USA:s medlemslösa ”förbund”

Sverige är ett föreningsland. Vår ideella sektor består huvudsakligen av demokratiskt styrda föreningar. Hos oss är medlemmar och demokrati centrala begrepp. Också i våra förbund. Som vi är nu var USA förr, men inte nu längre. Idag präglas USA:s ideella sektor av organisationer som saknar såväl medlemmar som demokrati. Och märkligt nog, en del av dessa ser faktiskt ut som förbund. Tänk er stiftelser med en förbundsliknande struktur. Det är dessa medlemslösa ”förbund” vi ska bekanta oss med här.

Föreningar har varit en del av samhällsstrukturen i Sverige sedan vikingatiden. Förbund däremot är en sentida uppfinning. Detta effektiva sätt att organisera sig på uppstod troligen i början av 1800-talet, möjligen i USA. Hos oss var modellen etablerad mindre än ett halvsekel senare. Den följde faktiskt med på köpet när svenska folkrörelsepionjärer från USA, England eller Tyskland hämtade färdiga modeller till sina nykterhetsloger, frikyrkor och fackföreningar.

 
Varför förbund?
En ideell förening kan vara fullgott demokratisk, smittsamt mobiliserande, stark och uthållig och så gott som självfinansierad - men bara om den verkar lokalt. Där är den som fisken i vattnet. Tagen ur detta sitt naturliga sammanhang blir den emellertid ideellt och demokratisk svag och därmed beroende av pengar. Att organisera en enskild förening på regional eller nationell nivå bör därför undvikas. Men hur ska man då göra för att med obruten styrka och demokrati organisera sig regionalt eller nationellt? Det var just det problemet förbundsmodellen löste.

Det som gör förbund starka är att de bygger på och förenar lokala föreningar till regionalt och eller nationellt ledda och samordnade organisationsstrukturer. Att landsomfattande kunna mobilisera och förena lokal styrka var ett enormt framsteg.

Införandet av förbundsmodellen (och därmed folkrörelser) var inte, som ibland påstås, något nytt som bröt mot vår dittillsvarande föreningstradition, tvärt om, det byggde vidare på den och stärkte den.

För mer om förbundsmodellen se min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik. Om modellens ursprung, se mitt blogginlägg Uppfanns folkrörelsen i USA?

Från folkrörelse till nonprofit
Förr var USA ett förenings- och folkrörelseland precis som Sverige. När fransmannen Alexis de Tocqueville 1831 reste runt i Amerika såg han ett blomstrande föreningsliv (se Om demokratin i Amerika, del 2). På liknande sätt beskrevs USA:s ideella sektor åtminstone fram till 1970-talet. Men inte idag. När den nu framträder i litteraturen, forskningen och politiken präglas den i stället av så kallade ”nonprofits”, föreningarnas ideella motsats.

Inom amerikansk ideell sektor råder stor begreppsförvirring. Det drabbar också begreppet non-profit (eller not-for-profit), som ju ordagrant kan översättas med icke-vinstdrivande vilket är detsamma som ideell. Nonprofits (kort för non-profit organizations) betyder alltså ideella organisationer. Men en sådan översättning vore vilseledande. Ända sedan romartiden har man i västerländska lagsystem skilt mellan två helt olika slag av ideella organisationer, stiftelser och föreningar. De förstnämnda organiseras kring en förmögenhet eller inkomst, de senare baseras på medlemmar. Anledningen till att beteckningen nonprofits inte bör översättas till ”ideella organisationer” är att den i USA praktiskt taget uteslutande syftar på olika varianter av det vi kallar verksamhetsdrivande stiftelser. Men då svenska stiftelser och nonprofits kan vara ganska olika föredrar jag här att helt enkelt använda ordet oöversatt.

Den officiella bilden av den amerikanska ideella sektorn som helt dominerad av nonprofits är dock inte sann. I USA finns också miljontals med lokala ideella föreningar och även en del folkrörelser. För mer om det se David Horton Smith, Grassroots Associations.  Problemet är att denna sektorns demokratiska sida helt ignoreras i den officiella politiken, forskningen och den ideella sektorns självbild.

