Svårt organisera volontärer i föreningsland

Sverige är mycket djupt präglat av sin föreningstradition. Det gör att vi är bra på att organisera medlemmar, men har svårt hantera ideella som inte är det, alltså frivilliga eller volontärer. Det handlar inte främst om brist på kunskap, utan är en fråga om världsbild. Eftersom medlemmar helt dominerar vår föreställningsvärld skymmer de volontärerna. I USA och andra anglosaxiska länder är det precis tvärt om. Där är det volontärerna som skymmer medlemmarna, stiftelserna som skymmer föreningarna.

Både hur man organiserar medlemmar och vad det innebär att vara medlem är allmän kunskap i Sverige. Denna robusta tradition är resultatet av många hundra års framgångsrik föreningsdrift här i landet. Men någon motsvarande tradition, kunskap och insikt om hur organisera eller hur vara ideell i ett annat sammanhang än förening har vi inte. I de anglosaxiska länderna är det som sagt tvärt om.

De som är ideellt aktiva utan att vara medlemmar brukar vi i Sverige traditionellt kalla "frivilliga", men numera kallas de allt oftare "volontärer". De som gör ideella insatser i sin förening utan att vara förtroendevalda brukar kallas "aktiva medlemmar".

Trots att aktiva medlemmar och frivilliga (volontärer) bägge är ideell arbetskraft är skillnaderna dem emellan mycket stora:

• Medlemmarna är själva grunden för en förening. De styr den, fastställer dess mål, följer upp och utser dess ledning. Dessutom är de föreningens främsta resurs. Hur medlemmarnas ideella insatser ser ut, organiseras och leds och hur stor andel av medlemmarna som är aktiva beror på typ av förening och typ av verksamhet, allt från självhjälpsgrupper och kampanjande till organiserat servicegivande. I en typisk förening arbetar dock de aktiva medlemmarna med uppgifter, mål och metoder som de själva bestämt.

• Volontärer eller frivilliga däremot utför av organisationen bestämda och ledda arbetsuppgifter i ett sammanhang vars ledning och mål de inte kan påverka. Frivilligarbete organiseras på samma sätt som betalt arbete och kan ha samma och inte sällan högre grad av effektivitet än sådant. 

• Aktiva medlemmar är delägare som gör en insats i sin egen organisation, volontärer är obetald arbetskraft i någon annans.

• Aktiva medlemmar värvas som en i gänget, frivilliga rekryteras till en ledig arbetsuppgift.

• Medlemmars aktivitet bygger på engagemang; de är oöverträffade när det gäller arbetsuppgifter som kräver sådant, till exempel opinionsbildning. Volontärers aktivitet bygger på inlärda arbetsuppgifter och disciplin; de är oöverträffade när det gäller servicegivande uppgifter.

• Medlemmar finns bara i föreningar, frivilliga kan finnas i varje annan typ av organisation.

I England, USA, Kanada andra länder, som har sina ideella rötter i en "charity"-kultur huvudsakligen baserad på stiftelser, är det mer naturligt att organisera volontärer än aktiva medlemmar. Kunskapen om hur man gör det har i framförallt USA systematiserats och blivit en slags kunskapsbaserad profession. Som stöd finns ett otal experter, böcker, utbildningar och konferenser.

Den kunskap som vi idag har i Sverige om hur man organiserar frivilliga (volontärer) har vi importerat från framförallt USA och England. Svenska Röda Korset gick i början av 1990-talet i spetsen för systematisk import och spridning av sådan kunskap. Drivande var den nationelle chefen Lars Pettersson. Bland annat ordnade Röda Korset en regeringsstödd tvådagarskonferens om frivilligarbete på Norra Latin i Stockholm.  Där introducerades "volunteering" och "volunteer management" av de ledande internationella experterna Susan Ellis (USA) och Justin Davis Smith (England).

Efter det har gjorts många andra satsningar för att fånga in den här kunskapen, bland annat har ett antal kommuner gjort studieresor till Kanada. Som resultat av politiska initiativ och alla dessa ansträngningar skapades bland annat ett antal Frivilligcentraler och för framtiden viktiga organisationer som Riksförbundet Sveriges Frivilligcentraler och Frivilligsamordnarnas Förbund.

Att vi efter nästan 30 år av kunskapsinhämtning och praktisk erfarenhet fortfarande inte blivit mer framgångsrika på att organisera volontärer är inte så underligt. Detta är nämligen inte i första hand en kunskapsfråga, d.v.s. att veta hur man gör. Det är en världsbildsfråga, en ideologisk fråga. För att framgångsrikt växla över från att organisera medlemmar till att organisera frivilliga måste man lära sig att se ideella på ett helt nytt sätt. Man måste se och förstå att medlemmar och frivilliga är två helt olika saker som inte får blandas samman. 

