Ideella uppdrag är inga bisysslor

Uppsala läns landsting vill skärpa riktlinjerna för vilka bisysslor som de landstingsanställda får ha. Detta enligt Uppsala Nya Tidning 2012-01-30.

Enligt reglerna är en bisyssla något en offentliganställd ägnar sig åt vid sidan om sitt arbete och som inte ingår i privatlivet. En bisyssla kan vara betal eller obetald, tillfälligt eller stadigvarande. Den är inte tillåten om den konkurrerar med verksamheten, gör att den anställde inte kan utföra sitt arbete, eller skadar myndighetens trovärdighet.

För de anställda inom kommun och landsting definieras och regleras bisysslor i Lagen om offentlig anställning (LOA) och i Allmänna bestämmelser (AB), som ingår i de kollektivavtal som undertecknats av Sveriges kommuner och landsting (SKL).

”En vanlig bisyssla i dag är som ledamot i en bostads­rättsförening, men det kan handla om allt mellan att man är gympaledare till att man jobbar inom hälsa och sjukvård”, sa lands­tingets förhandlingschef till tidningen.

Bisyssla låter som extraknäck, men det handlar inte bara om att dryga ut hushållskassan, de anställdas ideella arbete räknas också in. Ytterst handlar det alltså om de anställdas rätt att engagera sig ideellt – om föreningsfriheten.

Ideella uppdrag kan ses som förtroendeskadliga

Om man bara läser AB så får man intrycket att SKL anser att ideella uppdrag är tillåtna. Där står nämligen svart på vitt att ”förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer räknas inte som bisyssla enligt detta avtal”. Det verkar ju demokratiskt och bra, men läser man Kommentarerna till AB så visar det sig att denna passus inte alls gäller för de kommun- och landstingsanställda, utan endast för dem som arbetar inom kommunala företag: ”enligt LOA kan (nämligen) förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer utgöra förtroendeskadlig bisyssla”. Och eftersom lagen är tvingande, så tar den över avtalets bestämmelser.

Kontroll och straff

Enligt LOA ska myndigheten informera sina anställda om vad som gör en bisyssla otillåten. Den kan sedan från dem begära in de ”uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor”. Finner den att en anställd har en otillåten bisyssla ska den beordra den anställde att upphöra med den.

Enligt Kommentarerna så måste en anställd lämnar information om bland annat sina ideella uppdrag. Att inte göra det är ”ett brott mot avtalet, alternativt fel eller försummelse i arbetet, som kan medföra disciplinpåföljd och i mycket allvarliga fall uppsägning”.

För att sammanfatta, kommuner och landsting kan med hot om straff begära in uppgifter från sina anställda om vilka uppdrag de har i fackliga, politiska och ideella organisationer. De kan sedan tvinga de anställda att upphöra med sådana ideella uppdrag som arbetsgivaren finner olämpliga. Om det är korrekt så har anställda inom kommuner och landsting inte någon föreningsfrihet.

Låg föreningsaktivitet bland landstingsanställda

Enligt tidningen har landstingets revisorer granskat 12 000 anställda och funnit att 1 854 av dem hade ”bisysslor i ett stort antal företag och föreningar”. Det innebär att inte fullt var sjätte landstingsanställd på sin fritid är funktionär i ett företag eller en förening. Det verkar som om landstinget tycker det är mycket, men i själva verket är det litet. Mer normalt vore att närmare hälften av de anställda hade någon form av ideellt engagemang.

Varför är föreningsengagemanget så lågt? Kan det bero på att landstinget motverkar det? Och vad är i så fall samhällsnyttan med det?

Föreningsfriheten

Föreningsfriheten är en av stöttepelarna i ett demokratiskt samhälle. Att organisera sig tillhör medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. I Regeringsformen står att: ”var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften”.

Där står också att: ”föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”.

Detta innebär uppenbarligen att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får förhindra sina anställda att organisera sig i föreningar. Detta bör rimligen också innefatta att inneha förtroendeuppdrag, som ju är föreningslivets kärna.

Opinionsfriheten

I samma avsnitt i Regeringsformen står följande: ”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.”

