsen.

Huvudmannastyrd ideell organisation är rätt ovanlig i Sverige. Den juridiska formen kan växla, men ändamålet ska vara ideellt eller allmännyttigt. Organisationen kan vara helt eller delvis underordnad. Huvudmannen, som också är en organisation, kan till exempel bestämma den styrda organisationens inriktning, utse dess styrelse, bidra med resurser och granska dess verksamhet.

Vilken av dessa tre tillhör då Svenska akademien? Ingen! Den har lånat drag av alla tre, men är inte fullt rotad i någon.

Den mest anmärkningsvärda bristen i Svenska akademiens struktur är avsaknaden av kontroll. Ingen övervakar styrelsen - "de aderton" - och dess arbete. Visserligen har akademien revisor, men denne rapporterar enbart till styrelsen, som alltså ska "granska" sig själv. Vad som saknas är ett från styrelsen oberoende organ som med hjälp av revisor kan granska och bedöma styrelsens arbete och vid behov rätta till brister. Till skillnad från vad som är normalt i ideella organisationer kontrolleras Svenska akademien varken av huvudman, årsmöte eller länsstyrelse! Det är en fatal brist.

Både till sin struktur och till sin funktion ser Svenska akademien ut som en stiftelse. Den säger sig ha låst ändamål och låsta stadgar. Den har en styrelse som förnyar sig genom kooptering. Den saknar medlemmar och årsmöte och till synes också huvudman. Så långt stämmer det. Men en stiftelse måste enligt lag registreras som sådan, ha ordet "stiftelse" i namnet och ska övervakas av länsstyrelse. Akademien uppfyller inte detta och kan alltså inte vara stiftelse.

Svenska akademiens bristfälliga struktur tyder på att den skapats för att vara huvudmannastyrd. Hovet säger idag att nuvarande kungen från sina föregångare ärvt rätten att ändra akademiens stadgar, något som endast en huvudman kan göra. Om detta stämmer är kungen akademiens huvudman. Det som talar emot detta är att en kungs roll idag är en annan än förr, att inget dokument presenterats som visar att kungen är huvudman, att inget nämns om det i stadgarna, att kungen inte utser styrelsen och inte, såvitt känt är, årligen granskat akademiens ekonomi och verksamhet. Om kungen är huvudman så är han, så vitt känt, en under åratal passiv sådan. Det torde innebära att huvudmannaskapet genom praxis upphört och att akademien med tiden därmed blivit självstyrande.

Akademien har aderton ledamöter som skulle kunna ses som medlemmar. Utifrån detta skulle den teoretiskt sett kunna vara en ideell förening av invalstyp. Det som mest talar emot är att den saknar årsmöte som kan säkerställa att organisationen sköts på rätt sätt. Akademiens struktur lever inte upp till de grundläggande kraven enligt god föreningssed. Om akademien skulle vara en ideell förening, är den en uselt konstruerad sådan.

Slutsats, Svenska akademien hör inte hemma i någon av de tre huvudtyperna av ideell organisation. Den är varken ideell förening, stiftelse eller huvudmannastyrd. Och ändå finns den. Den måste var något!

När nu allt är uttömt finns ytterligare en faktor att att väga in, ett Svarte Petter-kort om man så vill. Svenska akademiens form och stadgar är oförändrad sedan 1700-talet och dessutom bristfälliga. Vilken juridisk form kan då komma ifråga? Vilken skulle inte enligt lag tvingat in akademien i ny form innan registrering? Om frågan ställs så kan endast ideell förening komma i fråga. Utifrån detta måste akademien vara en ideell förening, om än en felkonstruerad sådan.

Detta senare var därför min preliminära slutsats. Men jag hade fel. Ett tips från en vän fick mig att förstå det.

2. Hur akademien beskriver sig själv
Den "ständige sekreteraren" är Svenska akademiens talesman. Det är alltså främst vad denne säger om akademien som bör beaktas. Men de få uttalanden jag hittat är tyvärr inte särskilt klargörande.

I oktober 2009 skrev Göteborgs-Posten om Svenska akademiens ekonomi. Den då färske ständige sekreteraren Peter Englund sa då att akademien

närmast bör jämföras med "en ideell förening".