Medlemmar aktiva i demokratiskt styrda organisationer, det som Tocqueville var så entusiastisk över, är inte längre något ideal i USA. Det är däremot ideella organisationer utan demokrati, alltså nonprofits, och ideellt engagemang utan medlemskap, alltså volontärer. Att det blivit så kan möjligen bero på att föreningar och medlemmar är oöverträffade när det gäller att mobilisera opinion, men mindre bra på att leverera tjänster. Med nonprofits och volontärer är det tvärt om; de är bra på att leverera tjänster, men svaga på opinionsbildning.

Den främsta orsaken till denna dramatiska förändring av den amerikanska ideella sektorn är statens agerande. Under de senaste femtio åren har den satsat stort, både politiskt och ekonomiskt (i form av anslag, upphandlingar, skattefrihet och skatteavdrag på gåvor) på att gynna och stimulera servicelevererande nonprofits och volontärer.

Nonprofit-forskning
Denna statens fokus på nonprofits har i högsta grad stimulerat forskningen. Resultatet är att amerikansk forskning om sådana ideella organisationer har fått en bredd, volym och lättillgänglighet som saknar motsvarighet på annat håll. Trots att den huvudsakligen rör en mycket specifikt amerikansk variant av stiftelse verksam i ett mycket specifikt amerikanskt sammanhang (med bland annat ett osedvanligt stort statligt stöd) tas den ofta av forskare i andra länder för generell. Denna felsyn har skadat all forskning om ideella organisationer, inte minst den som rör föreningar och förbund, och medlemmar och demokrati. 

Medlemslösa "förbund"
Som ett resultat av den amerikanska ideella sektorns utvecklingen har där uppstått en slags organisatorisk hybrid som vi inte har i Sverige, nämligen medlemslösa ”förbund”, det vill säga stiftelser som söker efterlikna förbund.

Nonprofits med ”förbundsstruktur” är inga riktiga förbund. Men ytligt sett liknar de sådana och kan lätt mistas för sådana. De kan vara landsomfattande, ha flera organisationsnivåer och ha såväl regionala som lokala styrelser. Men där upphör likheterna. Styrelserna är inte demokratiskt valda. Och enheterna de leder är inte självstyrande. De är filialer. De styrs uppifrån av huvudkontoret, men inte med ledarskap, som i förbund, utan med management, som i företag. Dessa kvasiförbund samlar inte sällan representanter från hela landet till stora, nationella möten. Dessa ska dock inte misstas för kongresser, ty där finns inga ombud, inga omröstningar, inga styrande beslut och inga styrelseval. All makt i organisationen ligger nämligen hos den nationella styrelsen, en styrelse som typiskt förnyar sig genom kooptering.

Hur ser då amerikanerna själva på den här typen av organisation? Om det kan jag naturligtvis inte säga något bestämt, men jag kan ge några ögonblicksbilder.

En toppchef
En servicelevererande ideell organisation i USA som jag haft att göra med var ursprungligen ett demokratiskt styrt förbund, men har omvandlat sig till en nonprofit. Då den är landsomfattande och mycket stor har den fler än tre organisationsnivåer. Den ursprungliga gräsrotsnivån med tusentals enheter har emellertid avvecklats som onödig. Lägstanivån finns nu i större städer. Filialerna där har egna styrelser, chefer och personal och ett stort antal ideellt arbetande volontärer. Styrelsens uppgift, förutom det i USA sedvanliga att mobilisera ekonomiska resurser, är att se till att arbetet bedrivs på det sätt som den centrala ledningen bestämt.

Vid ett tillfälle diskuterade jag med en av de nationella cheferna skillnaden mellan amerikanska och ”europeiska” ideella organisationer.  Att ha medlemmar och demokrati såg hon som en onödig belastning för en servicelevererande ideell organisation. För henne var det ett gammeldags sätt att arbeta på.