Att lära in konsten att organiserar volontärer är inte svårt. Men att ta det mentala klivet från att organisera medlemmar till att organisera volontärer är det. Jag har sett ett antal exempel på hur svårt det är.

För att lyckas med frivilliga ska inte bara frivilligorganisatören kunna sitt jobb, alla övriga i organisationen måste också förstå skillnaden mellan att vara medlem och att vara volontär. Och inte minst, de som blir volontärer måste förstå att detta är något annat än att vara aktiv medlem.

Och vice versa givetvis, i föreningen ska de ideellt aktiva organiseras som medlemmar och inte som vore de frivilliga. I annat fall försvagas föreningen.

Osynligt framför dina ögon

Engelska The Economist berättar om en föreläsning av Andy Haldane, chefsekonom på Bank of England. Inget ovanligt med det kanske om det inte var för föreläsningens ämne och tes: 

”Frivilliga insatser har en mycket större betydelse för samhället än vad folk vanligtvis tror.”

Jag tycker artikelns namn är mycket träffande: Hiding in plain sight. Att ideella krafters insatser inte syns och inte räknas är nämligen ett vanligt fenomen också i Sverige. Och det beror inte på brist på fakta och statistik. I många fall handlar det snarare om ideologiskt betingad blindhet.

Föreläsaren ger oss intressanta siffror från Storbritannien. De som han ger från andra länder måste däremot tas med en nypa salt. Det är nästan omöjligt att rättvisande jämföra frivilligarbete mellan länder även när respektive grupp av statistiker använt samma definitioner. Helt absurt fel blir det givetvis om man, som föreläsaren tyvärr råkat göra, blandar definitionerna och även tar med av staten påtvingat obetalt arbete i frivilligstatistiken. Då framstår plötsligt Turkmenistan som ett ledande frivilligland, vilket det ju absolut inte är.

Enligt föreläsaren finns det 15 miljoner organiserade frivilliga i Storbritannien. Det är människor som på frivillig basis, regelbundet gör en ideell insats inom ramen för en organisation. Deras totala donerade arbetstid motsvarar 1,25 miljoner heltidsanställda.

Haldane menar att detta frivilligarbete skapar tre slags värden: Ekonomiskt, privat och samhälleligt.

Det ekonomiska värdet är vad det skulle kosta att få arbetet utfört av anställda. Enligt officiell brittisk statistik så är det organiserade, regelbundet utförda frivilligarbetet värt omkring 24 miljarder brittiska pund eller 1,5 % av BNP. Det är dubbelt så mycket som värdet av jordbrukssektorn och lika mycket som telekomsektorn.

Om man vill kan man fördubbla siffran genom att lägga till värdet av det sporadiska och det spontana frivilligarbetet. Haldane gör det, men jag tycker att den siffran är mindre intressant.

Med privat värde avses värdet av ökningen av individens välmående. Att frivilligarbete leder till ökat välmående hos den frivillige är påvisat, men svårmätbart, menar Haldane, som ändå anser att det kan översättas till pengar och då motsvarar 36 miljarder pund per år.

Den samhälleliga värdet slutligen är nyttan av allt det som de frivilliga åstadkommer. Alltså vad frivilligorganisationerna uträttar med hjälp av frivilliga. Även detta värde är extremt svårt om ens möjligt att beräkna. Någon sådan siffra redovisas heller inte.

Frivilliga motiverade av oegennytta lever längre

Det har länge varit känt att de som gör en frivillig insats tenderar att leva längre än de som inte gör det. En ny amerikansk studie visar att det inte gäller alla frivilliga. De som tenderar att få ett längre liv är endast de som gör sin insats med i huvudsak oegennyttiga motiv.

Allt enligt Remy Melinas artikel People Who Volunteer Live Longer, Study Suggests i LiveScience 17 september, 2011.

Studien som publicerades i augustinumret av Health Psychology har gjorts av Sara Konrath, Andrea Fuhrel-Forbis med flera på University of Michigan.

Forskarna har använt sig av data i en stor befolkningsstudie i Wisconsin där ett slumpvis urval på 10,317 medborgare har följts från det att de gick ut skolan 1957 fram till idag. År 2008 var genomsnittsåldern i urvalet 69 år och ungefär hälften var kvinnor.

År 2004 fick deltagarna svara på hur mycket de hade arbetat frivilligt under de gångna 10 åren och vilka motiv de haft. En del angav motiv som mera utgick från de hjälptas behov – oegennyttiga motiv – och en del utgick mera från sina egna behov – egennyttiga motiv.