Det Englund säger är alltså att akademien inte är en ideell förening, men liknar en sådan. Att akademien inte är en ideell förening är klargörande, men att den liknar en sådan är vilseledande, akademien liknar ju en stiftelse. Men vad Englund syftade på är oklart. Kanske ville han inte säga att akademien såg ut som en ideell förening, utan att den var lika privat och juridiskt oreglerad som en sådan.

Englunds efterträdare Sara Danius har på akademiens officiella blogg beskrivit akademien och dess ekonomi. Inte heller hon skriver rent ut vad akademien är, endast vad den inte är:

Svenska Akademien är ingen statlig organisation och uppbär heller inte skattemedel.

Bägge dessa påståenden har visat sig vara tveksamma. Akademien är faktiskt registrerad som statlig organisation (se nedan) och åtnjuter som sådan en långt gående skattefrihet. Och "skattefrihet är att likställa med statsbidrag och kallas för skatteutgifter i statsbudgeten", skriver Focus i en intressant artikel om Svenska akademiens ekonomi.

Dessutom kommer en viktig del av akademiens inkomst från rätten att utge Post- och Inrikes Tidningar, ett statligt anslag enligt tidens sed som akademien fick av Gustav III. Denna intäkt är rimligen att jämställa med ett årligt statligt anslag.

3. Vad Svenska akademien verkligen är
Anledningen till att jag inte kunde identifiera vilken slags ideell organisation akademien är var att jag höll mig till privaträttsliga ideella organisationer. Jag kände inte till att staten faktiskt håller sig med en egen variant.

Egentligen är det förstås helt onödigt att själv försöka lista ut vilken juridisk form en organisation har. Det finns hemsidor på nätet som ger den typen av information. Där står att Svenska akademien så sent som den 1 januari 1979 registrerades som en ”Offentlig korporation och anstalt” med organisationsnumret 262000-1111.

Att registreringen skedde 1979 hänger ihop med att då införandes organisationsnummer. Vad akademien räknades som före detta datum har jag inte fått fram. Registreringen gjordes av Statistiska Centralbyrån (SCB), som registrerar och ger organisationsnummer till offentliga sektorns egna organisationer. För att registreras av SCB krävs att organisationen tillkommit genom "regeringsbeslut, landstingsfullmäktigebeslut, kommunalfullmäktigebeslut eller motsvarande".

Offentlig korporation och anstalt är en extremt ovanlig juridisk form. Enligt en rapport från SCB fanns det år 2014 totalt endast 36 stycken. Det ska jämföras med 149 000 registrerade ideella föreningar och drygt 21 000 stiftelser och fonder.

Att företrädare för Svenska akademien inte säger rent ut att akademien är registrerad som offentlig korporation beror kanske på att begreppet är så okänt och säger så litet.

Vad är då en offentlig korporation?

År 2008 publicerade Ekonomistyrningsverket Att verka genom andra - Kartläggning av organ med statligt åtagande. I denna rapport ingick tretton organisationer med den juridiska formen ”offentliga korporationer och anstalter”. En av dem var Svenska akademien. Rapporten förklarade:

"Vad som är offentliga korporationer är inte reglerat. Vad som vanligen avses är dock sammanslutningar av medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som skiljer sig från andra föreningar genom att deras rättssubjektivitet grundar på ett offentligrättsligt erkännande av något slag, exempelvis i lag."

Enligt denna förklaring ser offentliga korporationer vanligen ut som föreningar. Och de verkar också, precis som ideella föreningar, sakna särskild lag och föreskriven organisatorisk form. Det handlar alltså om en statlig specialvariant av ideell förening. Om denna beskrivning är korrekt, så borde av detta följa att offentlig korporation, precis som ideell förening, styrs och regleras av sina stadgar, av god föreningssed och av prejudicerande domar. De kan då juridiskt hanteras precis på samma sätt som ideella föreningar.

Bland de offentliga korporationerna finns såväl välkonstruerade "ideella föreningar" som felkonstruerade. Till de förra hör Hushållnings-sällskapen. Att dessa regleras och förändras precis som ideella föreningar förefaller självklart. Det kan man se av deras stadgar.

