I en blogg på Svenskt Näringslivs hemsida skriver Pernilla Ström att ”vi kommer att få se fler sociala entreprenörer”. Med det menar hon inte sociala entreprenörer i allmänhet, utan främst ”idealistiskt motiverade men professionellt drivna entreprenörer, som bygger upp sina bolag som vilken vinstmaximerande, effektivitetsjagande verksamhet som helst”.
Förr, menar hon, så har de som försökt kombinera företagande och goda gärningar ofta gjort ”taffliga insatser med undermålig kvalitet eller alltför höga priser”.
”De nya sociala entreprenörerna är inte främst ute efter att producera ett mer rättvist kaffe, en mer ekologisk t-shirt eller ett mer mångfaldigt annat. De använder sin skicklighet och sitt driv som företagsbyggare inom i stort sett vilka områden som helst, allt från elhandel till resebyråer. Det löpande överskottet slussas sedan vidare till andra aktörer som är bättre lämpade att driva skolor, stödja trädplantering eller sätta upp sjukhus.”
Det är uppenbart att Pernilla Ström i artikeln utgår ifrån att sociala entreprenörer alltid är företagare. Hon antingen bortser ifrån eller känner inte till, att de flesta sociala entreprenörer i Sverige och på andra håll varit eller är verksamma inom ideella sektorn. Hon bortser också ifrån att den ideella organisationen är den bästa plattformen för denna typ av verksamhet. (Det är ju ingen slump t.ex. att företagens egen organisation, Svenskt Näringsliv, är en ideell organisation och inte ett företag.)
Om man fokuserar på den lilla gruppen sociala entreprenörer som verkat med företag som plattform kan man alltså, enligt Pernilla Ström, skilja mellan de taffliga förr och dagens nya, professionella. Jag vet inte vilket tidsperspektiv hon har och varifrån hon hämtat sina fakta. Jag skulle tro att de hundra åren fram till ungefär 1955 i detta avseende ser avsevärt annorlunda ut än perioden 1955-2000. Är ”förr” före eller efter 1955? En annan viktig fråga är, räknas företagsamhet som skett inom eller med ideell organisation som huvudman in eller inte?
Att ideella organisationer driver kommersiell verksamhet för att finansiera den egna ideella verksamheten är inget nytt. Det förekom i Sverige redan på 1200-talet. Det kan de göra antingen utanför eller inom den egna ideella organisationen, med samma inriktning som den eller med en helt annan inriktning.
Det är emellertid svårt för en förening att bli framgångsrik både ideellt och kommersiellt samtidigt. För att klara det måste ledningen bemästra två helt väsenskilda logiker och få dessa att samsas. Detta i en allt mer komplex miljö. Som konsult avråder jag normalt ideella organisationer från detta.
Det är överhuvudtaget svårt att jämföra ideell och kommersiell verksamhet. De vilar på helt olika logik. De har helt olika typ av mål och verkar på väsensskilda "marknader". De måste därför mäta sin framgång och sin effektivitet på helt olika sätt. I det avseendet är företaget enklare och den ideella organisationen mer komplex. Det innebär också att entreprenörskapet inte är detsamma i företag och ideella organisationer. Begreppet professionell är inte heller entydigt: Den som är professionell i ett kommersiellt sammanhang kan mycket väl vara ren amatör i ett ideellt.
Givetvis kan sociala entreprenörer också använda aktiebolag som plattform för sin verksamhet. Detta kan göras vinstdrivande, som Pernilla Ström förordar. Men det kan också göras icke-vinstdrivande (Carl Hemström). Oavsett vilket kan ett sådant bolag antingen angripa det sociala problemet direkt, eller, som Pernilla Ström förordar, via någon form av kommersiell verksamhet skapa vinster som sedan överlämnas till en organisation specialiserad på att lösa det sociala problemet.
Det senare kan ju tyckas vara en omväg, men är ibland den enda framkomliga vägen. Metoden är dock inte problemlös. Det är svårt, en utmaning faktiskt, att framgångsrikt angripa ett samhällsproblem via en annan organisation. Det kräver sin egen kompetens. Det gäller att förstå samhällsproblemet, hur det kan lösas och vem som kan göra det. Det gäller också att kanalisera resurserna på ett sätt som leder till hållbar utveckling för såväl partnern som insatsen. Det är rätt vanligt att detta misslyckas. Inom internationellt bistånd t.ex. är det inte att skaffa fram pengarna som är det svåra, utan att använda dem rätt.
Det är kanske inte så troligt att en entreprenör, som är kommersiellt framgångsrik ”inom i stort sett vilka områden som helst”, också är rätt person att kanalisera överskotten rätt inom ett helt annat område och i en helt annan logik. Kanske behövs en tredje part för detta.
Dessutom handlar det inte om att bara slussa över det ”löpande överskottet”. Det tillåter tyvärr inte skattelagen. Det är bara det som blir kvar efter skatt som kan slussas.
Jag anser att sociala entreprenörer i första hand ska finnas inom den ideella sektorn, men jag välkomnar också kommersiellt inriktade sociala entreprenörer på de områden där de kan lyckas, och särskilt inom de områden där de bättre än andra kan lyckas. Att de sedan samarbetar med och stöder ideella organisationer är bra. Ibland är förmodligen en strategisk allians mellan företag och förening/stiftelse den bästa lösning.
Det finns emellertid idag inom politiken en allt för stor förhoppning och tilltro till företagens förmåga och en ensidig inriktning på dem. Verksamhet som kommuner och landsting en gång tog över från sociala entreprenörer i ideella organisationer överlämnas nu på entreprenad till företag. Detta beror bl.a. på att det nuvarande regelsystemet ensidigt gynnar företag, t.ex. vid offentlig upphandling. De ideella organisationerna missgynnas. Förlorare är konsumenterna.
Källor:
Carl Hemström (2005), Bolag – Föreningar – Stiftelser. En introduktion. Stockholm: Norstedts Juridik.
Christer Leopold (2006), Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.
