Ett halvår kvar till “IYV+10” – vad gör Sverige?

FN kommer nästa år att fira att det är tio är sedan Internationella frivilligåret 2001. Vad gör Sverige?

Nästa år är det tio år sedan FN:s Internationella frivilligår (IYV2001). Jubileet, som kallas “IYV+10” kommer att uppmärksammas av FN och i en rad länder.

Denna typ av manifestationer är i första hand statens ansvar. Det är staten som ska främja och hylla medborgarnas ideella insatser, inte den ideella sektorn som ska hylla sig själv.

Under frivilligåret för nästan tio år sedan utmärkte sig folkrörelselandet Sverige med att på hemmaplan göra praktiskt taget ingenting. Som svensk involverad i året på internationell nivå fick man skämmas.

I FN skrev Sverige liksom övriga EU-länder på en resolution som uppmanade världens alla länder att vidta åtgärder för att främja ideella insatser. Det var en viktig resolution. Sedan dess har den emellertid endast samlat damm på någon hylla på UD. Svenska staten har inte gjort något för att uppfylla löftena i resolutionen och det har inte heller EU. Nästa år blir det en redovisning av vad IYV2001 ledde till. Vad ska Sverige rapportera då?

Nu är det ett halvår kvar till dess att IYV+10 startar. Vad har Sverige planerat göra? Vad gör regeringen, riksdagen, kommunerna? Vem är ansvarig för samordningen? Hur stor är budgeten?

FN verkar för god statistik om frivilligarbete

En kommande FN-manual ska stimulera och hjälpa världens länder att rapportera omfattningen av befolkningens frivilligarbete.

Frivilligt arbete är en viktig, förnyelsebar resurs för samhällelig produktion och problemlösning. Trots det tar länderna idag sällan fram tillförlitliga data om dess storlek, utbredning och värde. Det är egentligen bara Kanada, USA, Storbritannien och Australien som systematiskt tar fram officiell statistik om den egna befolkningens ideella arbete. Ytterligare ett antal länder har under senare år gjort mera tillfälliga eller inofficiella studier. Tyvärr har den statistik som nu finns tagits fram med så olika metoder och definitioner att resultaten inte kan jämföras länder emellan.

Ett formellt skäl till denna brist på officiell statistik är att ideellt arbete ansetts ligga utanför den ekonomiska produktion som staterna ska rapportera enligt FN:s System of National Accounts. Men FN önskar stödja och synliggöra det ideella arbetet och håller därför på att rätta till denna brist.

2003 publicerade FN:s statistikdivision en Handbook on Nonprofit Institutions in the System of National Accounts. Den rekommenderar att medlemsländerna i sin rapportering till FN också ska inkludera värdet av frivilligarbetet.

ILO tar fram manual
Att ta fram nationell statistik över frivilligarbete kan vara knepigt. För att ge handfast vägledning till det tar FN-organet International Labour Organization (ILO) fram en manual (Manual on the Measurement of Volunteer Work).

Ett utkast har utarbetats av Johns Hopkins University Center for Civil Society. Det har sedan testats i Kanada, Korea och Frankrike och diskuterats på en statistikkonferens i slutet på förra året.

Manualen förväntas bli officiell i år. I samband med det kommer ILO att rekommendera alla länder att ta med systematiska och jämförbara nationella data om frivilligarbete i sin reguljära arbetskraftsstatistik.

Med jämförbara nationella data som grund kommer FN så småningom att kunna presentera en totalbild av frivilligarbetet i världen.

Bland de välkända experter på ideella organisationer och frivilligt arbete som varit inblandade i arbetet finns Lester Salamon (USA), Edith Archambault (Frankrike) och Justin Davis Smith (Storbritannien).

EU är en förening, än sen?

En läsare undrar över nyttan med att konstatera att EU och FN är föreningar (se mitt förra inlägg). Det finns väl olika svar på det beroende på vilken utgångspunkt man har, antar jag.

Som konsult för ideella organisationer intresserar jag mig särskilt för hur de ska vara organiserade och ledas för att lyckas bäst. En ideell organisation som får en felaktig struktur eller som leds på fel sätt får svårigheter och misslyckas oftast.

Man skulle kunna analysera FN och EU utifrån den utgångspunkten. Vad finner man då?