Men Svenska akademien tillhör de senare, de felkonstruerade. I akademiens fall dock så pass felkonstruerad att den inte alls liknar en ideell förening utan snarare en stiftelse. Ska den då regleras och förändras likt en ideell förening eller likt en stiftelse? Svaret på den frågan ger två helt olika vägar framåt när Svenska akademien ska omorganiseras.

4. Är akademien statlig eller privat?
Sara Danius menade i citatet ovan att akademien inte är någon statlig organisation. Men som vi sett är organisationsformen det. Carl Hemström skriver i Organisationernas rättsliga ställning - Om ekonomiska och ideella föreningar:

Vid sidan av privaträttsliga organisationer förekommer offentligrättsliga korporationer. ... Korporationsrätten brukar dock inte behandlas inom privaträtten, och de offentligrättsliga organisationerna lämnas i det följande åsido.

Enligt Hemström är alltså Svenska akademien en offentligrättslig organisation.

I en not till Ekonomistyrningsverkets rapport citeras Håkan Strömberg och Bengt Lundell, Allmän förvaltningsrätt, Liber 2008 (här något förkortat):

Offentligrättsliga subjekt brukar definieras som sådana organ vars organisation är bestämd genom speciell lagstiftning eller genom stadgar som är fastställda av regeringen. ... Enligt förvaltningsjuridisk doktrin, lämnar regeringsformen egentligen inget utrymme åt särskilda offentligrättsliga subjekt. Det som av SCB kategoriseras som offentligrättsliga korporationer bör därför rent juridiskt betraktas som privaträttsliga subjekt åt vilka vissa förvaltningsuppgifter har lämnats.

Enligt Strömberg och Lundell däremot ska alltså en "offentlig korporation" och därmed Svenska akademien rent juridiskt betraktas som privaträttslig organisation med vissa av staten delegerade arbetsuppgifter.

Detta är möjligen förklaringen till att SCB 2016 i rapporten Det civila samhället 2014 – satelliträkenskaper  klassificerar "offentliga korporationer och anstalter" som ideella organisationer och som en del av civila samhället.

Med civila samhället menar SCB (som följer regeringens definition):

en arena – skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet – där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. 

I sin roll som statistisk institution anser alltså SCB att "offentliga korporationer och anstalter" är skilda från staten. Detta trots att de faktiskt är upprättade av staten, fortfarande till viss del kontrolleras av staten och slutligen av SCB självt, i sin roll av registreringsorgan, anses ingå i offentliga sektorn. Minst sagt motsägelsefullt!

Enligt Kammarrätten i Stockholm slutligen är Svenska Akademien inte en myndighet och behöver därför inte  följa offentlighetsprincipen. Detta därför att Akademiens stadgar inte kan jämställas med en författning, dess verksamhet  inte finansieras av staten och den inte har någon bindning till riksdag eller regering (DN 29 maj).

Samtliga tre argument är diskutabla. Såväl stadgarnas status som huruvida akademien inte delvis finansieras av staten är tolkningsfrågor. Och vad det gäller koppling till riksdag och regering kan Kammarrätten ha helt fel. I den rapport från Ekonomistyrningsverket 2008 som nämnts ovan uppgavs nämligen att Svenska akademien sorterar under Utbildningsdepartementet.

Sista ordet är förmodligen inte är sagt i denna fråga.

Som det ser ut just nu verkar Svenska akademien vara en GONGO, en "statligt organiserad icke-statlig organisation" (Government Organized Non-Governmental Organization) - den internationella ideella sektorns ironiska benämning på organisationer i statens tjänst som söker ge sken av att vara sådana från staten skilda organisationer som FN-stadgan talar om.

5. Vem är ansvarig?

Offentlig korporation förefaller vara en statlig variant av ideell förening med precis samma juridiska för- och nackdelar och regler som en sådan.

Om det är korrekt kan en offentlig korporation konstrueras, verka och förändras på samma sätt som en ideell förening. Hushållningssällskapen (vars rötter sträcker sig ungefär lika långt tillbaka som Svenska akademiens), fungerar just så. Att vara offentlig korporation innebär för dem att regeringen ska godkänna stadgarna. Det ger också en särskilt utvidgad skattefrihet. I övrigt fungerar de precis som vore de ideella föreningar.

Om offentlig korporation är en variant av ideell förening måste organisationen redan vid registreringen ha en ideell förenings grundläggande form och stadgar. Den måste ha medlemmar, årsmöte, styrelse med mera. Annars får den problem.

Det är just detta som drabbat Svenska akademien. Den har en stiftelses form och verksamhet, men istället för att registrerats som stiftelse har den registrerats som offentlig korporation, det vill säga som en privilegierad variant av ideell förening. Denna registrering i kombination med att stadgarna från 1786 är mycket bristfälliga har skapat den inlåsning som akademien nu brottas med.

Det innebär att huvudansvaret för Svenska akademiens nuvarande problem måste läggas, inte på akademien själv och dess ledamöter, utan på de politiker och/eller myndigheter som avsiktligt eller genom försummelse skapat denna inlåsning. 

Att det finns konflikter i organisationer är normalt. Därför ska det finnas statuter i stadgarna som gör det möjligt för organisationen att hantera dem.  Tyvärr saknas relevanta sådana problem- och konfliktlösningsstatuter i Svenska akademiens stadgar. 

Det leder till följande frågor:

1. Varför registrerades Svenska akademien som offentlig korporation och inte som stiftelse? 
2. Varför reviderades inte stadgar och struktur innan registreringen?
3. Vilken instans tog ytterst beslutet om denna registrering? 
4. Vilket departement är idag ansvarig för Svenska akademien?
5. Varför ingriper inte detta departement i dag och rättar till statens misstag?

Ensidigt företagsstöd missgynnar föreningar

"Otaliga organisationer ska stötta företagande" skrev Uppsalatidningen nr 20 2006.

Jag har sommarstädning bland mina tidningsklipp och hittar artikelserien. Det är intressant, mycket intressant att se vad staten och EU gjorde då för att hjälpa företag.

Enligt numret innan så var det årliga företagsstödet i Uppsala län en miljard kronor. Nu uppgavs att av detta gick 73 miljoner kronor till att "främja entreprenörskap och företagsutveckling". Tidningens lista över länets mest kända "företagsfrämjande organisationerna" omfattade 19 stycken. Bland dem fanns (med då aktuellt namn och verksamhet):

• ALMI företagspartner Uppsala AB (ägt av stat och landsting, erbjuder finansiering och affärsutveckling)
• Centrum för entreprenörskap och företagsutveckling i Uppsala (samarbete mellan universiteten och näringslivet i regionen)
• Connect (stimulerar utvecklingen av tillväxtföretag)
• Drivhuset (vill skapa entreprenörer av studenter)
• Kooperativ utveckling i Uppsala län (ger på näringsdepartementets uppdrag fri rådgivning om hur bilda kooperativ)
• Innovationsbron Uppsala AB (stöder forskare och entreprenörer med kapital och kompetens)
• Ung företagsamhet i Uppsala län (främjar elevers intresse för företagande)
• Uppsala nyföretagarcentrum (stimulerar nya företag genom kostnadsfri rådgivning)
• Innoventus project AB (utvecklar forskningsresultat till företag)
• Uppsala Innovation Center (rådgivning och utbildning för start av kunskapsintensiva företag)

Enligt tidningen var bilden densamma över hela landet.

Anledningen till att jag sparade de här klippen då var inte att jag var intresserad av att söka stöd till mitt konsultföretag, utan att jag tänkte skriva ett blogginlägg om det märkliga i att samhällets utvecklingsresurser användes så ensidigt. Politikerna satsade stort på att stötta företag och företagare, men gjorde inget för att främja föreningar.

Ty det för mig verkligt slående var att det fanns trettio organisationer i länet som främjade, stödde och stöttade bildandet av företag, men ingen för ideella föreningar.

Det var åtta år sedan, på folkrörelsepolitikens tid. Nu satsar regeringen istället på civila samhället. Men vad det gäller den här typen av stöd så har inget hänt. Som det såg ut då, så ser det nämligen också ut idag, i stor sett. Och om de ideella organisationerna tillsammans inte gör något åt det, utan väntar på att politikerna ska vakna upp, så kommer det att se likadant ut om ytterligare åtta år.

