Dags skrota begreppet civila samhället

Begreppet civila samhället används tyvärr allmänt numera i massmedia, debatt och rapporter i stället för benämningar som är mer relevanta, till exempel föreningslivet. Jag säger tyvärr eftersom civila samhället som begrepp för de flesta är så oklart. Det döljer mer än det avslöjar, förvirrar mer än det klargör. 

Långt innan 2009 års regering tvingade på oss begreppet civila samhället försökte en tidigare få oss att acceptera EU:s, för oss lika oanvändbara, social ekonomi. Detta föll lyckligtvis platt till marken efter några år. Det borde civila samhället också ha gjort vid det här laget. 

Ett främmande, illa passande begrepp

Begreppen social ekonomi och civila samhället har bägge hämtats från kulturer och sammanhang - den franska respektive den anglosaxiska - som vad gäller ideella organisationer är Sveriges raka motsats. Vi är ett föreningsland, det är varken Frankrike eller USA. I bägge saknar staten intresse för ideella föreningar. Franska staten främjar i stället kooperativa varianter, den amerikanska servicelevererande stiftelser (så kallade nonprofits). För mer om de senare, se mitt inlägg USA:s medlemslösa ”förbund”.

Den svenska regeringen har alltså vid två olika tillfällen, som ram för sin "föreningspolitik", valt begrepp som saknar fokus på det viktigaste, det som borde ha prioriterats, de ideella föreningarna.

Det finns en doft av demokrati runt begreppet civila samhället. Men det vilseleder. Ty med denna "föreningspolitik" har regeringen i stället försvagat den offentliga sektorns tidigare så starka stöd för ett fritt, oberoende och demokratiskt föreningsliv. Effekterna syns i så väl politiska beslut som i myndigheters agerande. 

Regeringens definition

Det började med regeringen Reinfeldts proposition En politik för det civila samhället (2009/10:55). Där definieras civila samhället så här:

"en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. Inom denna arena verkar organisationer, sammanslutningar och andra aktörer, t.ex. nätverk, som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet."

Begreppet civila samhället eller civilsamhället infördes för att ersätta Socialdemokraternas också något vilseledande folkrörelsepolitik. Vilseledande därför att svenskt föreningsliv faktiskt domineras av vanliga föreningar, inte av varianten folkrörelser. Att i stället använda ideell sektor fördes först på tal, men detta ytterst lämpliga begrepp valdes sedan bort som för snävt då det enbart innefattar rent ideella organisationer. Regeringen ville nämligen också ha med såväl nykooperationen (det vill säga ekonomiska föreningar, alltså företag) som icke-organisationer "såsom nätverk, upprop och oorganiserat frivilligt arbete". Genom att på detta sätt blanda äpplen med päron skapade regeringen den oklarhet och förvirring och brist på fokus som vi nu lever med.   

Organisationer som ingår

Propositionen preciserar inte vilka slags organisationer som ska räknas in i civila samhället. Vill vi veta det får vi gå till Statistiska Centralbyrån (SCB).

Enligt SCB omfattar civila samhället totalt 256 657 organisationer. Detta framgår av rapporten Det civila samhället 2019 - Satelliträkenskaper. Där i tabell 3 hittar vi alla organisationstyperna och hur många det finns av varje typ.

Ironiskt nog har SCB inte kunnat ta med allt det regeringen räknar in i civila samhället, utan - av naturliga skäl - enbart det som är för dem mätbart, alltså i detta fall organisationer registrerade av myndighet (se sidan 29 i rapporten).

I SCB:s statistik saknas därför åtminstone två grupper. 

Den viktigaste gruppen består av sådana ideella föreningar som saknar organisationsnummer. Enligt lag måste alla organisationer utom ideella föreningar registrera sig för att bli till. De får då ett organisationsnummer. 

Att ideella föreningar bildas utan registrering är en del av föreningsfriheten. De kan sedan, om de vill, ansöka hos Skatteverket om organisationsnummer. De som gjort det registreras och kommer med i SCB:s statistik. Hur många som inte gjort det och därför är oregistrerade är okänt. 