Forskare
Artikeln The Challenge of the Multi-site Nonprofit (9 juni 2003) i Harvard Business School:s nätpublikation Working Knowledge är en rapport från ett symposium som professorerna Allen Grossman och V. Kastori Rangan höll om sin just avslutade studie av fem amerikanska ”multi-site nonprofits”: Outward Bound, Planned Parenthood, Habitat for Humanity, SOS Kinderdorf (finns också i Sverige som föreningen SOS Barnbyar) och The Nature Conservancy.

Begreppet ”multi-site nonprofits” förklaras inte, men syftar uppenbarligen på förekomsten av en förbundsliknande struktur. Hur denna ser ut och vuxit fram i respektive fall anges inte. Att få svar på det vore ju intressant. En stiftelse som vill ha filialer är ju i samma situation som ett företag som vill expandera geografiskt, fast utan företagets möjlighet att mobilisera investeringskapital. Då krävs kreativa lösningar och det är därför fullt möjligt att de fem organisationerna har olika sådana. En tänkbar modell (ifall amerikansk lagstiftning tillåter det) vore en stiftelsekoncern. I en sådan skulle filialerna antingen vara helägda utskott av moderstiftelsen eller vara dotterstiftelser. En annan tänkbar variant är näringslivets franchaise-modell. I den skapas ett sammanhållet nätverk av organisationer genom att en moderorganisation låter sina franchaisetagare, mot betalning, använda sitt varumärke, policy, produktionsmodeller och liknande. Det är alltså en kontraktsbunden relation. Den modellen använder Outward Bound USA. Det är möjligt att Planned Parenthood Federation of America, Inc. har kombinerat de två modellerna. En översikt på sidan 8 i  2019 års revisionsrapport låter oss ana hur dess  struktur ser ut. Först har den ”primära nationella kontor” i städerna New York, Washington och San Fransisco. Sedan har den till sig knutit (osagt hur) 53 självständiga och i sina respektive delstater separat instiftade ”affiliates” (närmast: anslutna organisationer, dotterbolag). Dessa kontrollerar i sin tur 113 underliggande filialer.

Enligt artikeln i Working Knowlwdge har tidigare forskning visat att det är svårare för nonprofits än för företag, till exempel detaljhandelskedjor, att driva verksamhet genom ett nätverk av filialer. Grossman och Rangan menar att det ytterst beror på motsättningar och maktkamp mellan huvudkontoret och filialerna. Problemen förvärras av att många nonprofits i stället för egna managementmetoder använder sådana som utvecklats för företag.

Enligt Grossman underblåses motsättningarna av följande särdrag hos ”multi-site nonprofits”, särdrag som skiljer dem från företag:

• I dem skapas organisationens värde av de lokala enheterna, i företag vanligtvis av huvudkontoret.
• I dem råder en ständig maktkamp mellan lokala och centrala ledare.
• I dem ställer beroendet av volontärer högre krav än eljest på att kunna motivera sin ”arbetskraft”.
• I dem kan upp emot 60 procent av högste chefens arbetstid gå åt för insamling (fundraising), tid som i stället kunnat användas för att bygga en effektivare organisation.
• Den starkt känslomässig miljö de här organisationerna verkar i gör rationellt beslutsfattande svårare.
• I många av dem finns ett kulturellt motstånd mot struktur.
• För dem saknas lämplig managementteori och -praxis.

Givetvis ger forskarna förslag till hur organisationerna ska verka för att hantera problemen, men det tar vi inte upp här. I stället noterar vi att de flesta av de i punktlistan relaterade särdragen också gäller för demokratiska förbund. Det är väl bara punkterna tre och fyra som inte är aktuella i traditionella folkrörelser. Möjligen kan punkten tre vara aktuell i förbund som blivit hybrider genom att etablera en volontärmodell i sin verksamhet.

En praktiker
Under en internationell konferens om frivilligorganisering i Kanada 2001 deltog jag i en workshop om The Dilemma of Distance - Volunteer Management in Multi-sited Organizations. Den handlade alltså om utmaningen att från huvudkontoret leda eller främja ett gott lokalt organiserande av volontärer. Här får vi en praktikers perspektiv. Workshopen leddes nämligen av Tina Branco. Hennes dagliga arbete var att på huvudkontoret i amerikanska Navy-Marine Corps Relief Society ansvara för filialernas organisering och stöd till volontärer.