Massavlyssning skadar civila samhället

Det förefaller vara en naturlag att en regering som kan avlyssna sitt (och andras) folk också kommer att göra det, särskilt som den med maktmedel kan hålla denna avlyssning och syftet med den hemlig. Den aktuella rapporteringen från USA och England (men även Sverige) tyder på att det är så.

Att avlyssningen görs på uppdrag av demokratiskt valda regeringar är ingen ursäkt och minskar inte dess risker, ty som erfarenheterna gång på gång visat, maktmissbruk korrumperar. En regering som avlyssnar sina väljare är redan på väg bort från demokratin och frågan är om den sedan på egen hand kan hitta tillbaka.

Faran med just denna korruption av staten är att avlyssningen i sig samtidigt dramatiskt minskar folkets möjligheter att hjälpa till att vända utvecklingen. Massavlyssningen slår direkt mot det civila samhället, dess styrka och dess naturliga försvarsmekanismer.

I USA skriver Nonprofit Quarterly i en oerhört intressant nyårsanalys:

"We are spied on within an inch of our lives, yet secrecy in government is the order of the day. Does this not sound dangerous for civil society? Yet the leaders in the civil sector are almost entirely silent on the matter." 

Läs mer i As the World Turns: NPQ’s 10 Trends and 10 Predictions

Ta fram en bättre modell för skatteavdraget!

I sin debattartikel Nu är det hög tid för gåvoavdrag i UNT 2 januari skriver Mikael Oscarsson och två andra KD-politiker att

I Kristdemokraternas Sverige är det civila samhället starkt. Vi vill se ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang, civilkurage och en självklar värme mellan människor. … För att stärka det civila samhället har Kristdemokraterna inom regeringen drivit igenom ett förslag om att avdragsrätt för gåvor ska införas om ekonomin tillåter.

Jag sympatiserar starkt med visionen, men tror inte att den valda metoden leder dit.

I sitt direktiv till Gåvoincitamenstutredningen var regeringen inne på samma sak. Den sa att ”en stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet”. Den ville därför se ”fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer”. Som exempel nämnde den kulturlivet, idrotten, det sociala området och trossamfunden. Regeringen ville alltså ha ett avdrag som främjade större delen av föreningslivet.

Regeringen menade att den ideella sektorns beroende av finansiering från den offentliga sektorn minskar dess självständighet. Därför ville den finna en metod ”att underlätta för den ideella sektorn att samla in medel från andra aktörer”. Regeringen ville alltså minska ideella sektorns beroende av offentlig finansiering.

Av dessa skäl gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att lägga förslag på ”skatteincitament för gåvor till … ideell verksamhet”.

Av regeringens ambitioner bidde ingenting. Utredaren flyttade fokus från hela ideella sektorns finansiering till en delsektors – nämligen insamlingsorganisationerna. Att bistånd, katastrofhjälp och socialt stödarbete ökar är naturligtvis bra, men uppfyller inte regeringens mål.

Modellen gör inte ideella sektorn mer självständig från stat och kommun. Den minskar inte dess behov av offentlig finansiering. Den underlättar inte för den att samla in medel från andra finansiärer. Den skapar inte fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer i allmänhet.

Högst en procent av Sveriges cirka 200 000 ideella organisationer kommer att dra nytta av skatteavdraget som det ser ut nu. Nittionio procent av organisationerna får inget stöd alls. Att döma av utvecklingen i USA kommer det föreslagna ”stödet” att på sikt undergräva det civila samhället.

Regeringen fick alltså en modell som inte uppfyllde dess krav. Det är därför märkligt att den gick vidare med den till riksdagen och att den nu ser ut att förverkligas.

Ännu märkligare är nog faktiskt att detta skett utan att den minsta utvärdering gjorts av vilka effekter förslaget kan ge på den ideella sektorn och dess organisationer.

I utredarens uppdrag ingick visserligen att ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter med en sådan incitamentsordning”. Men detta gjordes enbart beträffande skattesystemet. Effekterna på ideella organisationer undersöktes aldrig.

Risken är just nu stor att en ”dyr reform” genomförs som har precis motsatt effekt än den tilltänkta. Regeringen bör därför stanna upp, låta utreda effekterna på de ideella organisationerna och utifrån den kunskapen ta fram ett fullgott förslag.