Det finns ytterligare en brist med organisationsnumren. De är inte anpassade för förbund. Skatteverket ger varje enskild del av ett förbund - lokalföreningarna, distrikten och förbundsnivån - var sitt organisationsnummer. En stor folkrörelse registreras alltså inte som en förening, utan som ett stort antal - det kan röra sig om hundratals - olika föreningar. Hur mycket SCB:s föreningsstatistik därmed överdrivs är svårt att säga.

Den mindre viktiga gruppen, om man i detta undflyende fall ens kan tala om grupp, är icke-organisationerna, det vill säga nätverk och liknande. Att SCB inte kan räkna dem är självklart; juridiskt sett finns de ju inte.  

Enligt SCB består civila samhället av följande organisationstyper (med antal organisationer inom parentes):

• Ekonomiska föreningar (2 122)
• Bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar (32 758) 
• Ideella föreningar (159 298) 
• Samfälligheter (34 985)
• Registrerade trossamfund (2 168)
• Stiftelser och fonder (vissa) (21 037) 
• Offentliga korporationer och anstalter (35)
• Understödsföreningar och Försäkringsföreningar (58)
• Arbetslöshetskassor (26)
• Övriga juridiska former (1 902)

Jag tycker att tabellen i sig är en talande illustration till problemet med konceptet civila samhället. De ideella föreningarna, den absolut största och viktigaste gruppen i sammanhanget, drunknar i ett myller av betydligt mindre organisationstyper, varav en del till och med juridiskt sett är företag. 

Lyckligtvis är SCB:s cirkeldiagram på rapportens sida 11 bra mycket tydligare. Där dominerar ideella föreningar med hela 62 procent. På delad andra plats med 13 procent vardera kommer samfälligheter respektive bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar. Stiftelser och fonder uppgår till åtta procent. Ingen av de övriga typerna kommer över en procent.

Samfälligheter är i grunden ideella föreningar fast i statlig tvångsjacka. Flera av de andra småkategorierna är i samma situation, de har föreningskaraktär, men skiljer sig från ideella föreningar genom att vara reglerade i lag. Om vi slår ihop dem alla får vi ett föreningsblock på över 75 procent. Det svenska föreningslivet.

Organisationerna med företagsform uppgår till 15 procent. 

Om vi slår ihop de ideella föreningarna med de likaledes ideella stiftelserna och fonderna får vi 70 procent. Detta är vad vi normalt kallar ideella sektorn. Alla icke-vinstdrivande bland de övriga organisationerna skulle också kunna räknas hit.

Ideella föreningar som inte ska ingå

Av definitionen ovan framgår att regeringen vill begränsa "sammanslutningarna", alltså föreningarna, inom civila samhället till sådana "som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet". Denna artificiella uppdelning har, antar jag, ytterst sin grund i FN:s interna regler om Non-governmental Organisations (NGO). 

Utifrån detta krav skulle SCB från sin statik ovan behöva räkna bort ett antal ideella föreningar, nämligen alla de som bildats av eller bland sina medlemmar har delar av offentliga sektorn eller näringslivet, eller som för sin existens är ekonomiskt eller på annat sätt beroende av dessa. Vilka dessa är kan vara svårt för SCB att komma fram till. Det finns uppenbara fall naturligtvis, men också svåra gränsdragningsproblem. Hur skulle man till exempel se på vissa av idrottens organisationer? Men det verkar inte som att SCB överhuvud brytt sig om detta krav.  

Begreppet är svårt att använda

Som begrepp är civila samhället oklart och svårt att använda. Trots att det varit statlig politik i över tio år är det fortfarande inte särskilt accepterat, varken bland direkt berörda, alltså föreningsliv och offentlig sektor, eller bland allmänheten.

Sammansättningen civil och samhälle är inte självförklarande. Civil ses allmänt som motsatsen till militär och fungerar bra i sammansättningen civilförsvar. Samhälle leder möjligen tankarna till befolkningen som sådan, men knappast till några ur denna befolkning sprungna organisationer. Dessutom har ju egentligen alla organisationer sina rötter i befolkningen, även näringslivet och staten. Och slutligen, att civilbefolkningen inte ingår i begreppet civila samhället är nog en överraskning för de flesta.

Inte ens de politiska partierna tolkar eller använder begreppet på samma sätt. Den slutsatsen drog jag efter att tidigare i år läst deras hemsidor: 

• Socialdemokraterna talar om "folkrörelser och det civila samhället" och har en länk till ett Folkrörelsepolitiskt program. 
• Nya Moderaterna skriver under rubrik "Civilsamhälle och trossamfund" om "civilsamhället och föreningslivet". 
• Vänsterpartiet nämner varken civilsamhälle eller ideella föreningar.
• Liberalerna sorterar "det fria och ideella föreningslivet" under rubriken "Idrott". Först i en länk till ett programdokument nämns "civilsamhälle".
• Kristdemokraterna räknar "familjen, ideella organisationer, byalag, kooperativ, stiftelser, fackföreningar, ekonomiska föreningar och politiska partier" till civilsamhället. Men talar sedan under "Ideella organisationer" om "ideella organisationer och det civila samhället".
• Sverigedemokraterna använder begreppet civilsamhället helt enligt definition.
• Miljöpartiet talar i avsnittet "föreningsliv, folkbildning och idrott" både om "föreningsliv och studieförbund" och om "civilsamhället".

Det är slående att nästan alla partier funnit att civila samhället inte kan stå ensamt utan behöver kompletteras med ord som folkrörelse, trossamfund, föreningsliv eller ideella organisationer, alltså av sådant som redan ingår i begreppet. Ett av partierna har felaktigt tagit med familjen i begreppet.

Civila samhället är ett byråkratiskt begrepp. Det leder till otympligheter som att tala om "det civila samhällets organisationer" när man egentligen lika gärna kunnat säga till exempel ideella föreningar. 

Hur begreppet används

Praktiskt taget alltid när myndigheter eller media säger att "civila samhället" uträttat något visst syftar de, vad jag kunnat se, egentligen på specifika föreningar och stiftelser. I stället för att bli nämnda vid namn sveps dessa på detta sätt in i civila samhällets osynlighetsmantel. Det skadar både organisationskollektivet och de enskilda organisationerna. Att synas i aktion är nämligen mycket viktigt för ideella organisationer. Det skapar engagemang och attraktionskraft. 

Begreppet civila samhället tycks intressant nog inte alls användas på detta sätt om övriga organisationstyper eller om all slags ideella verksamheter. I dessa fall talas klarspråk. Min slutsats är att civila samhället i dagligt tal mest står för vissa typer av ideella föreningar och stiftelser och för vissa typer ideella verksamhetsområden. Begreppets innehåll har därmed krympt.

Missbruk av begreppet

Inte sällan ser man i massmedia, myndighetsdokument och i sociala media uppgifter om att "civila samhället" gjort något och att samarbete inletts med "civila samhället". Civila samhället ses då som en aktör och som en part som kan ingå överenskommelser. Men denna användning av begreppet är falsk och var aldrig avsedd. 

I regeringens av riksdagen antagna definitionen kallas nämligen civila samhället en arena. Vi får tänka oss de ingående organisationerna som aktörer på denna arena. Det är naturligtvis organisationerna som agerar, inte arenan. 

Civila samhället är alltså ett kollektivt begrepp, en rubrik för ett innehåll som spretar åt alla möjliga håll. Det är summan av ett stort antal likheter, olikheter och motsatser - ungefär på samma sätt som begreppet skog är summan av ett otal olika slags träd, buskar, djur och annat. 

Låt oss därför konstatera att civila samhället ...