Forskarna jämförde deltagarnas svar med en mängd data i befolkningsstudien. De fann då att de som gjorde den ideella insatsen utifrån oegennyttiga motiv levde längre än både de som inte arbetade frivilligt och de som var frivilliga utifrån egennyttiga skäl. Intressant nog var det ingen större skillnad i livslängd mellan icke-frivillliga och egennytte-frivilliga.

De här resultaten baseras på amerikansk typ av frivillighet i ett amerikanskt sammanhang. Det är därför svårt att säga om de gäller även i Sverige.

Frivilliga på museum

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill att de statliga kulturinstitutionerna ska ta in frivilliga i sin verksamhet. Detta har lett till upprördhet hos museer, bland museiarbetere, bland fackliga företrädare och i media. Motståndet liknar det som var när Röda Korset börjande med sjukhusvärdar för några decennier sedan. Men när facken väl satt sig in i vad det handlade om dog den kritiken bort.

Ett museum som vill ha hjälp av ideella kan välja en av två huvudmodeller: Medlemmar eller frivilliga. Medlemsmodellen är den vanliga i Sverige, men eftersom kulturministern direkt hänvisat till anglosaxiska förebilder så skriver jag här om frivilliga (ibland kallade volontärer). Det är stor skillnad mellan modellerna, men det tar jag upp någon annan gång.


Gratisarbetare – vanlig fördom
Att prata om ”gratisarbetare”, ”amatörmässighet” och att man inte kan ställda krav på frivilliga är vanligt bland dem som inte satt sig in i det organiserade frivilligarbetets natur. Det är faktiskt tre av de vanligaste fördomarna om frivilliga. De är vanliga bland såväl kritiker som tillskyndare. De förra är emot frivilligarbetet eftersom de tror att det inte kan fungera i professionella sammanhang. De senare ser frivilligarbetet som gratis, oproblematiskt, kravlöst och enkelt att organisera. Men bägge har fel.


Det är organiserandet som ger kvalitet
En institution som vill lyckas med frivilliga måste rekrytera, utbilda, leda och belöna dem. Särskilda frivilliguppgifter ska arbetas fram, handledas och följas upp. För att göra allt detta krävs minst en frivilligsamordnare, investeringar och hårt arbete.

Frivilliga som organiseras på ett professionellt sätt är särskilt utvalda för att göra på i förväg bestämda arbetsuppgifter enligt ett givet schema. En frivillig som inte sköter sitt uppdrag skiljs från uppgiften.

Det är alltså kvaliteten på frivilligorganiserandet, arbetsledningen och arbetsuppgifterna som avgör om frivilligas arbete leder till ett amatörmässigt eller professionellt resultat. Det ligger alltså i institutionens händer, inte de frivilligas.

I det professionella frivilligarbetet arbetar frivilliga i snitt cirka tre timmar i veckan. Uppdraget är något extra utöver allt de annars gör. Det är ett åtagande, men inget jobb. Det är inget praktikarbete och heller ingen arbetsmarknadsåtgärd och får inte förväxlas med sådana. Frivilliga får ersättning för utlägg, men inte betalt för tid.

Måste vara frivilligvänlig
En institution som vill lyckas med frivilliga måste vara ”frivilligvänlig”. Den måste i sin kommunikation och i sitt sätt att arbeta och vara främja frivilligarbetet och uppmuntra frivilliga . De vanligaste skälen till att ett frivilligprogram misslyckas är att ledningen är ointresserad eller personalen negativ.


Frivilligas arbetsuppgifter
De arbetsuppgifter som erbjuds de frivilliga ska vara viktiga för institutionen, vara lämpliga för frivilliga och inte vara något som personalen normalt ska göra. Att frivilliga ersätter betalt arbete är ytterst ovanligt; frivilliga dras tvärt om till det som annars inte blir gjort. Frivilliga är inget sätt för institutionen att spara pengar på. Det är ett sätt att med samma eller något större resurser göra mer eller göra bättre.

Det måste givetvis finnas en klar och tydlig arbetsuppdelning mellan anställda och frivilliga. Den klargörs lämpligen genom avtal.

Är det en bra idé att betala för ideellt arbete?

När man betalar ett arvode till sin styrelseordförande betalar man för ideellt arbete. I det här inlägger undersöker jag om detta är en god idé eller inte. Jag diskuterar betalda frivilliga i biståndet och en förening som använder nästan alla sina pengar till att betala förtroendevalda. Jag tittar också på vad vi kan lära av England och USA. Min slutsats är bland annat att man inte får fler eller bättre frivilliga eller förtroendevalda för att man betalar dem. Att man betalar dem beror snarare på att man inte tror på ideellt arbete.

