Risken med att låna metoder från andra länder

Lån av amerikanska, engelska och kanadensiska modeller och metoder kan skada den ideella sektorn i Sverige. Det gäller att vara försiktig. Och det gäller att låna in det som verkligen fungerar.

Den dokumenterade kunskapen i världen om ideella organisationer och hur de fungerar domineras idag praktiskt taget helt av de anglosaxiska länderna, framförallt USA och Storbritannien. Andra fungerande modeller, inte minst den nordiska, är föga dokumenterade.

Detta är ett stort problem. Det gör att den anglosaxiska modellen av ideell sektor, kultur och framgångsmetoder, utan att det finns några egentliga bevis för dess överlägsenhet, ses som huvudsaklig referens av forskare och som förebild av praktiker och politiker även i länder som har andra modeller. Dessa leds därmed vilse.

På det ideella området är Sverige och USA antipoder. I Sverige är nämligen den demokratiska föreningen norm. Hos oss står medlemmen i centrum som ägare, styrelse och resurs. Den kritiska resursen i svensk ideell sektor är därför medlemsengagemang.

Den synliggjorde delen av ideella sektorn i USA domineras istället av organisationer utan medlemmar. I Sverige kallar vi dem stiftelser. De är ideella, men inte demokratiska – något som många svenskar upplever som en motsägelse. För den medlemslösa organisationen är pengar den kritiska resursen.

Så medan den absolut viktigaste färdigheten för framgång i Sverige är förmågan att mobilisera medlemsengagemang, så är den i USA istället att dra in pengar. Därför är det ändamålsenligt i Sverige, men inte i USA, att ge bidrag till ideella organisationer utifrån medlemsantal, och i USA, men inte i Sverige, att istället stödja med skatteavdrag på gåvor.
 
Eftersom Sverige och USA ideellt sett är antipoder så är skillnaden i metoder avgrundsdjup. Den som vill lyckas väl i Sverige har därför ingen avgörande nytta av de gängse amerikanska nonprofit-metoderna. Man kan givetvis inspireras av dem, men man bör inte kopiera dem. För att fungera här måste de anpassas.

Och ändå är just direktimport av anglosaxiska modeller och metoder så vanligt. Det är från USA, Kanada och Storbritannien som politikerna hämtar sina idéer när de vill främja ”civila samhället”. Det är därifrån insamlingsorganisationerna lär sig ”fundraising”. Och det är från samma håll idrotten har hämtat sina idéer om bolagisering.

Att låna metoder från något väsensskilt har sina risker. Ibland kan man med det inlånade nå de tilltänkta målen, men på bekostnad av annat som är viktigare. Professionell foundraising till exempel kan minska antalet ideellt aktiva. Ibland lånas metoder in för ett mål som inte kan nås med det tilltänkta målet. Avdrag på gåvor till exempel leder inte till ett starkare civilt samhälle, vilket däremot de traditionella föreningsbidragen gör. Vad som dock är ytterst märkligt är att dessa lån sker utan tanke på riskerna med att släppa in främmande arter i ett existerande ekosystem. Det kan gå bra i vissa fall, men risken för obotlig skada är mycket hög.

Det är lätt att förstå hur det blivit så här. Kunskapen om hur man lyckas med ideella organisationer och verksamheter i Sverige är varken utforskad eller nedskriven i någon större utsträckning. Varför har staten försummat detta område? Så å ena sidan har vi en relevant, tyst kunskap som ligger i dunkel och å andra sidan en mindre relevant men på en väl upplyst scen. Vart dras då den fåkunnige? Mot ljuset naturligtvis.

Men nog om skillnaderna mellan antipoderna. Det finns också viktiga saker att lära om man istället tittar på skillnaderna inom den för oss antipodiska modellen. Och låt oss då gå direkt på dess kärnområde – ideell finansiering. Alltså, vilka är skillnaderna mellan USA och Storbritannien på detta område?

Att det verkligen finns stora skillnader i givarkultur och givarsystem mellan länderna är klart. Det har ju till exempel länge varit känt att framgångsrika insamlingsexperter från USA misslyckats helt när de använt samma metoder i Storbritannien.

Det är just skillnaderna som står i centrum i en just publicerad rapport av Rhodri Davies på Charities Aid Foundation i Storbritannien: “Give Me a Break: Why the UK Should not Aspire to a ‘US-Style’Culture of Charitable Giving”.
 