Visar inlägg med etikett sociala entreprenörer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sociala entreprenörer. Visa alla inlägg
2009-12-07
”De nya sociala entreprenörerna”
Tidigare konsult, rådgivare och föreläsare rörande ideell organisering. Har skrivit boken "Professionell Ideell - Om att verka med ideell logik". Drev tidigare hemsidan www.voluntarius.com.
2009-07-31
Tjäna pengar och rädda världen
Erika Augustinssons och Maja Brisvalls bok Tjäna pengar och rädda världen (Bookhouse Publishing) handlar om samhällsentreprenörer eller sociala entreprenörer, d.v.s. personer som skapar något nytt som gynnar samhället i stort.
Författarnas stora tes är att man kan vara samhällsnyttig och tjäna pengar samtidigt. Om man håller med om det eller inte är en generationsfråga säger de. 70–80-talisterna ”går i fronten för det nya företagandet i Sverige. De är unga, samhällsengagerade, globala och de gillar att starta och driva företag.” (s 25)
Detta är en intressant bok eftersom den lyfter fram företeelser och tankegods som finns i samhället idag och som uppmärksammas allt för litet.
I sitt slutord beklagar sig författarna över att de lagt ner för mycket tid och utrymme åt att försöka definiera begreppet samhällsentreprenör, men jag tycker att denna brist är ett mindre problem än det att författarna inte tycks ha tänkt färdigt innan de slutförde sin bok. Resultaten är att företeelser som inte hör ihop blandas friskt, att mycket är oklart och att läsaren tröttas av onödiga upprepningar. Dessutom räcker författarnas kunskaper om ideella organisationer inte till för uppgiften. Samtidigt innehåller boken guldkorn som är väl värda att vaskas fram. Den kan leda till en mycket intressant och viktig debatt. Läs den!
En ideologisk bok
Jag vet inte om det varit författarnas avsikt, men detta är en mycket ideologisk bok. Den ifrågasätter grundläggande företeelser i svenska samhället, inklusive välfärdsmodellen.
I baksidestexten presenteras bokens teser så här: ”Erika Augustinsson och Maja Brisvall sätter en ny agenda för ett Sverige där folkrörelsen är död, den traditionella industrin har kört i diket och den offentliga sektorn går på knäna. Det är dags att dra ett streck och gå vidare.”
Boken vilar på uppfattningen att ”vårt samhälle under en längre tid har varit på väg i fel riktning” (s 16) när det gäller miljö och klimat, tillväxten, globaliseringen m.m. och att den svenska samhällsmodellen och tankemodellerna förhindrar de nödvändiga såväl miljömässiga som sociala lösningarna.
Den ställer frågor som, varför får man inte tjäna pengar på att göra en samhällsinsats? Varför är det bättre att något samhällsnyttigt görs gratis eller med offentliga bidrag, än självfinansierat? Varför ses företagen som parasiter och staten som god?
Den hävdar att nya företag ”med rätt värderingar och visioner … kan göra mer för samhällsutvecklingen än vad de flesta politiker och institutioner idag förmår” (s 19).
Mot dagens förstenade och handlingsförlamade samhälle och institutioner sätter författarna ”den hållbara ekonomins entreprenörer”, en global rörelse i tiden. Den utgörs av sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Dessa ”använder sig av entreprenörskapets logik och mekanismer för att skapa en förändring i samhället som är till nytta för alla”. (s 19).
Boken pekar också på det orimliga i att det inte finns något investeringskapital att tillgå för dem som i Sverige vill starta samhällsnyttig verksamhet utan vinstsyfte.
Fyra olika slags sociala entreprenörer
På sidan 34 presenterar författarna en modell som illustrerar hur de uppfattar läget. Det är en figur där tre ringar skär varandra på ett sådant sätt att de skapar fyra små delområden.
Där ringarna Traditionella näringslivet respektive Traditionella offentliga sektorn ensamma överlappar varandra finns delområdet Nya näringslivet. Motsvarade överlappning av Traditionella näringslivet och Traditionella ideella sektorn ger Nya ideella sektorn. Och av Traditionella offentliga sektorn och Traditionella ideella sektorn får vi på motsvarande sätt Nya offentliga sektorn. Mitt i figuren slutligen överlappar alla tre cirklarna varandra. Detta delområde kallar författarna Hybriderna.
Denna modell är central. Den utgör grunden för författarnas resonemang och ger boken dess struktur.
Författarnas stora tes är att man kan vara samhällsnyttig och tjäna pengar samtidigt. Om man håller med om det eller inte är en generationsfråga säger de. 70–80-talisterna ”går i fronten för det nya företagandet i Sverige. De är unga, samhällsengagerade, globala och de gillar att starta och driva företag.” (s 25)
Detta är en intressant bok eftersom den lyfter fram företeelser och tankegods som finns i samhället idag och som uppmärksammas allt för litet.
I sitt slutord beklagar sig författarna över att de lagt ner för mycket tid och utrymme åt att försöka definiera begreppet samhällsentreprenör, men jag tycker att denna brist är ett mindre problem än det att författarna inte tycks ha tänkt färdigt innan de slutförde sin bok. Resultaten är att företeelser som inte hör ihop blandas friskt, att mycket är oklart och att läsaren tröttas av onödiga upprepningar. Dessutom räcker författarnas kunskaper om ideella organisationer inte till för uppgiften. Samtidigt innehåller boken guldkorn som är väl värda att vaskas fram. Den kan leda till en mycket intressant och viktig debatt. Läs den!
En ideologisk bok
Jag vet inte om det varit författarnas avsikt, men detta är en mycket ideologisk bok. Den ifrågasätter grundläggande företeelser i svenska samhället, inklusive välfärdsmodellen.
I baksidestexten presenteras bokens teser så här: ”Erika Augustinsson och Maja Brisvall sätter en ny agenda för ett Sverige där folkrörelsen är död, den traditionella industrin har kört i diket och den offentliga sektorn går på knäna. Det är dags att dra ett streck och gå vidare.”
