Ideella uppdrag är inga bisysslor

Uppsala läns landsting vill skärpa riktlinjerna för vilka bisysslor som de landstingsanställda får ha. Detta enligt Uppsala Nya Tidning 2012-01-30.

Enligt reglerna är en bisyssla något en offentliganställd ägnar sig åt vid sidan om sitt arbete och som inte ingår i privatlivet. En bisyssla kan vara betal eller obetald, tillfälligt eller stadigvarande. Den är inte tillåten om den konkurrerar med verksamheten, gör att den anställde inte kan utföra sitt arbete, eller skadar myndighetens trovärdighet.

För de anställda inom kommun och landsting definieras och regleras bisysslor i Lagen om offentlig anställning (LOA) och i Allmänna bestämmelser (AB), som ingår i de kollektivavtal som undertecknats av Sveriges kommuner och landsting (SKL).

”En vanlig bisyssla i dag är som ledamot i en bostads­rättsförening, men det kan handla om allt mellan att man är gympaledare till att man jobbar inom hälsa och sjukvård”, sa lands­tingets förhandlingschef till tidningen.

Bisyssla låter som extraknäck, men det handlar inte bara om att dryga ut hushållskassan, de anställdas ideella arbete räknas också in. Ytterst handlar det alltså om de anställdas rätt att engagera sig ideellt – om föreningsfriheten.

Ideella uppdrag kan ses som förtroendeskadliga

Om man bara läser AB så får man intrycket att SKL anser att ideella uppdrag är tillåtna. Där står nämligen svart på vitt att ”förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer räknas inte som bisyssla enligt detta avtal”. Det verkar ju demokratiskt och bra, men läser man Kommentarerna till AB så visar det sig att denna passus inte alls gäller för de kommun- och landstingsanställda, utan endast för dem som arbetar inom kommunala företag: ”enligt LOA kan (nämligen) förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer utgöra förtroendeskadlig bisyssla”. Och eftersom lagen är tvingande, så tar den över avtalets bestämmelser.

Kontroll och straff

Enligt LOA ska myndigheten informera sina anställda om vad som gör en bisyssla otillåten. Den kan sedan från dem begära in de ”uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor”. Finner den att en anställd har en otillåten bisyssla ska den beordra den anställde att upphöra med den.

Enligt Kommentarerna så måste en anställd lämnar information om bland annat sina ideella uppdrag. Att inte göra det är ”ett brott mot avtalet, alternativt fel eller försummelse i arbetet, som kan medföra disciplinpåföljd och i mycket allvarliga fall uppsägning”.

För att sammanfatta, kommuner och landsting kan med hot om straff begära in uppgifter från sina anställda om vilka uppdrag de har i fackliga, politiska och ideella organisationer. De kan sedan tvinga de anställda att upphöra med sådana ideella uppdrag som arbetsgivaren finner olämpliga. Om det är korrekt så har anställda inom kommuner och landsting inte någon föreningsfrihet.

Låg föreningsaktivitet bland landstingsanställda

Enligt tidningen har landstingets revisorer granskat 12 000 anställda och funnit att 1 854 av dem hade ”bisysslor i ett stort antal företag och föreningar”. Det innebär att inte fullt var sjätte landstingsanställd på sin fritid är funktionär i ett företag eller en förening. Det verkar som om landstinget tycker det är mycket, men i själva verket är det litet. Mer normalt vore att närmare hälften av de anställda hade någon form av ideellt engagemang.

Varför är föreningsengagemanget så lågt? Kan det bero på att landstinget motverkar det? Och vad är i så fall samhällsnyttan med det?

Föreningsfriheten

Föreningsfriheten är en av stöttepelarna i ett demokratiskt samhälle. Att organisera sig tillhör medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. I Regeringsformen står att: ”var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften”.

Där står också att: ”föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”.

Detta innebär uppenbarligen att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får förhindra sina anställda att organisera sig i föreningar. Detta bör rimligen också innefatta att inneha förtroendeuppdrag, som ju är föreningslivets kärna.

Opinionsfriheten

I samma avsnitt i Regeringsformen står följande: ”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.”

Detta torde innebära att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får samla in uppgifter från sina anställda där dessa tvingas uppge vilka föreningar de är aktiva i.

Tillåtet enligt lag, men grundlag slår lag

Enligt lag får kommuner och landsting med maktmedel efterforska vilka föreningar medarbetarna är aktiva i och sedan begränsa deras deltagande. Enligt Regeringsformen har kommuner och landsting inte denna rätt. Och eftersom grundlag slår lag så gäller det senare.

Styrelsearvode? Det beror på sammanhanget

Debatten kring rödakorsordförandens arvode är het men förvirrad. Oftast saknas kunskap och insikt. Detta är dock ett utmärkt tillfälle att diskutera detta viktiga ämne. Jag kommer därför i detta och några till inlägg lyfta fram och diskutera några olika aspekter.


I detta första inlägg sätter jag in arvoden inom ideella organisationer i ett större sammanhang.

Ingen enhetlig syn
När det gäller arvoden till förtroendevalda finns det ingen enhetlig syn i samhället. Det som gäller på ett håll gäller inte på ett annat. Att det kan vara så olika beror på att det finns olika förutsättningar och olika traditioner för olika slags organisationer och uppdrag.

Arvode naturligt i företag
Enklast är det med företag. Eftersom de finns till för att skapa vinst är det självklart att ägarna ger styrelsen ett arvode. Styrelsen sköter ju faktiskt företaget åt dem.

Bostadsrättsföreningar (och andra ekonomiska föreningar) är företag. Av det följer att styrelserna där ska ha arvoden.

Arvodering i kommun inte självklart
Att arvode ska utgå för förtroendeuppdrag inom kommunen är inte självklart. För inte så länge sedan var sådana uppdrag obetalda. Med myrsteg i början, men sedan i allt snabbare takt, har införts arvoden. Det har varit en tillväxt på bredden, där allt fler personer och allt fler uppdrag omfattas, och på höjden, där beloppen blivit större och större. När snöbollen väl kommit i rullning har den inte låtit sig hejdas. Arvoden i en kommun har legitimerat arvoden i en annan. Processen har underlättats av att de som gynnas och de som beslutat varit samma personer.

Det största problemet med arvoden inom politiken (och i ideella sammanhang) är att de som lockas av betalda förtroendeuppdrag är helt andra än de som lockas av obetalda. Med arvoden blir politiken mer som ett yrke än som en företrädarroll. Den viktiga skillnaden mellan anställda och förtroendevalda upphävs också. Tillsammans ger detta en sämre politik och på sikt ett sämre samhälle.

Den omfattande arvoderingen i politiken påverkar också partiernas sammansättning och demokrati. Trenden är tydlig, det är de ideellt engagerade partimedlemmarna som försvinner. De med arvoden blir kvar. Jag har tidigare skrivit om detta i Försvinnande folkrörelser (UNT 060120) och i min blogginlägg: Födkrok istället för engagemang.

Arvodering inom ideella sektorn
Ideella sektorn består av två slags juridiska personer: ideella föreningar och stiftelser. Det de har gemensamt är den ideella inriktningen, annars är det stora skillnader mellan dem. De förra leds till exempel på ett demokratiskt sätt, de senare inte. Det påverkar naturligtvis synen på arvoden.

Stiftelser har arvoden enligt lag
Stiftelser har inga medlemmar. De måste därför tillsätta sina styrelser med utomstående. Det gör de normalt genom kooptering, det vill säga styrelsen väljer själv in nya styrelseledamöter vid behov. Ledamöterna är därför förtroendemän, men inte förtroendevalda. De får normalt ett arvode, vilket fastställs av styrelsen själv. Att detta är rätt och riktigt framgår av kapitel 2, paragraf 15 i Stiftelselagen. Arvodet ska dock vara rimligt i förhållande till arbetsuppgiften. Om det är överdrivet stort kan Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet, ingripa.

Två slags ideella föreningar
Den ideella sektorn i Sverige domineras av föreningar. Sådana drivs av medlemmarna själva genom demokratiskt valda styrelser.

Det finns dock två helt olika slag av ideella föreningar. Den första typen har individer som medlemmar och den andra, organisationer. Typen av medlem gör stor skillnad för hur man kan driva föreningen. Det påverkar också frågan om arvoden.

Individers föreningar
Föreningar som bygger på individer är den överlägset vanligaste typen. I dem är det normalt medlemmarna själva som utför allt arbete. De sitter i styrelsen och är revisorer, valberedning, ledare och aktiva. I de flesta föreningar görs alla insatser frivilligt och obetalt. Om sådana föreningar går ihop till ett förbund så gäller detta normalt också för de förtroendevalda på regional och nationell nivå.