• inte är enhetligt. Det består av ett stort antal, väldigt olika organisationer som mycket väl kan ha helt motstridiga intressen. 
• inte har någon gemensam målsättning eller strävan. Det saknar såväl lokal, regional som nationell samordning.
• inte har någon legitim företrädare. Ingen kan tala i dess namn eller teckna avtal på dess vägnar. Vissa organisationstyper och delsektorer har valda företrädare, men majoriteten av de ideella föreningarna har det inte och inte heller sektorn som sådan.  

En teoretisk konstruktion

Civila samhället är en teoretisk konstruktion utan egentlig förankring i de berörda organisationernas värld. 

Om de ingående organisationerna skulle organisera sig, skulle de inte följa konceptet civila samhället utan i stället dela upp sig efter organisationstyp och därav följande gemensamma intressen. De ideella föreningarnas organisationer skulle till exempel samlas i ett paraply med namn som Svenskt Föreningsliv. De andra organisationstyperna skulle samlas under andra, helt oberoende paraplyer. 

Dags skrota begreppet

Som bas för statlig politik att främja ett blomstrande demokratiskt föreningsliv är begreppet civila samhället helt odugligt. Som alibi för att - medvetet eller ej - gradvis minska stödet till den stora massan av ideella föreningar tycks det tyvärr fungera väl. 

Det är därför dags för partierna att skrota begreppet civila samhället! 

Samhällsnyttan med föreningslivet

Vilken är samhällsnyttan med föreningslivet? Det ska vi diskutera i detta inlägg.

Det är en viktig fråga som diskuterats ofta, inte minst i offentliga utredningar, men den formuleras sällan just så. I varje fall inte av de ledande politikerna. Går vi tillbaks ett antal år så frågade regeringen, vilken är nyttan med folkrörelserna? Några år senare frågade den istället, vilken är nyttan med den sociala ekonomin? Sedan återkom folkrörelserna för att idag har bytts ut mot trendiga civila samhället.

Det är intressant att regeringen på detta sätt har ett hoppande fokus i sin fråga då det i grund och botten alltid är samma sak den får svar på, nämligen samhällsnyttan med föreningslivet. 

Att föreningslivet helt dominerar svaret är inte underligt med tanke på dettas (alltså föreningslivets) helt dominerande roll i sammanhanget. Utan föreningslivet blir de använda begreppen meningslösa. Folkrörelserna är en underavdelning av föreningslivet, sociala ekonomin är en i svenskt sammanhang meningslös mix där föreningar och stiftelser tvingats ihop med vissa marginella företagsformer, och civila samhället är ju i grund och botten ingen aktör, utan ett resultat av främst de ideella föreningarnas existens och verksamhet. Civila samhället är alltså en av föreningslivets samhällsnyttor. 

Det är svårt att förstå varför regeringen i sina frågor inte använt begreppet ideella sektorn istället, om den nu velat inkludera också stiftelser, eller begreppet föreningslivet, om den inte velat det. Varför använda begrepp som social ekonomi och civila samhället vars betydelse är långt ifrån solklar. Det intryck man får är att politikerna egentligen inte är intresserade av svaret.

Vilka svar har då politikerna under årens lopp fått? Det tycker jag Tobias Harding sammanfattat på ett bra sätt i Framtidens civilsamhälle (Framtidskommissionen, 2012), sidan 26. Det är en katalog med fem roller:

1. Röstbärare
2. Serviceproducent
3. Gemenskap
4. Demokratiskola (preciserat som "en plats där människor tillägnar sig demokratiska färdigheter och värderingar")
5. Motvikt till staten och näringslivet

Den här katalogen är ett resultat av forskning, men också av ideologi och en historiesyn. Det är också en politisk produkt framtagen i ett svenskt sammanhang. Det går inte att säga att den är fel, men det går inte heller att säga att den är fullständigt sann. Kort sagt, det är ett svar som går att diskutera och utveckla.