Detta torde innebära att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får samla in uppgifter från sina anställda där dessa tvingas uppge vilka föreningar de är aktiva i.

Tillåtet enligt lag, men grundlag slår lag

Enligt lag får kommuner och landsting med maktmedel efterforska vilka föreningar medarbetarna är aktiva i och sedan begränsa deras deltagande. Enligt Regeringsformen har kommuner och landsting inte denna rätt. Och eftersom grundlag slår lag så gäller det senare.

Landsting som vill organisera frivilliga behöver särskild kompetens

Landstinget i Uppsala Län bad om frivilliga att hjälpa till i arbetet att vaccinera mot svininfluensa. Några hundra anmälde sig. Men ännu har de inte fått hjälpa till. Landstinget vet nämligen inte hur man organiserar frivilliga. 

 

Landstinget sökte frivilliga

Den 8 september kunde man i Uppsala Nya Tidning (UNT) under den något mångtydiga rubriken Stort intresse för vaccinationshjälp läsa att

“intresset är stort för att hjälpa till vid massvaccineringen mot svininfluensan. Flera hundra personer har anmält sig efter landstinget i Uppsala läns vädjan. Bland dem finns både pensionerade sjuksköterskor och vanliga människor som vill ställa upp som volontärer.”

Landstinget hade bett pensionerad hälso- och sjukvårdspersonal att hoppa in och arbeta extra, men letade också efter volontärer, d.v.s. frivilliga, som hjälper till obetalt. Dessa behövde inte ha någon sjukvårdsutbildning.

“- Det har varit enormt mycket samtal. Jätteroligt att så många vill hjälpa till. … säger Elisabeth Gripemo, personalkonsult inom primärvården.

På UNT:s fråga om det fortfarande var lönt att anmäla sig som volontär svarade hon:

“- Ja, det är det. Vi kommer att behöva mycket folk. Det är så mycket som ska göras förutom sprutsticket. Vi behöver folk som kan göra enkla saker som att kavla upp skjortärmar, visa var toaletterna finns eller fylla i papper.”

Trodde frivilliga arbetar heltid

Så lät det då, men av dagens (13 november) pappersupplaga av UNT framgår att Landstinget inte alls använder sig av frivilliga i den pågående vaccinationskampanjen.
I artikeln Klinik öppnas för fler akutfall säger Tomas Roland vid landstingets katastrof och beredskapsenhet att det visade sig att de flesta inte kunde jobba heltid, utan bara vissa dagar och tider:

“De gick inte att organisera under de förhållandena.”

Det förefaller alltså som att Landstinget i Uppsala län när de gick ut och bad om frivilliga inte förstod hur man organiserar sådana. De ansvariga trodde uppenbarligen att frivilliga arbetar heltid.

Frivilligarbete – ett fritidsuppdrag

Men frivilliga arbetar inte heltid. I Sverige liksom världen över är frivilliguppdrag något man gör på fritiden. Det handlar om ett par timmar i veckan normalt. Endast i exceptionella fall arbetar frivilliga heltid. Ofta behövs cirka 11 frivilliga för att täcka upp en heltid.
I själva verket är kärnan i konsten att organisera frivilliga just förmågan att uträtta något nyttigt med hjälp av extrema deltidare som har tid endast “vissa dagar och tider”.

Tre kompetenser krävs

För att lyckas uträtta viktiga saker med hjälp av frivilliga krävs tre slags kompetens: 1) förmågan att rekrytera, välja ut, utbilda, stödja m.m personer som skänker några timmar i veckan av sin fritid, 2) konsten att sätta ihop en verksamhet som bemannas med  extrema deltidare, och 3) konsten att arbetsleda sådana som arbetar obetalt.

Ingen av dessa tre arbetsuppgifter är samma som att arbeta med anställda. Inte heller är det samma som att arbeta med medlemmar. Det handlar om speciella metoder som måste läras in.

Organiserandet av frivilliga kräver alltså sin egen, speciella kompetens. Läs mer om det i mitt blogginlägg Frivilligorganisatör - en ny profession.

Om ett landsting eller en kommun vill lyckas med att organisera frivilliga måste det skaffa sig denna kompetens. Den personal som ska arbeta sida vid sida med de frivilliga måste också utbildas.