Organisationers föreningar
Föreningar och företag kan också sluta sig samman. Sådana föreningar kallas ofta paraplyorganisationer. De är inte som vanliga föreningar. I dem är de som kommer på årsmötet och de som sitter i styrelsen inte själva medlemmar, de är endast representanter för medlemmar. Normalt är de förtroendevalda eller anställda i den egna organisationen och fullt sysselsatta där. En paraplyorganisation har alltså ingen egen pool av aktiva att mobilisera. Den måste därför lita till anställda för själva arbetet, och sina styrelseledamöter måste den ”låna” från medlemsorganisationerna. Sådana styrelseledamöter får mestadels betalt för sitt jobb.

Slutsats
Beskrivningen ovan är långt ifrån uttömmande. Det finns många fler aspekter och varianter. Men den räcker för att illustrera vår tes, att huruvida förtroendevalda får arvode eller inte beror på sammanhanget.

I många sammanhang är arvoden fullständigt legitima. Det är dock inget skäl för att införa dem i sammanhang där de inte hör hemma.

I majoriteten av de ideella föreningarna, de som består av individuella medlemmar och framförallt bygger på deras insatser, där betalar man vanligtvis inte något arvode till styrelsen. Den typiska föreningen i Sverige är alltså arvodesfri.

Frivilligorganisatör - en ny profession

I Sverige är vi vana vid att ideellt arbete utförs i föreningsform. För oss är det självklart att det är de aktiva medlemmarna som gör det föreningen behöver ha gjort. De är både föreningens ägare och dess främsta resurs. Aktiva medlemmar är ofta självorganiserade, men kan också vara ledda av speciella gruppledare (tränare, mullefröken, patrulledare o.s.v.). Dessa kan vara valda av gruppen eller utsedda av styrelsen och är alltid jämställda med dem de leder.

Detta är den världsbild vi har i Sverige. För oss är jorden rund när det ser ut så. Men det är inget objektivt egentligen. I USA, England och andra anglosaxiska länder som Australien och Kanada dominerar ett helt annat, för dem självklart sätt att organisera ideella. Där ska de ideellt aktiva helst inte vara medlemmar och ägare av den organisation de verkar i, utan enbart dess arbetskraft. Dessa ideella, som på engelska kallas "volunteers" (på svenska: frivilliga och på svengelska volontärer), ses som organisationens "obetalda anställda".

De som organiserar "obetalda anställda" kallas på engelska "volunteer managers" (på svenska: frivilligorganisatörer eller frivilligsamordnare). Det de gör är varken som att leda medlemmar eller som att organisera anställda. Det är en speciell konst. Frivilligorganisatör är därför en ny profession med sin egen etik, metoder, facklitteratur, kurser och konferenser. För mer om detta se min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Denna anglosaxiska modell av organiserat frivilligarbete har de senaste decennierna börjat spridas över världen. Den håller så sakta på att införas även i Sverige en utveckling som startade omkring 1990, men förvirringen är stor och ännu är det få som vet hur man gör. De flesta som försöker blandar ihop metoder för att organisera medlemmar med metoder för att organisera frivilliga. Men sådana blandningar fungerar inte.

Ett land behöver inte välja mellan den svenska och den amerikanska modellen för att organisera ideella. Man kan ha båda samtidigt. Inget hindrar att man organiserar medlemmar på ett vis och frivilliga på ett annat. Det är t.o.m. så att en och samma person kan verka som aktiv medlem i en organisation och som organiserad frivillig i en annan.

Att modellerna kan samexistera i ett land innebär dock inte att de är utbytbara. De används för att nå olika slags mål och leder till olika slags kultur. Organisationer måste därför välja en av dem och i stort hålla sig till den.

I Sverige vet vi mycket väl hur man organiserar medlemmar. Det vi nu håller på att lära oss är hur man också organisera frivilliga. Sedan gäller det för oss att hålla dessa två metoder åtskilda.

I den utveckling som pågår nu kommer Sverige att få en ny grupp av specialister, de som vet hur man effektivt och bra för alla involverade organiserar frivilliga som inte är medlemmar utan "obetalda anställda". Dessa frivilligorganisatörer, eller vad den framtida titeln nu kommer att bli, kommer att vara viktiga medarbetare och chefer i framtidens ideella organisationer, kommuner och andra sammanhang där ideella gör en insats.