Boken vilar på uppfattningen att ”vårt samhälle under en längre tid har varit på väg i fel riktning” (s 16) när det gäller miljö och klimat, tillväxten, globaliseringen m.m. och att den svenska samhällsmodellen och tankemodellerna förhindrar de nödvändiga såväl miljömässiga som sociala lösningarna.
Den ställer frågor som, varför får man inte tjäna pengar på att göra en samhällsinsats? Varför är det bättre att något samhällsnyttigt görs gratis eller med offentliga bidrag, än självfinansierat? Varför ses företagen som parasiter och staten som god?
Den hävdar att nya företag ”med rätt värderingar och visioner … kan göra mer för samhällsutvecklingen än vad de flesta politiker och institutioner idag förmår” (s 19).
Mot dagens förstenade och handlingsförlamade samhälle och institutioner sätter författarna ”den hållbara ekonomins entreprenörer”, en global rörelse i tiden. Den utgörs av sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Dessa ”använder sig av entreprenörskapets logik och mekanismer för att skapa en förändring i samhället som är till nytta för alla”. (s 19).
Boken pekar också på det orimliga i att det inte finns något investeringskapital att tillgå för dem som i Sverige vill starta samhällsnyttig verksamhet utan vinstsyfte.
Fyra olika slags sociala entreprenörer
På sidan 34 presenterar författarna en modell som illustrerar hur de uppfattar läget. Det är en figur där tre ringar skär varandra på ett sådant sätt att de skapar fyra små delområden.
Där ringarna Traditionella näringslivet respektive Traditionella offentliga sektorn ensamma överlappar varandra finns delområdet Nya näringslivet. Motsvarade överlappning av Traditionella näringslivet och Traditionella ideella sektorn ger Nya ideella sektorn. Och av Traditionella offentliga sektorn och Traditionella ideella sektorn får vi på motsvarande sätt Nya offentliga sektorn. Mitt i figuren slutligen överlappar alla tre cirklarna varandra. Detta delområde kallar författarna Hybriderna.
Denna modell är central. Den utgör grunden för författarnas resonemang och ger boken dess struktur.
Så här presenteras delsektorerna:
- Nya näringslivet: Detta är entreprenörer som ”använder sig av företagande för att förändra världen. De startar företag med social, humanitär eller ekologisk idé som grund. De utmanar det traditionella företagandets avsaknad av social och ekologisk hänsyn.” Bokens exempel: O2, GodEl, Saltå Kvarn, Blatteförmedlingen, Grameen Bank (Bangladesh) och Ethos Water (USA).
- Nya offentliga sektorn: Entreprenörer som på nytt sätt söker lösa problem inom det sociala området. ”De utmanar trögheten och för in nytänkande i den traditionella offentliga sektorn.” Bokens exempel: Basta, Situation Stockholm, Volontärbyrån (verksamhet inom Forum för Frivilligt Socialt Arbete), Hälsogemenskapen i Jörn, Gringo, Fittja Drift & Underhåll och Greenworks (Storbritannien).
- Nya ideella sektorn: ”Det är förnyarna inom den ideella sektorn som använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta. De utmanar makteliten i folkrörelse-Sverige … att bli mer entreprenöriella och självgående.” Bokens exempel: Hand in Hand, Myrorna (verksamhet inom Frälsningsarmén), Wikipedia (USA), Creative Commons (USA), Avaaz.org (USA?), Amnesty Business Group (verksamhet inom Svenska Amnesty) och South Hartford Initiative (USA).
- Hybriderna: Entreprenörerna inom denna delsektor ”remixar logik, metoder och spår från alla tre sektorer i sitt arbete med att tjäna pengar och rädda världen”. Bokens exempel: Watabaran (Nepal), Gringo (verksamhet inom Latifeh AB), Dem Collective och The Hub (Storbritannien).
Tre frågor till författarna
Det finns mycket i boken som behöver diskuteras vidare. Här ska jag bara ta upp tre frågor:
1) Vad är kärnan i det en social entreprenör gör?
Förr kallades den som startade och drev ett företag för företagare. Nu har det blivit populärt att istället säga entreprenör. Genom denna modetrend har ordet mist sitt innehåll. Det behöver alltså preciseras.
Om att vara entreprenör helt simpelt är att starta och driva ett eller flera företag, då finns per definition sociala entreprenörer enbart inom näringslivet.
Om man istället menar att det är själva processen att gripa sig an ett samhälleligt problem på nytt sätt som utmärker en social entreprenör, då finns de volymmässigt snarare inom offentlig sektor. Det är där mandatet och pengarna finns. Men det som görs, görs då av personal med skattemedel anslagna av politiker.
Om man behåller uppgiften, att ta sig an ett olöst samhällsproblem, men tar bort den offentliga finansieringen, d.v.s. låter den sociala entreprenören starta med tomma händer, då är det framförallt inom den ideella sektorn vi finner dem. Och deras vanligaste organisationsform är ideell förening.
En annan viktig fråga som behöver besvaras är, ska en entreprenör, när han eller hon bygger upp sin organisation och verksamhet, vara nyskapande – en social innovatör – eller räcker det med att han eller hon kopierar det som redan gjorts på andra håll? I det första fallet behövs en nyskapande idé och en process för att göra den operativ. I det senare fallet finns en förebild att kopiera. Det är två helt olika insatser med två olika uppsättningar kompetenser.
Boken diskuterar inte de här två frågorna överhuvudtaget. Den preciserar inte vad kärnan i vad en social entreprenör gör är och skiljer därför inte mellan nyskapande (GodEl?) och kopierad verksamhet (Volontärbyrån?). Den fokuserar på några få kända exempel, men har inget att säga om det till största delen dolda entreprenörskap som redan finns inom offentlig och ideell sektor, ja t.o.m. inom de enligt boken redan döda folkrörelserna.
2) Modellen: Vilka är kriterierna för att placera en organisation i en viss delsektor?