– Inlägg nr 5 i serien om rödakorsordförandens arvode –

Efter en allmän överblick om styrelsearvoden i inlägg nr 1, tittade vi i inlägg nr 2 på de två olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser: Å ena sidan heltidsarbetande ordförande och å den andra sidan en fritidsarbetande dito stödd av en generalsekreterare. Vi konstaterade att Röda Korset blandat de två modellerna.

I inlägg nr 3 undersökte vi om Röda Korset av strategiska skäl behöver ett sådant dubbelkommando och fann att det snarare är tvärt om.

I inlägg nr 4 tittade vi på arbetsbördan och konstaterade att eftersom ett förbund med generalsekreterare alltid kan organisera och prioritera ordförandens arbete på sådant sätt att det kan utföras på fritiden så behöver inte Röda Korset arvodera sin ordförande.

I det här inlägget ska vi bredda frågan något genom att diskutera pengarnas betydelse som stimulansmedel för frivilliga och förtroendevalda. Är det i allmänhet en bra idé för en ideell organisation att betala för ideellt arbete?

Onaturligt att betala frivilliga, men det ökar
För de flesta inom den ideella sektorn i Sverige och för dem världen runt som arbetar professionellt med att organisera frivilliga är det en onaturlig tanke att betala för frivilliga för deras arbete och tid. Men detta är inte så ovanligt som man skulle kunna tro. Och det har en tendens att växa i takt med att den traditionella, tysta kunskapen om hur man driver ideella organisationer och ideellt arbete minskar i samhället. Jag ska ge två exempel på att ”frivilliga” systematiskt och i stor skala får betalt för sin medverkan.

Betalda frivilliga undergräver biståndet
I samband med att de levererar katastrofhjälp eller bistånd i tredje världen rekryterar internationella biståndsorganisationer ofta daglönare för att göra en stor del av arbetet. Dessa är inte anställda och får ingen lön, de får ett dagsarvode, traktamente eller liknande och kallas ”frivilliga”. De pengar de får är emellertid ofta ungefär lika mycket som de skulle ha fått som anställda. Om de anställs i enlighet med lokal lag och kallas anställda skulle jag inte ha någon invändning. Men att kalla dem frivilliga är fel.

Varför kallas inhyrda för frivilliga? Det kan naturligtvis i vissa fall handla om att kringgå besvärande arbetsmarknadslagar, men oftast handlar det helt enkelt om att kunna rapportera att arbetet gjorts av frivilliga. Organisationerna vill ha frivilliga, men samtidigt vill de 1) rekrytera dem snabbt, 2) inte lägga ner det organisatoriska arbete som krävs och 3) att de ska arbeta heltid under en längre tid. Dessa tre krav går emellertid inte att förena med ideellt arbete.

En mycket viktig orsak till detta missbruk av frivilligbegreppet är att de som leder arbetet på plats inte vet hur man organiserar folk på ideell basis. Det är ingen kompetens de har med i bagaget – för den efterfrågas inte av deras arbetsgivare. När ett stort antal tunga organisationer på detta sätt rutinmässigt rekryterar betalda daglönare och kallar dem frivilliga, så framstår givetvis detta som en inom biståndet etablerad och professionell metod, en metod som nya utsända medarbetare lärs upp i och tror är normal.

Det finns naturligtvis mängder av problem med detta förfarande. Det värsta är att det skadar och undergräver det civila samhället i mottagarlandet och därmed landets ekonomiska och politiska utveckling. Det motverkar alltså syftet med biståndet.

Staten betalar frivilliga i onödan
Inom Sverige finns en besläktad företeelse, i vårt land ger nämligen staten sina frivilliga ekonomisk ersättning. Det handlar dock ofta om en symbolisk summa. Hur, var och när det började vet jag inte, men det är väl etablerat inom till exempel försvaret och kriminalvården. Och väl infört är det svårt att ta bort. Tvärt om har det en tendens att sprida sig till andra områden.

De som inte tror på ideellt arbete, betalar för det
Det jag över åren funnit vara den gemensamma nämnaren för dem som betalar sina ”frivilliga” är att de själva inte tror på obetalt, frivilligt arbete. De vill inte själva arbeta obetalt och tror inte att andra vill det heller. Att organisera frivilliga utan betalning går inte, säger de.

För dem som inte tror på frivilliga är det självklart att människor inte ställer upp utan betalning, för dem som tror på frivilliga är det lika självklart att de gör det. Det handlar om två olika världsbilder. Det intressanta är att i sin verksamhet får bägge rätt. Det handlar om självförverkligande profetior.

