Äventyrsroman med viktig föreningshistoria

Jag har just läst Ken Folletts senaste bok En värld utan slut. Det är en lättläst äventyrsroman om England under 1300-talet. Den har toppat bestsellerlistorna i många länder.

Det som gör att jag skriver om den här är att den också på ett alldeles utmärkt sätt illustrerar betydelsen av ideella föreningar och metoder under medeltiden. Borgarna i staden Kingsbridge organiserar sig i skrån (oturligt nog felöversatt till gillen i den svenska utgåvan) och gillen på demokratisk grund. Det gör att de tillslut kan frigöra sig från sitt feodala beroende av klostret och bli en fri handelsstad.

Boken illustrerar också kampen mellan demokrati och byråkrati i klostret. Klostersamfunden var ursprungligen ideella organisationer. Av tradition hade munkarna och nunnorna rätt att genom omröstning välja sina egna ledare. Men överheten – såväl den kyrkliga som världsliga – önskade sätta stopp för det. Därför införde de regeln att den valde också måste bli godkänd av dem. Så småningom utvecklades detta till att ledarna helt och hållet tillsattes uppifrån.

Läs boken och du får viktig föreningshistoria på köpet.

Tror du att detta bara är påhitt i en äventyrsroman och inte verklighetsbaserat? Då kan du läsa historikern Barbara W. Tuchmans En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet. Det är en också en lättläst och spännande bestseller fast på vetenskaplig grund.

Och slutligen, vill du veta vad 1300-talets föreningar har för betydelse för dig idag. Då kan du läsa professor Robert Putnams Den fungerande demokratin – Medborgarandans rötter i Italien.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En värld utan slut av Ken Follett

Ideella föreningens död?

I ett inlägg i Nonprofit Online News skriver Michael C. Gilbert om "The End of Organization?" (Organisationens död?). Där förutspår han den ideella föreningens död. Den ersätts istället av nätverk, menar han. Anledningen är förändringar i kommunikationsmönster och -metoder. Han förklarar inte i detalj hur detta hänger ihop, men vänder sig framför allt mot den hierarkiska strukturen i den "moderna organisationen".

Gilbert tycks tro att ideella organisationer har sin nuvarande form och struktur inte p.g.a. reella behov, utan p.g.a. formella regler och krav som staten ställer vid registreringen. Problemet med den förklaringen är att föreningsformen är äldre än föreningsregistret och också används i länder (som Sverige) utan register.

Naturligtvis är Gilbert helt fel ute; föreningarna är inte på väg att dö ut. Men det verkligt intressanta med hans inlägg är att han listar fem viktiga innovationer som behövs för att nätverk (enligt honom) ska kunna ta över föreningarnas roll. Hans lista är tänkvärd och illustrerar svårigheterna med att driva verksamhet i nätverksform:

1. Vi måste hitta en metod att göra nätverksstrukturer påtagliga för utomstående.
2. Vi måste utveckla och sprida ett nätverksspråk anpassningsbart för olika situationer.
3. Vi behöver modeller för samverkan och kommunikation anpassade till "nätverksorganisationerna".
4. Vi behöver nya finansiella strukturer som gör nätverksfinansiering möjlig.
5. Vi behöver nya lagar så att nätverk kan anställa personal.

Jag tycker tanken att ersätta föreningar med nätverk är märklig. De två kompletterar ju varandra och gör varandra framgångsrika; ingen av dem klarar sig särskilt bra på egen hand. Det är som en tegelvägg: föreningarna är tegelstenarna, nätverkandet är murbruket. Det är den kombinationen som skapar det sociala kapitaltet och som gör ideella sektorn så effektiv som samhällsbyggare, vilket Robert Putnam visat.