Bokens modell placerar organisationerna i en av fyra delsektorer. Men den redovisar inte sina urvalskriterier. Det går heller inte att gissa sig till dem. Det verkar som om slumpen styrt. Jag vill därför föreslå ett alternativ.
Varje organisation måste, för att ha en chans att bli framgångsrik, organiseras och drivas i enlighet med sin verksamhetslogik. (Läs mer om detta i min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik.) Det mest praktiska är att dela upp organisationerna utifrån denna logik. Man kan då lätt urskilja tre huvudgrupper organisationer med var sin sektor: Myndigheter (offentliga sektorn), företag (näringslivet) och ideella organisationer (ideella sektorn).
Om man använder detta klassificeringssätt så faller bokens modell samman helt och hållet. En organisation som drivs för ett samhällsnyttigt mål och utan vinstutdelningssyfte är ideell. Det innebär att t.ex. GodEl tillhör ideella sektorn och inte Nya näringslivet. En som drivs för att berika ägaren (eller personalen), även om det sker med samhällsnyttiga inslag (t.ex. Ethos Water) tillhör näringslivet rätt och slätt. De flesta av organisationerna som utgör exempel i boken bör räknas till ideella sektorn.
De flesta ideella organisationer måste varje år skaffa nya resurser (inklusive pengar) till sin verksamhet. Det sker ofta på en rad olika sätt. Ett av dem kan vara att driva affärsverksamhet, inom eller utom organisationen. Detta är inget nytt eller ovanligt som författarna tycks tro. Det tidigaste svenska exemplet jag funnit är från 1300-talets början. Själv var jag på 1970-talet ordförande för en förening som delvis finansierades av överskottet från två aktiebolag, varav det ena var helt banbrytande inom sitt segment av marknaden.
Det finns inget i den ideella modellen som sådan som hindrar en organisation från att driva affärsverksamhet. Det största hindret i Sverige idag är skattelagstiftningen. Dessutom är det svårt att under en och samma ledning blanda två sinsemellan främmande logiker, den ideella och den kommersiella.
3) Vad menar ni med att ”tjäna pengar och rädda världen”?
Vare sig ”tjäna pengar” eller ”rädda världen” är entydiga begrepp. Författarna förklarar inte exakt vad de avser. Det borde de göra.
Författarna menar att endast 70-80-talisterna anser att begreppen kan förenas till ett. Men kan stämma? Tänk på alla de som arbetar t.ex. inom sjukvården eller räddningstjänsten. De räddar världen, men oavsett viken generation de tillhör vill de ha lön.
Sedan har vi de anställda inom FN, EU och biståndsarbetet. De tjänar också pengar. Förmodligen betydligt mer än några av de entreprenörer som nämns i boken. Var kommer de in i bilden?
Det finns också traditionella företag som tillverkar sådant som används när man räddar världen. Räknas de in? Om inte, varför?
Syftar ”tjäna pengar” på lön, aktieutdelning, företagsförsäljning eller vad? Så länge det är oklart är mycket i boken oklart.
Tidigare konsult, rådgivare och föreläsare rörande ideell organisering. Har skrivit boken "Professionell Ideell - Om att verka med ideell logik". Drev tidigare hemsidan www.voluntarius.com.
2009-06-25
"The economic man"
Är nationalekonomernas hypotes att människans beteende huvudsakligen styrs av ekonomisk egennytta (”the economic man”) sann?
Om man verkar inom näringslivet får man kanske lätt det intrycket. Men om man verkar inom den ideella sektorn, vilket halva Sveriges befolkning gör på det ena eller andra sättet, då får man otaliga bevis för att den inte är sann.
Det finns individer som styrs av ekonomisk egennytta och andra som styrs av andra faktorer. Dessutom tycks det oerhört vanligt att den som styrs av ekonomisk egennytta i vissa sammanhang, inte alls gör det i andra.
De som alltid, i alla sammanhang, styrs av ekonomisk egennytta är förmodligen ganska få. Den typen av egoister är sällan omtyckta. Varför nationalekonomerna ser dem som normalmänniskor är svårt att förstå. Vore hypotesen sann skulle den ideella sektorn inte existera. Frågan är om ens det moderna samhället skulle finnas.
Om man verkar inom näringslivet får man kanske lätt det intrycket. Men om man verkar inom den ideella sektorn, vilket halva Sveriges befolkning gör på det ena eller andra sättet, då får man otaliga bevis för att den inte är sann.
Det finns individer som styrs av ekonomisk egennytta och andra som styrs av andra faktorer. Dessutom tycks det oerhört vanligt att den som styrs av ekonomisk egennytta i vissa sammanhang, inte alls gör det i andra.
De som alltid, i alla sammanhang, styrs av ekonomisk egennytta är förmodligen ganska få. Den typen av egoister är sällan omtyckta. Varför nationalekonomerna ser dem som normalmänniskor är svårt att förstå. Vore hypotesen sann skulle den ideella sektorn inte existera. Frågan är om ens det moderna samhället skulle finnas.
Tidigare konsult, rådgivare och föreläsare rörande ideell organisering. Har skrivit boken "Professionell Ideell - Om att verka med ideell logik". Drev tidigare hemsidan www.voluntarius.com.
2009-06-22
Sociala entreprenörer: Andreas And
Hur många känner idag till Andreas And? Inte många. Ändå var han bland de första och största av våra sociala entreprenörer. Men å andra sidan, hur många personer födda på 1200-talet känner folk i allmänhet till? Någon kung eller riddare kanske.
Andreas And (1250- 1317) var varken kung eller riddare. Han var domprost i Uppsala. Men framförallt var han en pionjär inom ideella sektorn och som sådan givetvis en social entreprenör.
Som domprost i Uppsala under sju ärkebiskopar och kyrkans starke man, satte han helt säkert sin prägel på mångt och mycket under denna kyrkans nydaningstid. Han var med och skrev Upplandslagen och kallades att utreda gränsen mellan Uppland och Sörmland. Han satt med i kungens råd. Det gjorde han på jobbet. På fritiden startade han några stiftelser och en ideell förening.