Inga fördelar, bara nackdelar med att betala frivilliga
När man jämför frivilliga verksamheter i samma land och ideellt arbete i olika länder så ser man stora olikheter. Sådana variationer är naturliga. De beror på skillnader i tradition, kultur, historia, lagstiftning med mera. Men i denna mångfald framträder ändå vissa mönster. Ett av dem är att organisationer som har bra metoder för att rekrytera och organisera ideella också är de som har många frivilliga. Ett annat är att de länder vars ideella sektor till stor del består av organisationer som är bra på att organisera frivilliga också är de som har en stor andel ideellt engagerade i befolkningen. Det ideella arbetet uppstår inte spontant, det organiseras fram.

De som betalar ”frivilliga” i u-länder gör det bland annat för att slippa besväret att rekrytera och organisera ideella. Detta kan tyckas effektivt och framgångsrikt i en akut katastrofsituation, men denna fördel är begränsad och snabbt övergående. De negativa effekterna lever däremot kvar länge. När betalningen upphör försvinner också de ”frivilliga”. Uppgiften var ju bara ett tillfälligarbete. Men kunskapen i samhället om att ”frivilligarbete” är ett lågbetalt, oftast manuellt arbete som främst utförs av arbetslösa, daglönare och studerande lever kvar under många år och blockerar alla seriösa ideella initiativ.

När jag jämfört ekonomiskt kompenserat ideellt arbete i statlig regi med det som bedrivs obetalt inom föreningslivet så har jag inte hittat någon särskild nytta eller fördel till följd av betalningen. Det är som om den inte fanns. Alltså är pengarna bortkastade.

Att skaffa sig kompetens i hur man organiserar ideellt arbete ger en påtaglig fördel för organisationen, att betala sina frivilliga gör det inte. Erfarenheterna visar att betalning till de ideellt aktiva snarare minskar än ökar rekryteringsunderlaget och dess kvalitet.

Genom att betala för frivilligt arbete suddar man ut viktiga skillnader mellan det och vanligt arbete. Därmed mister man många av det ideella arbetets fördelar och får många av det betalda arbetets problem. Ta motivationen till exempel. I det välorganiserade frivilligarbetet finns sällan motivationsproblem. Där finns en god matchning mellan verksamheten och det de ideella brinner för. Men när ”frivilliga” inte lockas av saken och verksamheten, utan av pengar är risken stor att motivationen snabbt falnar.

När man betalar för ideellt arbete så kommer så småningom krav på höjd ersättning. I Holland lär frivilliga till och med ha gått i strejk. Betalar man å andra sidan för mycket så finns risk att bidragsgivare blir tveksamma.

En förening där de förtroendevalda utgör största kostnaden
Frivilliga och förtroendevalda är inte samma sak. Jag kan kategoriskt säga att man aldrig ska betala frivilliga. Det kan jag inte säga om förtroendevalda. Det finns situationer och sammanhang där ett arvode är motiverat. Men det är undantag. I de allra flesta föreningar arbetar de förtroendevalda helt ideellt. Det finns dock en begynnande tendens i Sverige att införa styrelsearvoden, inte bara centralt och regionalt, utan, vilket är mycket värre, också lokalt. Detta har lyckligtvis ännu inte tagit sig några större proportioner, utom inom politiken. Utveckling kan därför hejdas.

I vanliga fall när föreningar betalar arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda så rör det sig om en mindre del av budgeten. Men att införa arvoden är ett vägval och början på en utveckling. Denna kan mycket väl leda till att merparten av pengarna spenderas på de förtroendevalda. En sådan extrem utveckling är knappast troligt, säger du. Jo då, jag har nyligen stött på ett sådant exempel (Uppsala Nya Tidning 10/3 och Hyresgästföreningen):

”Hyresgästföreningen i Uppsala använde nästan alla sina medel för att betala sina förtroendevalda under förra året. Nära 400 000 kronor gick till arvoden och olika ersättningar.” Hela 95 % av föreningens anslag har gått till de tio förtroendevalda, vilket bidrog till ett underskott på 84 000 kr. Ordföranden menar att ”pengarna är ett mått på hur mycket våra förtroendevalda uträttat”. De förtroendevalda har utöver ett fast styrelsearvode fått betalt för allt föreningsarbete de gjort. De har ”varit ute på möten, hjälpt lokala föreningar, svarat på remisser, varit på utbildningar, stöttat medlemmar och ansvarat för kommunikation med andra organisationer”.

De arbetsuppgifter som nämns är ganska typiska för föreningar av den storleken. Det ovanliga är kanske att allt utförs av förtroendevalda och att volymerna är så stora – bägge företeelserna en ren följd av arvodessystemet får man förmoda.

