2023-10-31

Hur stater undergräver föreningslivet

Runt om i världen undergrävs det fria föreningslivet. Det sker öppet i diktaturer men mera fördolt i demokratier. Även i Sverige. En mångfald metoder används.  

Politiker, myndighetschefer och andra makthavare som i demokratisk anda verkar i allas intresse ser sällan några problem med föreningar. Tvärt om. De uppmuntrar dem. De vet att ett livaktigt föreningsliv gör ett land bättre.

Annat är det med dem som sätter egna intressen främst. För dem är föreningar och ideellt engagerade inget positivt. Tvärt om. De är möjliga hot som bör hållas kort.

Synen på föreningslivet - om det ska verka fritt eller regleras - är därför en viktig vattendelare inom politiken, ett demokratiskt lackmustest, faktiskt.

Till saken hör, att det staten gör har stor betydelse. Av alla yttre krafter är nämligen staten den som påverkar föreningarna mest. Mer om det i Statens stöd till föreningarna

I Sverige är föreningslivet internationellt sett mycket starkt och livaktigt. Det beror inte på dagens politiker. Det är ett arv från det föreningspositiva 1900-talet. Under många år då var staten föreningsfrämjande. Sedan dess har stödet minskat. 

Riksdagens allt svagare stöd till föreningslivet har många orsaker. Till de yttre hör nyliberala strömningar och EU:s ointresse. Till de inre måste partierna själva räknas. De har tappat mycket av sin ursprungliga ideella, gräsrotsnära och demokratiska prägel. En följd bland annat av att politikerna i gemen inte heller som förr är förankrade i föreningslivet. 

Diktaturerna behöver vi inte gå in på närmare. De är ju av naturen rent föreningsfientliga.

Allt det en stat kan göra - medvetet eller inte - för att skada ett fritt och livaktigt föreningsliv kan samlas under följande rubriker:

  • Förbjuda!
  • Begränsa!
  • Förfölja!
  • Motverka!
  • Förleda!
  • Avleda!

Att makthavare förbjuder föreningar som stör deras planer är inget nytt. Det gjordes i gamla Rom, av Gustav Vasa (som förbjöd och plundrade gillena) och i franska revolutionen (där revolutionärerna förbjöd alla föreningar) för att bara nämna tre välkända exempel. 

I dagens värld är olika slag av föreningsförbud vanliga i diktaturer, men de ökar sorgligt nog även i demokratier. Att förbjuda alla föreningar är dock sällan aktuellt, förbuden är snarare kirurgiska, ty även diktatorer har nytta av föreningar.

Den som vill hålla ett demokratiskt sken uppe vill snarare begränsa än förbjuda. Skillnaden är dock inte alltid så stor. Begränsningen kan ju vara att endast sådana verksamheter som makten godkänt får bedrivas, eller att föreningar får styras, verka, tycka eller finansieras endast på godkänt sätt. 

Legal, halvlegal och helt utomlegal förföljelse av oönskade föreningar och föreningsaktiva är tyvärr vanligt. För aktuella data, sCIVICUS. Till förföljelsearsenalens "rumsrena" sida hör övervakning och registrering av medlemmar och aktiviteter, till det uppenbart ljusskygga hör inbrott, sabotage, trakassering, mord och tortyr. 

Föreningar är för sin existens beroende av ideellt arbete. Staten kan därför försvaga dem genom att motverka medborgarnas lust och möjligheatt organisera sig. Sådana åtgärder är ganska vanliga och tycks öka. De kan se ut på många sätt:
  • Staten kan med lag om godkännande och registrering minska intresset för att bilda nya föreningar. Denna kontrollfunktion innebär förstås i sig ett visst mått av hot, men detta kan ökas rejält genom krav på en komplett medlemslista.
  • Staten kan undergräva föreningarnas finansiering. Vissa typer av gåvor kan förbjudas. Traditionella ideella inkomstskapade verksamheter som basarer och lotterier kan försvåras. Statsbidrag kan villkoras med krav på att även enskilda förtroendevalda måste följa reglerna eller avsättas.
  • Antalet föreningsaktiva kan minskas genom att klassa ideellt arbete som "otillåten bisyssla" för alla anställda i stat, region och kommun.
  • Banker kan göra det svårt och dyrt för föreningar att använda kontanter, öppna bankkonton och nyttja betalsystem. 
  • Staten kan trötta ut ideellt engagerade genom att kräva in rapporter, statistik, redovisningar och liknande. 
  • Staten kan göra föreningsarbete mer tungrott med en föreningslag och obligatoriska normalstadgar.
  • Kommuner kan lägga ner föreningsstödet och minska tillgången på lämpliga mötes- och verksamhetslokaler. När studieförbund då kompenserar bortfallet med egen kunskap och lokaler kan staten skära ner deras statsanslag.
Dagens politiker har en övertro på ekonomiska styrmedel. Bidrag, brist på bidrag och straffavgifter förleder konsumenter att "köpa" just det som politikerna vill "sälja". Motsvarande inom föreningspolitiken är att med statsbidrag och bidragsvillkor söka knuffa föreningar i en politiskt önskvärd riktning. Se Invandrarförbund och statsbidrag. Men bidrag ges också för att gynna vissa omhuldade föreningstyper, inte minst partierna själva.