Andreas tog magisterexamen i Paris 1275. Han var en av våra första akademiker alltså. I Paris lärde han sig uppenbarligen också en del om ideella organisationer.
Till det vi vet om Andreas Ands ideella verksamhet hör följande:
- 1291 grundade Andreas And ett hem för tolv svenska studenter i Paris. Därmed skapade han det första svenska studentstipendiet, studenthemmet och studentnationen.
- Som domprost lät Andreas And inrätta en domskola i Uppsala. För att eleverna skulle ha någon stans att bo donerade han några byggnader. Skolan var föregångaren till Katedralskolan och byggnaderna blev senare en del av Uppsala universitet.
- Andreas And tog initiativet till och skrev stadgarna till det första helgeandshuset i Sverige. Det stod färdigt i Uppsala 1303. Denna välgörenhetsinrättning fungerade som sjukstuga, fattigstuga och pensionärshem i ett. Det finansierades genom donationer och insamlingar.
- 1305 tog Andreas And initiativ till en förening, Helgeandsgillet, och blev dess ordförande. Gillets uppgift var att stödja helgeandshusets verksamhet - det var helt enkelt dess stödförening. En av de insamlingsmetoder föreningen använde var att hyra ut salubodar.
Tidigare konsult, rådgivare och föreläsare rörande ideell organisering. Har skrivit boken "Professionell Ideell - Om att verka med ideell logik". Drev tidigare hemsidan www.voluntarius.com.
2009-06-17
Sociala entreprenörer: Henry Dunant
Sociala entreprenörer är något som framförallt funnits och finns inom den ideella sektorn. De flesta av dem är emellertid okända. Det finns flera goda och några inte så goda skäl till det.
Det ideella arbetet är kollektivt (man kan inte bilda sin egen förening, man måste vara flera) och ger därför inget utrymme för primadonnor. Det görs också främst i liten skala, på hemorten. Dessutom är det ideella arbetet sällan en huvudsyssla för dess entreprenörer; det är en obetald bisyssla på fritiden vid sidan av en annan och kanske i sig publik karriär. Dessutom föredrar de flesta ideella organisationer och därmed också deras entreprenörer att verka i det tysta. Ingen social entreprenör hittills har vad jag vet tagit patent eller på annat sätt sökt skydda sin ide; tvärt om uppmuntrar de ofta andra att kopiera.
Allt detta är i grunden goda skäl till att de ideella sociala entreprenörerna är många men okända. Mindre goda skäl är naturligtvis att media och forskare inte uppmärksammar dem och att efterföljare i andra sektorer gärna suddar ut sina föregångare.
På grund av allt detta är det få ideella entreprenörer som blir kända och ihågkomna, i vart fall i just den egenskapen. Det ger intrycket hos många att de aldrig funnits. De namn som ändå poppar upp i historieböcker och tidningsartiklar, som folk har i minne och som förekommer i korsord och frågesporter är framförallt de vars verksamhet varit religiös (tänk på alla de stora religionsgrundarna) eller politisk som t.ex. Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, eller vars rörelser blivit internationella, t.ex. Scouternas Lord Baden-Powell. Till de senare hör schweizaren Henry Dunant (1828-1910), en på många sätt typisk social entreprenör.
För i dagarna exakt 150 år sedan (24 juni, 1859) blev Dunant vittne till slaget vid Solferino. Där lämnade Frankrikes, Österrikes och Sardinens arméer tiotusentals sårade kvar på slagfältet utan vård. Ställd inför detta förvandlades en tillfälligt förbipasserande Dunant från affärsman till social entreprenör. Han grep in tillsammans med kvinnor från trakten och andra som ställde upp. Men han nöjde sig inte med detta. Efteråt startade han en process som på många sätt kom att förändra världen.
Dunant som varit med att grunda KFUM tänkte i ideella banor. Han såg ett pockande samhälleligt behov och han såg en ideell lösning på det.
Kärnan i hans idé - inte hans affärsidé, utan hans humanitära idé - var att i fredstid rekrytera, utbilda och organisera frivilliga för att i krig rädda liv på slagfältet.
Dunant idé att leverera en ideell tjänst med hjälp av i förväg utbildade, organiserade och utrustade frivilliga var, såvitt jag vet, något helt nytt. Fram till dess organiserade man medlemmar som kom med den kunskap och de färdigheter de hade, eller mobiliserade spontana frivilliga på plats. Dunant insåg att ingendera av detta dög när det bokstavligen var fråga om liv eller död. Han ville ha kompetens och organisation, men han ville inte ha anställda. Han ansåg att frivilliga var bättre. De var mer engagerade, mer medkännande.
Denna kärnidé ledde till en rad följdidéer. Här de tre viktigaste: 1) Det behövdes en organisation för att organisera dessa frivilliga (= nationella rödakorsföreningar). 2) På slagfältet behövde det frivilliga och deras utrustning skydd i form av en symbol som visade att de var neutrala och inte skulle angripas (= rödkorssymbolen). 3) De stridande måste också enas om regler för hur sådana räddningsinsatser kan göras (= Genèvekonventionerna).
Ur Dunants idé växte fram världens största humanitära nätverk, rödakorsrörelsen, som är verksamt genom nationella förbund i praktiskt taget varje land i världen. Denna organisation är större och når ut vidare än något företag och gör detta främst genom ideella insatser och med ideell finansiering. Ur hans idé växte också fram de regler för krigföring som gäller idag. Hans skapelse har också direkt eller indirekt inspirerat bildandet av ett otal internationella och nationella organisationer inklusive FN.
Efter slaget vid Solferino inledde Henry Dunant en opinionsbildningskampanj för sin idé. Han skrev och publicerade en bok, Minnen från Solferino (1862), som han inte sålde, utan skickade gratis till dem han ville påverka. Han gav sig också ut på lobbyingturné i Europa för att bearbetade kungar och regeringar och delta i internationella konferenser.