De som förordar styrelsearvoden i ideella föreningar menar att sådana gör det enklare att finna goda kandidater och leder till bättre styrelser och bättre styrelsearbete. Om dessa teorier stämmer bör alltså den välbetalda styrelsen för Hyresgästföreningen i Uppsala vara bland de bästa i Sverige och dess valberedning bör ha ett lätt jobb.

Är det någon av läsarna som tror att det verkligen är så? För min del tror jag det inte. Jag tror att styrelsen varken är bättre eller sämre än liknande styrelser. Jag ser klara indikationer på brister i styrelsearbetet och i organisationen av dess verksamhet i den knapphändiga informationen ovan. Och inte heller tycks föreningen ha lättare än normalt att hitta förtroendevalda. I en uppföljande notis i Uppsala Nya Tidning 27/3 rapporterades nämligen att valberedningen fått nya arvodesregler med argumentet ”att mötesarvoden kan ger mer ersättning om valberedningen har svårt att finna kandidater till förtroendeuppdrag”.

Vanligen är förtroendevalda föreningens viktigaste resurs. I detta fall är de tvärt om föreningens största kostnad.

Att en förening med en så pass stor budget låter det mesta av pengarna gå till arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda är besynnerligt. Det är inte uppenbart olagligt, men skulle kanske kunna prövas ur skattesynpunkt. Det bryter förmodligen inte heller mot demokratiska principer. Beteendet hade antagligen inte accepterats av en bidragsgivare, men i detta fall finns väl ingen sådan, föreningen får sina anslag från regionen. Enligt min mening är det dock en långt driven misshushållning med föreningens medel. Det troliga är att föreningen och dess 9 000 medlemmar skulle ha klarat sig minst lika bra som nu om den hade en ideellt arbetande styrelse som organiserat föreningsarbetet bättre.

Min erfarenhet är att misshushållning uppträder i föreningar som har lättförtjänta inkomster, som har för stora inkomster i förhållande till ambition och verksamhet, som stagnerat eller som har ett oklart syfte. Ofta handlar det om en kombination av orsaker. Prognosen för sådana organisationer är inte god. Men om medlemmarna verkligen vill, så kan de bota sjukan.

När förvandlas legitima arvoden till misshushållning? Det kan diskuteras. Mitt förslag är att arvoden till ledande förtroendevalda i ideella föreningar är misshushållning om de betalas ut fastän de inte behövs för att organisationen ska fungera tillfredsställande, är större än vad de skulle behöva vara eller utgör en alltför stor andel av omsättningen. I alla tre fallen handlar det om bedömningar. Dessa bedömningar ska i första hand styrelsen göra, men ytterst årsmötet.

Framgång utan arvoden – exemplet England
Att ideella föreningar kan fungera och växa utan att betala arvoden till förtroendevalda är väl känt från vår historia. Gäller det även i dagens materialistiska samhälle? Varför inte? Vad är det egentligen som ändrats inom det ideella arbetet som gör arvoden nödvändiga idag? Handlar det inte snarare om okunskap, brist på tilltro och dåliga förebilder?

Låt oss se vad vi kan lära av England. Befolkningen i detta rika välfärdsland har som i Sverige ett stort ideellt engagemang. England var en av förebilderna när de svenska folkrörelserna växte fram på 1800-talet. Idag har England en aktiv och välorganiserad ideell sektor som inspirerar till många internationella trender.

I England får frivilliga inga ekonomiska ersättningar annat än för rena utlägg. Detta har på intet sätt hindrat organisationerna från att hitta frivilliga. En viktig anledning till den restriktiva hållningen är arbetsmarknadsreglerna. Ingen organisation vill riskera att deras frivilliga klassas om till fast anställda.

De förtroendevalda i ideella organisationerna i England får normalt inga arvoden. Det beror bland annat på den starka ”charity”-traditionen. Detta har inte hindrat även de allra största organisationerna från att hitta kompetenta ordföranden och styrelseledamöter.

”Charities” är de tongivande bland de icke-politiska, ideella organisationerna i England. Det finns 180 000 sådana. De har särskilda privilegier inom bland annat skatte- och insamlingsområdet. Benämningen är en juridisk term. Den anger att man är godkänd, registrerad och övervakad av Charity Commission. ”Charity” översätts ofta till ”välgörenhetsorganisation”, men betyder snarare ”allmännyttig organisation”.

Tidigare var det helt förbjudet för en ”charity” att betala arvoden till sina förtroendevalda. Detta har lättats upp något på senare år, men fortfarande måste en ”charity” som vill göra det först få tillstånd från Charity Commission.

Brittiska Röda Korset med sina 27 000 organiserade frivilliga och nära 3 000 anställda är en ”charity” och betalar inga arvoden till sina förtroendevalda. (Se Trustees' report and accounts 2008.)

Framgång utan arvoden – exemplet USA
Låt oss också se vad vi kan lära av USA. Den mest synliga delen av ideella sektorn där består av 501(c)-organisationen, vanligen kallade ”nonprofit organizations” (NPOs) – icke-vinstdrivande organisationer. De och deras givare har skatteförmåner. Men då måste organisationerna uppfylla vissa krav, vara registrerade på rätt sätt och varje år fylla i och sända in blankett 990 till skattemyndigheten. I den måste de bland annat ange vilka utbetalningar de gjort till nuvarande och tidigare styrelseledamöter. Sådana betalningar måste följa vissa regler annars kan organisationen bli skattepliktig.

Det är alltså tillåtet för skattebefriade organisationer i USA att betala arvoden till styrelseledamöter. Men enligt en undersökning gjord av BoardSource är det ovanligt. Bara 3 procent av organisationerna i undersökningen betalade arvoden till styrelseledamöter. Arvoden var vanligast i stora, komplexa organisationer som sjukhus och stora fonder.

Amerikanska Röda Korset, med mer än en halv miljon organiserade frivilliga och 35 000 anställda, betalar inget arvode till sina förtroendevalda.

Betalning och kompetens
Det finns, vad jag vet, ingen forskning som visar att det är lättare att få kompetenta personer till ideella uppdrag om man betalar ett arvode. Inte heller finns det forskning som visar att ett högre arvode till ordföranden i en ideell organisation ger tillgång till en högre kompetens. De som hävdar att det är så gör det utifrån förmodanden. Kanske jämför de med resonemangen inom näringslivet, men inte heller där finns sådana bevis enligt professor Lennart Sjöbergs blogg Psykologi samhälle kultur.

De som rekryterar VD:ar till aktiebolag brukar motivera höga lönerna med att det råder konkurrens på marknaden om de bästa kandidaterna. När det gäller de gäller förtroendevalda och framförallt ordföranden i ideella organisationer så finns varken någon sådan marknad eller någon sådan konkurrens. Kandidaterna sållas fram ut en mycket begränsad krets med en mycket speciell erfarenhetsprofil. Kretsen består i första hand av organisationens egna medlemmar. Det är sällan klokt att hämta sina högsta ledare helt utifrån. Ledare väljs heller inte i första hand utifrån sin kompetens, utan utifrån det förtroende väljarna har för honom eller henne. Dessutom bör man komma ihåg att kompetens i näringslivssammanhang och i ideella sammanhang är två helt olika saker.

Slutsatser
Vad betyder detta för en organisation som Svenska Röda Korset? Detta är mina slutsatser:

1. Betala inte frivilliga och ge inga arvoden till förtroendevalda för deras normala insats.
2. Organisera och stöd frivilligas och förtroendevaldas arbete på sådant sätt att det normalt kan utföras på fritiden.
3. Fastställ regler för hur arvoden kan betalas i exceptionella situationer.

Grattis frivilligorganisatörer - det här är er dag!

Den som organiserar frivilliga (eller volontärer) som gör sin ideella insats i en organisation de inte är medlemmar i kallas frivilligorganisatör eller frivilligsamordnare (se mitt förra inlägg). Detta är ett nytt yrke i Sverige, men är mer vanligt på andra håll.

I dag, den 5 november, är det deras dag i ett växande antal länder. På engelska kallas dagen ”International Volunteer Managers Day”. På svenska blir det närmast Internationella frivilligorganisatörsdagen.

Det första firandet var redan 1999, men sedan har dagen flyttat omkring litet för att anpassas till förhållandena i olika länder för att slutligen hamna på dagens datum.

De som firar är i första hand organisationer som organiserar frivilliga som vore de "obetalda anställda", d.v.s. det sätt som frivilliga organiseras i USA och England (föregångarna) och i länder som tagit efter dem. Inom kommunvärlden finns det de som littet missvisande kallar detta för "Kanadamodellen".

För närvarande firas dagen främst i de anglosaxiska länderna England, USA, Kanada, Australien, New Zeeland och Irland, men också i Japan, Sydkorea, Singapore, Sydafrika, Israel samt Tyskland.

Läs mer på samordningskommitténs hemsida.

Frivilligorganisatör - en ny profession

I Sverige är vi vana vid att ideellt arbete utförs i föreningsform. För oss är det självklart att det är de aktiva medlemmarna som gör det föreningen behöver ha gjort. De är både föreningens ägare och dess främsta resurs. Aktiva medlemmar är ofta självorganiserade, men kan också vara ledda av speciella gruppledare (tränare, mullefröken, patrulledare o.s.v.). Dessa kan vara valda av gruppen eller utsedda av styrelsen och är alltid jämställda med dem de leder.

