2009-12-07

”De nya sociala entreprenörerna”

I en blogg på Svenskt Näringslivs hemsida skriver Pernilla Ström att ”vi kommer att få se fler sociala entreprenörer”. Med det menar hon inte sociala entreprenörer i allmänhet, utan främst ”idealistiskt motiverade men professionellt drivna entreprenörer, som bygger upp sina bolag som vilken vinstmaximerande, effektivitetsjagande verksamhet som helst”.

Förr, menar hon, så har de som försökt kombinera företagande och goda gärningar ofta gjort ”taffliga insatser med undermålig kvalitet eller alltför höga priser”.

”De nya sociala entreprenörerna är inte främst ute efter att producera ett mer rättvist kaffe, en mer ekologisk t-shirt eller ett mer mångfaldigt annat. De använder sin skicklighet och sitt driv som företagsbyggare inom i stort sett vilka områden som helst, allt från elhandel till resebyråer. Det löpande överskottet slussas sedan vidare till andra aktörer som är bättre lämpade att driva skolor, stödja trädplantering eller sätta upp sjukhus.”

Det är uppenbart att Pernilla Ström i artikeln utgår ifrån att sociala entreprenörer alltid är företagare. Hon antingen bortser ifrån eller känner inte till, att de flesta sociala entreprenörer i Sverige och på andra håll varit eller är verksamma inom ideella sektorn. Hon bortser också ifrån att den ideella organisationen är den bästa plattformen för denna typ av verksamhet. (Det är ju ingen slump t.ex. att företagens egen organisation, Svenskt Näringsliv, är en ideell organisation och inte ett företag.)

Om man fokuserar på den lilla gruppen sociala entreprenörer som verkat med företag som plattform kan man alltså, enligt Pernilla Ström, skilja mellan de taffliga förr och dagens nya, professionella. Jag vet inte vilket tidsperspektiv hon har och varifrån hon hämtat sina fakta. Jag skulle tro att de hundra åren fram till ungefär 1955 i detta avseende ser avsevärt annorlunda ut än perioden 1955-2000. Är ”förr” före eller efter 1955? En annan viktig fråga är, räknas företagsamhet som skett inom eller med ideell organisation som huvudman in eller inte?

Att ideella organisationer driver kommersiell verksamhet för att finansiera den egna ideella verksamheten är inget nytt. Det förekom i Sverige redan på 1200-talet. Det kan de göra antingen utanför eller inom den egna ideella organisationen, med samma inriktning som den eller med en helt annan inriktning.

Det är emellertid svårt för en förening att bli framgångsrik både ideellt och kommersiellt samtidigt. För att klara det måste ledningen bemästra två helt väsenskilda logiker och få dessa att samsas. Detta i en allt mer komplex miljö. Som konsult avråder jag normalt ideella organisationer från detta.

Det är överhuvudtaget svårt att jämföra ideell och kommersiell verksamhet. De vilar på helt olika logik. De har helt olika typ av mål och verkar på väsensskilda "marknader". De måste därför mäta sin framgång och sin effektivitet på helt olika sätt. I det avseendet är företaget enklare och den ideella organisationen mer komplex. Det innebär också att entreprenörskapet inte är detsamma i företag och ideella organisationer. Begreppet professionell är inte heller entydigt: Den som är professionell i ett kommersiellt sammanhang kan mycket väl vara ren amatör i ett ideellt.

Givetvis kan sociala entreprenörer också använda aktiebolag som plattform för sin verksamhet. Detta kan göras vinstdrivande, som Pernilla Ström förordar. Men det kan också göras icke-vinstdrivande (Carl Hemström). Oavsett vilket kan ett sådant bolag antingen angripa det sociala problemet direkt, eller, som Pernilla Ström förordar, via någon form av kommersiell verksamhet skapa vinster som sedan överlämnas till en organisation specialiserad på att lösa det sociala problemet.

Det senare kan ju tyckas vara en omväg, men är ibland den enda framkomliga vägen. Metoden är dock inte problemlös. Det är svårt, en utmaning faktiskt, att framgångsrikt angripa ett samhällsproblem via en annan organisation. Det kräver sin egen kompetens. Det gäller att förstå samhällsproblemet, hur det kan lösas och vem som kan göra det. Det gäller också att kanalisera resurserna på ett sätt som leder till hållbar utveckling för såväl partnern som insatsen. Det är rätt vanligt att detta misslyckas. Inom internationellt bistånd t.ex. är det inte att skaffa fram pengarna som är det svåra, utan att använda dem rätt.

Det är kanske inte så troligt att en entreprenör, som är kommersiellt framgångsrik ”inom i stort sett vilka områden som helst”, också är rätt person att kanalisera överskotten rätt inom ett helt annat område och i en helt annan logik. Kanske behövs en tredje part för detta.

Dessutom handlar det inte om att bara slussa över det ”löpande överskottet”. Det tillåter tyvärr inte skattelagen. Det är bara det som blir kvar efter skatt som kan slussas.

Jag anser att sociala entreprenörer i första hand ska finnas inom den ideella sektorn, men jag välkomnar också kommersiellt inriktade sociala entreprenörer på de områden där de kan lyckas, och särskilt inom de områden där de bättre än andra kan lyckas. Att de sedan samarbetar med och stöder ideella organisationer är bra. Ibland är förmodligen en strategisk allians mellan företag och förening/stiftelse den bästa lösning.

Det finns emellertid idag inom politiken en allt för stor förhoppning och tilltro till företagens förmåga och en ensidig inriktning på dem. Verksamhet som kommuner och landsting en gång tog över från sociala entreprenörer i ideella organisationer överlämnas nu på entreprenad till företag. Detta beror bl.a. på att det nuvarande regelsystemet ensidigt gynnar företag, t.ex. vid offentlig upphandling. De ideella organisationerna missgynnas. Förlorare är konsumenterna.


Läs mer om ideella sektorn på http://www.voluntarius.com/.

Källor:
Carl Hemström (2005), Bolag – Föreningar – Stiftelser. En introduktion. Stockholm: Norstedts Juridik.
Christer Leopold (2006), Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

Inga kommentarer: