Nätverk är ingen organisationsform

Ett år efter start överväger Mansnätverket för kvinnofrid i Uppsala att ombilda sig till en förening. Det rapporterar Uppsalatidningen (nr 9/2006). Beslut ska tas på årsmötet den 23 mars.

Nätverkets företrädare Sigge Fagerström säger att anledningen till förändringen är ekonomisk. För att kunna söka bidrag, öppna konto och värva stödmedlemmar måste man bli förening; med en vald kassör och revisor bli man trovärdigare.

Det är helt rätt. Ska man bedriva verksamhet med egen ekonomi, då ska man bilda en förening, inte ett lösligt nätverk. Nätverket är nämligen ingen organisationsform. Ur juridisk synvinkel finns det inte. Det kan inte skriva på avtal, öppna konto eller vidta någon annan legal eller ekonomisk åtgärd i eget namn. Om sådant ändå sker måste det alltid ske i någon annan juridisk persons namn. Hur utmäter man då ansvar?

Det har blivit modernt med nätverk. En del tror t.o.m. att nätverk är den moderna tidens organisation. Något som ersatt föreningar ungefär som datorer har ersatt skrivmaskiner. Men det är fel. Föreningsformen är fortfarande i allra högsta grad modern och effektiv. Det är föreningarna som är datorerna; nätverken är endast sladdarna som kopplar ihop dem. Och utan datorerna är sladdarna givetvis meningslösa.

Nätverk är inget nytt. De bör rimligtvis ha funnits lika länge som föreningar. Det är bl.a. genom föreningens egna och medlemmarnas kollektiva externa relationer (= nätverk) som föreningen blir så effektiv för sina medlemmar. Nätverken är länkarna mellan olika föreningar, andra organisationer, individer och sammanhang. Tillsammans bildar de det civila samhället. Det är denna kombination som ger de för samhällets så positiva effekterna, som Robert Putnam har pekat på i sin berömda bok Den fungerande demokratin. Men på egen hand är nätverket intet.

Ideella sektorn växer, förändras och förnyas

Nya rön visar att den ideella sektorn är under fortsatt stark tillväxt. Den har nu 145 000 anställda och omsätter 140 miljarder. Samtidigt förändras och förnyas den.

I en nyutkommen bok visar Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, att den svenska ideella sektorn fortsätter växa. Detta mätt i antalet anställda och i omsättning.

Sektorns tillväxt
År 2000 blev Svenska kyrkan en del av den ideella sektorn. Det var givetvis ett kraftigt tillskott, men även utan detta ökade sektorn, vilket följande siffror visar:

1992 var omsättningen 60 miljarder kr (drygt 4 % av BNP) och antalet anställda 110 000 (2,5 % av alla).

2002 var motsvarande siffror utan kyrkan, 125 miljarder (5,3 %) och 120 000 anställda (2,7 %). Med kyrkan var de 140 miljarder (5,9 %) och 145 000 (3,3 %).

Några delsektorer ökar, andra går tillbaka
Om man tittar på de anställda, kyrkan oräknat, så ökade antalet inom några delsektorer och minskade inom andra. Mest ökade ”social omsorg” (+ 9 000) och ”kultur och rekreation (+ 5 000). Mest minskade ”arbetsmarknad” (- 2 900).

Ökad nybildning
Under 1993-2002 tillkom fler ideella organisationer än under de tio föregående åren. Sektorn föryngras alltså. Av dagens föreningar har 49 % mindre än tio år på nacken, av stiftelserna 57 %. Endast 22 % respektive 13 % har funnits i minst tjugo år.

Ideellt arbete
Det ideella arbetets storlek har inte studerats i denna rapport. En aktuell studie från Ersta Sköndal högskola noterar emellertid 560 miljoner frivilligtimmar för 2005. Jämfört med det betalda arbetet i Sverige är det 8 %.


Källa: Wijkström, Filip & Torbjörn Einarsson (2006), Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: EFI, Handelshögskolan i Stockholm.

Volontär - förvirrande ord

På senare år har det blivit vanligt att säga volontär istället för frivillig. Det sprider sig i media och dyker upp i alla möjliga sammanhang.

Ordet volontär i denna användning är förmodligen ett lån rakt av från engelskans volunteer. Varför man använder detta ord utan att översätta det är obegripligt för mig då det redan finns ett kort, begripligt och välkänt svenskt ord: frivillig.

Problemet med det nya ordet volontär är att det sedan länge har en annan, väl etablerad användning inom den ideella sektorn. En volontär är en person som sänds utomlands och arbetar mot reducerad lön i t.ex. ett biståndsprojekt. En sådan volontär är en anställd och inte en frivillig.

