Röstetal och legitimitet i studentkårer

I en debattartikel i UNT 12/6 argumenterar Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (M), för det kloka i riksdagens beslut att avskaffa kårobligatoriet.

Ett av hennes viktigare argument är att studenternas engagemang är lågt:

”Som före detta ordförande för Uppsala studentkårs fullmäktige vet jag att engagemanget för kårens verksamhet är lågt bland studenterna och att deltagandet i kårfullmäktigevalen är minimalt. Endast 12,9 procent valde att rösta vid 2008 års val till Uppsala studentkår (som är Sveriges största med sina 33 000 medlemmar). Så har bilden sett ut under många år, och bilden är densamma runt om i landet. Det vittnar om att studentkårerna saknar den legitimitet som ofta åberopas som ett skäl för kårobligatoriets existens.”

Argumentet är utomordentligt svagt. Är det verkligen så att en ideell förening får sin legitimitet från hur hög procent som är involverad i dess val? Vem har bestämt det? Och om det vore sant, hur många ideella föreningar i Sverige, inklusive partierna, skulle då anses legitima?

Är 12,9 procent röstande en låg, normal eller hög siffra? Ulrika Karlsson hävdar att den är låg. Baserat på vad? Jag skulle vilja påstå att den, med tanke på omständigheterna, är hög.

Vi talar här om en ideell organisation. Vi ska då jämföra med val i ideella föreningar och inte med val till riksdagen. Vi talar också om normala föreningar, inte om aktivistgrupper eller sekter. Forskning har visat att graden av ideellt engagemang i en förening, allt annat lika, är störst i enheter som har upp till ca 300 medlemmar och att detta sedan minskar.

En förening med 33 000 medlemmar i en enda juridisk enhet är för stor för att engagera sina medlemmar. Normalt skulle valdeltagandet kunna ligga runt någon procent. Att den är så hög som 12,9 procent i Uppsala studentkår beror nog på att kampen mellan olika kårpartier skapar ett engagemang, inte för kåren och dess verksamhet, utan för kårvalet.

Från forskningen vet vi att svensken vill ha rätt att delta på årsmötet i sin förening, men deltar gör man inte utan särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att årsmötet är organiserat på ett attraktivt sätt. Ett annat kan vara att det finns en konflikt inom föreningen som engagerar. Normalt är deltagande i föreningens demokratiska process något som endast lockar en inre krets. Det är inget mått på medlemmarnas engagemang.

Enligt min erfarenhet finns det fyra faktorer som mer än annan påverkar graden av engagemang i en förening: Syftet, verksamheten, organisationsstrukturen och ledningen. Om engagemanget är lågt så beror det på problem med en eller flera av dessa faktorer. Av dem är naturligtvis ledningen viktigast eftersom den kan ändra alla de övriga.

Att medlemskapet är obligatoriskt leder i sig inte till minskat medlemsengagemang, men att inkomsten är garanterad kan leda till svagare ledning, vilket kan leda till lägre engagemang.

Det normala i föreningar som växer sig för stora, som Uppsala studentkår, är inte att införa partival, utan att dela in den i mindre enheter och skapa en förbundsstruktur med indirekta val. Då skulle man slippa ha kårpartier, som splittrar medlemskåren, och istället ha val efter kompetens. Genom att arbeta i mindre enheter ökar medlemsengagemanget dramatiskt.

Folkrörelsen är ett förbund XXL

För mig är folkrörelse kort och gott en benämning på en ideell förening i förbundsform som vuxit sig så stor att dess distrikt och lokalavdelningar täcker hela landet. Det är ett förbund XXL helt enkelt. Folkrörelsen är varken ett vänster- eller högerprojekt utan en form öppen för alla.

Det finns sådant som varken familj, stat eller näringsliv kan åstadkomma. För att lösa sådana arbetsuppgifter kan det effektivaste sättet vara att bilda och driva en förening. Så har det varit i alla tider, så är det idag, och så kommer det att förbli framöver. Om en sådan förening möter upp mot ett tillräckligt angeläget och spritt behov och leds och organiseras på att tillräckligt kompetent sätt, då kan den växa till ett förbund och vidare till en folkrörelse.

För många människor är det inte så enkelt. För dem är begreppet folkrörelse också laddat med ideologi. De har kriterier som av ideologiska skäl måste läggas till för att något ska räknas som en riktig folkrörelse.

Problemet med ideologier är att de förvrider verklighetsuppfattningen. Det blir lätt så att det inte är folkrörelsen, utan en skenbild, som används som standardmått.

Henrik Berggren kritiserar i TCO-Tidningen en sådan ideologi (de som tror att de folkrörelseaktiva förr var "ett stadigt och ansvarsfullt folkslag berett till osjälviska uppoffringar för kollektivet och högre samhälleliga ideal"). Samtidigt förordar han sin egen ideologiska variant ("De klassiska svenska folkrörelserna var självhjälpsföreningar som gav medlemmarna nödvändiga verktyg för att överleva som individer i den tidens klassamhälle.").

Visst är det viktigt att inse allt ideellt arbete, även det mest oegennyttiga, har inslag av egennytta, men man måste också förstå att ingen förening någonsin förmår att bygga sig landsomfattande enbart på medlemmarnas egennytta, den måste också ha ett högre mål att samlas kring. Dessutom behöver den centrala och regionala ledare som förmår att inspirera och vägleda en kader av lokala ledare att utföra ett ansvarsfullt och uppoffrande arbete.

En folkrörelses mål och verksamhet kan vara av självhjälpstyp, d.v.s. att medlemmarna bidrar till varandras nytta. Två framträdande exempel på detta idag är idrotts- och fackföreningsrörelsen. Men det som vanligtvis förknippas med de traditionella (läs: bildade sista hälften av 1800-talet) svenska (läs: inspirerade från England och Tyskland) folkrörelserna är att de var kampanjdrivande, de spred sin ideologi, de ville förändra samhället.

Var tid har sina problem och sina lösningar, men vad gäller folkrörelsebyggandet är det grundläggande i arbetet mer eller mindre detsamma över tid. Människornas vilja till engagemang är också mer eller mindre konstant fast ökande med högre utbildning. Men för att materialiseras måste det utlösas, organiseras och ledas. För det krävs ledare och effektiva metoder.