Det jag spontant reagerar mot i den traditionella katalogen är att föreningarnas betydelse förminskas. Så reduceras till exempel deras demokratiska roll till röstbärare (skapar opinion) och demokratiskola (lär ut demokratiska färdigheter). I själva verket har föreningarna en viktig roll för att skapa politiska beslut (se nedan) och för att bevara, förvalta och vid behov tillskapa respektive återskapa ett demokratiskt samhälle. När staten urartat så är det främst genom föreningars aktivitet som detta kan rättas till. Det finns ett otal exempel på detta i modern tid.

För att detta ultimata demokratiskydd ska fungera så måste det finnas en bred föreningstradition. Den viktigaste samhällsnyttan föreningarna kan bidrar med på lång sikt kan därför mycket väl vara att bland en bred allmänhet upprätthålla en tradition och kompetens av att driva föreningar. Kanske skulle rubriken "demokratiskola" behöva ändras till "demokratikraft"?

Men är katalogen komplett annars? Knappast. Det är ganska uppenbart att viktiga föreningar och föreningsverksamheter inte beaktas. Man kan till exempel lägga till följande:

6. Styr staten.  De politiska partierna är ideella föreningar. De producerar politiska beslut och med dem styr de staten, kommunerna och landstingen. Jag tycker inte att denna funktion täcks in av de fem rollerna ovan. Samtidigt är det en viktig samhällsnytta. Alltså bör den vara med.

7. Samordnar samhällsfunktioner och -sektorer. Företagen har för samordning och annat slutit sig samman i föreningar, Svenskt Näringsliv är väl det främsta exemplet på detta. Inom den kommunala sektorn har föreningen Sveriges Kommuner och Landsting en motsvarande roll. Att samordna är inte samma som att ge röst eller service, det är inte gemenskap eller demokratiskola och som exemplen visat, det är inte heller att vara "motvikt till staten och näringslivet", snarare tvärt om. Det bör alltså läggas till.

8. Reglerar arbetsmarknad och hyresmarknad. Kanske har jag här inte hittat rätt rubrik, men det jag syftar på är arbetsmarknadens parter, alla i form av föreningar, som genom kollektivavtal och annat reglerar arbetsmarknaden. Liknande finns vad gäller hyror.  I detta fall skapar föreningar de regler som såväl stat som näringsliv har att rätta sig efter.

9. Formar civilsamhället. Det är ju föreningslivet som skapar alla de nyttigheter som enligt Putnam och andra karaktäriserar ett gott civilt samhälle, samhällstillit till exempel.

10. Ett verktyg för stater. Återigen, rubriken är kanske inte den rätta, men det jag tänker på är att även stater stundom använder föreningsformen som verktyg för sina strävande. Som exempel kan jag nämna föreningarna FN och EU.

Om man funderar vidare kan man förmodligen hitta ytterligare viktig samhällsnytta som föreningslivet bidrar med.

 

 

Ta fram en bättre modell för skatteavdraget!

I sin debattartikel Nu är det hög tid för gåvoavdrag i UNT 2 januari skriver Mikael Oscarsson och två andra KD-politiker att

I Kristdemokraternas Sverige är det civila samhället starkt. Vi vill se ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang, civilkurage och en självklar värme mellan människor. … För att stärka det civila samhället har Kristdemokraterna inom regeringen drivit igenom ett förslag om att avdragsrätt för gåvor ska införas om ekonomin tillåter.

Jag sympatiserar starkt med visionen, men tror inte att den valda metoden leder dit.

I sitt direktiv till Gåvoincitamenstutredningen var regeringen inne på samma sak. Den sa att ”en stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet”. Den ville därför se ”fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer”. Som exempel nämnde den kulturlivet, idrotten, det sociala området och trossamfunden. Regeringen ville alltså ha ett avdrag som främjade större delen av föreningslivet.

Regeringen menade att den ideella sektorns beroende av finansiering från den offentliga sektorn minskar dess självständighet. Därför ville den finna en metod ”att underlätta för den ideella sektorn att samla in medel från andra aktörer”. Regeringen ville alltså minska ideella sektorns beroende av offentlig finansiering.