Författaren anför de kulturella (synen på förmögenheter bland annat) och politiska skillnaderna mellan USA och Storbritannien som en av de viktigaste förklaringarna varför givarkulturen i USA är annorlunda och givandet är så mycket större där än i Storbritannien. Sådana kulturella skillnader kan inte på något lätt sätt överbryggas menar han, och frågar sig sedan om det ens vore önskvärt. Det finns nämligen allvarliga brister med det amerikanska systemet: Skatteavdragen är utformat för dem med högre inkomster, av det insamlade går oproportionerligt mycket till religion och högre utbildning (45 % totalt) och det finns en stor risk för skattefusk eftersom det inte krävs bevis när man yrkar avdrag.

Författaren tar upp och beskriver avdragssystemen i det två länderna och diskuterar skillnaderna mellan dem. Han analyserar argumenten bakom dem och sätter in givandet i ett större sammanhang såsom samhällssystem och den ideella sektorn som sådan. Och allt detta illustreras med en mycket intressant grafisk bild (”infografic”) som ger viktiga fakta.

På Charities Aid Foundations hemsida framhålls att även om Storbritannien kan lära av USA så ”måste vi vara försiktiga med att tro att allt som fungerar i USA också kommer att fungera här”. Vad det gäller är att ”till en unik brittisk givarkultur” låna in det som verkligen fungerar.

Detta är kloka ord som gäller i ännu högre grad för Sverige när vi  lånar in från USA eller England.

Röstetal och legitimitet i studentkårer

I en debattartikel i UNT 12/6 argumenterar Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (M), för det kloka i riksdagens beslut att avskaffa kårobligatoriet.

Ett av hennes viktigare argument är att studenternas engagemang är lågt:

”Som före detta ordförande för Uppsala studentkårs fullmäktige vet jag att engagemanget för kårens verksamhet är lågt bland studenterna och att deltagandet i kårfullmäktigevalen är minimalt. Endast 12,9 procent valde att rösta vid 2008 års val till Uppsala studentkår (som är Sveriges största med sina 33 000 medlemmar). Så har bilden sett ut under många år, och bilden är densamma runt om i landet. Det vittnar om att studentkårerna saknar den legitimitet som ofta åberopas som ett skäl för kårobligatoriets existens.”

Argumentet är utomordentligt svagt. Är det verkligen så att en ideell förening får sin legitimitet från hur hög procent som är involverad i dess val? Vem har bestämt det? Och om det vore sant, hur många ideella föreningar i Sverige, inklusive partierna, skulle då anses legitima?

Är 12,9 procent röstande en låg, normal eller hög siffra? Ulrika Karlsson hävdar att den är låg. Baserat på vad? Jag skulle vilja påstå att den, med tanke på omständigheterna, är hög.

Vi talar här om en ideell organisation. Vi ska då jämföra med val i ideella föreningar och inte med val till riksdagen. Vi talar också om normala föreningar, inte om aktivistgrupper eller sekter. Forskning har visat att graden av ideellt engagemang i en förening, allt annat lika, är störst i enheter som har upp till ca 300 medlemmar och att detta sedan minskar.

En förening med 33 000 medlemmar i en enda juridisk enhet är för stor för att engagera sina medlemmar. Normalt skulle valdeltagandet kunna ligga runt någon procent. Att den är så hög som 12,9 procent i Uppsala studentkår beror nog på att kampen mellan olika kårpartier skapar ett engagemang, inte för kåren och dess verksamhet, utan för kårvalet.

Från forskningen vet vi att svensken vill ha rätt att delta på årsmötet i sin förening, men deltar gör man inte utan särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att årsmötet är organiserat på ett attraktivt sätt. Ett annat kan vara att det finns en konflikt inom föreningen som engagerar. Normalt är deltagande i föreningens demokratiska process något som endast lockar en inre krets. Det är inget mått på medlemmarnas engagemang.

Enligt min erfarenhet finns det fyra faktorer som mer än annan påverkar graden av engagemang i en förening: Syftet, verksamheten, organisationsstrukturen och ledningen. Om engagemanget är lågt så beror det på problem med en eller flera av dessa faktorer. Av dem är naturligtvis ledningen viktigast eftersom den kan ändra alla de övriga.

Att medlemskapet är obligatoriskt leder i sig inte till minskat medlemsengagemang, men att inkomsten är garanterad kan leda till svagare ledning, vilket kan leda till lägre engagemang.

Det normala i föreningar som växer sig för stora, som Uppsala studentkår, är inte att införa partival, utan att dela in den i mindre enheter och skapa en förbundsstruktur med indirekta val. Då skulle man slippa ha kårpartier, som splittrar medlemskåren, och istället ha val efter kompetens. Genom att arbeta i mindre enheter ökar medlemsengagemanget dramatiskt.