FN är en oerhört byråkratisk organisation Men det är ganska naturligt med tanke på omständigheterna och har mer att göra med vilka som representerar dess medlemmar än med dess struktur. I stora drag kan man säga att FN har en god föreningsstruktur. Det enda som avviker är säkerhetsrådet. Goda föreningsstrukturer bygger på att alla medlemmar är jämlika. En medlem, en röst. Så är det i FN:s generalförsamling. Men säkerhetsrådets sammansättning bygger på att vissa medlemmar är förmer än andra.

EU har en betydligt sämre organisationsstruktur än FN. Den saknar föreningens eller förbundets självklara enkelhet. Det måste enligt min mening leda till onödiga kostnader, till ineffektivitet och till oklarheter när det gäller maktutövning och ledarskap.

Medlemmarna i EU är stater. Hur ska de representeras? Av sina regeringar, sina riksdagar eller sina befolkningar? För att klarhet och effektivitet ska uppstå måste man välja en av dessa, men EU har valt två. I det ena representationsspåret utser väljarna sina representanter genom direktval, i det andra verkar regeringarna. Det kan förefalla som om representation längs två spår är mer demokratiskt än längs ett, men det är tvärt om. Den valda modellen minskar i praktiken väljarnas inflytande och kontroll.

Det är för mig uppenbart att EU måste bestämma sig för en modell för medlemsstaternas representation och inflytande. Då denna modell måste fungera väl kan förbundsmodellen i föreningslivet ge god vägledning.

När ett förbund blir stort fungerar inte direktval till kongressen, istället representeras medlemmarna av valda ombud i en hierarki av demokratiska val från det lokala och uppåt. Med den modellen i åtanke vore det naturligt att ge den redan existerande riksdagen uppgiften att inom sig utse de ombud som ensamma ska representera landet i EU. Ett alternativ vore att ge regeringen denna roll.

På motsvarande sätt kan man analysera EU ur andra synvinklar. Insikten att EU är en förening är då till stor hjälp.

EU är en förening

Inom ett land finns fyra sektorer: Staten, näringslivet, familjen och ideella sektorn. Mellan dem finns en ansvars- och arbetsfördelning baserad på lagar, sedvänjor m.m.

Dessa fyra sektorer bygger på nationell lag. De finns därför inte på det internationella planet.

Länder är suveräna. Det finns ingen överstatlig regering och inga överstatliga lagar. Därför finns ingen internationell statlig sektor.

I FN-stadgan talas om internationella ideella organisationer (på FN-engelska förkortat till NGO), men något sådant finns egentligen inte. Inte heller finns det internationella företag. Både ideella organisationer och företag är juridiska personer. Sådana måste alltid grundas och ha sin bas i ett specifikt land i enlighet med detta lands lagar. De är därför alltid nationella, men kan verka internationellt. Om de öppnar filialer eller verkar i andra länder måste detta dock alltid ske i enlighet med de lagar som råder där. Någon internationell ideell sektor eller något internationellt näringsliv finns alltså inte. (Det betyder att organisationsnamn som ”Läkare utan gränser” är starkt vilseledande – ingen organisation kan någonsin bortse från gränser.)

Familjesektorn är basen för de tre övriga sektorerna i ett land. All makt i staten, alla företag och alla ideella organisationer vilar ytterst på individer och dessa är samlade i familjesektorn. Eftersom familjesektorn är så grundläggande så skulle den i princip kunna vara verkligt internationell, alltså verka oavsett gränser (vilket delvis sker t.ex. genom att medlemmar av en och samma familj kan vara bosatta i och medborgare av helt olika länder). Men i praktiken kan den inte det. Med sina krav på medborgarskap, pass, visum, arbetstillstånd m.m. gör staterna det omöjligt.

I min bok Professionell ideell skriver jag:

”Föreningens unika fördel är att den gör det möjligt för jämlikar att verka tillsammans. Jämlikar kan inte beordra varandra, de måste komma överens.”

För att verka tillsammans behöver jämlikar en accepterad form för att styra, leda och organisera arbetet och för att förvalta de gemensamma resurserna. De behöver också en metod för att tillsätta och avsätta ledare. Av alla organisationsformer är det endast föreningen som erbjuder dem detta.