Av dessa skäl gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att lägga förslag på ”skatteincitament för gåvor till … ideell verksamhet”.

Av regeringens ambitioner bidde ingenting. Utredaren flyttade fokus från hela ideella sektorns finansiering till en delsektors – nämligen insamlingsorganisationerna. Att bistånd, katastrofhjälp och socialt stödarbete ökar är naturligtvis bra, men uppfyller inte regeringens mål.

Modellen gör inte ideella sektorn mer självständig från stat och kommun. Den minskar inte dess behov av offentlig finansiering. Den underlättar inte för den att samla in medel från andra finansiärer. Den skapar inte fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer i allmänhet.

Högst en procent av Sveriges cirka 200 000 ideella organisationer kommer att dra nytta av skatteavdraget som det ser ut nu. Nittionio procent av organisationerna får inget stöd alls. Att döma av utvecklingen i USA kommer det föreslagna ”stödet” att på sikt undergräva det civila samhället.

Regeringen fick alltså en modell som inte uppfyllde dess krav. Det är därför märkligt att den gick vidare med den till riksdagen och att den nu ser ut att förverkligas.

Ännu märkligare är nog faktiskt att detta skett utan att den minsta utvärdering gjorts av vilka effekter förslaget kan ge på den ideella sektorn och dess organisationer.

I utredarens uppdrag ingick visserligen att ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter med en sådan incitamentsordning”. Men detta gjordes enbart beträffande skattesystemet. Effekterna på ideella organisationer undersöktes aldrig.

Risken är just nu stor att en ”dyr reform” genomförs som har precis motsatt effekt än den tilltänkta. Regeringen bör därför stanna upp, låta utreda effekterna på de ideella organisationerna och utifrån den kunskapen ta fram ett fullgott förslag.

Jag tycker att man bland annat kan ställa följande krav på avdragssystemet:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
• Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare.
• Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade.

 Läs också de tidigare inläggen i denna fråga: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet  och Hela föreningslivet är samhällsnyttigt.

Hela föreningslivet är samhällsnyttigt

I förslagen till skatteavdrag för gåvor delas de ideella organisationerna in efter grad av samhällsnytta. Endast de som politikerna anser som mest samhällsnyttiga ska få avdragsförmånen. Det är inget bra förslag. Alla föreningar, med några få undantag, är samhällsnyttiga och bör få stöd på lika villkor.

Det ligger i hela samhällets intresse att Sverige har ett brett och livaktigt föreningsliv. Därför bör staten i första hand främja inte enskilda föreningar, utan själva förekomsten av föreningar.

De förslag som hittills varit aktuella om avdrag på skatt för gåvor till ideella organisationer bygger emellertid på tanken att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan och att endast de mest samhällsnyttiga ska få stödet. Skulle det förverkligas delar Riksdagen in föreningarna i ett A- och ett B-lag.

Samhällsnytta större än statsnytta
Att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan är naturligtvis sant. Men vad som menas med samhällsnyttigt måste emellertid definieras. Det förefaller som förslagsställarna säger samhällsnytta, men menar statsnytta. Men då samhället är större än staten måste också samhällsnyttan vara större än statsnyttan.

Att ha statsnyttan som bas för stöd till föreningslivet är inte bra. Men även samhällsnytta är ett trubbigt urvalskriterium. Vad som är mest samhällsnyttigt är till exempel inget permanent, det varierar över tid.

Från slutet av 1800-talet till och med 1930-talet var sannolikt fackföreningsrörelsens den mest samhällsnyttiga ideella verksamheten. Detta var emellertid inte lika självklart då som det är idag. Fackföreningsrörelsen var samhällsnyttig, men inte statsnyttig i den meningen att den utförde arbete som staten annars skulle ha gjort. Det vore också fel att ställa ett sådant krav. Stat och ideell sektor är två helt olika saker. I en demokrati är de bägge uttryck för folkviljan, men de spelar olika roller och ur medborgarnas synvinkel kompletterar de varandra.