Minnen från Solferino är en välskriven och läsvärd bok. Det är en pamflett, men också en av ytterst få skrifter tillgängliga för utomstående i vilken en social entreprenör, redan i början av sin skapelse, beskriver sin idé och dess bakgrund.
Det var Dunant som kläckte idén och som sålde den till Europa. Han uppfann hjulet och satte det i rullning. Men det var inte han som fick det att rulla vidare och i rätt riktning. Den som gjorde det var Gustave Moynier (1826-1910). Det var framförallt han som såg till att Dunants idé blev verklighet.
Dunant och Moynier var bägge sociala entreprenörer med rötter i Genèves föreningsliv, men med helt olika profil: Dunant vara visionären, Moynier organisatören. I det långa loppet drog de inte jämt.
Arbetet att förverkliga Dunants idé gjordes inom ramen för en redan existerande ideell organisation i Genève, Sociétè genevoise d’utilité publique, där Gustave Moynier var ordförande. Inspirerad av Dunants bok tillsatte organisationen på sitt medlemsmöte den 9 februari 1863 ett speciellt utskott för arbetet.
Ordförande i utskottet var den 76-årige generalen Henri Dufour. Han representerade den militära professionen och var den ende av dem som var internationellt känd. Vice ordförande och den som ledde arbetet var Gustave Moynier. Läkekonsten representerades av två kirurger, Théodore Maunoir och Louis Appia. Den senare hade skrivit två handböcker i krigskirurgi. Henry Dunant var med sina 35 år yngst i kommittén och dess sekreterare.
Detta utskott hade ett år senare omvandlats till den första rödakorskommittén (även om namnet Röda Korset kom först senare) med Moynier som ordförande och Dunant som sekreterare. Därmed hade grunden lagts för det som numera är Internationella Rödakorskommittén. Kommittén arbetade vidare längs två linjer: 1) att se till att rödakorsföreningar startades i olika länder, och 2) att få till stånd det vi idag kallar Genèvekonventionerna.
Kommitténs sammansättning var oförändrad fram till 1867 då Moynier tvingade Dunant att avgå.
Henry Dunant, som då hade hjälp till att starta rödakorsföreningen i Genève och den i Frankrike, erbjöd sig redan 1864 att avgå ur kommittén sedan Moynier sagt till honom att inte agera på egen hand i kommitténs namn. Han övertalades dock att kvarstå.
1867 drabbades Dunant av en stor skandal. Han hade försök rädda sina egna misslyckade affärer i Algeriet genom vissa finansiella transaktioner i ett bolag i Genève där han satt i ledningen. Enligt domstolen vilseledde han sina partners och aktieägare och dömdes som ensam vållande till företagets konkurs. Därmed försvann han, 39 år gammal, vanärad och i personlig konkurs från det offentliga för i stort sett resten av sitt liv. Tidvis var han uteliggare i Paris. Men han fortsatte också att föreslå eller ta olika sociala initiativ, bl.a. inom fredsområdet och för jämlikhet mellan könen.
1901 fick Dunant Nobels fredspris för sin idé att grunda Röda Korset.
Källor:
Henry Dunant, Minnen från Solferino.
Jean de Senarclens (2005), The Founding of the Red Cross – Gustave Moynier, its Master Builder. Genève: Slatkine.
Länkar:
Société Henry Dunant
International Committee of the Red Cross
International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies
Svenska Röda Korset
Det ideella arbetet är kollektivt (man kan inte bilda sin egen förening, man måste vara flera) och ger därför inget utrymme för primadonnor. Det görs också främst i liten skala, på hemorten. Dessutom är det ideella arbetet sällan en huvudsyssla för dess entreprenörer; det är en obetald bisyssla på fritiden vid sidan av en annan och kanske i sig publik karriär. Dessutom föredrar de flesta ideella organisationer och därmed också deras entreprenörer att verka i det tysta. Ingen social entreprenör hittills har vad jag vet tagit patent eller på annat sätt sökt skydda sin ide; tvärt om uppmuntrar de ofta andra att kopiera.
Allt detta är i grunden goda skäl till att de ideella sociala entreprenörerna är många men okända. Mindre goda skäl är naturligtvis att media och forskare inte uppmärksammar dem och att efterföljare i andra sektorer gärna suddar ut sina föregångare.
På grund av allt detta är det få ideella entreprenörer som blir kända och ihågkomna, i vart fall i just den egenskapen. Det ger intrycket hos många att de aldrig funnits. De namn som ändå poppar upp i historieböcker och tidningsartiklar, som folk har i minne och som förekommer i korsord och frågesporter är framförallt de vars verksamhet varit religiös (tänk på alla de stora religionsgrundarna) eller politisk som t.ex. Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, eller vars rörelser blivit internationella, t.ex. Scouternas Lord Baden-Powell. Till de senare hör schweizaren Henry Dunant (1828-1910), en på många sätt typisk social entreprenör.
För i dagarna exakt 150 år sedan (24 juni, 1859) blev Dunant vittne till slaget vid Solferino. Där lämnade Frankrikes, Österrikes och Sardinens arméer tiotusentals sårade kvar på slagfältet utan vård. Ställd inför detta förvandlades en tillfälligt förbipasserande Dunant från affärsman till social entreprenör. Han grep in tillsammans med kvinnor från trakten och andra som ställde upp. Men han nöjde sig inte med detta. Efteråt startade han en process som på många sätt kom att förändra världen.
Dunant som varit med att grunda KFUM tänkte i ideella banor. Han såg ett pockande samhälleligt behov och han såg en ideell lösning på det.
Kärnan i hans idé - inte hans affärsidé, utan hans humanitära idé - var att i fredstid rekrytera, utbilda och organisera frivilliga för att i krig rädda liv på slagfältet.
Dunant idé att leverera en ideell tjänst med hjälp av i förväg utbildade, organiserade och utrustade frivilliga var, såvitt jag vet, något helt nytt. Fram till dess organiserade man medlemmar som kom med den kunskap och de färdigheter de hade, eller mobiliserade spontana frivilliga på plats. Dunant insåg att ingendera av detta dög när det bokstavligen var fråga om liv eller död. Han ville ha kompetens och organisation, men han ville inte ha anställda. Han ansåg att frivilliga var bättre. De var mer engagerade, mer medkännande.