Vanliga föreningar består av individer, men företag som vill samarbeta på jämlik basis kan också bilda föreningar, t.ex. Svenskt Näringsliv. Det kan också kommuner göra, t.ex. Sveriges Kommuner och Landsting. Inget hindrar jämlika stater att använda samma metod.

Föreningsformen är äldre än staten. Den fungerar alltså även där lag inte finns. Den är därför lämplig att använda internationellt där ingen lag kan stiftas utan endast överenskommelser ingås. För internationellt samarbete mellan stater är egentligen ingen annan organisationsform möjlig. Följaktligen är både FN och EU föreningar med stater som medlemmar.

NGO begreppets ursprung

NGO är en förkortning för engelskans Non-Governmental Organization. Det betyder alltså ordagrant "icke statlig organisation", alltså privat organisation. Men även företag kan vara privata, så det är ingen bra benämning. På svenska behövs inte begreppet; här talar vi om ideella föreningar och stiftelser, eller sammanfattande, ideella organisationer.

Beteckningen NGO kommer från FN och biståndsvärlden. Där är det viktigt att särskilja statliga (det vill säga FN:s medlemmar) från andra aktörer.

Beteckningens ursprung framgår tydligt om man studerar Förenta Nationernas stadga som undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco.

I kapitel X. Ekonomiska och sociala rådet, artikel 71 heter det:

”Det ekonomiska och sociala rådet äger träffa lämpliga anstalter för samråd med icke statliga organisationer, som handhava angelägenheter, vilka falla inom rådets behörighet. Sådana uppgörelser må träffas med internationella organisationer samt, där så är lämpligt, med nationella organisationer efter samråd med vederbörande medlem av Förenta Nationerna.”

Det är ganska uppenbart att ”icke statliga organisationer” här är en beskrivning, inte en beteckning. Det är också tydligt att man endast syftar på organisationer som är verksamma inom de områden som Ekonomiska och sociala rådet (vanligen känt under sin engelska förkortning ECOSOC) är satt att verka inom. Vilka de är framgår av samma kapitel, artikel 62:

Det ekonomiska och sociala rådet äger utarbeta eller taga initiativ till undersökningar och rapporter avseende internationella ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade angelägenheter samt äger framställa förslag i alla sådana angelägenheter till generalförsamlingen, Förenta Nationernas medlemmar och vederbörande fackorgan.”

De som FN kallar ”icke statliga organisationer” ska alltså vara verksamma inom internationella ”ekonomiska, sociala, kulturella, uppfostrings- hälsovårds- och närbesläktade” områden. Organisationerna ska vara internationella men kan också vara nationella, men då ska berörd stat godkänna att ECOSOC samarbetar med den.

Beskrivningen i artikel 71 är vid och kan omfattad det mesta som inte är ett statligt organ. Den första definitionen av begreppet återfinns enligt engelska Wikipedia i ECOSOCs resolution 288 (X) från 27 februari 1950. Den är inte mycket klarare. Där säg i min översättning att en ”internationell icke statlig organisation” är ”vilken som helst internationell organisation som inte är grundad på ett internationellt fördrag”.

(Begreppet ”internationell” organisation till skillnad mot en ”nationell” är intressant eftersom en organisation för att kunna verka måste vara en juridisk person. Det finns ingen internationell lagstiftning som kan ge en ideell organisation legal status, det kan bara en nationell göra. I den meningen kan det alltså inte finnas några internationella ideella organisationer. Även internationella paraplyorganisationer, alltså de vars medlemmar är ideella organisationer i mer än ett land, måste vara registrerade i det land de har sitt säte och följa lagen där. Vad jag vet är det bara Schweiz som beviljar vissa ideella organisationer speciell ”internationell” status, d.v.s. ger dem förmåner som vanliga inhemska ideella organisationer inte har.)

I den engelska versionen av artikel 71 talar man om “non-governmental organizations”. Denna beskrivning har sedan förvandlats till ett begrepp: ”Non-Governmental Organization” (NGO).

Från denna specifika start i FN stadgan har NGO-begreppet vandrat ut över världen. Problemet är att det inte har något entydigt innehåll; var och en kan fylla det med sitt eget. Det leder till förvirring och oklarhet. Frågan är om inte begreppet, utanför FN stadgans värld, är mer till skada än till nytta.