Liberalernas toppstyrda kupp

Det sätt med vilket Liberalernas ordförande drev igenom sin politiska kursförändring här om veckan var inte demokratisk och bröt mot stadgarna. Det ska jag visa nedan.

  

Händelseförloppet är väl känt. Det började med ett hemligt avtal, fortsatte med ett framtvingat beslut på ett upprört partistyrelsemöte och avslutades med ett kaosartat extra landsmöte.

Kursförändringen var inte obetydlig. En väl etablerad politisk hållning lades om. En profilfråga som partiet fram till dess konsekvent hållit sig till. En som partiets ledning kommunicerat såväl inåt som utåt. Att ändra en sådan är inte en fråga om makt. Det är en demokratifråga. Och demokrati tar tid.  

Men partiledningen ansåg sig inte att ha tid. Varken för konsultationer eller för demokrati. Istället valde den att köra över motståndet. Hade den rätt att göra detta?

Svaret finns i partiets stadgar. Landsmötet är partiets högsta beslutande församling. Det är överordnat såväl ordföranden som styrelsen, inte tvärt om. Styrelsen roll är att utifrån givna förutsättningar - alltså landsmötets beslut, praxis och stadgarna - leda partiet. I det ingår förstås att ta initiativ till ny politik, men inte att fastställa den. Det kan endast landsmötet göra. 

Det snabbaste sättet för partiet att besluta om en ny politisk linje är därför att sammankalla ett extra landsmöte. Partiledningens uppgift där är att föreslå och argumentera, men beslutet tar mötet. Ett sådant möte i en viktig fråga stökas inte undan på någon timme. För och emot behöver vägas och diskussioner föras inte endast i plenum, utan också i utskott och i korridorerna. Det är så förbund leds. Så ser demokratin ut. Och det tar tid. Och risken finns alltid att styrelsens förslag röstas ner.

Det är uppenbart att partiledningen ville varken lägga tid på frågan eller ta den risken. Den krävde omedelbar uppslutning utan demokratisk debatt och beslut. Stöd mig, annars avgår jag, sa ordföranden. Stöd ordföranden, annars avgår vi, ekade ministrarna. Detta med endast ett halvår kvar till valet. Sedan sammankallade partistyrelsen ett extra landsmöte, inte för att besluta om kursförändringen, som den borde ha gjort, utanför för en helt annan fråga. Nämligen för att under förnya valet av partiordföranden, en förtroendevald under löpande mandatperiod som varken avgått eller avsatts. 

Utifrån vad som gäller för ideella föreningar, vilken betydelse har ett sådant val?  Ingen alls. Det var ur stadgesynvinkel ett helt onödigt beslut. En ordförande blir ju inte mer ordförande, får inte mer makt eller ökat förtroende, för att han eller hon är dubbelvald. Kanske snarare tvärt om.

Så varför valde ledningen den frågan? Det är svårt att svara på. Kanske handlar det om ren taktik, ett sätt att förhindra mötet från att diskutera och besluta om kursförändringen. Ett extra landsmöte får nämligen enligt stadgarna inte "fatta beslut i annat ärende än vad som angivits i kallelsen”.   

Var det extra landsmötet ett stadgeenligt och demokratiskt möte? Nej det kan man inte säga. Detta på grund av två skäl: 1) Partiledningens ultimatum innan mötet försatte de samlade delegaterna i en tvångssituation. Och 2) mötet genomfördes som ett digitalt möte - en mötesform som överhuvudtaget inte passar för landsmötet och som dessutom inte är tillåtet utifrån stadgarna. 

Resultatet av partiledningens maktfullkomliga manövrar kan summeras så här: 

1. Simona Mohamsson är numera Sveriges enda dubbelt valda partiordförande. Värdet av detta är dock oklart. 
2. Legitimeringen av ledningens önskade kursförändring hänger dock fortfarande i luften i brist på stadgemässig korrekt fattat beslut. 

Utfallet av det hela torde innebära att medlemmar och partiorgan tills vidare fritt kan välja om de vill följa den Simona Mohamssons linje eller ej.

Ett sådant här beslut som tagits i strid mot stadgarna kan i princip överklagas i domstol. Men först ska det prövas internt i partiet vilket, om inte annars, sker automatiskt när frågan om styrelsens ansvarsfrihet tas upp på nästa ordinarie landsmöte. Om styrelsen då beviljas ansvarsfrihet och kursförändringen inte avvisas på annat sätt blir den automatisk legitim politik efter en tid. Om styrelsen å andra sidan nekas ansvarsfrihet och avsätts har den nya styrelsen möjlighet att i domstol driva frågan om skadestånd.

Stadgebrott i ideella föreningar ska alltså i första hand hanteras inom organisationen av medlemmarna själva. För detta krävs modiga medlemmar som förmår driva frågan i de demokratiska församlingarna. 

Självklart skadar Liberalernas beteende i första hand partiet självt, men den ökade misstron kan också smitta av sig på övriga riksdagspartier. Som jag skrev i Hög tid parti, säkra demokrati!:

"Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!"

Tyvärr kan Liberalernas toppstyrning, maktarrogans och bristande demokrati även på sikt skada resten av föreningslivet samt undergräva god föreningssed. Ty om ett respekterat riksdagsparti inför öppen ridå kan bryta mot sina stadgar och kravet på intern demokrati, då kan också andra göra det. En sådan utveckling vill vi inte ha.