Denna kärnidé ledde till en rad följdidéer. Här de tre viktigaste: 1) Det behövdes en organisation för att organisera dessa frivilliga (= nationella rödakorsföreningar). 2) På slagfältet behövde det frivilliga och deras utrustning skydd i form av en symbol som visade att de var neutrala och inte skulle angripas (= rödkorssymbolen). 3) De stridande måste också enas om regler för hur sådana räddningsinsatser kan göras (= Genèvekonventionerna).
Ur Dunants idé växte fram världens största humanitära nätverk, rödakorsrörelsen, som är verksamt genom nationella förbund i praktiskt taget varje land i världen. Denna organisation är större och når ut vidare än något företag och gör detta främst genom ideella insatser och med ideell finansiering. Ur hans idé växte också fram de regler för krigföring som gäller idag. Hans skapelse har också direkt eller indirekt inspirerat bildandet av ett otal internationella och nationella organisationer inklusive FN.
Efter slaget vid Solferino inledde Henry Dunant en opinionsbildningskampanj för sin idé. Han skrev och publicerade en bok, Minnen från Solferino (1862), som han inte sålde, utan skickade gratis till dem han ville påverka. Han gav sig också ut på lobbyingturné i Europa för att bearbetade kungar och regeringar och delta i internationella konferenser.
Minnen från Solferino är en välskriven och läsvärd bok. Det är en pamflett, men också en av ytterst få skrifter tillgängliga för utomstående i vilken en social entreprenör, redan i början av sin skapelse, beskriver sin idé och dess bakgrund.
Det var Dunant som kläckte idén och som sålde den till Europa. Han uppfann hjulet och satte det i rullning. Men det var inte han som fick det att rulla vidare och i rätt riktning. Den som gjorde det var Gustave Moynier (1826-1910). Det var framförallt han som såg till att Dunants idé blev verklighet.
Dunant och Moynier var bägge sociala entreprenörer med rötter i Genèves föreningsliv, men med helt olika profil: Dunant vara visionären, Moynier organisatören. I det långa loppet drog de inte jämt.
Arbetet att förverkliga Dunants idé gjordes inom ramen för en redan existerande ideell organisation i Genève, Sociétè genevoise d’utilité publique, där Gustave Moynier var ordförande. Inspirerad av Dunants bok tillsatte organisationen på sitt medlemsmöte den 9 februari 1863 ett speciellt utskott för arbetet.
Ordförande i utskottet var den 76-årige generalen Henri Dufour. Han representerade den militära professionen och var den ende av dem som var internationellt känd. Vice ordförande och den som ledde arbetet var Gustave Moynier. Läkekonsten representerades av två kirurger, Théodore Maunoir och Louis Appia. Den senare hade skrivit två handböcker i krigskirurgi. Henry Dunant var med sina 35 år yngst i kommittén och dess sekreterare.
Detta utskott hade ett år senare omvandlats till den första rödakorskommittén (även om namnet Röda Korset kom först senare) med Moynier som ordförande och Dunant som sekreterare. Därmed hade grunden lagts för det som numera är Internationella Rödakorskommittén. Kommittén arbetade vidare längs två linjer: 1) att se till att rödakorsföreningar startades i olika länder, och 2) att få till stånd det vi idag kallar Genèvekonventionerna.
Kommitténs sammansättning var oförändrad fram till 1867 då Moynier tvingade Dunant att avgå.
Henry Dunant, som då hade hjälp till att starta rödakorsföreningen i Genève och den i Frankrike, erbjöd sig redan 1864 att avgå ur kommittén sedan Moynier sagt till honom att inte agera på egen hand i kommitténs namn. Han övertalades dock att kvarstå.
1867 drabbades Dunant av en stor skandal. Han hade försök rädda sina egna misslyckade affärer i Algeriet genom vissa finansiella transaktioner i ett bolag i Genève där han satt i ledningen. Enligt domstolen vilseledde han sina partners och aktieägare och dömdes som ensam vållande till företagets konkurs. Därmed försvann han, 39 år gammal, vanärad och i personlig konkurs från det offentliga för i stort sett resten av sitt liv. Tidvis var han uteliggare i Paris. Men han fortsatte också att föreslå eller ta olika sociala initiativ, bl.a. inom fredsområdet och för jämlikhet mellan könen.
1901 fick Dunant Nobels fredspris för sin idé att grunda Röda Korset.
Källor:
Henry Dunant, Minnen från Solferino.
Jean de Senarclens (2005), The Founding of the Red Cross – Gustave Moynier, its Master Builder. Genève: Slatkine.
Länkar:
Société Henry Dunant
International Committee of the Red Cross
International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies
Svenska Röda Korset
Tidigare konsult, rådgivare och föreläsare rörande ideell organisering. Har skrivit boken "Professionell Ideell - Om att verka med ideell logik". Drev tidigare hemsidan www.voluntarius.com.
2009-06-11
Sociala entreprenörer
Ideella organisationer har funnits i alla tider. De har mestadels spelat en viktig roll i samhällsutvecklingen. Men hur många känner till detta? Hur många vet vad de gjort och hur de gjorde det? I bästa fall endast en handfull. Den ideella insatsens roll i historien är en blind fläck inte bara i allmänhetens ögon, utan också i historikernas, samhällsvetarnas, journalisternas och inte minst politikernas.
Denna brist på kunskap om de ideella organisationerna, vad de uträttat och hur de fungerar får en rad konsekvenser. En av dem, kanske inte den viktigaste, men ganska typisk, är att andra organisationer eller typer av organisationer tar åt sig äran av det som ideella uträttat.