Jag tycker att man bland annat kan ställa följande krav på avdragssystemet:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare.
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade.

 Läs också de tidigare inläggen i denna fråga: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet  och Hela föreningslivet är samhällsnyttigt.

Ett halvår kvar till “IYV+10” – vad gör Sverige?

FN kommer nästa år att fira att det är tio är sedan Internationella frivilligåret 2001. Vad gör Sverige?

Nästa år är det tio år sedan FN:s Internationella frivilligår (IYV2001). Jubileet, som kallas “IYV+10” kommer att uppmärksammas av FN och i en rad länder.

Denna typ av manifestationer är i första hand statens ansvar. Det är staten som ska främja och hylla medborgarnas ideella insatser, inte den ideella sektorn som ska hylla sig själv.

Under frivilligåret för nästan tio år sedan utmärkte sig folkrörelselandet Sverige med att på hemmaplan göra praktiskt taget ingenting. Som svensk involverad i året på internationell nivå fick man skämmas.

I FN skrev Sverige liksom övriga EU-länder på en resolution som uppmanade världens alla länder att vidta åtgärder för att främja ideella insatser. Det var en viktig resolution. Sedan dess har den emellertid endast samlat damm på någon hylla på UD. Svenska staten har inte gjort något för att uppfylla löftena i resolutionen och det har inte heller EU. Nästa år blir det en redovisning av vad IYV2001 ledde till. Vad ska Sverige rapportera då?

Nu är det ett halvår kvar till dess att IYV+10 startar. Vad har Sverige planerat göra? Vad gör regeringen, riksdagen, kommunerna? Vem är ansvarig för samordningen? Hur stor är budgeten?

Kårobligatoriet, regeringen och föreningsfriheten

Nu föreslår regeringen riksdagen att avskaffa kårobligatoriet. I en kommentar säger den ansvarige ministern Lars Leijonborg (FP):

– Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till Socialdemokraterna och statskyrkan var. Det har överlevt sig själv.

Birger Schlaug påpekar påpassligt att hans och Åsa Domeijs första motion i riksdagen för drygt 20 år sedan handlade just om att avveckla kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet respektive statskyrkan och kårobligatoriet. I samma inlägg argumenterar han för den negativa föreningsfriheten, d.v.s. rätten att stå utanför.

Jag tycker bägge har fel. Kollektivanslutningen till ett parti och en obligatorisk skyldighet att tillhöra en statskyrka är en sak, kårobligatoriet en annan. De två första handlar om politisk och religiös frihet, vilka är en viktig del av de mänskliga rättigheterna. Studentkåren ska vara partipolitiskt och religiöst obunden; det den erbjuder är praktiska rättigheter och service. Att endast medlemmar kan ta del av dessa strider inte mot föreningsfriheten eller de mänskliga rättigheterna. I själva verket är denna typ av monopol vanliga. Detta diskuterade jag i min blogg Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten 2007-04-04.

Kan staten tvinga medborgarna att betala en avgift för att få ta del av en samhällelig nyttighet? Visst, det förekommer hela tiden, t.ex. skatt och kommunala avgifter. Men kan staten verkligen tvinga medborgarna att betala för en nyttighet som levereras av en från staten självständig ideell organisation? Även där är svaret ja. Det viktigaste exemplet är TV-avgiften.

Om partierna vore logiska, men det är de naturligtvis inte, skulle nästa obligatorium till avskaffning vara just TV-avgiften. Är jag själv för att avskaffa den? Nej! Nyttan av public service TV och radio överväger nackdelen med avgiften. Detsamma vill nog många säga om kårobligatoriet.

Det finns de som vill ta bort kårobligatoriet därför att valdeltagandet är lågt, omkring tio procent. Detta låga deltagande ses som ett bevis för lågt engagemang. Men även detta är ett falskt argument. Inom helt frivilliga föreningar är det inte ovanligt att endast 10 procent av medlemmarna kommer på årsmötet. Ideellt engagemanget kan helt enkelt inte mätas i hur många som deltar i föreningsvalen.