Grunden för statsbidragen tycks vara tron att de gör ideella föreningar och förbund starkare. Men så enkelt är det inte. Statsbidrag kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Ideella föreningars grundval är det enskilda engagemanget. Detta kan inte köpas för pengar. Därför kan måttliga föreningsbidrag vara till nytta, medan rejäla sådana kan skada. Förbund som med bidrag blir starka centralt tenderar att bli svaga lokal där de för att fungera väl borde vara starka.

Faktum är att föreningslivet skulle må bäst av staten inte gav bidrag till enskilda organisationer, utan i stället använde pengarna för att skapa en neutral, allmänt föreningsfrämjande miljö.

Politiken att avleda, slutligen, är ett specialfall. Dess mål är inte att stödja enskilda, prioriterade föreningar. Den vill omvandla helheten, förändra hela sektorn. Här är USA den stora föregångaren. 

Enligt Alexis de Tocqueville på 1800-talet präglades USA av ett omfattande och aktivt föreningsliv. Detta levde kvar ännu på 1960-talet. Men inte idag. Dagens föreningsliv liknar enligt Robert Putnam mer e"ensam bowlare".

Det som hände mellan Tocqueville och Putnam var att världens största folkrörelseland blev ett stiftelseland

Det var en gigantisk omvandling: En typ av ideell organisation, en typ av ideellt engagemang, en typ av ideell verksamhet och en typ av ideellt ledarskap ersattes av var sin helt annan typ. Ett helt folk började arbeta ideellt på ett helt annat sätt och med helt andra saker än tidigare. 

Eller i klartext: Gräsrotsföreningar och förbund ersattes av så kallade "non-profits", alltså verksamhetsstiftelser. Medlemsengagemang ersattes av volontärarbete. Demokrati och ledarskap  av management. Och samhällspåverkan av samhällsservice

Den amerikanska ideella sektorn slutade alltså vara den demokratins bas som Tocqueville beundrade. I stället blev den statens välanpassade hjälpreda - helt klart också nyttig, men nyttig på ett helt annat sätt. Läs mer i USA:s medlemslösa "förbund".

Transformeringen var en komplicerad och dyr process, men inget tyder på att den egentligen var avsiktlig. Den var snarare det oväntade resultatet av statens kraftfulla satsning på att främja verksamhetsstiftelser och volontärarbete i stället för föreningar och aktiva medlemmar. Till de hävstänger som användes hörde verksamhetsbidrag och skattebefrielser på gåvor. Forskning och konsulter spelade en stor roll liksom organiserat federalt kampanjarbete. En hel stiftelsefrämjande kultur och industri byggdes upp.

Det som hände i USA var unikt. Det är inte troligt att det kan upprepas på annat håll. Men försök har gjorts och kommer framöver att göras, också i Sverige. Det är därför staten här till exempel har infört skattebefrielse på gåvor och fördunklande nyord som civila samhället.

En avledning av amerikansk typ gör naturligtvis den ideella sektorn "samhällsnyttigare", fast bara i ett kortsiktigt perspektiv. Det som går förlorat är den långsiktiga aspekten, föreningslivets ultimata samhällsuppgift, nämligen den att skydda rikets demokratiska system och medborgare från staten, skulle denna vandra politiskt vilse. 
 

Inga kommentarer: