Den svenska ideella sektorn är i mått av ideellt aktiva lika stor och betydelsefull som sin motsvarighet i USA, England och andra ledande västländer, men den är oorganiserad och splittrad och har därför inte det samhällsinflytande och det stöd den förtjänar.
Som en följd av denna splittring och av oförmågan att se sig själv som just en sektor, så saknar sektorn också kunskap, teorier och gemensam syn på hur man idag bör driva ideella organisationer och föga görs gemensamt för att förändra den situationen.
Det är väl känt från andra sammanhang att organisationers samtida samarbete och konkurrens leder till allas framsteg, att företeelser som Silicon Valley fungerar som drivbänkar för allas utveckling.
Inom svenskt föreningsliv har vi en tradition att inte samarbeta (samtidigt som vi ofta hävdar att vi heller inte konkurrerar). Det finns grupperingar av föreningar som samverkar (inom områden som t.ex. idrott, handikapp, fackligt arbete och politik), men ett allmänt samarbete för allas bästa förekommer inte. Det främsta skälet till denna brist på samarbete och gemensamt utbyte av kunskaper och idéer är kanske den myt som varje organisation tycks nära, att just den föreningen eller gruppen av föreningar är unik och olik alla andra.
Det som är unikt för varje förening och grupp av föreningar är t.ex. syftet, vissa arbetsmetoder, ideologier, målgrupper m.m. Kring allt detta bör organisationerna medvetet konkurrera. Men mycket som rör en styrelses, en generalsekreterares, en föreningsanställds, en frivilligledares och en frivilligs arbete är i grunden sig likt från förening till förening.
Inom dessa och andra likande områden har alla ideella föreningar och ideellt inriktade stiftelser mycket att vinna på att samarbeta.
Det är dags att bilda Svenskt Föreningsliv!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ok, om man nu tycker att "Svenskt Föreningsliv" ska bildas, så måste man ju enas om en minsta gemnsamma nämnare för sektorn i stort som man kan samsas om. Vilken den är kan man ju fråga sig? Dessutom, (om det inte är samma sak) så behöver man ju en gemensam värdegrund att stå på. Vilken är den? Att skapa en värdegrund som t.ex. Handelsanställdas förbund, Skattebetalarna, Frimurarorden och Wallenbergsstiftelsen kan stå på tillsammans är ju inte ihopknåpat på en halvtimme precis...
Med det vill jag inte säga att det inte bör eller går att göras. Bara att det inte är så lätt...
Det pågår ju en rad processer kring detta, i anslutning till Peter Örns process för "spelregler"/ en svensk "Compact" för den sociala delen av den ideella sektorn.
Vad som främst behövs är gemensamma mål. En gemensam värdegrund borde väl inte vara så svårt att skapa runt de mest fundamentala frågorna, t.ex. föreningsfrihet, skattefrihet, ingen reglering genom lag o.s.v.
Jag har svårt att tro att staten, som ju är sektorns viktigaste motpart, frivilligt kommer att avstå från sin fortsatta expansion och istället kommer att främja föreningslivets tillväxt och betydelse. Om stat och riksdagspartier verkligen hade en sådan god vilja, varför har Sverige då ännu inte levt upp till FN-överenskommelsen från den 5 december 2001 om att främja ideellt arbete?
Skicka en kommentar