I det nu aktuella projektet "Volontär i Svenska kyrkan" är det är just sådana det handlar om. På hemsidan skriver kyrkan: "Volontäråret vänder sig till unga människor som är 18-25 år och vill göra en volontär insats i Sverige eller utomlands." Vad volontär och volontär insats är för något förklaras inte, det förutsätts alla förstå. Men av ansökningshandlingarna framgår att den månatliga ersättningen är 5 000 kr + fri bostad och att detta räknas som skattepliktig inkomst. Det är alltså ett lågbetalt jobb.

Förr kallades journalistpraktikanter för volontärer. De var inte frivilliga, men hade en reducerad lön. Man kan säga att de fick en betald utbildning. Men det var länge sedan. Sedan dess har, såvitt jag vet, svenska volontärer bara förekommit utomlands. Att kyrkan har sådana i Sverige var en nyhet för mig. Det måste givetvis finnas ett kollektivavtal bakom detta. Det innebär att den här typen av jobb kommer att sprida sig. Vi kan därför räkna med att benämningen volontär i denna mening kommer att bli vanligare även här hemma framöver.

Att rekrytera, leda och utveckla en betald medarbetare, om än uppoffrande lågt betald sådan, och en obetald är två helt olika saker. Det är ytterst förvirrande om de bägge kallas volontär. Särskilt om det sker i en och samma organisation.

Och det är just vad som händer i Svenska kyrkan. När jag söker på Google på orden "volontär" och "Svenska kyrkan", så hamnar jag inte bara på ovanstående projekt, utan också på Ideellt forum, den särskilda konstellation inom kyrkan, som arbetar för att främja och utveckla det frivilliga, alltså obetalda, arbetet i församlingarna.

Samma ord, två olika saker.

Det bästa vore att helt undvika ordet volontär när vi faktiskt menar frivillig.

NGO - bara en typ av ideell organisation

När FN, olika biståndsorgan och andra som arbetar med bistånd talar om de föreningar, stiftelser och andra ideella organisationer som de samverkar med, kallar de dem NGOs, d.v.s. Non-Governmental Organisations. För dem är NGO en officiell beteckning. Så t.ex. har FN en enhet som heter UN Non-Governmental Liaison Service (NGLS), som främjar samarbetet mellan FN och olika NGOs. Bl.a. har man en handbok för olika slag av samarbete. Se www.un-ngls.org/ngls_handbook.htm

I praktiken används beteckningen NGO bara i dessa sammanhang. Det innebär att NGOs bara syftar på en mindre del av världens alla frivilligorganisationer. Det är därför förvirrande när FN tycks likställa dem med det civila samhället.

I England används beteckningen NGO inom biståndet och inom den till den hörande forskningen, medan den oändligt mycket större gruppen inhemska ideella organisationer kallas voluntary organisations (frivilligorganisationer) eller charities (välgörenhetsorganisationer). Det finns en uppsättning forskning, utbildning och litteratur om NGOs och en helt annan om de senare organisationerna, och det verkar inte som de två disciplinerna lär av varandra.

Det som kännetecknar ideella organisationer är att de är till av andra skäl än att skapa vinst eller att uppfylla lag. Hur de ägs är inte särskiljande. De kan grundas av enskilda, av andra ideella organisationer, av företag och av statliga organ ihop eller var för sig. Sett ur ett svenskt perspektiv är detta ganska självklart. Men för den som utgår från NGO-begreppet är det inte det. Då förutsätts att organisationen varken är grundad av eller drivs av staten. Den ska vara helt fristående. Därför räknas Röda Korset i FN-sammanhang inte till NGO-gruppen. Dess existens i varje land baseras ju på regeringsbeslut enligt Genèvekonventionerna.

Att NGOs ska vara självständiga från staten hindrar inte FN och olika biståndsorgan (som ju alla själva är uttryck och redskap för statliga ambitioner), att binda sådana till sig med olika former av ekonomiskt bidrag. I själva verket är rätt många NGOs kraftig beroende av sådana bidrag för sin överlevnad.

I olika sammanhang ger FN NGOs ett speciellt inflytande, t.ex. vid större konferenser.

NGO-status öppnar alltså för bidrag, andra intäkter och politiskt inflytande. Detta fenomen har negativa effekter på det civila samhällets utveckling i många utvecklingsländer.

Även ur biståndsgivarnas synvinkel förekommer många avarter bland NGOs. Kumi Naidoo, generalsekreterare för CIVICUS (World Alliance for Citizen Participation) brukar redovisa följande nedsättande förkortningar som florerar inom biståndsvärlden:

• BONGOs (Business-organised NGOs)
• PONGOs (Politically-organised NGOs)
• BRINGOs (Briefcase NGOs)
• DONGOs (Donor-organised NGOs)
• GONGOs (Government-organised NGOs)
• MONGOs (My own NGO)
• RONGOs (Royally-organised NGOs)

Dessa förkortningar beskriver alltså vad som i branschen uppfattas som oönskvärda NGOs. Det intressanta är, att alla utom en, mycket väl kan syfta på helt legitima ideella organisationer. NGO-begreppet är alltså mycket snävt, till skillnad från den ideella sektorn och det civila samhället som är öppna och breda, och ska så vara.

Ideella sektorn växer

En ny studie av Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson på Handelshögskolan i Stockholm bekräftar att den svenska ideella sektorn fortsätter att expandera. De ideella organisationerna, Svenska Kyrkan inräknat, omsätter nu årligen 140 miljarder kronor (5,9 % av BNP). Förutom alla ideellt aktiva har den 145 000 avlönade, vilket är 3,3 % av arbetskraften i Sverige.

I ett pressmeddelande säger Filip Wijkström "att en stor del av den ideella sektorns tillväxt under 10-årsperioden 1992-2002 har skett i helägda dotterbolag och i ett expanderande stiftelseväsende".

Läs mer på www.hhs.se/Press/Pressreleases/sv_060222.htm

Storföretag visar brist på socialt ansvar

I hela västvärlden finns en stark trend att företag ska ta ett större socialt ansvar. En aspekt på det är CSR ("Corporate Social Responsibility"), men det finns fler. Föregångare är på många sätt företag i USA och England. I England finns t.ex. Business in the Community som mobiliserar sina medlemsföretag att göra olika typer av sociala insatser i sina närsamhällen, ofta i nära samverkan med sin egen personal. Att anställda gör ideella insatser kallas "Corporate volunteering", företagsfrivillighet, men ofta handlar det mer om att företag ställer ekonomiska eller praktiska resurser till förfogande, t.ex. för ideella organisationer, eller direkt till behövande.

Att företag på detta sätt närmar sig den Ideella sektorn och t.o.m. ger sig in på dess arena är bra. Det är bra för bägge parter och inte minst för tredje man, de som drar nytta av insatsen. Det finns företag i Sverige som är intresserade, men innan detta kan ta verklig fart här krävs betydande attityd- och regelförändringar från statens sida.

Ett av företagen som gått före i Sverige på detta område är Skandia med sina "Idéer för livet". Det är en utmärkt verksamhet som stöder olika ideella engagemang. Men tyvärr har trovärdigheten i företagets sociala engagemang undergrävts helt och hållet av den tidigare företagsledningens häpnadsväckande girighet och manipulationer. Det visar att det sociala engagemanget inte får vara ytligt. För att långsiktigt gynna företagets egna intressen, vilket givetvis också är nödvändigt, måste det gå på djupet. Det måste genomsyra hela företaget och visas i allt dess beteende, inte minst i den egna affärsverksamheten.

Man kan därför inte säga att storföretag som NCC, Coop Sverige, Skanska, Peab, Saab, Manpower, Danzas ASG och en rad andra, som pekas ut i Svenska Dagbladet (14/2), visar prov på något större socialt ansvar när de systematiskt låter bli att betala sina underleverantörer i tid. Att de stora sätter sig på de små på det här sättet är arrogant och föraktligt och själva motsatsen till att ta socialt ansvar. Den här typen av organisationsegoism och girighet är destruktiv. Att storföretag maximerar sin vinst genom maktmissbruk undergräver det ömsesidiga förtroendet i samhället och, i det här fallet, hindrar tillväxten av små- och medelstora företag.

"Ibland beter sig storföretagen som gangsters när det gäller det här", säger Susanne Eberstein (s), ordförande i Riksdagens skatteutskott, enligt Svenska Dagbladet (15/2).

Ett absolut minimum av socialt ansvar för ett storföretag är att det sköter sin affärsverksamhet på ett oklanderligt sätt. Utan det är det ingen större idé att investera i CSR. Trovärdigheten blir inte stor.

Staten kan inte rädda ideell verksamhet

I statens och näringslivets värld krävs i första hand pengar för att bygga och driva en organisation. Därför tror många, helt felaktigt, att det är sak samma med föreningar. Förmodligen är det därför som vi i Svenska Dagbladet igår (2/2 2006) kunde läsa ett debattinlägg där staten uppmanas "Rädda det svenska körundret" genom att ge körverksamheten liknande stöd som det idrotten får.

Tanken att staten ska rädda ideell verksamhet, i detta fall körsång, är inte ovanlig, men inte desto mindre fel. Det är endast de ideellt aktiva själva som kan rädda sin verksamhet. Ytterst är det en fråga om ledarskap. Under gott ledarskap blomstrar föreningar, under dåligt skrumpnar de.

Det staten kan göra är att skapa vettiga förutsättningar, t.ex. i detta fall, att se till att det finns relevanta utbildningar på universitet och högskolor, att studieförbunden har resurser att ge stöd till ledarutbildningar m.m. och att det finns tillgång till lämpliga lokaler. Här finns förvisso mycket ogjort.