De kanske viktigaste exemplen på detta finns inom den offentliga sektorn. Mycket av dagens vård och sociala service har sina rötter i den ideella sektorn. Ett exempel är hemtjänsten som drevs av ideella organisationer innan den togs över av kommunerna. Tandvård för barn och flygambulanser är andra exempel på sådant som utvecklades av ideella (i detta fall Röda Korset) och sedan togs över av det offentliga.
Men fenomenet att osynliggöra ideella föregångare gäller inte bara offentlig sektor, utan även näringslivet. Talande exempel är opinionsbildning och lobbying. Dessa hör till den ideella sektorns paradnummer med väl dokumenterade exempel långt tillbaka i tiden. Ändå påstås ofta att detta är metoder som utvecklats av personer och organisationer inom näringslivet.
Ett av de begrepp och företeelser inom näringslivet som är trendiga och heta just nu är sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Det finns de som påstår att detta är något nytt, att företagare går i spetsen och att de dammiga (och närmast utdöda) folkrörelserna här har något viktigt att lära. Även för ideella mål är nämligen kommersiella metoder bäst, hävdas det, dessutom är de profitabla.
Denna typ av påståenden är grundade i okunskap, framförallt om ideella organisationer och deras verksamhet, men förmodligen också om näringslivet. Jag har t.ex. svårt att tro att företagare som använder sin verksamhet eller sina vinster för att göra gott är något nytt. Var sådant i själva verket inte vanligare och mer omfattande på 1800-talet än idag? Men den diskussionen överlåter jag gärna åt andra.
När det gäller ideella organisationer däremot så ligger det i deras själva natur att vara just sociala entreprenörer. De startas för att lösa olösta problem. Det faktum att verksamheten bedrivs utan avsikt att skapa vinst till de inblandade är inte ett hinder, utan snarare en fördel. Det ger frihet! Det ökar möjligheterna!
Visst finns det sociala entreprenörer också inom näringslivet, och visst kan vissa typer av samhällsproblem attackeras med kommersiella metoder, men det som på sådant sätt uträttas kommer alltid att vara marginellt jämfört med det som ideella organisationer gör.
Vad näringslivet bör göra är inte att försöka ersätta ideella organisationer, utan att stödja dem.
När Frances Hesselbein, själv en social entreprenör och då chef för The Peter F. Drucker Foundation, på inbjudan av Svenska Röda Korset pratade för en liten grupp svenska företag om den här typen av frågor för drygt tio år sedan sa hon, att dagens samhällsproblem är så stora att varken offentlig sektor, ideell sektor eller näringsliv kan lösa dem på egen hand. De måste samarbeta.
I ett sådant samarbete bör givetvis varje partner bidra med det den är bäst på. För näringslivets (eller offentliga sektorns) del är detta knappast att vara social entreprenör. Det är nämligen ideella sektorn bäst på.
Denna brist på kunskap om de ideella organisationerna, vad de uträttat och hur de fungerar får en rad konsekvenser. En av dem, kanske inte den viktigaste, men ganska typisk, är att andra organisationer eller typer av organisationer tar åt sig äran av det som ideella uträttat.
De kanske viktigaste exemplen på detta finns inom den offentliga sektorn. Mycket av dagens vård och sociala service har sina rötter i den ideella sektorn. Ett exempel är hemtjänsten som drevs av ideella organisationer innan den togs över av kommunerna. Tandvård för barn och flygambulanser är andra exempel på sådant som utvecklades av ideella (i detta fall Röda Korset) och sedan togs över av det offentliga.
Men fenomenet att osynliggöra ideella föregångare gäller inte bara offentlig sektor, utan även näringslivet. Talande exempel är opinionsbildning och lobbying. Dessa hör till den ideella sektorns paradnummer med väl dokumenterade exempel långt tillbaka i tiden. Ändå påstås ofta att detta är metoder som utvecklats av personer och organisationer inom näringslivet.
Ett av de begrepp och företeelser inom näringslivet som är trendiga och heta just nu är sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Det finns de som påstår att detta är något nytt, att företagare går i spetsen och att de dammiga (och närmast utdöda) folkrörelserna här har något viktigt att lära. Även för ideella mål är nämligen kommersiella metoder bäst, hävdas det, dessutom är de profitabla.
Denna typ av påståenden är grundade i okunskap, framförallt om ideella organisationer och deras verksamhet, men förmodligen också om näringslivet. Jag har t.ex. svårt att tro att företagare som använder sin verksamhet eller sina vinster för att göra gott är något nytt. Var sådant i själva verket inte vanligare och mer omfattande på 1800-talet än idag? Men den diskussionen överlåter jag gärna åt andra.
När det gäller ideella organisationer däremot så ligger det i deras själva natur att vara just sociala entreprenörer. De startas för att lösa olösta problem. Det faktum att verksamheten bedrivs utan avsikt att skapa vinst till de inblandade är inte ett hinder, utan snarare en fördel. Det ger frihet! Det ökar möjligheterna!
Visst finns det sociala entreprenörer också inom näringslivet, och visst kan vissa typer av samhällsproblem attackeras med kommersiella metoder, men det som på sådant sätt uträttas kommer alltid att vara marginellt jämfört med det som ideella organisationer gör.
Vad näringslivet bör göra är inte att försöka ersätta ideella organisationer, utan att stödja dem.
När Frances Hesselbein, själv en social entreprenör och då chef för The Peter F. Drucker Foundation, på inbjudan av Svenska Röda Korset pratade för en liten grupp svenska företag om den här typen av frågor för drygt tio år sedan sa hon, att dagens samhällsproblem är så stora att varken offentlig sektor, ideell sektor eller näringsliv kan lösa dem på egen hand. De måste samarbeta.
I ett sådant samarbete bör givetvis varje partner bidra med det den är bäst på. För näringslivets (eller offentliga sektorns) del är detta knappast att vara social entreprenör. Det är nämligen ideella sektorn bäst på.
Tidigare konsult, rådgivare och föreläsare rörande ideell organisering. Har skrivit boken "Professionell Ideell - Om att verka med ideell logik". Drev tidigare hemsidan www.voluntarius.com.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
