Röstetal och legitimitet i studentkårer

I en debattartikel i UNT 12/6 argumenterar Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (M), för det kloka i riksdagens beslut att avskaffa kårobligatoriet.

Ett av hennes viktigare argument är att studenternas engagemang är lågt:

”Som före detta ordförande för Uppsala studentkårs fullmäktige vet jag att engagemanget för kårens verksamhet är lågt bland studenterna och att deltagandet i kårfullmäktigevalen är minimalt. Endast 12,9 procent valde att rösta vid 2008 års val till Uppsala studentkår (som är Sveriges största med sina 33 000 medlemmar). Så har bilden sett ut under många år, och bilden är densamma runt om i landet. Det vittnar om att studentkårerna saknar den legitimitet som ofta åberopas som ett skäl för kårobligatoriets existens.”

Argumentet är utomordentligt svagt. Är det verkligen så att en ideell förening får sin legitimitet från hur hög procent som är involverad i dess val? Vem har bestämt det? Och om det vore sant, hur många ideella föreningar i Sverige, inklusive partierna, skulle då anses legitima?

Är 12,9 procent röstande en låg, normal eller hög siffra? Ulrika Karlsson hävdar att den är låg. Baserat på vad? Jag skulle vilja påstå att den, med tanke på omständigheterna, är hög.

Vi talar här om en ideell organisation. Vi ska då jämföra med val i ideella föreningar och inte med val till riksdagen. Vi talar också om normala föreningar, inte om aktivistgrupper eller sekter. Forskning har visat att graden av ideellt engagemang i en förening, allt annat lika, är störst i enheter som har upp till ca 300 medlemmar och att detta sedan minskar.

En förening med 33 000 medlemmar i en enda juridisk enhet är för stor för att engagera sina medlemmar. Normalt skulle valdeltagandet kunna ligga runt någon procent. Att den är så hög som 12,9 procent i Uppsala studentkår beror nog på att kampen mellan olika kårpartier skapar ett engagemang, inte för kåren och dess verksamhet, utan för kårvalet.

Från forskningen vet vi att svensken vill ha rätt att delta på årsmötet i sin förening, men deltar gör man inte utan särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att årsmötet är organiserat på ett attraktivt sätt. Ett annat kan vara att det finns en konflikt inom föreningen som engagerar. Normalt är deltagande i föreningens demokratiska process något som endast lockar en inre krets. Det är inget mått på medlemmarnas engagemang.

Enligt min erfarenhet finns det fyra faktorer som mer än annan påverkar graden av engagemang i en förening: Syftet, verksamheten, organisationsstrukturen och ledningen. Om engagemanget är lågt så beror det på problem med en eller flera av dessa faktorer. Av dem är naturligtvis ledningen viktigast eftersom den kan ändra alla de övriga.

Att medlemskapet är obligatoriskt leder i sig inte till minskat medlemsengagemang, men att inkomsten är garanterad kan leda till svagare ledning, vilket kan leda till lägre engagemang.

Det normala i föreningar som växer sig för stora, som Uppsala studentkår, är inte att införa partival, utan att dela in den i mindre enheter och skapa en förbundsstruktur med indirekta val. Då skulle man slippa ha kårpartier, som splittrar medlemskåren, och istället ha val efter kompetens. Genom att arbeta i mindre enheter ökar medlemsengagemanget dramatiskt.

Kårobligatoriet, regeringen och föreningsfriheten

Nu föreslår regeringen riksdagen att avskaffa kårobligatoriet. I en kommentar säger den ansvarige ministern Lars Leijonborg (FP):

– Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till Socialdemokraterna och statskyrkan var. Det har överlevt sig själv.

Birger Schlaug påpekar påpassligt att hans och Åsa Domeijs första motion i riksdagen för drygt 20 år sedan handlade just om att avveckla kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet respektive statskyrkan och kårobligatoriet. I samma inlägg argumenterar han för den negativa föreningsfriheten, d.v.s. rätten att stå utanför.

Jag tycker bägge har fel. Kollektivanslutningen till ett parti och en obligatorisk skyldighet att tillhöra en statskyrka är en sak, kårobligatoriet en annan. De två första handlar om politisk och religiös frihet, vilka är en viktig del av de mänskliga rättigheterna. Studentkåren ska vara partipolitiskt och religiöst obunden; det den erbjuder är praktiska rättigheter och service. Att endast medlemmar kan ta del av dessa strider inte mot föreningsfriheten eller de mänskliga rättigheterna. I själva verket är denna typ av monopol vanliga. Detta diskuterade jag i min blogg Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten 2007-04-04.

Kan staten tvinga medborgarna att betala en avgift för att få ta del av en samhällelig nyttighet? Visst, det förekommer hela tiden, t.ex. skatt och kommunala avgifter. Men kan staten verkligen tvinga medborgarna att betala för en nyttighet som levereras av en från staten självständig ideell organisation? Även där är svaret ja. Det viktigaste exemplet är TV-avgiften.

Om partierna vore logiska, men det är de naturligtvis inte, skulle nästa obligatorium till avskaffning vara just TV-avgiften. Är jag själv för att avskaffa den? Nej! Nyttan av public service TV och radio överväger nackdelen med avgiften. Detsamma vill nog många säga om kårobligatoriet.

Det finns de som vill ta bort kårobligatoriet därför att valdeltagandet är lågt, omkring tio procent. Detta låga deltagande ses som ett bevis för lågt engagemang. Men även detta är ett falskt argument. Inom helt frivilliga föreningar är det inte ovanligt att endast 10 procent av medlemmarna kommer på årsmötet. Ideellt engagemanget kan helt enkelt inte mätas i hur många som deltar i föreningsvalen.

Problemet med kårerna är snarare partiväsendet. I föreningslivet i allmänhet tillåts inte den typen av fraktionsverksamhet, utan alla kandidater ställer upp som individer och värderas enbart efter sin insats för det gemensamma. Vid partival skjuts ideologi och partiprogram i förgrunden. Det kan bli heta strider som ökar engagemanget inom ”valmanskåren”, men det kan också leda till misstro och allmänt ointresse. Ett lågt valdeltagande gynnar små, mycket aktiva partier och missgynnar stora, relativt passiva.

Med obligatoriet är kårerna statligt sanktionerade organisationer precis som statskyrkan var. När de nu blir oberoende får vi hoppas att de också avskaffar partiväsendet. Annars kommer många av de nuvarande problemen att kvarstå fast i ett mer utsatt läge.

Enligt regeringens förslag ska det obligatoriska medlemskapet i studentkårerna tas bort redan 1 juli 2010. I samband med det får kårerna behålla sin skattefrihet och får som kompensation för det avskaffade obligatoriet ett statsbidrag om 105 kr per student och år.

Att regeringen vill ge ideella organisationer mindre än ett och ett halvt år på sig att ställa om från ”skyddad verkstad” till kamp på en ”ideell marknad” är häpnadsväckande. Bristen på förståelse för utmaningen i den uppgiften är påfallande. Det är fullt möjligt att det inte är bristen på pengar, som många tror, utan bristen på tid och kompetens som kommer att sätta krokben för kårerna.

Det behövs alltså tid, kompetens och investeringsmedel för den här typen av radikala omställningar. Men det är inte nog. Det behövs också ledare som vågar och vill genomföra de nödvändiga förändringarna. Kanske är det en ny typ av ledare som kårerna nu behöver. Det är väl inte troligt att de kan hämtas från partierna.