Detta är den världsbild vi har i Sverige. För oss är jorden rund när det ser ut så. Men det är inget objektivt egentligen. I USA, England och andra anglosaxiska länder som Australien och Kanada dominerar ett helt annat, för dem självklart sätt att organisera ideella. Där ska de ideellt aktiva helst inte vara medlemmar och ägare av den organisation de verkar i, utan enbart dess arbetskraft. Dessa ideella, som på engelska kallas "volunteers" (på svenska: frivilliga och på svengelska volontärer), ses som organisationens "obetalda anställda".

De som organiserar "obetalda anställda" kallas på engelska "volunteer managers" (på svenska: frivilligorganisatörer eller frivilligsamordnare). Det de gör är varken som att leda medlemmar eller som att organisera anställda. Det är en speciell konst. Frivilligorganisatör är därför en ny profession med sin egen etik, metoder, facklitteratur, kurser och konferenser. För mer om detta se min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Denna anglosaxiska modell av organiserat frivilligarbete har de senaste decennierna börjat spridas över världen. Den håller så sakta på att införas även i Sverige en utveckling som startade omkring 1990, men förvirringen är stor och ännu är det få som vet hur man gör. De flesta som försöker blandar ihop metoder för att organisera medlemmar med metoder för att organisera frivilliga. Men sådana blandningar fungerar inte.

Ett land behöver inte välja mellan den svenska och den amerikanska modellen för att organisera ideella. Man kan ha båda samtidigt. Inget hindrar att man organiserar medlemmar på ett vis och frivilliga på ett annat. Det är t.o.m. så att en och samma person kan verka som aktiv medlem i en organisation och som organiserad frivillig i en annan.

Att modellerna kan samexistera i ett land innebär dock inte att de är utbytbara. De används för att nå olika slags mål och leder till olika slags kultur. Organisationer måste därför välja en av dem och i stort hålla sig till den.

I Sverige vet vi mycket väl hur man organiserar medlemmar. Det vi nu håller på att lära oss är hur man också organisera frivilliga. Sedan gäller det för oss att hålla dessa två metoder åtskilda.

I den utveckling som pågår nu kommer Sverige att få en ny grupp av specialister, de som vet hur man effektivt och bra för alla involverade organiserar frivilliga som inte är medlemmar utan "obetalda anställda". Dessa frivilligorganisatörer, eller vad den framtida titeln nu kommer att bli, kommer att vara viktiga medarbetare och chefer i framtidens ideella organisationer, kommuner och andra sammanhang där ideella gör en insats.

Frivilligt arbete främjar hälsan

På sistone har jag sett flera artiklar om att kultur främjar hälsan. Dagens recension av Nils Brage Nordlander (Uppsala Nya Tidning 19/2) av boken Kulturen och hälsan (red. Gunnar Bjursell och Lotta Vahlne Westerhäll) är ett bra exempel. Jag har svårt att tro att det inte finns samband mellan - lämplig - kulturkonsumtion och bättre hälsa. Men det måste vara svårt att isolera kulturen från annat närliggande som också har sådan effekt, t.ex. ideellt engagemang.

Det finns i USA en rad studier som visat att den som engagerar sig ideellt också främjar sin egen hälsa.

År 2007 sammanfattade AmeriCorps i en rapport resultatet av tidigare forskning. Studien visar att det finns ett starkt samband mellan organiserat frivilligt arbete och en bra hälsa. De frivilliga (ibland kallas de volontärer) har en lägre dödlighet, bättre rörlighet och lägre grad av depressioner än de som inte arbetar frivilligt. När man jämförde olika åldersgrupper fann man att särskilt pensionärer mår bättre av att engagera sig ideellt.

Men inte allt frivilligarbete har positiva effekter. Enligt en studie i Australien (rapporterade i BBC News 14/5 2004) kan det tvärt om vara skadligt för hälsan. Det kan det vara om t.ex. organisation och ledning är dålig och om de frivilliga inte får rätt stöd och hjälp. Att organisera frivilliga kräver särskild kompetens.

Det är t.ex viktigt att inte överutnyttja de frivilliga. Statistik från ett antal länder visar att organiserade frivilliga i genomsnitt arbetar 2-3 timmar i veckan, inte mer. Att dimensionera frivilliguppgifterna till ca 100 frivilligtimmar om året anses också vara ”best practice” bland utbildade frivilligorganisatörer. Tyvärr finns det organisationer, inte minst inom biståndet, som ofta bryter mot denna elementära regel.

Intressant nog visar den amerikanska studien ovan, att de för hälsan positiva effekterna med frivilligarbetet uppstår just vid denna normala grad av engagemang. Att öka antalet frivilligtimmar över det har inga ytterligare hälsofrämjande effekt.