Under andra världskriget var givetvis sådan ideell verksamhet som ökade beredskapen mer samhällsnyttig än den som inte gjorde det. Av de samhällsnyttiga då uppfattade staten en del som statsnyttiga, andra som motsatsen. De förra - de frivilliga försvarsorganisationerna - fick särskilt stöd genom ett tillfälligt skatteavdrag för gåvor till dem. De senare däremot – till exempel anti-nazistiska Tisdagsklubben - motverkades aktivt.

Även efter 1945 har det växlat vad som de styrande betraktat som samhällsnyttig ideell verksamhet. Under cirka femtio år såg de till exempel humanitära hjälporganisationer och ideell välgörenhet som onödigt och mindre önskvärt. Idag bedömer de tvärt om sådan verksamhet som så samhällsnyttig att det är främst den som bör gynnas med skatteavdrag.

Vad politikerna i framtiden kommer att se som mest samhällsnyttig ideell verksamhet beror på en rad faktorer som samhällsutvecklingen, tidsandan, den rådande samhällsideologin och riksdagens aktuella majoritet.

Mer permanent ideell samhällsnytta
Men man kan se ideella verksamheters samhällsnyttiga betydelse ur andra, mera permanenta synvinklar:

• Föreningar är verktyg för medborgare som vill uträtta något som annars inte blir gjort. Detta något kan förvisso vara i linje med det som staten önskar ha gjort, men det kan också ligga helt vid sidan av eller rent av vara motsatsen. För ett demokratiskt och välfungerande samhälle är det av vikt att alla dessa initiativ är möjliga och uppmuntras.
• I vissa situationer är det ett vitalt samhällsintresse att ideella strävanden går helt emot rådande tidsanda, ideologi och maktförhållanden. Ett bra exempel på detta är de demonstrationer i Östtyskland som för tjugo år sedan ledde till Berlinmurens fall. Där var uppenbart samhällsnytta och statsnytta två helt olika saker.
• Föreningar och ideell verksamhet är demokratins bas i samhället. Robert Putnam har visat att oavsett vad som formellt åstadkoms, vare sig detta är socialt arbete, körsång eller idrott, så skapar föreningslivet, alltså det civila samhället, den tillit och de nätverk i samhället som behövs för en god demokratisk och ekonomisk utveckling i landet.

När det gäller ideell samhällsnytta är det inte bara viktigt vad föreningar gör, utan också hur de gör det, och inte minst, att de faktiskt finns till. Det är inte bara vad föreningslivet gör idag som är viktigt, utan också vad det skulle kunna göra imorgon utifrån de behov som finns då. I situationer då den breda samhällsnyttan kräver att nya ideella insatser uppstår, då är det naturligtvis ytterst folks praktiska och teoretiska kunskap om hur man skapar och driver föreningar som är det viktiga. Och detta är något som man främst lär sig genom att vara aktiv i föreningslivet. Därför är all föreningsverksamhet - med några få undantag – samhällsnyttig, och är därmed värd statens stöd och uppmuntran. Att betrakta föreningslivet främst utifrån statsnyttan är skadligt och inte samhällsnyttigt. Ytterst ska föreningslivet övervaka, inte underordnas stat och politik.

Stödet ska främja, inte snedvrida
Läs mer om detta i mitt tidigare blogginlägg: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet. Där föreslog jag att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer, men utifrån ett nytt beslutsunderlag som beaktar följande:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.

Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet

Riksdagen bör snarast införa rätt till skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Men beslutet kan inte baseras på gåvoincitaments-utredningens förslag. Om detta genomförs kan föreningslivet skadas. Ett bättre beslutsunderlag behövs.

Gåvoincitamentsutredningens förslag till hur allmänhet och företag ska kunna göra skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer bekymrar mig. Inte därför att jag är emot avdraget, utan därför att utformningen kan skada föreningslivet.