Problemet med kårerna är snarare partiväsendet. I föreningslivet i allmänhet tillåts inte den typen av fraktionsverksamhet, utan alla kandidater ställer upp som individer och värderas enbart efter sin insats för det gemensamma. Vid partival skjuts ideologi och partiprogram i förgrunden. Det kan bli heta strider som ökar engagemanget inom ”valmanskåren”, men det kan också leda till misstro och allmänt ointresse. Ett lågt valdeltagande gynnar små, mycket aktiva partier och missgynnar stora, relativt passiva.

Med obligatoriet är kårerna statligt sanktionerade organisationer precis som statskyrkan var. När de nu blir oberoende får vi hoppas att de också avskaffar partiväsendet. Annars kommer många av de nuvarande problemen att kvarstå fast i ett mer utsatt läge.

Enligt regeringens förslag ska det obligatoriska medlemskapet i studentkårerna tas bort redan 1 juli 2010. I samband med det får kårerna behålla sin skattefrihet och får som kompensation för det avskaffade obligatoriet ett statsbidrag om 105 kr per student och år.

Att regeringen vill ge ideella organisationer mindre än ett och ett halvt år på sig att ställa om från ”skyddad verkstad” till kamp på en ”ideell marknad” är häpnadsväckande. Bristen på förståelse för utmaningen i den uppgiften är påfallande. Det är fullt möjligt att det inte är bristen på pengar, som många tror, utan bristen på tid och kompetens som kommer att sätta krokben för kårerna.

Det behövs alltså tid, kompetens och investeringsmedel för den här typen av radikala omställningar. Men det är inte nog. Det behövs också ledare som vågar och vill genomföra de nödvändiga förändringarna. Kanske är det en ny typ av ledare som kårerna nu behöver. Det är väl inte troligt att de kan hämtas från partierna.

Skatteverket fortsätter försvåra ideellt arbete

Den 5 december 2001 var jag i FN:s Generalförsamling i New York. Det var kulmen på Internationella Frivilligåret. Med stor uppslutning antog församlingen resolution 56/38 som uppmanar regeringarna att vidta åtgärder för att främja ideellt arbete och ideella organisationer.

I det arbete som ledde fram till resolutionen var Sverige en av tillskyndarna tillsammans med alla andra EU-länder. Sverige har alltså inte bara röstat för resolutionen, utan också aktiv ivrat för den. Jag tycker att regeringen därför är moraliskt är bunden att följa den. Men tyvärr, ingenting har gjorts sedan dess. Dokumentet tycks helt bortglömt.

I en av resolutionens punkter uppmanas regeringarna att skapa skatte-, lag- och andra regelsystem som främjar och underlättar för ideella organisationer som organiserar frivilliga. Jag kom osökt att tänka på det när jag idag i ett nyhetsbrev från KPMG läste om följande:

Ska ett förbund som utför administrativa tjänster åt sina egna lokalavdelningar lägga på moms? Skattenämnden har i ett aktuellt fall om ett fackförbund sagt nej, men Skatteverket har överklagat.

Skattenämnden anser, helt riktigt, att avdelningarna är organisatoriska enheter inom förbundet. Att ge dem stöd är därför ingen yrkesmässig verksamhet. Alltså ska ingen moms utgå.

Var och en som förstår sig på ideella organisationers organisation och logik inser att Skattenämnden har helt rätt. Här rör det sig om ett förbund som består av en huvudförening och ett antal underföreningar. Dessa utgör fristående enheter inom en och samma organisation. Det faktum att myndigheterna gett dem egna organisationsnummer innebär inte att de blivit självständiga juridiska personer. Ty om så vore fallet skulle Sverige inte längre ha några folkrörelser.

Det är dags för regering och riksdag att börja tillämpa resolution 56/38. Ändra lagar och regler och ge Skatteverket nya instruktioner så att det slutar försvåra det ideella arbetet. Ideella organisationer som bedriver kommersiell verksamhet ska naturligtvis betala moms på denna. Men allt annat ska vara momsfritt. För övrigt tycker jag att ideella organisationer i sin ideella, momsfria verksamhet ska kunna återfå den moms de själva betalar. De är inte slutkunden. Som det nu är blir moms vid inköp en straffskatt för ideell verksamhet.