Det vi är intresserade av här är hur Tina Branco beskrev de organisationsmodeller som enligt henne var ”Multi-sited Organizations”. Uppenbarligen för att undvika problematiken med en vacklande och förvirrande amerikansk ideell terminologi gav hon dem beskrivande namn:

• The Central Hub (hub = nav, knytpunkt, eller knut som i järnvägsknut)
• The Pyramid
• The Loose Affiliation (= lösligt ansluten)
• The Umbrella organization (= paraplyorganisationen)

Så här beskrev hon de olika organisationsmodellerna:

• Central Hub (Hennes ledord: ”mycket centraliserad, huvudkontoret kontrollerar allt”): En ”Hub” är en platt organisation med huvudkontoret i mitten. Detta bestämmer över såväl verksamheterna som insamlingarna (fundraising) och har även sista ordet vid anställningar. Programmen är standardiserade och de ingående filialerna och deras verksamheter är alla i huvudsak lika. Min kommentar: Hon beskrev och ritade organisationen som platt, men för mig är det uppenbart att den har två nivåer. I en helt platt organisation är alla enheter jämställda. Där är ingen överordnad en annan.
• Pyramid (Ledord: ”regionaliserad, pyramidformad, har nivåer, hierarkisk”): En ”Pyramid” har organiserat huvudkontoret, regionerna och de lokala enheterna hierarktiskt till en pyramid.  Styrelser finns på varje nivå. Regionerna är ansvariga för de lokala enheternas verksamheter. Här finns mer utrymme för lokalt inflytande. Det finns både nationella och lokala program. Inkomsterna är både nationella och lokala.  Min kommentar: Detta måste vara ett förbund av samma typ som hos oss, alltså ingen stiftelse.
• Loose Affiliation (Ledord: ”huvudkontoret vägleder, enheterna är helt eller nästan självständiga”): En ”Loose Affilition” är en löslig struktur. De ingående enheterna fattar sina egna beslut utifrån centralt fastställda riktlinjer. Såväl anställningsbeslut som verksamhetsprogrammen är lokala. Huvudkontor och lokala enher finansierar sig själva.
• Umbrella organization (Ledord: ”rådgivande till många självständiga enheter”): I en ”Umbrella organization” finns en central enhet som servar sina "kundorganisationer". Alla är egna juridiska personer. Kunderna kan vara paraplyets medlemmar och betala en medlemsavgift. Paraplyets uppgift är enbart att ge råd och stöd. Det har ingen beslutanderätt över kunderna. Dessa driver sina egna program och har sin egen ekonomi. Min kommentar: Det tycks som om det beskrivna paraplyet antingen kan vara stiftelse eller förening. 

Det förefaller som om de här beskrivna organisationsmodellerna inte riktigt täcker in dem som vi tittade på tidigare. Det är alltså ingen komplett bild, men intressant som exempel på hur en praktiker upplever det. Intressant också att två av de fyra beskrivna modellerna faktiskt kan vara medlemsbaserade organisationer. 

Innan Tina Branco gick över på hur en central volontärkoordinator kunde arbeta inom de olika modellerna (något vi inte går in på här) beskrev hon vad hon utifrån sin yrkesroll fann vara dilemman i de olika modellerna. Inte oväntat fann hon flest dilemman (faktiskt dubbelt så många) i den modell vi i Sverige finner naturligast, pyramiden, alltså det medlemsbaserade förbundet (folkrörelsen). Det här är vad hon angav som dilemman för den som arbetar centralt i en sådan:

• Svårt att utröna vad som pågår lokalt
• De lokala enheterna är olika; det finns ingen standard
• Svårt att uppifrån skapa motivation lokalt
• Svårt att kommunicera på avstånd (”out of sight is out of mind”)
• Svårt samverka med regionalt anställda
• Svårt identifiera och utbilda ledare
• Höga resekostnader
• Svårt övervaka och säkerställa att beslut genomförs
• Svårt att få enhetlighet och konsistens i budskapen
•  Svårt att få enhetlighet och konsistens i utbildningarna
• Svårt att få enhetlighet och konsistens i levererade tjänster

Den som har arbetat centralt med motsvarande uppgifter i en svensk folkrörelse känner säkert igen sig. 