Utredningen och dess förslag reser många frågor, men här tar jag enbart upp det värsta problemet.

Förslaget delar in ideella organisationer i ett A- och B-lag
Utredaren föreslår att skatteavdraget enbart ska gälla ”godkända gåvomottagare”. Endast stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund, som redan är inskränkt skattskyldiga enligt skattelagen och som ”främjar forskning eller driver en verksamhet med sikte på hemlösa, sjuka, handikappade, missbrukare och allmänt hjälpbehövande”, kan komma ifråga.

Detta innebär att av alla Sveriges ideella organisationer är det endast de socialt och humanitärt inriktade som gynnas. De givare som till exempel hellre vill ge till sitt idrottslag, fackförening, parti, miljöorganisation eller byalag får inget skatteavdrag.

Staten ger alltså vissa ideella organisationer privilegier. Därmed skapas ett A- och B-lag, eller om man så vill, ett frälse och ett ofrälse. Det vore helt otänkbart att staten lade fram ett liknande förslag för företag.

Enligt utredaren är skälet till detta drastiska förslag inte omsorg om de gynnade organisationerna, utan enbart en rent teknisk följd av nuvarande lagstiftning och skattesystem. Men då förslaget innebär en mycket stor förändring för de ideella organisationerna, skulle man kunna tro att utredaren ändå analyserat effekterna av det. Men tyvärr, trots att utredningsdirektivet säger att utredaren ska ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter” med sitt förslag, så finns i utredningen ingen analys av hur detta slår på den ideella sektorn.

Några tänkbara konsekvenser av förslaget
Det är inte svårt att inse att konsekvenserna för ideella sektorn blir stora om staten delar in dess organisationer i ett A- och B-lag. Den som inte tror det kan ju studera situationen i England och USA där denna modell funnits länge.

En konsekvens kan bli att de organisationer som ges privilegier får en högre status i samhället. De kommer därför inte bara att få en bättre ekonomi, utan också avsevärt lättare dra till sig allehanda andra viktiga resurser som till exempel förtroendevalda och frivilliga, externa samarbeten och forskning. Detta kommer att missgynna resten av ideella sektorn.

Ideella föreningar lever främst på ideellt arbete, men de behöver pengar också. Dessa får de normalt från medlemmar, sympatisörer och allmänhet. Ideella sektorn är den gåvobaserade sektorn på samma sätt som den offentliga är den skattebaserade. Organisationernas mobilisering av resurser kan ses som en ideell marknad (inte att blanda samman med den kommersiella) där det råder hård konkurrens. Avgörande för framgång där har hittills varit den enskilda organisationens egen förmåga. Det kommer förslaget att ändra på. Det innebär att staten snedvrider konkurrensen.

I myndigheter och företag är pengar drivmedel, i ideella föreningar är de smörjmedel. Men när ideella föreningar långsiktigt har mer pengar än vad det ideella arbetet kräver, så tenderar de att använda dem som drivmedel. Det leder till fler anställda och färre ideellt aktiva. Det innebär att verksamheten kan öka samtidigt som organisationen krymper. När ideella föreningar däremot långsiktigt är underfinansierade i förhållande till det ideella arbetet så saknas smörjmedel. Då blir arbetet för tungt och organisationen tenderar att krympa. En tänkbar konsekvens av förslaget är att privilegierade organisationer kommer att få för mycket pengar och de övriga för litet. Detta leder i bägge fallen till att det ideella arbetet minskar.

För att en ideell förening ska fungera och utvecklas väl ska den till största delen vara beroende av sina medlemmar och sympatisörer. Ett statligt stödsystem som önskar se en blomstrande ideell sektor måste ta hänsyn till detta. Det ska öka organisationernas beroende av sina egna medlemmar och sympatisörer, inte minska det. Även i detta avseende brister förslaget.

Mitt förslag
Jag föreslår att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer. Men innan dess behövs ett nytt, bättre utformat beslutsunderlag. Ett sådant bör bland annat beakta följande:

• Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet. 
• Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.