Okunnig utredare osynliggör föreningar

Två statliga utredningar tror att svenskt föreningsliv uppstod på 1800-talet. I själva verket fanns föreningar i Sverige redan på vikingatiden. Detta nya exempel på osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse aktualiserar behovet av att de organiserar sig.

I sitt betänkande Moderniserade skatteregler för ideell sektor (SOU 2009:65) ger Stiftelse- och föreningsskatteutredningen en kort historik över stiftelsers och föreningars uppkomst i Sverige. Det är en märklig historia.

Rätt om stiftelser
Om stiftelser skriver utredaren (s. 53):

”Stiftelser har funnits under mycket lång tid i Sverige. Redan från den första kristna tiden har bruket att för framtiden anslå egendom för olika ändamål förekommit ...”

Detta verkar riktigt. Möjligen bör påpekas, att det faktum att stiftelser nämns i dokument som bevarats från denna tid inte är något bevis för att företeelsen uppstod då. Allt vi kan säga bestämt är att den uppstod senast då. “Odokumenterade” stiftelser kan mycket väl ha funnits innan dess.

Helt fel om föreningar
När det gäller föreningar blir det däremot helt fel. Utredaren citerar nämligen en tidigare utredning (SOU 1995:63 s. 57), som felaktigt skriver:

”Den ideella föreningen som juridisk företeelse i Sverige är av betydligt senare datum än stiftelsen. Föreningsväsendet har tillkommit efter impulser från utlandet. Redan på 1820-talet bildades det föreningar i USA och Västeuropa. Föreningstanken utgjorde ett väsentligt moment i den dåvarande liberalismen (se Folkrörelse & föreningsguiden, Civildepartementet, 1986, s. 9). Det första uttrycket för föreningstanken i Sverige var nykterhetsföreningarna, som fick sitt genombrott under 1830-talet.”

Två olika skatteutredare tror alltså att föreningar inte funnits i Sverige (och i USA och Västeuropa) före första hälften av 1800-talet. Civildepartementet tycks också tro att föreningstanken utvecklades med liberalismen. Man tar sig för pannan.

Föreningslivets rötter
Faktum är att föreningar i Sverige kan dokumenteras längre tillbaka än stiftelser: De nämns nämligen på runstenar. De äldsta, ännu aktiva föreningarna i Sverige tycks vara S:t Knutsgillena i Malmö, Lund och Ystad, som sägs ha grundats på 1100-talet. Där näst äldst är troligen Kungl. Sällskapet Pro Patria, som anses härstamma från Svenska Gillet, som på 1400-talet grundades av kung Karl Knutsson (Bonde) och Engelbrekt. Till bilden hör också att många viktiga företeelser i dagens samhälle har rötter i föreningsverksamhet under medeltiden. Dit hör kommuner, skolor och universitet.

Allmänt sett kan man säga att demokratiskt uppbyggda föreningar var allmänt förekommande i Västeuropa på medeltiden. De fanns i och danade Nordamerika redan innan USA kom till. De har spelat en stor roll för samhällets och demokratins utveckling under åtminstone de senaste tusen åren.

Föreningslivets rötterna går långt tillbaka i historien, ingen vet hur långt. Enligt de äldsta belägg jag funnit fanns föreningar i Grekland på 500-talet f.Kr.

Dags synliggöra osynliggjord sektor
Jag tycker inte att det är för mycket att begära, att de som företräder staten i de sammanhang som rör dess relationer till den ideella sektorn har en åtminstone grundläggande kännedom om föreningar och stiftelser, deras roll och deras historia. Så är inte fallet i de två utredningar som nämns ovan.

Dessa utredningar blir därmed en god illustration av det ointresse för, okunskap om och aktiva osynliggörande av ideella organisationer och deras betydelse som vi ofta möter i samhället idag och som jag tog upp i mitt inlägg Osynlig sektor måste göra sig synlig på Sektor 3 för någon månad sedan.

Så länge som den ideella sektorn förblir splittrad och oorganiserad så finns risken kvar att stat och politik, forskning och journalistik fortsätter att osynliggöra och nedvärdera den. Det i sin tur leder till att den får sämre och sämre arbetsvillkor. Min fråga till Sveriges 200.000 föreningar och stiftelser är därför: Är det inte dags nu att ni organiserar er?

För mer om behovet av ideella sektorns organisering, se mitt inlägg på GFC:s blogg: "Dags att bilda Svenskt Föreningsliv!" och den livliga debatten där.

Äventyrsroman med viktig föreningshistoria

Jag har just läst Ken Folletts senaste bok En värld utan slut. Det är en lättläst äventyrsroman om England under 1300-talet. Den har toppat bestsellerlistorna i många länder.

Det som gör att jag skriver om den här är att den också på ett alldeles utmärkt sätt illustrerar betydelsen av ideella föreningar och metoder under medeltiden. Borgarna i staden Kingsbridge organiserar sig i skrån (oturligt nog felöversatt till gillen i den svenska utgåvan) och gillen på demokratisk grund. Det gör att de tillslut kan frigöra sig från sitt feodala beroende av klostret och bli en fri handelsstad.

Boken illustrerar också kampen mellan demokrati och byråkrati i klostret. Klostersamfunden var ursprungligen ideella organisationer. Av tradition hade munkarna och nunnorna rätt att genom omröstning välja sina egna ledare. Men överheten – såväl den kyrkliga som världsliga – önskade sätta stopp för det. Därför införde de regeln att den valde också måste bli godkänd av dem. Så småningom utvecklades detta till att ledarna helt och hållet tillsattes uppifrån.

Läs boken och du får viktig föreningshistoria på köpet.

Tror du att detta bara är påhitt i en äventyrsroman och inte verklighetsbaserat? Då kan du läsa historikern Barbara W. Tuchmans En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet. Det är en också en lättläst och spännande bestseller fast på vetenskaplig grund.

Och slutligen, vill du veta vad 1300-talets föreningar har för betydelse för dig idag. Då kan du läsa professor Robert Putnams Den fungerande demokratin – Medborgarandans rötter i Italien.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En värld utan slut av Ken Follett