Ideella hybrider – inget för oss!

Sveriges och USA:s ideella sektorer är antipoder! De är så olika varandra de någonsin kan bli. Den svenska är rotad i föreningslogik. Den präglas av demokrati, ledarskap och medlemsengagemang. Den amerikanska bygger på stiftelselogik. Där är det management, pengar och frivilligorganisering som står i centrum. För mer om skillnaderna, se min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

Med sådana fundamentala skillnader kan man inte förvänta sig att det som fungerar bra i USA också gör det här. För svenska stiftelser finns förvisso mycket att lära i USA, men inte för våra föreningar och folkrörelser. Trots det lånas friskt in amerikanska föreställningar och idéer, rön och metoder. Ibland fungerar det, ibland inte, men oavsett vilket, så undergräver det steg för steg den svenska ideella sektorn och dess förmåga.

Mest märkligt är kanske att det också lånas in sådant som ännu inte bevisats fungera ens i USA. Dit hör hybridisering, alltså skapandet av hybridorganisationer.

Hybrider är företag som i något avseende beter sig som vore de ideella, eller mycket vanligare, ideella organisationer eller myndigheter som beter sig som företag. Förespråkarna i USA hävdar att hybriderna är effektivare. Biverkningarna talar man tyst om.

Hybrididén sprids aktivt

Hybrididén och dess ideologi sprids i USA aktivt både inom och utom landet. Rockefeller Foundation, till exempel, har sedan 2006 satsat 40 miljoner USD för att organisera och driva frågan. 

I den egna boken The Power of Impact Investing: Putting Markets to Work for Profit and Global Good argumenterar fonden för att investerare ska satsa på organisationer som både ger ekonomisk vinst och gör samhällelig nytta. Sådana satsningar kallar boken ”impact investments” (alltså investeringar med effekt). Investerarna kallas ”impact investors”. De sägs ha hjärtan som ideella och hjärnor som företagare. Som investeringsobjekt behöver de organisationer med dubbla mål, alltså hybrider.

(Källa: Maribel Morey, "The Rockefeller Foundation’s Hand in HobbyLobby" i Stanford Social Innovation Review.)

Att företagare är smartare än ideella ledare och att företag är bättre skötta än ideella organisationer är en vanlig fördom inom näringslivskretsar och uppenbarligen också bland hybridideologerna.

Det finns hybridförespråkare också i Sverige. Se till exempel Erika Augustinssons och Maja Brisvalls bok Tjäna pengar och rädda världen. Den har jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg. Ett annat exempel är Johan Wendts bok Den dummaste jävla idé jag någonsin hört. Och ytterligare ett är Sara Dambers inlägg i Kurage nr 2:”Det behövs inga fler ideella organisationer”. Där spås att sociala entreprenörer, alltså företagare, istället tar över.

I Tjäna pengar och rädda världen talas om Nya ideella sektorn där entreprenörer ”använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta” och Hybriderna där entreprenörer ”remixar logik, metoder och spår från alla tre sektorer i sitt arbete med att tjäna pengar och rädda världen”.   

Att allt detta var i amerikansk säck innan det hamnade i svensk påse är väl ganska uppenbart.

Tas från helt andra förutsättningar
Det största problemet med hybridtänket är givetvis att det lånats in från ett sammanhang med helt andra förutsättningar än dem vi har i Sverige.

I artikeln "Hybrids and Competing Logics: Observant Dispassion Is Called For" i NonProfit Quarterly’s vårspecial "Hybrids, Hybridity & Hype" diskuterar forskarna Fredrik O. Andersson och Brent Never hybridiseringen i USA. De beskriver då dess ideella sektor så här:

1. Sektorn har en logik rotad i oegennytta, medmänsklighet (altruism) och frivillighet. Detta leder till välgörenhet, filantropi och organiserat frivilligarbete vilket i sin tur möjliggör leverans av samhälleliga varor och tjänster.
2. Sektorns roll är att skapa och vidmakthålla socialt kapital, det vill säga de band av tillit och ömsesidighet som gör att näringsliv och demokrati i landet fungerar bra.
3. Sektorn främjar individernas involvering i aktiviteter för det allmännas bästa.

Fångar denna beskrivning även in det väsentliga med svensk ideell sektor? Inte alls. Den ser ju helt annorlunda ut.

Gäller en helt annan organisationstyp

De ideella organisationer som den amerikanska hybridteorin baseras på är tjänstelevererande stiftelser, men i Sverige är det istället ideella föreningar som gäller. Hos oss är den tjänstelevererande stiftelsen en ytterst sällsynt och inte särskilt uppskattad fågel. Det är i och för sig synd tycker jag. Det vore bra om vi hade fler sådana, men givetvis inte på bekostnad av föreningar. Det är ju ändå föreningslivet i all dess mångfald som är ideella sektorns salt.

Den som vill hybridisera i Sverige kan alltså inte följa den amerikanska modellen, utan måste ta sig an en helt annan organisationstyp och organisationslogik.

Men finns det egentligen något behov av att hybridisera ideella föreningar? Knappast. Det finns ju redan föreningsformade företag i Sverige och i många andra länder. De kallas kooperativ och är i svensk lag "ekonomiska föreningar". Det finns kooperativ även i USA, om än relativt få. Formen verkar emellertid inte passa hybridivrarna där.

Löser ett problem som inte finns här

Att skapa hybrider för att nå ideella mål är ett amerikanskt försök att lösa ett problem som finns där men inte här. 

En gång i tiden var USA ett ledande föreningsland. Det var bland annat därifrån som Sverige en gång hämtade idéer om det vi idag kallar folkrörelser. Det finns givetvis föreningar i USA även idag, i själva verket miljontals, men de är tyvärr förvisade till kulisserna. I rampljuset står istället de servicelevererande stiftelserna (de som i USA kallas "nonprofit organizations"). 

När Anderssson och Never i sin artikel skildrar den ideella sektorns snabba utveckling under de senaste sextio åren så är det alltså servicelevererande stiftelser de tänker på. De följer därmed den norm som finns inom forskningen i USA. Kanske borde vi därför översätta deras "the nonprofit sector" inte till "ideella sektorn", som ju omfattar alla slags ideella organisationer, utan till "stiftelsesektorn".

Det som drivit denna sektors expansion har varit tillgången till statlig finansiering, menar de två forskarna. På 1960-talet började staten finansiera ideella organisationers samhällstjänster. Som komplement till staten expanderade sektorn sedan kraftigt. Detta hejdades inte av Reagans ansträngningar att krympa staten. Så sent som på 1990-talet var ideella organisationer fortfarande statens förstaval vid tecknandet av välfärdskontrakt. På grund av den ekonomiska krisen efter millennieskiftet har staten emellertid skurit ner sina välfärdstjänster. Neddragningarna har drabbat de ideella organisationerna. Deras förmåga att överleva utan statlig finansiering har då kommit i fokus. Vill de överleva måste de skaffa sig nya inkomstkällor, de måste bli entreprenöriella, menar kritikerna. Detta har bland annat lett till hybridrörelsen.

Huruvida hybrider över huvud taget är lösningen på problemet att servicelevererande stiftelser gjort sig ekonomiskt beroende av opålitliga statliga kontrakt kan diskuteras. Men det viktiga jag vill lyfta fram här är att detta problem aldrig varit särskilt stort i Sverige. Inte därför att statliga och kommunala finansiärer är mera pålitliga här, de är de inte, utan därför att det ännu är så ytterst få ideella organisationer som tagit sådan finansiering.

Att importera hybrididén till Sverige löser alltså ett problem som vi inte har här. Att göra det kan tyckas harmlöst, men tyvärr riskerar importen att skapa verkliga problem.